Ariel 3525

Jag hämtade en ganska verklighetsfrånvänd häst i hagen. Hon går helt in för sin semester för tillfället och har lyckats smeta in sig i lera överallt. Dessutom både torr, halvtorr och blöt lera i olika fält.

Gick bredvid henne till stallet utan att behöva ta i grimskaftet (låg runt halsen). Det är mysigt. Väl på plats så drog jag bara av lite torr lera och i övrigt fick hon stå och bara vara. Pratade lite med stallkompisar och berättade mer om Hampus.

Hällde på henne switch innan hon fick återvända till hagen, fortfarande utan grimskaft. Väl i hagen vände hon dock snabbt om och försökte gå ut genom grinden igen. Det var ju äventyr vi skulle ut på, inte bara en snabb tur till stallet! Fick mota tillbaka henne med påpekan att hon allt fick vänta till på söndag. Då är vilan slut och det blir äntligen riddags.

Förresten har jag ju glömt att nämna att filmen från premieringen ligger ute på nätet. http://www.youtube.com/user/Habina82#p/a/u/0/0OAMpvJaGWY

Idag var det dags för Ariel att få komma in i stallet igen. Hon var väldigt nöjd när jag hämtade henne med grimman, hon föredrar att vara i centrum för uppmärksamheten.

I stallet blev det mest avborstning och ögontvättning, men hon hann ändå med att bajsa fem (!) gånger och kissa tre. Vet inte om hon var brunstig eller om hon bara var allmänt stissig. Hon betedde sig som om hon aldrig någonsin stått i stallet tidigare.

När hon väl var omskött fick hon gå ut i hagen igen, det var nog lugnast så. Hon verkade ganska nöjd med det också, även om hon förmodligen inte skulle sagt nej till lite äventyr.

Packade sedan upp från föregående helg men fick ingen riktig ordning. Jag har inte plats för allt jag vill ha plats för, och så vet jag inte riktigt var jag vill ha alla saker.

Köpte för övrigt ett rött schabrak i lördags, dels vill jag var lite snygg när det är dressyrträning och dels hotade T med att inte rida Ariel om hon måste använda vojlock.

Träffade V och pratade om kommande hoppträningar. Vi skall bara gå ihop ett gäng om tid så skall det gå alldeles utmärkt.

Den här veckan har Ariel haft en välförtjänt vila, då jag inte ens tagit in henne i stallet. Hon släpptes i onsdags upp i skogshagen och det var dit jag styrde stegen igår. Följde med T som skrittade av Poppe och vi diskuterade förstås nästa års tävlingsdebut för Ariel.

T tyckte att det skulle vara praktiskt om Ariel följde med när hon skulle tävla Indra i dressyr, men något säger mig att vi har större chans till godkända resultat på ponnytävlingar. Nåja, vi får se vad plånboken säger.

Ariel var nöjd med livet, hon hade redan tjockat på sig lite och fått rejält tufsig päls. Det är sommarpälsen som kliar förstås och hon ser ganska ovårdad ut nu. Svårt att tro att hon fått diplom.

Jag hälsade även på fina Maggie som går i samma hage och sedan givetvis också på Qurre. Men det skulle jag inte ha gjort. Ariel blev vansinnig och jagade Qurre en bra bit innan hon var nöjd.

Träffade M efter en månads bortavaro, vi pratade förstås ikapp oss om allt som hade hänt, jag drog Ariels kritik (kan den utantill nu...) och hon berättade att Ariel var superarg på Qurre. Jag vet inte vad han gjort henne, hon älskar ju alla valacker i hagarna runt om, men just Qurre verkar bara vara fel i hennes ögon. Ja, se tjejer...

Till Ariels förtret följde jag med M och Maggie in i stallet, hon fick stå ensam och övergiven kvar i hagen (ja, Qurre räknas inte som sällskap tydligen). På söndag skall hon få följa med in i stallet och få manen snaggad, det tror jag hon kommer tycka om.

Åkte ut till Ariel för en snabb koll bara. Hon mådde bra, men var besvärad av flugorna. Flughuvan jag lånat från C åkte på och då var hon nöjd. Jag hoppas dock att vi skall kunna flytta tillbaka hästarna till skogshagen snart, Ariel har varken skugga eller någonstans att gå undan från flugorna i hagen och nu börjar det bli ohållbart. Jag har ju avvaktat utsläpp i skogshagen eftersom jag ville att hon skulle vara fin till premieringen, men nu gäller ju inte det längre.

Dagen efter den mest otroliga och lyckliga dag hittills i mitt liv har jag mest gått omkring i ett töcken. Ville inget annat än åka ut till stallet, men tvingade mig själv att vara hemma och städa ett par timmar först.

Väl på plats skyndade jag mig ut i hagen för att se på min älskade häst igen. Nu först ser jag det andra fjordkunniga personer sett länge. Hon är ju snygg! Tänk att jag måste ha fakta skrivet på papper för att jag skall kunna se det. Visst, hon har lite långa öron och magen är väldigt rund, men hon har en utstrålning som säger "här kommer jag, visst är jag bäst".

Vi myste en bra stund i hagen, jag kliade henne bakom öronen och hon fnulade med mulen i mitt hår. Hon var lerig över hela kroppen och utstrålade en sådan harmonisk känsla att beslutet jag fattade direkt efter premieringen kvarstår. Hon kommer inte behöva utstå en lång resa till Vetlanda, för att stå på box i två dygn och sedan visas på ring fem minuter. Visst är det frestande att visa upp sin fina häst med alla andra fina fjordston, men för Ariels skull avstår jag. Hon visade mig den största tillit igår och med sådant följer ett ansvar som hästägare att se till hästens bästa. Inte bara till sina egna egoistiska drömmar.

Ariel var lite emot att jag skulle gå ut från hagen, så jag fick busa med henne en stund, givetvis med Lucky som ständig följeslagare. Det såg helt underbart ut när Ariel lade halsen om Lucky, som för att skydda henne mot allt ont. Givetvis var kameran kvar i stallet.

Igår när jag åkte till stallet slog det mig att det var evigheter sedan jag bara gick till hagen och pysslade om Ariel, utan att ta med henne därifrån. Så det blev en sådan dag igår. Ariel stod passande nog vid grinden, så det var inte många meter jag behövde gå. Kände igenom benen som alla kändes lite galliga men det kan vara nojjiga matte som är i farten också. Smorde in juvret och pussade på mulen innan jag gick därifrån. Ariel verkade inte vara emot den idén.

Sedan blev det så där som det blir när man är ledig och har gott om tid. Jag började pyssla med lite saker, prata med lite hästfolk och vips hade jag varit i stallet i tre timmar. Till mitt försvar skall sägas att jag rengjorde och smorde in dressyrtränset samt rengjorde både sadelgjord och sadel. Invigde både mitt läderbalsam och mitt sadelschampo, det tidigare köpte jag på Börjes i Tingsryd 2008. Så går det när man knappt har några läderprodukter och de produkterna är mjuka och fina redan från början...

Fick mig en genomgång av M vad som skall göras med Maggie när hon är borta. Vi är flera stycken som skall hjälpas åt och vi fick även rida. Jag protesterade lite och förklarade att Maggie inte skulle orka mig, varvid M tyckte att jag skulle provrida så fick vi se. Gissa om jag blev nervös! Maggie är en New Forestponny och för mig är det exakt samma sak som en avkastarkung. Det är ju det där med att ha fördomar för vissa raser... Jag har ridit två New Forestponnyer i hela mitt liv, och bägge skenade med mig och kastade så småningom av mig. En utav dem blev jag dessutom släpad efter 2-3 varv i paddocken. Det var första gången jag blev hästrädd kan jag säga.

Så med en stor klump i magen satt jag upp på Maggie. Hon hade lite mindre framdel än Ariel, så känslan av att vara för stor höll i sig. Skrittade, gjorde lite vändningar och halter. Det kändes okej. Maggie trodde först att hon kunde softa med mig, men det tog jag ur henne ganska snabbt. Då blev det fart på skritten också! Jag tycker det är lite svårt när man rider en häst för första gången, vissa hästar har ju väldigt kort skritt och då spelar det ingen roll hur mycket man driver på dem, de kan inte skritta mer vägvinnande. Men Maggie fejkade bara.

M tyckte nog att jag var lite mjäkig som bara skrittade, för hon ropade åt mig att trava. Eh, jag kan inte trava längre. Det har jag ju visat på Ariel, jag ramlar framåt i traven och så går det allt fortare. Jag måste komma ihåg att räta upp mig och det är fortfarande svårt.

Skänklade på Maggie och hon började trava. En typisk ponnytrav, så där korta, ivriga steg som många New Forestponnyer har. Efter halva långsidan insåg jag att jag satt ju rätt. Jag satt bra, red lätt bra och kunde till och med hålla ihop Maggie lite när vi kom till kortsidan. Plötsligt var jag inte enbart en studsboll som for omkring på hästryggen, jag red!

M hojtade att det var dags för galopp och då kom klumpen tillbaka. Galopp är om möjligt ännu värre. Jag minns hur mycket jag slet med galoppen på Krikelin, snälla rara Krikelin som stod ut med mina tafatta försök. För att inte tala om tränare V som försökte få till något vettigt av mina fattningar (vilket hon lyckades med!). Fuskade lite och fattade ur ett hörn. Satt ned i traven (inga problem), fattade lite halvslarvigt och fick en helt okej fattning. Satt riktigt stadigt i galoppen, så stadigt att jag till och med vågade ta kortsidan, samlade ihop Maggie lite och klarade av det galant.

Jag var helt slut när jag satt av, men så himla glad! Kunskapen om hur man rider finns kvar i mig, även om min kropp inte riktigt är i sådan form att jag klarar ett längre ridpass. Jag är inte nybörjare på nytt egentligen, utan jag är lite ringrostig på en unghäst. Med en vuxen, utbildad häst blir det riktigt hyfsat.

Klappade om Maggie som tyckte jag var löjlig. Så speciella saker hade vi ju inte gjort. M sade att Maggie aldrig hade börjat galoppera om jag varit för tung, så jag behövde inte bekymra mig över det. Hon sade även att jag satt så stadigt, vilket ju är viktigare än hur mycket man väger. Fatta vad den kommentaren betydde för mig! Jag sitter stadigt! Jag, den stora studsbollen?!

Jag åkte hem med en varm känsla i hela kroppen och lovade mig själv att inte skriva av mig förrän dagen efter. För annars skulle det bli ett alldeles för svamligt och lyckligt inlägg. Men det blev det visst ändå.

Jag längtar så efter nästa gång jag skall få rida Maggie, har jag tur blir det andra helgen i juli.

Igår var det dags för mitt allra första stallmöte. Vi skulle dessutom städa stallet och grilla korv. Trevligt! Hade en snäll kollega som bytte dag med mig, så jag kunde sluta tidigt och hinna till stallet i tid. 

Först hade vi ett formellt, men ändå väldigt skojigt möte. Jag tycker verkligen att stämningen är så bra i det här stallet! Vi gick igenom lite vad som gällde under sommaren och lite om vad som händer till hösten. Kallblodstravaren i lösdriften skall flytta och istället kommer det en D-ponnyvalack. Blir intressant att se hur Ariel kommer reagera på honom…

På övriga frågor undrade jag över hösilageanalys. Det kommer att bli en sådan till hösten och även om det inte går att räkna exakt med Ariel på fri tillgång så får jag i alla fall ett hum om vad hon stoppar i sig och framförallt hur balanserna mellan näringsämnena ser ut.

Jag och M tog på oss att städa ridbanan, jag mockade medan M plockade undan hinder. Mockningen tog dock lite längre tid, då mycket var bara smulor, så när hindren var borttagna hjälpte M mig med mockningen.

När vi var färdiga var det bara att proppa i sig en massa grillad korv, stallägaren stod och grillade för fulla muggar. Mätta och belåtna gick vi en sväng till hagen för att rengöra vattenkaret och kolla till hästarna.

Våra hästar har automatisk påfyllning av vattnet även under sommaren, så vi behöver inte bära vatten som resten av stallet gör. Däremot behöver vi ha lite koll så vattenkaret inte blir igenvuxet med alger. Det blev en ordentlig rengöring innan vi letade reda på hästarna.

Ariel var fortfarande högbrunstig och ville bara mysa med matte. Hon har kliat svansen ännu mer, så snart ser den ut som en rotborste. Den som var så fin i vintras!

Innan jag åkte hem pratade jag med A som har Ella. Hon skulle fundera på om hon kunde köra oss till premieringen. Hon har både dragbil och transport, men är inte sådär överförtjust i att köra egentligen. Samtidigt så ville hon ju gärna hjälpa mig, mot att jag följer med henne några gånger när hon behövde köra transporten med Ella i. Håll tummarna för att hon bestämmer sig för att köra!

Igår när jag skulle hämta Ariel var hon tillförordnad fölvakt. Så hon fick lite bekymmer när matte ville att hon skulle lämna den sovande fölungen. Mamma Godingen uppfattade dock situationen korrekt och skyndade sig att byta av Ariel.

Tog in Ariel i stallet för lite tillfixning av hovarna. De har blivit så ruskigt långa nu, dels för att underlaget är så mjukt, så hon inte nöter någonting själv och dels för att hon får så mycket näring från gräset att de växer extra mycket. Jag kämpade på med vänster fram ganska länge. Ariel ville inte stå ordentligt på de andra tre benen och vi hade lite diskussioner kring hur man egentligen beter sig. Sedan hann jag ungefär halvvägs med höger fram, tog en kort paus (det är ett svettigt jobb!) och Ariel ställde sig och kissade. Förstår inte varför hon alltid skall kissa i skötselspiltan. Spolade bort kisset och fortsatte med höger fram. Funderade på om krånglet med att stå ordentligt berodde på att hon var kissnödig.

Men precis när jag var klar med höger fram kom Poppe in från ett träningspass. Så fort Ariel kände lukten av honom lyfte hon på svansen och skvätte. Hm… Sedan kom Erasmus in från hagen och Ariel skvätte en gång till. För första gången i sitt liv var Ariel uppenbart högbrunstig. Jag vet ju att hon brunstat tidigare, men hon har aldrig visat det så tydligt som nu. Det har ju inte varit nödvändigt heller, i och med att hon alltid gått med ston.

När Poppe flyttat på sig och Krutow ställt sig i spiltan bredvid Ariel istället så insåg jag att loppet var kört. Ariel var så fokuserad på pojkar att hon knappt märkte min existens. Lyckades kratsa bakhovarna, men mer än så var det inte. Ingen idé att ens tänka på att rida, så jag skrattade åt min söta häst och tog ut henne i hagen igen.

Fick sedan höra från Erasmus ägare att Ariel varit likadan när jag var bortrest. En snabb titt i kalendern bekräftade att det var ganska precis tre veckor emellan. Ytterligare en snabb titt visade att hon förmodligen kommer vara brunstig vid premieringen.

Igår var värsta dagen med revbenen. Hade så fruktansvärt ont så fort jag rörde mig, så egentligen ville jag nog inte röra mig. Men jag tvingade mig in i bilen, för till stallet måste jag ju! Så länge jag undvek att svänga vänster gjorde det inte så ont, men det är ju något svårt att undvika vänstersvängar. 

Mötte V precis när jag skulle försöka ta mig ur bilen och hon skrattade gott åt mitt något udda rörelsemönster. Sedan berättade hon att hon ramlat likadant för något år sedan och att det skulle ta lång tid innan det inte gjorde ont längre. Uppmuntrande. 

Hämtade in Ariel från hagen, hon lunkade emot mig i sakta mak och det kändes som ett lovande tecken. Vi gick i samma lugna tempo till stallet, där det var fullt med hästar. Ariel fick stå i spolspiltan och bli avborstad.

Dagen till ära var hon lerig på bägge sidor, i och för sig torkad lera men ändå. Var någonstans hittar hon lera i den snustorra hagen? Hon måste putta ut vatten ur vattenkaret och gegga runt med hovarna för att få till bra lera, men något spår av sådana aktiviteter finns inte. Ett mysterium...

Jag har ju inte upplevt att hon blivit särskilt mycket större, men när jag såg exteriörbilderna från senaste fototillfället började jag undra. Så mätgrejerna åkte fram och jag kunde ganska snabbt konstatera att Ariel nu sprängt D-ponnygränsen. 141 cm hög är hon. Hon har i och för sig en ganska markerad manke, men nu får det baske mig vara nog med växandet. En ponnymamma i stallet undrade hur gammal hon var och när hon hörde att hon var snart tre år så kontrade hon "Men då lär hon växa mycket mer". Eh, nej, det får hon bara inte! 

Sedan fick hon gå ut och beta i tio minuter, det var uppskattat. M höll mig sällskap och vi pratade om allt möjligt. Det är så himla härligt med hästfolk, det är tolv års skillnad mellan oss men ändå är vi på helt samma nivå. Vi satt länge i hagen och myste med hästarna, Ariel ville bli kliad inuti örat och lade nästan hela huvudet i knäet på mig. Kände att jag verkligen behövde en sådan stund efter allt annat som hänt i hästeriet. Svackan kanske inte är upphävd, men i alla fall inte lika djup längre.

Jag kommer att åka ut idag och imorgon, förhoppningsvis blir det avmaskning då. Däremot missar jag betessläppet, lite snopet faktiskt. Men Ariel kommer bli lika glad även om jag inte är där och tittar.

Igår slog jag rekord på kortast möjliga tid i stallet. Hämtade foderhink i sadelkammaren, gjorde i ordning kraftfodret, gick ut i hagen och gav Ariel kraftfodret (till Ellas stora förtret). Kollade igenom Ariel lite som hastigast medan hon åt, hon var dyngsur och frös lite. Men när jag kom hade de precis slutat äta hösilage och gått in i ligghallen, så förmodligen torkade hon upp lite under kvällen.

Sedan skyndade jag mig tillbaka till stallet, rengjorde hinkarna, mätte upp nytt betfor och åkte därefter hem igen. Nya personliga rekordet lyder 15 minuter men enda anledningen till detta var att jag hade en föreläsning på kvällen jag inte ville missa. Tur för mig att det var sämsta tänkbara ridväder också, då är man ändå inte sugen på att jobba hästen.

Det har blivit lite korta besök i stallet senaste dagarna, främst för att jobbet tar en hel del av min tid just nu. Men det är så himla skönt att ha nära till stallet, så jag faktiskt kan kolla att Ariel är ok utan att behöva sitta i bilen en evighet. Igår var jag inte ens en timme i stallet, men hann ändå med det viktigaste.

För att spara tid borstade jag av Ariel i hagen. Hon var väldigt sprallig, eftersom det blåste kraftigt och Ella var ute på egna äventyr. Flockledaren Maggie fanns förstås kvar, men tydligen duger hon inte lika bra som Ella. 

Borstade bort en massa päls, nu har Ariel kommit igång med fällning på alla ställen. Hon vänder gärna på huvudet och påpekar var jag kliat för lite, så då får jag förstås klia lite extra där (oftast sadelgjordsstaden). Kratsade även hovarna och konstaterade att det är verkningsdags igen. Fick min nya rasp häromdagen, så det blir ju perfekt!

Testade att ge Ariel kraftfoder medan Maggie stod bredvid i hagen. Det fungerade superbra. Ariel åt upp allt, men jag har bestämt mig för att inte ändra foderstaten förrän efter min semester i maj. Har det inte blivit en radikal skillnad på ryggmusklerna då, så blir det tillskottsfodring med sojamjöl. 

Sedan pussade jag Ariel hejdå och tog en sväng in i stallet för avsköljning av hinkar. Pratade med J om att promenera på lördag, eftersom det är löshoppning på söndag. Vi bestämde att försöka träffas på förmiddagen, men om någon utav oss fick förhinder så var det inte hela världen heller. Det skall bli så roligt att rida ut igen!

Igår blev det en blixtvisit till stallet då jag egentligen hade fullt upp hela dagen. Var där strax innan sju, stallplanen var ganska öde.

Gick ut till Ariel i hagen, hon låg förstås och sov i leran. Myste lite med henne, sedan fick hon ett ryck och klev upp. Borstade bort så mycket lös päls jag kunde, medan Ariel sakta men säkert gick allt närmare halmhögen och Ellas sovande gestalt.

Jag trodde ju att Ariel skulle försöka väcka henne, men istället stod hon bara och njöt av mitt borstande. När jag var klar med höger bakdel sade jag högt "sådär, då var det klart" varvid Ariel som på en given signal vek ihop benen och damp ned i halmen.

Då kunde jag förstås inte motstå att sitta hos henne en bra stund, med hennes huvud i mitt knä. Hon får små ryckningar i läpparna när hon börjar somna in djupare och vid ett tillfälle lade hon sig helt ned och sov, med ryckningar i benen som följd.

Fina Ariel, det var en av de bästa stunder jag haft med henne, kändes så starkt att vi hör ihop. Jag är ju så känslig så jag grät förstås en skvätt, mest för att Habina och jag alltid brukade mysa sådär ihop.

Sedan kallade jobbet på mig, så jag lämnade min sömntuta bredvid Ella (som låg och snarkade).

Idag var det ett så härligt vårväder att jag var väldigt sugen att ta mig en ridtur. Men jag misstänker att min stabila pålle inte kommer vara så stabil, så jag avvaktar lite till.

Istället blev det hämtning i hagen och intag i stallet. Ariel låg ned när jag kom gående, medan Ella gnagde på hennes manke. Men när de såg mig komma gående så reste sig Ariel upp. Inga problem att hämta henne, även om Ella gärna ville följa med. Det fanns massor att titta på idag, flera bilar som åkte förbi och en skramlande släpvagn. Men efter en stund var vi ändå inne i stallet och där blev det avborstning modell större. Ariel var inte lika lerig som tidigare, däremot så hade jag bestämt mig för att få bort all lös päls. Det tog ett tag. Ariel var ensam i stallet och var från början ganska rastlös. Men allt eftersom fann hon sig i situationen och stod stilla.

Jag var nästan klar med borstningen när hon plötsligt hoppade rakt upp i luften. Lugnade henne och såg mig sedan omkring. Det var ena stallkatten som hoppat upp på väggen mellan stallgången och skötselplatsen. Ariel hade förstås inte varit beredd på den rörelsen. Tog katten i famnen och lät Ariel nosa. Tydligen är hon en kattälskare av stora mått, för hon började klia katten försiktigt med överläppen, samtidigt som hon kuttrade förtjust. Katten tyckte det var riktigt mysigt, speciellt när Ariel samtidigt blåste varmluft över pälsen. Jag fick en föraning av hur Ariel kommer att vara med sin avkomma, det var sann kärlek i hennes kutter.

När katten fått nog hoppade han ned och Ariel stod sedan snällt stilla medan jag borstade klart och kratsade hovarna. Gav henne kraftfoder och den här gången åt hon upp allt. Tror det berodde på att det inte fanns så mycket distraherande saker, hon tappar helt klart fokus på maten annars.

Sedan gick vi husesyn och Ariel fick nosa runt i stallet. Hon var väldigt nyfiken på vissa boxar, men verkade ändå nöjd när vi gick ut ur stallet. Framför oss på stallplanen studsade fölungen omkring och givetvis gjorde Ariel stora ögon. Hon följde mig till hagen utan problem, men vände sig då och då om för att titta på den där märkliga lilla varelsen som for omkring. Kan man kanske leka med sådana?

När jag släppte henne i hagen sprang hon raka vägen till Ella. Ella mötte henne med spetsade öron och de började genast leka. Jag är så glad att Ariel trivs i nya lösdriften och att hon blev accepterad i flocken så snabbt.

Medan jag gjorde ren skötselplatsen pratade jag med T som har två hästar i stallet. Hon var snäll och förklarade hur jag tog mig till klätterbacken, så imorgon skall jag försöka hinna med en promenad.

Det blev en riktigt tidig morgon hos Ariel, enda chansen för mig att hinna med henne idag. Hon verkade väldigt förvånad att se mig men kom faktiskt fram till mig efter lite fundering. Hon gillar ju att stå med nosen i hösilagebalen, men så fort hon har grimman på sig så är det matte som är fokus.

Inne i stallet hann hon inte stå många minuter förrän hennes hagkompis kallblodet kom in. Gissa om hon blev nipprig! Ville ju hälsa förstås och de dumma grimskaften satte stopp för det. Kallblodet var också förtjust i sällskapet och stundtals var det två frustrerade hästar som försökte prata med varandra.

Borstade bort mer lera, märktes inte att jag varit där för 12 timmar sedan och gjort henne ren. Däremot lossnade det mycket mindre päls, så någon effekt har mitt slit ändå.

När Ariel var färdigborstad fick hon faktiskt gå ut igen. Kallblodet skulle ut och träna och jag ville inte riskera att hon blev helt hysterisk ensam i stallet. Den dagen kommer ju också, men när det ändå går att gå ut samtidigt så gör jag gärna det.

Försökte ge kraftfoder medan kallblodet spändes för, men det var inte många tuggor som slank ned. Ariel välte väldigt demonstrativt ut resterande kraftfoder och trampade ned det i backen. Just då kom dessutom stallägaren och konstaterade glatt att det finns många olika sätt att äta på.

Därefter fick Ariel gå ut i hagen igen och jag städade upp efter oss. När jag var helt klar och var på väg till bilen, så såg jag kallblodet komma travandes längs vägen. Hagens staket går ju delvis parallellt med denna och Ariel travade glatt i bredd med kallblodet. Fick höra sedan att hon sprungit med varje gång de travat förbi, så nog får hon sig motion alltid. Skönt bara att hon inte känner för att fortsätta genom staketet, utan stannar och väntar vid staketet slut.

Träffade på lösdriftsansvarig igår, hon var överförtjust över hur smidigt det gått med hästarna. Det är jag också. Tydligen hade det bara tagit en dag innan de både åt och sov tillsammans. Sedan är det klart att flockledaren måste sätta Ariel på plats då och då, så hon inte glömmer bort sig.

F tyckte att jag inte skulle binda upp vid uteboxarna, eftersom hästarna där redan är väldigt irriterade på varandra. Istället trodde hon det skulle vara mycket lugnare om jag gick in i stallet. Så jag bestämde mig för att testa det.

Ariel stod (förstås) och åt när jag kom, och var inte ett dugg intresserad av att komma. Pratade med kallblodet ett ögonblick istället, för hon var minsann intresserad av att umgås med mig. Sedan hämtade jag Ariel och noterade att i samma stund som grimman är på så slutar hon äta och väntar på kommando från mig. Väldigt bekvämt.

Med lite lock och pock kom vi in i stallet, Ariel gjorde stora ögon men ställde sig ändå snällt vid ena skötselplatsen (finns två). Jag började dra av stora sjok av pälsen och Ariel verkade ganska nöjd med situationen. Hon blev dock lite rastlös när jag var halvfärdig, märks att hon inte är van att bara stå rätt upp och ned när hon blir borstad.

Pälsen var ett kapitel för sig. Massor med tjock, blöt lera på strategiska ställen. Lite torr lera här och var också, bland annat hade Ariel lyckats med att få övre delen av höger bakdel lerig med blöt lera och nedre delen med torr.

När all lera och massor med päls låg i drivor runt oss, jag var helt slut i armarna och Ariel gäspade, så bytte jag plats på henne och ställde henne i spolspiltan. Hon tyckte det var lite läskigt att sitta fast på bägge sidorna när vattnet rann längs benen, men hon fann sig ändå väldigt bra i situationen. Jag måste bara gräva fram min hovborste någonstans ifrån, för det blev väldigt kallt om fingrarna.

Fin på alla sätt fick Ariel sedan gå ut och äta kraftfoder. Den här gången var det övervägande havre som gällde, men det spelade inte så stor roll. Ariel var inte särskilt intresserad av att äta, hon ville stå och se sig omkring på allt nytt och konstigt. Minns när hon flyttade till förra lösdriften, då ville hon inte heller äta kraftfoder i början. Tror att det blir för mycket saker att fokusera på och då struntar hon i det minst viktiga. Så jag fortsätter med små mängder kraftfoder och hoppas att hon en dag faktiskt kommer ihåg att det är gott med havre.

Då jag dels jobbade till sent på jobbet och dels fick stå ut med förseningar med tunnelbanan, så blev det ett snabbt besök hos Ariel igår.

Blandade dubbelt så mycket uppblött (urkramad) betfor med två dl krossad havre. Tog ut Ariel ur hagen och gav, men det var inte populärt. Hon åt kanske en tredjedel av allt, sedan var omvärlden mer intressant än hinkens innehåll. Får ge mindre betfor och mer havre idag, uppenbarligen är balansen mellan fodren väldigt viktig. 

Sedan fick Ariel återvända till hagen och bli ordentligt genomborstad. Idag hade hon fläckar av torr och blöt lera blandad. Dessutom har hon börjat storfälla på rygg och bakdel, så det var starka armmuskler som behövdes. Ariel stod och njöt en bra stund, tills hon upptäckte GRÄS i leran framför sig. Förmodligen fjolårsgräs, det var lite svårt att se färgen när de fjuttiga grässtråna var övertäckta med lera. 

När hela Ariel var genomborstad (och matte hade mer hår på sig än hästen) fick hon sig en puss på mulen och så åkte jag hem. Idag blir en lika sen dag, men då är det ju fredag så då behöver jag inte tänka på att lägga mig i vettig tid.

Igår stod hästarna inne i ligghallen när jag kom körande. Ponnyn saknades, så förmodligen var hon ute på ridtur. Gjorde i ordning för att binda upp Ariel utanför uteboxarna och hämtade sedan in henne från hagen. Hon var väldigt nyfiken på allt som fanns i hennes omgivning och det fanns mycket att titta på! Hösilagebalar, bilar, hindermaterial, en häst som travade med ryttare och givetvis kallblodet som gnäggade oroligt i bakgrunden. Vi stannade och tittade på ett par olika saker, bland annat en presenning, men så småningom var vi framme vid uppbindningen.

Ariel fick kraftfoder innan jag band upp henne och det blev mindre protester, trots att jag minskat lite på havren. Till idag skall jag öka på betforgivan lite.

Hästen i vänstra uteboxen ville förstås hälsa på Ariel. Jag försökte binda henne så kort som möjligt, men de kunde ändå nå varandra. Blev en del pipande och jag fick aldrig Ariel att slappna av helt. Vet inte hur det är tänkt att man skall binda upp hästarna för att undvika kontakt med uteboxhästarna, men imorgon skall jag testa en annan variant.

Borstade en förvånansvärt ren Ariel, däremot föll ju pälsen som drivor. Fick lite roliga kommentarer från stallkompisarna om att sticka en tröja av pälsen. Ariel skötte sig med bravur hela tiden, det hände saker överallt och hon kunde knappt vända på sig för att se vad de olika ljuden berodde på. Men hon lyssnade på mattes lugnande förklaringar de gånger det inte gick att vrida på huvudet tillräckligt.

Vid ett tillfälle fick hon panik, det var när hästen i uteboxen gick till attack samtidigt som det kom en häst skrittandes bakom Ariel. Jag tror hon uppfattade det som att även hästen bakom gick till attack. Så hon slet sig loss från uppbindningen med ett enda ryck. Konstigt nog flydde hon inte, utan stod kvar bredvid mig när hon väl var lös. Mitt enda grimskaft gick sönder dock. Knöt ihop det hjälpligt och fortsatte med borstningen.

Eftersom Ariel inte var avslappnad så struntade jag i några moment som jag tänkt göra. Bättre att hon känner sig trygg först, alla skötselrutiner hinner vi med framöver. Masserade dock sparkskadan igen, den verkar vara oförändrad.

Sedan fick Ariel sin belöning i form av att komma lös och följa med matte på upptäcktsfärd. Vi gick en liten bit in i stallet, mest för att Ariel blev nyfiken. Sedan påbörjade vi en sväng till ridbanan, men då fick kallblodet syn på oss och gnäggade. Ariel gnäggade glatt tillbaka, fast vänd åt fel håll. Förklarade för Ariel var någonstans kallblodet var och sedan promenerade vi dit. Inpassagen till hagen blev lite nervös, jag tror Ariel har fått sig en rejäl stöt av staketet, för hon blev väldigt orolig när hon hörde tickandet från tråden på backen. Grindpassagen har ju tidigare varit ett stort problem för henne, så jag hoppas att det inte blir krångel framöver. Men det är klart att det inte blir enklare av att kallblodet står så gott som på grinden för att möta oss.

Pussade lite på Ariel i hagen innan jag återvände till stallet, sköljde ur alla hinkar och brummade hemåt igen.

Igår möttes jag av en fantastisk syn när jag svängde upp mot stallet. Ariel stod vid hösilagebalen (ny sådan) sida vid sida med de andra hästarna. Så nu börjar hon bli alltmer accepterad. Det brukar ju ta några dagar, men det är definitivt skönt att det går så snabbt åt rätt håll.

Gick till hagen via foderkammaren där jag hämtade upp 3 dl krossad havre. Ropade på Ariel som markerade att hon hört mig, men att hon var upptagen med maten. Jag undrar hur lång tid det kommer ta innan hon inser att maten faktiskt inte tar slut, utan alltid finns där?

Gick och hämtade henne istället och det var inga problem. Hon verkade glad över att jag var där och även glad över att jag bjöd på god havre! När jag konstaterat att hon tyckte krossad havre var helt okej, så blandade jag i urkramad betfor. Lite nosrynkning blev det och även tugga med öppen mun, men faktiskt så slank allt fodret ned! När det var slut nosade hon lite förstrött i betforhinken, men tyckte uppenbarligen att det luktade för starkt.

Borstade av mitt lermonster som rullat sig flertalet gånger sedan gårdagen. Förmodligen är det pälsen som kliar, för den lossnar i stora sjok nu, men det är inte så kul att borsta i ett stort, grått dammoln. Jag försöker trösta mig med att det går över, men helst skulle jag bara vilja stoppa in Ariel i spolspiltan och dränka hela henne. Problemet är ju att hon skulle se precis lika nergeggad ut dagen därpå. 

Visiterade och smorde in sparkskadan med liniment. Ariel tyckte att det var superskönt att få massage där, så jag är hoppfull att skadan är försvunnen snart. Kanske har den blivit mindre eller så är det bara önsketänkande.

När jag pussade Ariel hejdå kände jag hur lycklig jag är över att få se henne varje dag. Jag vet att lyckan kommer att gå över så småningom (och bli till vardagskänsla), men just nu är jag så himla glad över att jag flyttade henne närmare. 

För övrigt har stoet med föl kommit hem till gården. Världens sötaste lilla ponnyföl och jag blir inte precis mindre sugen på en fölis nu…

Svängde upp till stallet och såg två lösdriftshästar stå och sola sig. Men ingen Ariel. Spanade lite mot hösilagebalen och där stod min tjej och åt glatt.

Hälsade på lite nytt stallfolk (16 hästar ger ganska många människor) och hämtade 2 dl havre att blanda i betforn. Iväg till lösdriften och så fort Ariel såg mig lämnade hon hösilagebalen och kom gående. När kallblodstravaren Ella försökte komma före till mig så började Ariel trava.

Fick pussas lite innan grimman åkte på och vi gick ut till foderhinken. Hon var mer intresserad av fodret idag (pga havren), men tyckte fortfarande att det var rävgift som serverades. Varför i hela friden förstöra så fin havre med sådan där äcklig gegga? Fick i henne kanske ½ dl totalt, sedan var det tvärstopp och hästar på uteritt var mer intressanta att titta på. Jag tänker dock framhärda med betforet, till sist måste hon väl ge upp.

Eftersom fodret inte dög så fick hon återvända till hagen medan jag rengjorde hinkarna och ändrade om (ännu en gång...) i skåpet. Tror jag fått lite mer som jag vill ha det, men jag måste avvakta och höra om jag får invadera hela skåpet eller bara halva.

Sedan återvände jag till Ariel, drog av lite blöt päls, kratsade hovarna och masserade in liniment på sparkskadan. Är nog första gången jag använt liniment på Ariel. Hon tyckte det var sköööönt att bli masserad, så uppenbarligen ömmar inte svullnaden. Tyckte att den minskat något, kändes dessutom "bubbligare" än tidigare.

Kände igenom fyra fina ben och sedan var jag faktiskt klar med Ariel. Det känns så konstigt när jag åker ut varje dag, det är inte lika mycket som behöver göras varje gång och då blir besöken så korta. I och för sig blir det ju skillnad när jag börjar jobba henne igen, men det är ändå så himla skönt att kunna pyssla på utan att stressa men ändå vara hemma i vettig tid.

Passade på att rengöra gamla tränset när jag ändå kände att jag hade tid. Det sätt som jag rengör läder på kräver ganska mycket vatten, så det var himla skönt att ha rinnande VARMT vatten hela tiden. Testade att använda en gammal strumpa för att rengöra lädret med, det fungerade super. Man kom åt runt lädret på ett helt annat sätt än med trasa eller svamp. Så nu kommer jag sluta slänga gamla strumpor.

Pratade lite med stallkompisarna innan jag susade hemåt igen. Imorgon blir det första gången jag åker ut på kvällstid, spännande!

Det kändes lite konstigt att åka så kort bit till stallet, men det är verkligen så skönt! Ariel stod och åt vid hösilagebalen när jag kom åkande, undrar just om hon stått där hela natten.

Hämtade grimma + grimskaft, hälsade på ett par stallkompisar och skyndade sedan ut till lösdriften. Ariel kom fram direkt och hälsade, stoppade nosen i grimman och tyckte att äventyr lät riktigt spännande! Nu har jag inga planer på att egentligen göra någonting med henne närmaste veckan, så till Ariels förtret blev det bara äventyr ett par meter utanför hagen.

Lät henne provsmaka betfor, hade blötlagd ½ dl, men det var mest konstigt i smaken. Funderar på att blanda i lite havre imorgon, för nog sjutton skall hon väl lära sig att tycka om betfor!

När hon mumsat/spottat ut betforn färdigt fick hon återvända till hagen. Jag gick tillbaka till stallet för att skölja ur hinken samt försöka få lite mer ordning i sadelkammaren. Tänkte igenom igår hur jag vill ha det och försökte få bättre system idag. Det är knepigt när man har en hel garderob att fylla, men bara utdragbara lådor i halva. Andra halvan består enbart av luft och eftersom det är trådbackar som används så får det ju inte vara för tunga saker heller. Det slutade med att jag ställde min ryktlåda och min sjukvårdslåda på hyllan där det egentligen är tänkt att ha täcken och så lade jag täcket tillsammans med vojlockar och handdukar i den största trådbacken. Är inte helt nöjd med systemet, speciellt som tömkörningsgjorden får ligga i en låda istället för hänga på sadelhängare (bara en hängare/häst). Egentligen borde jag investera i ett tävlingsskåp, men det finns ju ingenstans att ställa det. Försöker att inte tänka på selarna och de två stora plastbackarna som står nere i källaren i väntan på flytt.

När jag var hyfsat nöjd med hur jag stuvat om sakerna återvände jag till Ariel för avborstning och visitering. Hon har fått sig en rejäl smäll på höger bakdel, det är en svullnad över muskeln som var lite varm. Verkade inte ömma dock. Jag kylde med snö och funderar på att ta med kylande lera imorgon. Fast det är kanske för sent.

Alla benen var hela och fina dock, Ariel följde noga mina förehavanden och pussade med mulen några gånger. Det kommer bli så himla härligt att åka ut varje dag och vara med henne, tror jag kommer bli ännu mer kär i henne och kanske hon i mig också!

Fick höra att Ariel hade gnäggat åt sin fuxfärgade pojkvän i morse när han släpptes ut i hagen. Så hon har uppenbarligen redan skaffat sig ett distansförhållande. Kommer bli spännande att se hur hon beter sig när vi rider ut tillsammans...

Hon är inte accepterad i flocken än, men får komma allt närmare de andra hästarna innan den äldre hästen går till attack. Jag är ganska övertygad om att det kommer att ge med sig med tiden, det brukar ju ta några dagar innan den nya hästen har rätt lukt.

Längtar redan till imorgon.