Mysig som alltid!
Idag var det dags för fotografering och mätning igen. Tiden går verkligen fort! Ariel hade krymt (eh?) så hon är återigen B-ponny, 129 cm hög. Däremot har hon både blivit rundare och längre, så visst händer det saker hela tiden. Hon väger nu knappt 300 kg.
Sedan blev det promenad på banvallen. Provade att ha bettet på medan vi promenerade och det fungerade helt okej. Hon tuggar fortfarande väldigt mycket, men det känns som att jag bara bör låta saken bero. Funderar på att testa äppelbettet på henne, men jag har inte bestämt mig än.
Provade att träna lite tygelhjälper också, hon verkar förstå dem nu, men tycker ofta att det är onödigt att svänga. Halterna behöver vi dock träna mer på, där blir hon tjurig och slår upp med huvudet. Vi gick i några vattenpölar också, vilket Ariel tyckte var onödigt, men eftersom matte envisades så var det väl bästa att plaska på...
Promenerade längre bort än vi varit tidigare, och så snart vi nått den magiska gränsen (grinden till sommarhagen) blev Ariel mycket ivrigare och nyfiknare. Hm... Hon är tydligen som Habina och tycker att nya vägar är mycket roligare än gamla... Får ta och variera våra promenadvägar lite mer alltså.
Vi travade några gånger och det fungerar alldeles utmärkt nu. Hon har helt förstått S-ljudet och accepterar att hon måste gå i lite långsammare trav för att matte skall hänga med. Däremot verkar jag ha bättre flås än henne, för när hon tyckte att det började bli lite jobbigt att springa så ville hon lägga av, medan jag inte hade några problem att springa vidare. Men jag längtar till hon är inkörd och vi kan ge oss iväg på riktiga turer.
Vi vände efter en bit bortanför grinden och promenerade tillbaka till den. Släppte henne i hagen sedan, hon tycker ju att det är så kul att få springa till sina kompisar. Men hon har blivit coolare, den här gången travade hon tio meter innan hon fattade galopp och det var kort galopp som gällde. Hon har lärt sig att hon alltid får återvända till flocken och är därmed inte lika stressad över att komma tillbaka till dem. Kanske vågar jag mig på att löshoppa någon gång i framtiden...
Bonusbild på lite småtrött Ariel:
Sedan blev det promenad på banvallen. Provade att ha bettet på medan vi promenerade och det fungerade helt okej. Hon tuggar fortfarande väldigt mycket, men det känns som att jag bara bör låta saken bero. Funderar på att testa äppelbettet på henne, men jag har inte bestämt mig än.
Provade att träna lite tygelhjälper också, hon verkar förstå dem nu, men tycker ofta att det är onödigt att svänga. Halterna behöver vi dock träna mer på, där blir hon tjurig och slår upp med huvudet. Vi gick i några vattenpölar också, vilket Ariel tyckte var onödigt, men eftersom matte envisades så var det väl bästa att plaska på...
Promenerade längre bort än vi varit tidigare, och så snart vi nått den magiska gränsen (grinden till sommarhagen) blev Ariel mycket ivrigare och nyfiknare. Hm... Hon är tydligen som Habina och tycker att nya vägar är mycket roligare än gamla... Får ta och variera våra promenadvägar lite mer alltså.
Vi travade några gånger och det fungerar alldeles utmärkt nu. Hon har helt förstått S-ljudet och accepterar att hon måste gå i lite långsammare trav för att matte skall hänga med. Däremot verkar jag ha bättre flås än henne, för när hon tyckte att det började bli lite jobbigt att springa så ville hon lägga av, medan jag inte hade några problem att springa vidare. Men jag längtar till hon är inkörd och vi kan ge oss iväg på riktiga turer.
Vi vände efter en bit bortanför grinden och promenerade tillbaka till den. Släppte henne i hagen sedan, hon tycker ju att det är så kul att få springa till sina kompisar. Men hon har blivit coolare, den här gången travade hon tio meter innan hon fattade galopp och det var kort galopp som gällde. Hon har lärt sig att hon alltid får återvända till flocken och är därmed inte lika stressad över att komma tillbaka till dem. Kanske vågar jag mig på att löshoppa någon gång i framtiden...
Bonusbild på lite småtrött Ariel:
En kärleksförklaring
Jag har svårt att sätta ord på dagens träningspass. Vi tränade lastning en gång, jag band fast Ariel och såg till att skaffa bildbevis:
Sedan promenerade vi bort till kyrkan, via klätterbacken. Ariel följde med hela tiden, lyssnade på varje litet kommando jag gav och var både ivrig och lydig samtidigt. Jag älskar hennes temperament, hennes vilja att vara till lags utan att bli underdånig. Hon kan busa ibland och få mig att skratta och hon kan tjura när hon vill göra andra saker.Men hon följer mig. Överallt...
När jag var tvungen att avliva Habina, och verkligen insåg att jag aldrig mer skulle få vara med henne, trodde jag aldrig att jag skulle hitta en ny häst som kom mig så nära som hon. En häst som läser av hur jag mår och sedan anpassar sig därefter. En häst som är självständig, med enormt mycket integritet och egen vilja, men som samtidigt vill vara med mig närhelst jag vill vara med den.
Så fann jag Ariel. Som är allt jag kunde önska mig och så mycket mer. Hon är både min bästis (som Habina var) och min drömhäst (som Hampus var). Jag hoppas jag visar henne hur mycket jag uppskattar henne, och hur mycket jag verkligen älskar henne.
Sedan promenerade vi bort till kyrkan, via klätterbacken. Ariel följde med hela tiden, lyssnade på varje litet kommando jag gav och var både ivrig och lydig samtidigt. Jag älskar hennes temperament, hennes vilja att vara till lags utan att bli underdånig. Hon kan busa ibland och få mig att skratta och hon kan tjura när hon vill göra andra saker.Men hon följer mig. Överallt...
När jag var tvungen att avliva Habina, och verkligen insåg att jag aldrig mer skulle få vara med henne, trodde jag aldrig att jag skulle hitta en ny häst som kom mig så nära som hon. En häst som läser av hur jag mår och sedan anpassar sig därefter. En häst som är självständig, med enormt mycket integritet och egen vilja, men som samtidigt vill vara med mig närhelst jag vill vara med den.
Så fann jag Ariel. Som är allt jag kunde önska mig och så mycket mer. Hon är både min bästis (som Habina var) och min drömhäst (som Hampus var). Jag hoppas jag visar henne hur mycket jag uppskattar henne, och hur mycket jag verkligen älskar henne.
Mer monster...
Såg redan när jag svängde upp till Ariel att maskinerna stod kvar. Spännande... De krånglar ju till saker och ting en del, men samtidigt är det ju enormt bra miljöträning.
Ariel stod precis vid grinden och spanade för fullt mot de spännande monstren. Under gårdagskvällen återvände islandsvalacken Eldur till flocken, så förmodligen hade alla sprungit av sig och orkade inte vara rädda för maskinerna längre.
Gick med Ariel till transporten, och vi hade sådan tur att arbetarna bestämde sig för att ta lunchpaus. Så jag kunde lastträna henne utan att ha en massa skrammel och buller i bakgrunden. Hon gick snällt upp tre gånger, även om hon bankade en del med vänstra framhoven första gången. Det luktade ju Eldur i transporten!
Kruxet med lastträningen är att vi nu kommit så långt att det är dags att stänga luckan. Men det klarar jag inte av själv, jag vill helst vara inne hos Ariel när luckan stängs, så jag kan lugna henne. Min röst räcker inte till sådant, utan då det händer helt nya saker vill hon gärna ha "stöd" av mig, i form av att jag är där bredvid henne och kliar lite. Men eftersom jag är ensam om denna underbara lilla häst, så finns det ingen som kan hjälpa mig med luckan. *djup suck* Jag får grubbla lite på det några dagar.
Efter lastträningen gick vi och kollade på det andra monstret, grävmaskinen. Ariel var djupt fascinerad! Hur kunde så mycket lera hamna där?
Lägg märke till hur fin hon gjort sig för min skull... Tog en kvart extra att få ren den där lerhögen...
Efter undersökningen av grävmaskinen gick vi till skötselplatsen för att bli rena. Eller, Ariel blir ren och jag blir skitigare och skitigare. Hm... Fick ta på henne tränset en stund och hon fipplade med bettet ända tills maskinerna satte igång igen. Då blev de mycket mer intressanta. Nästa gång skall jag våga mig ut i distanstränset, för på den kan man fästa sidostycken med bett på, men samtidigt ha tyglarna i den undre ringen som i en grimma.
Den lilla ringen vid ögat är alltså till för att knäppa fast det högra sidostycket. Himla smart! :-D
Efter den grundliga rengöringen tog vi oss en promenad åt ett helt nytt håll. Först var vi tvungna att passera maskinerna, men eftersom dammen var emellan så verkade Ariel mest vara bekymrad över hur lerigt underlaget var. Sedan svängde vi till höger på grusvägen (till vänster går mot banvallen) och Ariel tyckte att det var superspännande! Hon gick snällt bakom mig hela tiden, stannade någon gång ibland och tittade på saker, men började oftast gå självmant igen. Det kändes som att hon hade mycket mer motor den här gången, fast det var varmare än senaste promenaden. Kanske har hon redan tröttnat på banvallen och vill ha lite variation? Tänk om hon är som Habina, som tröttnade på en ridväg efter två gånger. Hemska tanke... Nåja, då lär hon i alla fall passa som distanshäst.
Vi träffade på några kvigor i en hage och Ariel tyckte de såg intressanta ut, tills en kviga bestämde sig för att klättra på en annan. Det var lite småläskigt, så Ariel nöjde sig med att titta på dem på håll. Sedan mötte vi stallägare M med en av sina hundar. Vi stannade och pratade en stund och sedan valde jag att vända med dem. Ariel fick genast mycket mer framåtbjudning, dels var vi på hemväg och dels hade vi sällskap! Elaka matte bestämde sig dock för att det var nyttigt att träna att gå själv, så efter en stund stannade vi och lät M och vovven gå i förväg. Ariel blev lite upprörd, men inte på något vis så att jag var tvungen att säga ifrån. Utan hon skruvade på sig och ville gå iväg, men när det blev stopp i sidepullen så stod hon. Duktiga tjejen!
På hemvägen hade hon lite mer framåtbjudning, men fann sig att gå bakom mig ändå. Jag fick öka mina steg lite, men det gör jag så gärna, om hon fortsätter att visa den där skritten!
Ut i hagen och gosa lite med Nova, medan jag tvättade distanstränset. Så praktiskt med biothane, bara att doppa i en hink med vatten och röra runt lite.
Ariel stod precis vid grinden och spanade för fullt mot de spännande monstren. Under gårdagskvällen återvände islandsvalacken Eldur till flocken, så förmodligen hade alla sprungit av sig och orkade inte vara rädda för maskinerna längre.
Gick med Ariel till transporten, och vi hade sådan tur att arbetarna bestämde sig för att ta lunchpaus. Så jag kunde lastträna henne utan att ha en massa skrammel och buller i bakgrunden. Hon gick snällt upp tre gånger, även om hon bankade en del med vänstra framhoven första gången. Det luktade ju Eldur i transporten!
Kruxet med lastträningen är att vi nu kommit så långt att det är dags att stänga luckan. Men det klarar jag inte av själv, jag vill helst vara inne hos Ariel när luckan stängs, så jag kan lugna henne. Min röst räcker inte till sådant, utan då det händer helt nya saker vill hon gärna ha "stöd" av mig, i form av att jag är där bredvid henne och kliar lite. Men eftersom jag är ensam om denna underbara lilla häst, så finns det ingen som kan hjälpa mig med luckan. *djup suck* Jag får grubbla lite på det några dagar.
Efter lastträningen gick vi och kollade på det andra monstret, grävmaskinen. Ariel var djupt fascinerad! Hur kunde så mycket lera hamna där?
Lägg märke till hur fin hon gjort sig för min skull... Tog en kvart extra att få ren den där lerhögen...
Efter undersökningen av grävmaskinen gick vi till skötselplatsen för att bli rena. Eller, Ariel blir ren och jag blir skitigare och skitigare. Hm... Fick ta på henne tränset en stund och hon fipplade med bettet ända tills maskinerna satte igång igen. Då blev de mycket mer intressanta. Nästa gång skall jag våga mig ut i distanstränset, för på den kan man fästa sidostycken med bett på, men samtidigt ha tyglarna i den undre ringen som i en grimma.
Den lilla ringen vid ögat är alltså till för att knäppa fast det högra sidostycket. Himla smart! :-D
Efter den grundliga rengöringen tog vi oss en promenad åt ett helt nytt håll. Först var vi tvungna att passera maskinerna, men eftersom dammen var emellan så verkade Ariel mest vara bekymrad över hur lerigt underlaget var. Sedan svängde vi till höger på grusvägen (till vänster går mot banvallen) och Ariel tyckte att det var superspännande! Hon gick snällt bakom mig hela tiden, stannade någon gång ibland och tittade på saker, men började oftast gå självmant igen. Det kändes som att hon hade mycket mer motor den här gången, fast det var varmare än senaste promenaden. Kanske har hon redan tröttnat på banvallen och vill ha lite variation? Tänk om hon är som Habina, som tröttnade på en ridväg efter två gånger. Hemska tanke... Nåja, då lär hon i alla fall passa som distanshäst.
Vi träffade på några kvigor i en hage och Ariel tyckte de såg intressanta ut, tills en kviga bestämde sig för att klättra på en annan. Det var lite småläskigt, så Ariel nöjde sig med att titta på dem på håll. Sedan mötte vi stallägare M med en av sina hundar. Vi stannade och pratade en stund och sedan valde jag att vända med dem. Ariel fick genast mycket mer framåtbjudning, dels var vi på hemväg och dels hade vi sällskap! Elaka matte bestämde sig dock för att det var nyttigt att träna att gå själv, så efter en stund stannade vi och lät M och vovven gå i förväg. Ariel blev lite upprörd, men inte på något vis så att jag var tvungen att säga ifrån. Utan hon skruvade på sig och ville gå iväg, men när det blev stopp i sidepullen så stod hon. Duktiga tjejen!
På hemvägen hade hon lite mer framåtbjudning, men fann sig att gå bakom mig ändå. Jag fick öka mina steg lite, men det gör jag så gärna, om hon fortsätter att visa den där skritten!
Ut i hagen och gosa lite med Nova, medan jag tvättade distanstränset. Så praktiskt med biothane, bara att doppa i en hink med vatten och röra runt lite.
Stora farliga monster...
Planen för dagen var att lastträna lite och sedan gå på promenad längs en väg vi aldrig gått tidigare. Men som alltid med unghästar gäller det att man är flexibel och kan ändra sina planer...
I närheten av lösdriften finns en ganska stor damm, med träd och vass runt omkring (så man knappt ser vattnet). Den har nu börjat grävas ut, tanken är att kunna odla kräftor där. Så fram och tillbaka längs stallplanen åkte idag en stooor lastbil med flak och vid dammen stod en grävskopa och arbetade.
Ariel gjorde stora ögon inför detta, men som tur var så hade de fikapaus just när vi kom promenerandes. Hon fick nosa på lastbilen, och tyckte den var läskig, men vågade ändå nosa på flera olika ställen. Jag hann både lastträna och göra i ordning henne för promenad innan de satte igång maskinerna igen.
Det var ju länge sedan vi lasttränade, då transporten varit ute på vift. Men Ariel klev obekymrat på och stod stilla medan jag kliade lite på strategiska ställen (under magen är en hit just nu). Sedan fick hon vända och gå ut, äta lite gräs och så kliva upp igen. Den här gången virade jag grimskaftet runt bommen ett varv och gick steg för steg ut ur transporten (med grimskaftet sträckt i handen). Ariel tyckte det var konstigt att jag skulle gå därifrån, men stod snällt kvar när jag sade till henne. Jag backade så långt repet räckte (stod på rampen till sist) och lät henne stå och fundera en kort stund. Sedan gick jag in till henne igen, berömde och så fick hon gå ut därifrån.
Ariel blev förstås väldigt uppjagad när maskinerna satte igång, men vi stod en bit ifrån och då vågade hon stå kvar. Däremot bajsade hon och blev lite "vildögd". Efter en stund gick vi iväg på promenad, men istället för att ta en ny väg bestämde jag mig för att det varit tillräckligt med läskiga saker idag, så vi gick till banvallen. Där tränade vi både på att inte gå före matte (inte ens om matte stannar efter bara två steg!) och lite tygeltag (svänga + stanna). Tygeltagen är lite osäkra fortfarande, hon vill gärna backa från stillastående då hon inte vet vad sjutton matte plötsligt gör bakom henne. Det blir ju lite dubbeltydigt för henne, först får hon inte gå före matte och sedan måste hon gå före matte...
Vi travade några gånger också, och nu fick jag till det med spöet så hon inte springer på det (och förbi mig). Hon kunde både öka och minska traven när jag bad henne om det och jag tror hon tyckte det var lite roligt med variation även i traven. Eftersom vi var så nära sommarhagen fick hon sedan gå in i den ifrån banvallen. Kunde inte låta bli att klocka henne och efter att jag släppt henne tar det två minuter i galopp innan hon är framme hos sina kompisar. Så då får hon ju lite galoppträning också. :-)
Överlag var hon lite mer på tårna och spralligare idag, jag vet inte om det enbart berodde på de farliga maskinerna eller om även det lite svalare vädret gjorde sitt till. Jag hoppas på det senare, för jag gillar när hon får en massa framåtbjudning!
I närheten av lösdriften finns en ganska stor damm, med träd och vass runt omkring (så man knappt ser vattnet). Den har nu börjat grävas ut, tanken är att kunna odla kräftor där. Så fram och tillbaka längs stallplanen åkte idag en stooor lastbil med flak och vid dammen stod en grävskopa och arbetade.
Ariel gjorde stora ögon inför detta, men som tur var så hade de fikapaus just när vi kom promenerandes. Hon fick nosa på lastbilen, och tyckte den var läskig, men vågade ändå nosa på flera olika ställen. Jag hann både lastträna och göra i ordning henne för promenad innan de satte igång maskinerna igen.
Det var ju länge sedan vi lasttränade, då transporten varit ute på vift. Men Ariel klev obekymrat på och stod stilla medan jag kliade lite på strategiska ställen (under magen är en hit just nu). Sedan fick hon vända och gå ut, äta lite gräs och så kliva upp igen. Den här gången virade jag grimskaftet runt bommen ett varv och gick steg för steg ut ur transporten (med grimskaftet sträckt i handen). Ariel tyckte det var konstigt att jag skulle gå därifrån, men stod snällt kvar när jag sade till henne. Jag backade så långt repet räckte (stod på rampen till sist) och lät henne stå och fundera en kort stund. Sedan gick jag in till henne igen, berömde och så fick hon gå ut därifrån.
Ariel blev förstås väldigt uppjagad när maskinerna satte igång, men vi stod en bit ifrån och då vågade hon stå kvar. Däremot bajsade hon och blev lite "vildögd". Efter en stund gick vi iväg på promenad, men istället för att ta en ny väg bestämde jag mig för att det varit tillräckligt med läskiga saker idag, så vi gick till banvallen. Där tränade vi både på att inte gå före matte (inte ens om matte stannar efter bara två steg!) och lite tygeltag (svänga + stanna). Tygeltagen är lite osäkra fortfarande, hon vill gärna backa från stillastående då hon inte vet vad sjutton matte plötsligt gör bakom henne. Det blir ju lite dubbeltydigt för henne, först får hon inte gå före matte och sedan måste hon gå före matte...
Vi travade några gånger också, och nu fick jag till det med spöet så hon inte springer på det (och förbi mig). Hon kunde både öka och minska traven när jag bad henne om det och jag tror hon tyckte det var lite roligt med variation även i traven. Eftersom vi var så nära sommarhagen fick hon sedan gå in i den ifrån banvallen. Kunde inte låta bli att klocka henne och efter att jag släppt henne tar det två minuter i galopp innan hon är framme hos sina kompisar. Så då får hon ju lite galoppträning också. :-)
Överlag var hon lite mer på tårna och spralligare idag, jag vet inte om det enbart berodde på de farliga maskinerna eller om även det lite svalare vädret gjorde sitt till. Jag hoppas på det senare, för jag gillar när hon får en massa framåtbjudning!
Inbyggd GPS...
Ariel var på ett strålande humör idag, eller var det jag som var glad och det smittade?
Gjorde i ordning för promenad, med lite extra visitation i form av tempning (37,88 grader) och pulsning (52 slag). Jag är lite skeptisk till pulsen. Räknade till 13 slag, men jag kan ha räknat i 20 sekunder (39 slag) istället för 15 sekunder. Nåja, så viktig är ju inte pulsen nu, men det vore trevligt om hon kunde vara lågpulsad.
Medan jag höll på kom det ingen reaktion från hennes sida, mer än att hon helst inte ville stå still utan att matte pratade med henne. Lite ögontjänare är hon allt...
Promenerade till banvallen, hade någon konstig idé om att vi skulle gå riktigt långt på den idag. Det var ju på tok för varmt (och för mycket flygfän!) för att orka något sådant. Ariel gick snällt bakom/bredvid mig hela tiden. Vi travade två pass, cirka en halv minut vardera och jag blev förstås alldeles slut av springandet. Ariel var mer oberörd och tyckte att vi kunde trava snabbare än vi gjorde. Däremot lyssnade hon hela tiden på när jag bad henne minska traven, så jag kände det aldrig som om jag tappade kontrollen.
Efter 20 minuter hade vi kommit fram till sommarhagen, det är alltså en kort bit av banvallen som går parallellt med sommarhagen. Där finns dessutom en grind in i hagen, så om man vill kan man ta sig in i eller ut ur hagen den vägen. Jag lät Ariel göra halt och beslöt mig snabbt för att hon faktiskt arbetat så bra idag att vi kunde sluta redan nu.
Öppnade grinden och lät en mycket ivrig Ariel skritta in. Hon var helt med på noterna om var hon befanns sig, trots att hästarna inte är i den bortre delen av sommarhagen så mycket. Hon kände absolut igen sig och visste vad som var på väg att hända. Matte tog av sidepullen!
Ariel stod kvar så pass länge som jag bad henne göra, när jag sade "tack" vände hon sig tvärt om och rusade genom hela hagen (tog säkert 2-3 minuter) till de andra hästarna. På håll kunde jag se att de blev förvånade att hon kom från det hållet. De hade ju stått och väntat på henne vid den vanliga grinden.
Jag är imponerad över Ariels kapacitet att hitta hem, imponerad av hennes lugn under våra promenader, när hon egentligen skulle kunna kasta sig runt, slita sig loss och rusa till sina hästkompisar. På något vis måste hon ändå uppskatta att umgås med mig, även om hon i de flesta lägen väljer hästkompisarna före.
Eller, det är inte riktigt sant det heller. När jag kom fram till flocken (efter 10 minuter) så kom Ariel mig till mötes, ville umgås med mig och bli kliad. Får hon välja står hon helst en liten bit ifrån flocken, så hon ser dem, och umgås med mig. Varför välja, när man kan ha båda, tycks hon resonera.
Gjorde i ordning för promenad, med lite extra visitation i form av tempning (37,88 grader) och pulsning (52 slag). Jag är lite skeptisk till pulsen. Räknade till 13 slag, men jag kan ha räknat i 20 sekunder (39 slag) istället för 15 sekunder. Nåja, så viktig är ju inte pulsen nu, men det vore trevligt om hon kunde vara lågpulsad.
Medan jag höll på kom det ingen reaktion från hennes sida, mer än att hon helst inte ville stå still utan att matte pratade med henne. Lite ögontjänare är hon allt...
Promenerade till banvallen, hade någon konstig idé om att vi skulle gå riktigt långt på den idag. Det var ju på tok för varmt (och för mycket flygfän!) för att orka något sådant. Ariel gick snällt bakom/bredvid mig hela tiden. Vi travade två pass, cirka en halv minut vardera och jag blev förstås alldeles slut av springandet. Ariel var mer oberörd och tyckte att vi kunde trava snabbare än vi gjorde. Däremot lyssnade hon hela tiden på när jag bad henne minska traven, så jag kände det aldrig som om jag tappade kontrollen.
Efter 20 minuter hade vi kommit fram till sommarhagen, det är alltså en kort bit av banvallen som går parallellt med sommarhagen. Där finns dessutom en grind in i hagen, så om man vill kan man ta sig in i eller ut ur hagen den vägen. Jag lät Ariel göra halt och beslöt mig snabbt för att hon faktiskt arbetat så bra idag att vi kunde sluta redan nu.
Öppnade grinden och lät en mycket ivrig Ariel skritta in. Hon var helt med på noterna om var hon befanns sig, trots att hästarna inte är i den bortre delen av sommarhagen så mycket. Hon kände absolut igen sig och visste vad som var på väg att hända. Matte tog av sidepullen!
Ariel stod kvar så pass länge som jag bad henne göra, när jag sade "tack" vände hon sig tvärt om och rusade genom hela hagen (tog säkert 2-3 minuter) till de andra hästarna. På håll kunde jag se att de blev förvånade att hon kom från det hållet. De hade ju stått och väntat på henne vid den vanliga grinden.
Jag är imponerad över Ariels kapacitet att hitta hem, imponerad av hennes lugn under våra promenader, när hon egentligen skulle kunna kasta sig runt, slita sig loss och rusa till sina hästkompisar. På något vis måste hon ändå uppskatta att umgås med mig, även om hon i de flesta lägen väljer hästkompisarna före.
Eller, det är inte riktigt sant det heller. När jag kom fram till flocken (efter 10 minuter) så kom Ariel mig till mötes, ville umgås med mig och bli kliad. Får hon välja står hon helst en liten bit ifrån flocken, så hon ser dem, och umgås med mig. Varför välja, när man kan ha båda, tycks hon resonera.
Semestern avslutad
Ja, jag tog mig en funderar med en kunnig bekant och vi kom fram till att jag avbryter Ariels semester nu. Hon har varit helt ledig i tre månader, och det känns fånigt att hon skall vara ledig när jag nu har tillgång till bil och lättare för att vara kvar i stallet många timmar. Kanske får hon ledigt längre än en månad i november istället, vi får se. Men nu är vi igång!
Idag inledde vi med att bekanta oss med bettet. Jag tog det tredelade 9,5 cm, men jag var så fokuserad på hur Ariel reagerade gentemot bettet att jag glömde kolla om det var lagom stort. *skäms* Ariel tuggade en hel del, men slutade tugga så fort jag kliade henne under magen. Hehe, det lär inte ta lång tid innan hon helt glömmer bort bettet.
Efter denna prövning tog vi oss en promenad i distanstränset (utan bett). Det märks att Ariel inte varit utanför gården på tre månader, hon var tvungen att stanna och titta på nästan allt längs vägen. Jag uppmuntrar dock den vanan, istället för att hon hoppar åt sidan eller rusar hemåt när hon blir rädd för något. Det gäller bara att kunna läsa av när hon faktiskt är rädd och när hon bara fånar sig. Än så länge fungerar det utmärkt.
Jag blir så glad över min positiva häst, som hela tiden är uppmärksam på vad jag säger. Hon har helt förstått att hon inte får gå förbi matte, och att hon hela tiden behöver ha ett öra åt mattes håll.
Efter promenaden svampade jag av henne, och provade med lite mer blöt svamp än tidigare. Hon tyckte fortfarande inte om det, men eftersom hon fick beta så kunde jag blöta henne lite då och då ändå. Väldigt onödigt enligt Ariel (som rullade sig i dammet sedan).
Tog för övrigt bort två fästingar också, den ena sade Ariel själv till att den kliade. Spolade även hennes ögon med koksaltlösning, något Ariel tyckte var lite läskigt, men om matte säger att jag skall stå stilla är det bäst jag gör det...
Åh jag hoppas verkligen hon behåller den här positiva grundinställningen genom hela utbildningen!
Idag inledde vi med att bekanta oss med bettet. Jag tog det tredelade 9,5 cm, men jag var så fokuserad på hur Ariel reagerade gentemot bettet att jag glömde kolla om det var lagom stort. *skäms* Ariel tuggade en hel del, men slutade tugga så fort jag kliade henne under magen. Hehe, det lär inte ta lång tid innan hon helt glömmer bort bettet.
Efter denna prövning tog vi oss en promenad i distanstränset (utan bett). Det märks att Ariel inte varit utanför gården på tre månader, hon var tvungen att stanna och titta på nästan allt längs vägen. Jag uppmuntrar dock den vanan, istället för att hon hoppar åt sidan eller rusar hemåt när hon blir rädd för något. Det gäller bara att kunna läsa av när hon faktiskt är rädd och när hon bara fånar sig. Än så länge fungerar det utmärkt.
Jag blir så glad över min positiva häst, som hela tiden är uppmärksam på vad jag säger. Hon har helt förstått att hon inte får gå förbi matte, och att hon hela tiden behöver ha ett öra åt mattes håll.
Efter promenaden svampade jag av henne, och provade med lite mer blöt svamp än tidigare. Hon tyckte fortfarande inte om det, men eftersom hon fick beta så kunde jag blöta henne lite då och då ändå. Väldigt onödigt enligt Ariel (som rullade sig i dammet sedan).
Tog för övrigt bort två fästingar också, den ena sade Ariel själv till att den kliade. Spolade även hennes ögon med koksaltlösning, något Ariel tyckte var lite läskigt, men om matte säger att jag skall stå stilla är det bäst jag gör det...
Åh jag hoppas verkligen hon behåller den här positiva grundinställningen genom hela utbildningen!
Världens bästa Ariel!
Igår inleddes dagen med Ariel precis som vanligt, kraftfoder inne i stallet och kratsning av hovarna under måltiden. Inga problem alls, vilket fick mig att våga lägga på sadeln när hon ändå stod och åt. Hon var sådär lagom skeptisk, men lät den ligga kvar.
Promenerade ut i hagen med den på ryggen, vilket var lite småläskigt. Fast det var konstigt nog ännu läskigare när jag tog av den och hon såg vad hon haft på sig... Som plåster på såret gick vi ganska direkt ut till "gräshagen" där de fick vara i två timmar. Ariel tycker mycket om den här hagen, det finns väldigt bra kliträd där...
Jag fick faktiskt några vettiga bilder också, eller vad sägs om den här betesbilden? Observera bakdelsmusklerna...
Medan de betade passade jag på att olja in tränset en gång till, samt rengöra och olja in sadeln. Det är inte världens vackraste sadel, och den var inte dyr i inköp (köpt typ 1996), men som slit-och-släng-sadel på unghäst passar den alldeles utmärkt.
När alla hästarna var tillbaka i vanliga hagen tog jag mig en promenad med Ariel. Vi gick till banvallen, och även en bit in på den. Hon var så duktig hela tiden, höll sig antingen bredvid eller bakom mig. Gnäggade till de andra hästarna när hon såg dem, men försökte inte ta sig till dem. På hemvägen var hon som vanligt ivrigare än på bortavägen, men inte så att jag var tvungen att säga till henne. Vilket steg hon har! Säkert fyra decimeters övertramp när hon kliver på ordentligt och är avslappnad.
Bad henne stå stilla några gånger, tio sekunder i taget. Då blev hon väldigt frustrerad och tyckte att matte var superdum. Men hon lydde ändå! Sjukt stolt känner jag mig över henne efter den promenaden. Det känns verkligen att det inte spelar någon roll om vi kommer iväg till utställningen eller inte, hon är ändå bäst i mina ögon. :-D
Promenerade ut i hagen med den på ryggen, vilket var lite småläskigt. Fast det var konstigt nog ännu läskigare när jag tog av den och hon såg vad hon haft på sig... Som plåster på såret gick vi ganska direkt ut till "gräshagen" där de fick vara i två timmar. Ariel tycker mycket om den här hagen, det finns väldigt bra kliträd där...
Jag fick faktiskt några vettiga bilder också, eller vad sägs om den här betesbilden? Observera bakdelsmusklerna...
Medan de betade passade jag på att olja in tränset en gång till, samt rengöra och olja in sadeln. Det är inte världens vackraste sadel, och den var inte dyr i inköp (köpt typ 1996), men som slit-och-släng-sadel på unghäst passar den alldeles utmärkt.
När alla hästarna var tillbaka i vanliga hagen tog jag mig en promenad med Ariel. Vi gick till banvallen, och även en bit in på den. Hon var så duktig hela tiden, höll sig antingen bredvid eller bakom mig. Gnäggade till de andra hästarna när hon såg dem, men försökte inte ta sig till dem. På hemvägen var hon som vanligt ivrigare än på bortavägen, men inte så att jag var tvungen att säga till henne. Vilket steg hon har! Säkert fyra decimeters övertramp när hon kliver på ordentligt och är avslappnad.
Bad henne stå stilla några gånger, tio sekunder i taget. Då blev hon väldigt frustrerad och tyckte att matte var superdum. Men hon lydde ändå! Sjukt stolt känner jag mig över henne efter den promenaden. Det känns verkligen att det inte spelar någon roll om vi kommer iväg till utställningen eller inte, hon är ändå bäst i mina ögon. :-D
Ensam promenad
Åkte ut ganska sent till Ariel igår, jag ville vänta ut regnet så jag slapp bli blöt. Tur för mig så fungerade tekniken, när jag var framme hos Ariel hade regnandet upphört.
Tog in henne i stallet först för mätning. Dumheter tyckte Ariel och snodde runt, runt som en hal ål. Otur för henne att hon har Sveriges tjurigaste matte. Mätt blev hon, och hon har blivit 2,5 cm högre på en månad! 122 cm står mätkäppen på nu. Hm... Fortfarande b-ponny alltså. Vidare hade hon blivit lite rundare om magen, men inte större i skenan. Hon väger omkring 192 kg nu. Enligt tillväxtkurvan skall hon därmed väga 331 kg som vuxen, vilket jag inte tror stämmer. Jag är mer benägen att misstänka att hon kommer växa klart väldigt sent.
Efter mätningen pös det verkligen av energi ur öronen på henne, så vi tog oss en promenad. Alldeles ensamma. Ariel stegade på väldigt frimodigt, jag fick ta riktigt långa kliv för att hinna med henne. Några stopp blev det för snabb koll av farligheter, men sedan satte hon fart igen. Vi gick längs vägen till banvallen och följde sedan banvallen en bit. Ariel fick faktiskt syn på Idunn i hagen, och de gnäggade till varandra, men hon verkade inte det minsta upprörd.
Hemvägen blev däremot i stressigaste laget. Ariel ville skynda så mycket det bara gick, vilket ledde till att jag fick kräva en del halter av henne. Vilket gjorde henne ännu mer stressad. Usch vad hon tyckte matte var dum! Men på något vis gav det ändå resultat, för hon lugnade ned sig sista biten och kunde faktiskt gå bakom mig en stund.
Släppte ut henne i hagen, där hon genast sprang iväg till Idunn för att berätta vilken taskig matte hon hade. Eller förhoppningsvis för att berätta vilken trevlig promenad hon haft. Förmodligen båda...
Efter att hon fått kraftfoder (äter nu som en typisk fjording) borstade jag bort en del lös päls. Hon har fått en del bettskador, men tycker tydligen att det är skönt att bli borstad även på dem.
Ariel nio månader gammal:
Tog in henne i stallet först för mätning. Dumheter tyckte Ariel och snodde runt, runt som en hal ål. Otur för henne att hon har Sveriges tjurigaste matte. Mätt blev hon, och hon har blivit 2,5 cm högre på en månad! 122 cm står mätkäppen på nu. Hm... Fortfarande b-ponny alltså. Vidare hade hon blivit lite rundare om magen, men inte större i skenan. Hon väger omkring 192 kg nu. Enligt tillväxtkurvan skall hon därmed väga 331 kg som vuxen, vilket jag inte tror stämmer. Jag är mer benägen att misstänka att hon kommer växa klart väldigt sent.
Efter mätningen pös det verkligen av energi ur öronen på henne, så vi tog oss en promenad. Alldeles ensamma. Ariel stegade på väldigt frimodigt, jag fick ta riktigt långa kliv för att hinna med henne. Några stopp blev det för snabb koll av farligheter, men sedan satte hon fart igen. Vi gick längs vägen till banvallen och följde sedan banvallen en bit. Ariel fick faktiskt syn på Idunn i hagen, och de gnäggade till varandra, men hon verkade inte det minsta upprörd.
Hemvägen blev däremot i stressigaste laget. Ariel ville skynda så mycket det bara gick, vilket ledde till att jag fick kräva en del halter av henne. Vilket gjorde henne ännu mer stressad. Usch vad hon tyckte matte var dum! Men på något vis gav det ändå resultat, för hon lugnade ned sig sista biten och kunde faktiskt gå bakom mig en stund.
Släppte ut henne i hagen, där hon genast sprang iväg till Idunn för att berätta vilken taskig matte hon hade. Eller förhoppningsvis för att berätta vilken trevlig promenad hon haft. Förmodligen båda...
Efter att hon fått kraftfoder (äter nu som en typisk fjording) borstade jag bort en del lös päls. Hon har fått en del bettskador, men tycker tydligen att det är skönt att bli borstad även på dem.
Ariel nio månader gammal:
Spännande äventyr!
Idag fick Ariel följa med Idunn på ett stort äventyr. För första gången gick jag och Ariel på en RIKTIG promenad. Inte bara från hagen till vägen, utan faktiskt på en lång promenad med farliga saker.
Ariel såg storögt på världen, men eftersom Idunn gick före och var cool, så vågade även Ariel gå vidare. Vi var ute i 35 minuter (!) och träffade på både bilar, motorcyklar, cyklar och promenerande människor. Ariel försökte sticka några gånger, men lugnade sig snabbt varje gång. Jag är så sjukt stolt över henne! Noterbart är att vi faktiskt travade tillsammans några gånger, då Ariel ville komma ikapp Idunn. Kanske kan jag få henne att trava bredvid mig innan utställningen ändå. :-)
Hon var rätt så trött på slutet av promenaden, och då passade vi på att gå ned och bekanta oss med både paddock och rundkorall. Jag fick för mig att hoppa ett par småhinder som stod i paddocken, något Ariel tyckte var väldigt onödigt. Hon klev över hindren istället... Nåja, hoppintresset (och framåtbjudningen) lär komma med tiden.
Efteråt gick vi in i stallet en sväng, borstade bort allt löst hår (Idunn fäller faktiskt mer!) och kratsade hovarna. Ariel stod snällt ända tills Idunn gick ut i hagen. Då blev hon mäkta upprörd och tyckte att matte var ett monster som inte lät henne följa efter. När hon väl lugnat sig fick hon också gå ut.
Som alltid en väldigt nyttig dag för Ariel. Det kan bli bra det här...
Ariel såg storögt på världen, men eftersom Idunn gick före och var cool, så vågade även Ariel gå vidare. Vi var ute i 35 minuter (!) och träffade på både bilar, motorcyklar, cyklar och promenerande människor. Ariel försökte sticka några gånger, men lugnade sig snabbt varje gång. Jag är så sjukt stolt över henne! Noterbart är att vi faktiskt travade tillsammans några gånger, då Ariel ville komma ikapp Idunn. Kanske kan jag få henne att trava bredvid mig innan utställningen ändå. :-)
Hon var rätt så trött på slutet av promenaden, och då passade vi på att gå ned och bekanta oss med både paddock och rundkorall. Jag fick för mig att hoppa ett par småhinder som stod i paddocken, något Ariel tyckte var väldigt onödigt. Hon klev över hindren istället... Nåja, hoppintresset (och framåtbjudningen) lär komma med tiden.
Efteråt gick vi in i stallet en sväng, borstade bort allt löst hår (Idunn fäller faktiskt mer!) och kratsade hovarna. Ariel stod snällt ända tills Idunn gick ut i hagen. Då blev hon mäkta upprörd och tyckte att matte var ett monster som inte lät henne följa efter. När hon väl lugnat sig fick hon också gå ut.
Som alltid en väldigt nyttig dag för Ariel. Det kan bli bra det här...
Dagen efter
I söndags var jag en sväng till Ariel för att se hur hon klarat första natten. När jag kom stod hon och sov i solen:
Tydligen hade hon och Idunn ätit ur samma hötapp under kvällsfodringen, så det bådar ju gott. Vi morgonfodrade med hö och när hästarna ätit klart (jag borstade lortgrisen Ariel under tiden) så tog stallägarens dotter K ut Eldur och Sunna ur hagen, då hon och en kompis skulle ut och rida. Ariel är ju fortfarande inte välkommen enligt Sunna, och hon går till attack då och då för säkerhets skull. Ariel aktar då ordentligt på sig och visar hur en undergiven häst ser ut:
Medan de var ute och red passade jag på att visa Ariel hela hagen. Jag tror fortfarande att hon inte riktigt fattat hur mycket hon har att röra sig på. Så vi gick helt enkelt på promenad i hagen. Undersökte ena ligghallen och sedan tog vi oss bort till den vänstra delen av U:et. Väl där knäppte jag loss Ariel och busade lite med henne. Det var uppskattat, men ännu mer uppskattat blev det när jag jagade Idunn en stund. Rätt vad det var, när jag sprang omkring över stock och sten, insåg jag att jag var överflödig. Idunn och Ariel lekte helt själva, springandes bredvid varandra. Förvisso med mycket utrymme emellan varandra, men de bockade och sparkade bakut bägge två, och Ariels ögon hade inte den där rädda blicken (som när Sunna jagar), utan den där glada, busiga unghästblicken jag saknat. Underbart!
Ariel tyckte för övrigt att jag skulle rengöra henne många gånger. Så efter rejsandet lade hon sig ned en stund. Resultatet lät inte vänta på sig:
Jag förstår inte varför hon måste ligga på lerigaste stället i hagen, när det finns enormt stora ytor som inte är leriga...
Jag passade på att ge henne kraftfoder när jag ändå kunde vaka och se till så ingen annan åt upp det, men hon fortsatte med gårdagens beteende att inte äta upp. Frustrerande! Men jag har minskat så mycket jag kan på hennes kraftfoder och så hoppas jag att hon får tillbaka aptiten. Annars vet jag inte vad jag gör. Fast å andra sidan är det ju snart sommarbete och då kommer hon bli en liten köttbulle.
Avslutar med två bilder som känns väldigt harmoniska för mig. Först passar Ariel på att klia sig lite:
Hejdå matte!
Tydligen hade hon och Idunn ätit ur samma hötapp under kvällsfodringen, så det bådar ju gott. Vi morgonfodrade med hö och när hästarna ätit klart (jag borstade lortgrisen Ariel under tiden) så tog stallägarens dotter K ut Eldur och Sunna ur hagen, då hon och en kompis skulle ut och rida. Ariel är ju fortfarande inte välkommen enligt Sunna, och hon går till attack då och då för säkerhets skull. Ariel aktar då ordentligt på sig och visar hur en undergiven häst ser ut:
Medan de var ute och red passade jag på att visa Ariel hela hagen. Jag tror fortfarande att hon inte riktigt fattat hur mycket hon har att röra sig på. Så vi gick helt enkelt på promenad i hagen. Undersökte ena ligghallen och sedan tog vi oss bort till den vänstra delen av U:et. Väl där knäppte jag loss Ariel och busade lite med henne. Det var uppskattat, men ännu mer uppskattat blev det när jag jagade Idunn en stund. Rätt vad det var, när jag sprang omkring över stock och sten, insåg jag att jag var överflödig. Idunn och Ariel lekte helt själva, springandes bredvid varandra. Förvisso med mycket utrymme emellan varandra, men de bockade och sparkade bakut bägge två, och Ariels ögon hade inte den där rädda blicken (som när Sunna jagar), utan den där glada, busiga unghästblicken jag saknat. Underbart!
Ariel tyckte för övrigt att jag skulle rengöra henne många gånger. Så efter rejsandet lade hon sig ned en stund. Resultatet lät inte vänta på sig:
Jag förstår inte varför hon måste ligga på lerigaste stället i hagen, när det finns enormt stora ytor som inte är leriga...
Jag passade på att ge henne kraftfoder när jag ändå kunde vaka och se till så ingen annan åt upp det, men hon fortsatte med gårdagens beteende att inte äta upp. Frustrerande! Men jag har minskat så mycket jag kan på hennes kraftfoder och så hoppas jag att hon får tillbaka aptiten. Annars vet jag inte vad jag gör. Fast å andra sidan är det ju snart sommarbete och då kommer hon bli en liten köttbulle.
Avslutar med två bilder som känns väldigt harmoniska för mig. Först passar Ariel på att klia sig lite:
Hejdå matte!
Måååånga bilder
Håll med om att det är en härlig syn som möter en när man kommer till Ariel:
Det är från vänster Glittra, Ariel, Loka.
En helt okej exteriörbild på Ariel 8 månader:
Hon är nu 119,5 cm i manken och 127 cm i korset. Jag passade på att mäta henne samtidigt som jag borstade bort en massa lös päls. Hon fäller kopiöst mycket just nu.
Glittra ville göra alla uppmärksamma på att det är slut på vatten i badkaret:
Jag och Ariel tog oss an den farliga presenningen, men ganska snart upptäckte Ariel att det fanns hö under! Så plötsligt var presenningen inte så farlig längre. Det tar sig... Sedan promenerade vi vidare mot vägen och träffade på två stycken intressanta barn som Ariel först tyckte var läskiga och sedan knappt ville lämna (efter att de börjat klia henne). Vi tog även ett varv på ridbanan och det verkligen pös av energi från henne, men hon höll sig lydigt bredvid eller bakom mig hela tiden ändå. DUKTIG TJEJ! Likaså när hon blev rädd för någonting, då gör hon ett jämfotahopp rakt upp och fryser sedan fast för att se om det var något farligt. Hon får gärna fortsätta göra så även i framtiden, istället för att rivstarta därifrån som hon gjorde tidigare.
Efter promenaden var Ariel sååå studsig av all tillbakahållen energi att jag jagade henne en stund i hagen. Mycket bra idé enligt Loka, som förstås hakade på. Men sedan (så typiskt småbarn!) blev de trötta alla tre. Jag lovade att vaka och då såg det ut så här i hagen:
Efter en halvtimme hade de andra sovit klart, men Ariel verkar tycka lika mycket om att dra sig som jag:
Det är Glittra som undrar varför Ariel inte kliver upp...
Många bilder och inte så mycket text i dagens inlägg, men det hände inte heller så mycket dramatiska saker. Jag kan ju inte tjata varje dag om hur mycket jag älskar min lilla Ariel. Eller, jo, det kan jag ju...
Det är från vänster Glittra, Ariel, Loka.
En helt okej exteriörbild på Ariel 8 månader:
Hon är nu 119,5 cm i manken och 127 cm i korset. Jag passade på att mäta henne samtidigt som jag borstade bort en massa lös päls. Hon fäller kopiöst mycket just nu.
Glittra ville göra alla uppmärksamma på att det är slut på vatten i badkaret:
Jag och Ariel tog oss an den farliga presenningen, men ganska snart upptäckte Ariel att det fanns hö under! Så plötsligt var presenningen inte så farlig längre. Det tar sig... Sedan promenerade vi vidare mot vägen och träffade på två stycken intressanta barn som Ariel först tyckte var läskiga och sedan knappt ville lämna (efter att de börjat klia henne). Vi tog även ett varv på ridbanan och det verkligen pös av energi från henne, men hon höll sig lydigt bredvid eller bakom mig hela tiden ändå. DUKTIG TJEJ! Likaså när hon blev rädd för någonting, då gör hon ett jämfotahopp rakt upp och fryser sedan fast för att se om det var något farligt. Hon får gärna fortsätta göra så även i framtiden, istället för att rivstarta därifrån som hon gjorde tidigare.
Efter promenaden var Ariel sååå studsig av all tillbakahållen energi att jag jagade henne en stund i hagen. Mycket bra idé enligt Loka, som förstås hakade på. Men sedan (så typiskt småbarn!) blev de trötta alla tre. Jag lovade att vaka och då såg det ut så här i hagen:
Efter en halvtimme hade de andra sovit klart, men Ariel verkar tycka lika mycket om att dra sig som jag:
Det är Glittra som undrar varför Ariel inte kliver upp...
Många bilder och inte så mycket text i dagens inlägg, men det hände inte heller så mycket dramatiska saker. Jag kan ju inte tjata varje dag om hur mycket jag älskar min lilla Ariel. Eller, jo, det kan jag ju...
När katten är borta...
Äntligen kunde jag ta mig till Ariel igen. Med tanke på informationen jag fick från stallkamraterna, så tänker jag inte vara ifrån henne så länge i fortsättningen. Men jag går händelserna i förväg!
Anlände vid ettiden, gosade en kort stund i hagen innan jag tog henne på promenad för att kika på den läskiga släpvagnen. I släpvagnen fanns det hösilagebalar, och ovanpå låg en (livsfarlig) blå presenning. Jag har börjat lära mig hur Ariel tänker, press fungerar inte, utan det handlar enbart om att ha tålamod och erbjuda ett "bra" alternativ. I fallet med släpvagnen erbjuder jag helt enkelt att antingen stå kvar på samma ställe i all evighet, eller våga nosa på släpvagnen. Ariel tjurar från början, men snart förstår hon att det inte är någon mening att vänta ut matte. Matte verkar ha världens bästa tålamod...
Här syns släpvagnen i bakgrunden.
Sedan återvände vi till hagen och busade en kort stund, eftersom stallgången var upptagen av andra hästar. Medan småttingarna pustade ut pratade jag med A som brukar göra stalltjänst. Hon berättade att Ariel hade rymt för några dagar sedan. Hon hade helt sonika lyft ned bägge plankorna i grinden och sedan hoppat över dem... Sedan fortsatte A och berättade att det verkligen MÄRKTES att jag inte varit här och aktiverat Ariel. Tydligen är Ariel väldigt lydig och väluppfostrad dagarna efter att jag arbetat med henne, men när det gått för lång tid blir hon både busig och tjurig. Hm... Jag som inte trodde att det spelade någon roll om jag jobbade med henne eller inte. Där ser man hur mycket det egentligen betyder.
Tog in Ariel i stallgången och pysslade lite. Borstade igenom henne (hon fäller rejält!) och klippte manen. Det blev inte snyggt, men mindre rufsigt i alla fall. Kratsade hovarna och borstade ännu en gång. Sedan tog vi oss en promenad upp till vägen. Ariel stannade några gånger och blev lite rädd för bilarna ett par gånger. Men så länge jag ger henne utrymme att rusa iväg, så rusar hon inte. Knepigt va? Alltså, om jag håller emot i grimskaftet när hon blir orolig, då blir hon mer orolig. Men om jag istället ger henne eftergift, så tar hon något/några steg hemåt och lugnar sig sedan igen.
Efter att vi nått vägen vände vi tillbaka och här skall Ariel ha en stooor eloge. Hon gick FINT hela vägen tillbaka. Vet inte vem som kidnappat min busiga åring, men idag ökade hon skritten bara några gånger, och ingen utav gångerna gick hon förbi mig. Duktiga Ariel! Som sista uppgift tog vi oss an släpvagnen igen, den här gången vågade hon gå nära mycket snabbare, och vi avslutade med en rätt så svår uppgift. Vi gick emellan släpvagnen och stallväggen. Det var läskigt, tyckte Ariel, men vi tog ett steg i taget och så var vi plötsligt igenom! :-)
Här emellan gick vi...
Pussade hejdå till Ariel och lovade att vara hos henne igen på onsdag. Skall försöka hinna åka ut på fredagar också, så det inte blir för många dagar emellan. För det är ju tydligt att hon behöver aktiveras...
Anlände vid ettiden, gosade en kort stund i hagen innan jag tog henne på promenad för att kika på den läskiga släpvagnen. I släpvagnen fanns det hösilagebalar, och ovanpå låg en (livsfarlig) blå presenning. Jag har börjat lära mig hur Ariel tänker, press fungerar inte, utan det handlar enbart om att ha tålamod och erbjuda ett "bra" alternativ. I fallet med släpvagnen erbjuder jag helt enkelt att antingen stå kvar på samma ställe i all evighet, eller våga nosa på släpvagnen. Ariel tjurar från början, men snart förstår hon att det inte är någon mening att vänta ut matte. Matte verkar ha världens bästa tålamod...
Här syns släpvagnen i bakgrunden.
Sedan återvände vi till hagen och busade en kort stund, eftersom stallgången var upptagen av andra hästar. Medan småttingarna pustade ut pratade jag med A som brukar göra stalltjänst. Hon berättade att Ariel hade rymt för några dagar sedan. Hon hade helt sonika lyft ned bägge plankorna i grinden och sedan hoppat över dem... Sedan fortsatte A och berättade att det verkligen MÄRKTES att jag inte varit här och aktiverat Ariel. Tydligen är Ariel väldigt lydig och väluppfostrad dagarna efter att jag arbetat med henne, men när det gått för lång tid blir hon både busig och tjurig. Hm... Jag som inte trodde att det spelade någon roll om jag jobbade med henne eller inte. Där ser man hur mycket det egentligen betyder.
Tog in Ariel i stallgången och pysslade lite. Borstade igenom henne (hon fäller rejält!) och klippte manen. Det blev inte snyggt, men mindre rufsigt i alla fall. Kratsade hovarna och borstade ännu en gång. Sedan tog vi oss en promenad upp till vägen. Ariel stannade några gånger och blev lite rädd för bilarna ett par gånger. Men så länge jag ger henne utrymme att rusa iväg, så rusar hon inte. Knepigt va? Alltså, om jag håller emot i grimskaftet när hon blir orolig, då blir hon mer orolig. Men om jag istället ger henne eftergift, så tar hon något/några steg hemåt och lugnar sig sedan igen.
Efter att vi nått vägen vände vi tillbaka och här skall Ariel ha en stooor eloge. Hon gick FINT hela vägen tillbaka. Vet inte vem som kidnappat min busiga åring, men idag ökade hon skritten bara några gånger, och ingen utav gångerna gick hon förbi mig. Duktiga Ariel! Som sista uppgift tog vi oss an släpvagnen igen, den här gången vågade hon gå nära mycket snabbare, och vi avslutade med en rätt så svår uppgift. Vi gick emellan släpvagnen och stallväggen. Det var läskigt, tyckte Ariel, men vi tog ett steg i taget och så var vi plötsligt igenom! :-)
Här emellan gick vi...
Pussade hejdå till Ariel och lovade att vara hos henne igen på onsdag. Skall försöka hinna åka ut på fredagar också, så det inte blir för många dagar emellan. För det är ju tydligt att hon behöver aktiveras...
Nej tack!
Igår var jag hos Ariel för första gången på en vecka. Det är tydligen en dum idé att vara ifrån henne så länge. Hennes standardsvar på allt jag föreslog var nämligen "Nej tack". Artig flicka jag skaffat mig...
Hon stod inne i stallet när jag kom och när jag gick in i boxen sade hon "nej tack, jag vill inte umgås med dig". Tog ett tag att övertyga henne om att jag var samma person som för en vecka sedan och inte något läskigt monster. Misstänker att hon börjar komma in i en asocial fas och det är inget jag ser fram emot att få uppleva.
Borstade igenom henne med piggborsten och då sade hon "nej tack, borsta mig bara på bogen". Jag framhärdade ändå, för ren över hela kroppen vill jag att hon skall vara. Men det känns lite tråkigt, hon som alltid brukar njuta av att bli borstad.
Kratsa hovarna brukar hon ju alltid säga nej tack till, så där brydde jag mig inte lika mycket. Fast igår sade hon nej tack även när jag kratsade höger fram. :-(
Vi tog oss en promenad och då var det verkligen nej tack hela tiden. Hon ville INTE lämna stallet och absolut inte gå just dit jag ville gå. Så det blev nästan dragkamp bortåt och hysteriskt spring hemåt. *djup suck*
Nej, ingen bra dag igår. Vi lägger den till handlingarna och ser framåt istället.
Noterbart: Min lädergrimma jag tog ned från mina föräldrar är på tok för liten för henne. Så hon får fortsätta ha nylongrimmor.
Hon stod inne i stallet när jag kom och när jag gick in i boxen sade hon "nej tack, jag vill inte umgås med dig". Tog ett tag att övertyga henne om att jag var samma person som för en vecka sedan och inte något läskigt monster. Misstänker att hon börjar komma in i en asocial fas och det är inget jag ser fram emot att få uppleva.
Borstade igenom henne med piggborsten och då sade hon "nej tack, borsta mig bara på bogen". Jag framhärdade ändå, för ren över hela kroppen vill jag att hon skall vara. Men det känns lite tråkigt, hon som alltid brukar njuta av att bli borstad.
Kratsa hovarna brukar hon ju alltid säga nej tack till, så där brydde jag mig inte lika mycket. Fast igår sade hon nej tack även när jag kratsade höger fram. :-(
Vi tog oss en promenad och då var det verkligen nej tack hela tiden. Hon ville INTE lämna stallet och absolut inte gå just dit jag ville gå. Så det blev nästan dragkamp bortåt och hysteriskt spring hemåt. *djup suck*
Nej, ingen bra dag igår. Vi lägger den till handlingarna och ser framåt istället.
Noterbart: Min lädergrimma jag tog ned från mina föräldrar är på tok för liten för henne. Så hon får fortsätta ha nylongrimmor.
Söndagens eskapader
Oj vad tiden går, känns som att jag inte hinner någonting. Men ett inlägg om vad som hände i söndags måste jag hinna med!
Dagen inleddes mycket bra, då Ariel kom och mötte mig i hagen. Tidigare har hon på sin höjd höjt på huvudet och kollat lite. Kanske börjar hon tycka om mig ändå. :-)
Loka var på bushumör, så hon försökte dra igång de andra för lite lek. Det lyckades inte särskilt bra, Glittra travade några meter och lade sedan av och Ariel var inte ett dugg intresserad. Så Loka vände sig förhoppningsfullt till mig och försökte få mig att leka åtminstone. Jag älskar verkligen att "jaga häst" så snart var det rejält med bus och bock i hagen. Dessutom hakade de andra på buset, så jag fick se både luftig trav och tokgalopp från Ariels sida. Noterade att hon är väldigt duktig på att hoppa rakt upp i luften på stället, flera gånger efter varandra. Eh, kandiderar hon för att bli Tiger i nästa storfilm med Nalle Puh kanske?
Fick bara till en hyfsad bild:
Efter ungefär tio minuters bus var flickorna nöjda och Ariel kom fram till mig för att gosa. Det kändes också väldigt bra, ibland vågar ju hästarna inte närma sig den som varit "farlig" under buset. Vi gosade en stund och sedan tog vi oss en promenad i den intilliggande (stooora) hagen.
Farligt, farligt sade Ariel och följde mig ängsligt. Vi tog oss uppför ett litet backkrön och gick över några stockar, men sedan fick Ariel nog, gjorde ett tvärkast och försökte slita sig loss för att rusa hemåt. Tur för mig att hon bara väger 200 kg, jag kan fortfarande hålla emot henne med min kroppstyngd.
Sedan blev det frust och stamp och protester. Vill inte! sade Ariel. Elaka matte låtsades inte höra, utan såg till att hon fick som hon ville. Men det var intressant att se hur frustrerad hon blir över att inte få som hon vill, och hur mentalt blockerad hon blir när hon väl insett att hon är långt ifrån flocken och tryggheten. Det finns massor att arbeta med här, men samtidigt är hon ju bara 7 månader. Räknade för övrigt ut att det motsvarar ungefär ett barn på 3 ½ år...
Efter promenaden gick vi tillbaka till flocken, så Ariel skulle få någon slags belöning för att hon lyssnade på matte (sista biten åtminstone). Väl där stod de och myste ett tag, innan både Loka och Ariel lade sig ned för att sova. Glittra vaktade och bildbevis har ni i förra inlägget.
Innan jag var tvungen att rusa iväg till bussen hann jag dessutom ta in Ariel, borsta henne som hastigast och kratsa alla hovarna. Fortfarande protesterar hon när jag vill lyfta vänster fram, medan de andra tre hovarna går alldeles utmärkt... Gjorde ett försök att tempa, men det vill fröken fisförnäm inte vara med om längre. ;-) Nåja, man får välja sina strider. Hovarna är trots allt viktigare just nu än vilken vilotemperatur hon har.
Sammanfattningsvis kändes det som en väldigt givande dag, då jag kom mycket närmare Ariel, speciellt när hon låg i hagen och somnade i mitt knä... Älskar min lilla prinsessa! :-D
Dagen inleddes mycket bra, då Ariel kom och mötte mig i hagen. Tidigare har hon på sin höjd höjt på huvudet och kollat lite. Kanske börjar hon tycka om mig ändå. :-)
Loka var på bushumör, så hon försökte dra igång de andra för lite lek. Det lyckades inte särskilt bra, Glittra travade några meter och lade sedan av och Ariel var inte ett dugg intresserad. Så Loka vände sig förhoppningsfullt till mig och försökte få mig att leka åtminstone. Jag älskar verkligen att "jaga häst" så snart var det rejält med bus och bock i hagen. Dessutom hakade de andra på buset, så jag fick se både luftig trav och tokgalopp från Ariels sida. Noterade att hon är väldigt duktig på att hoppa rakt upp i luften på stället, flera gånger efter varandra. Eh, kandiderar hon för att bli Tiger i nästa storfilm med Nalle Puh kanske?
Fick bara till en hyfsad bild:
Efter ungefär tio minuters bus var flickorna nöjda och Ariel kom fram till mig för att gosa. Det kändes också väldigt bra, ibland vågar ju hästarna inte närma sig den som varit "farlig" under buset. Vi gosade en stund och sedan tog vi oss en promenad i den intilliggande (stooora) hagen.
Farligt, farligt sade Ariel och följde mig ängsligt. Vi tog oss uppför ett litet backkrön och gick över några stockar, men sedan fick Ariel nog, gjorde ett tvärkast och försökte slita sig loss för att rusa hemåt. Tur för mig att hon bara väger 200 kg, jag kan fortfarande hålla emot henne med min kroppstyngd.
Sedan blev det frust och stamp och protester. Vill inte! sade Ariel. Elaka matte låtsades inte höra, utan såg till att hon fick som hon ville. Men det var intressant att se hur frustrerad hon blir över att inte få som hon vill, och hur mentalt blockerad hon blir när hon väl insett att hon är långt ifrån flocken och tryggheten. Det finns massor att arbeta med här, men samtidigt är hon ju bara 7 månader. Räknade för övrigt ut att det motsvarar ungefär ett barn på 3 ½ år...
Efter promenaden gick vi tillbaka till flocken, så Ariel skulle få någon slags belöning för att hon lyssnade på matte (sista biten åtminstone). Väl där stod de och myste ett tag, innan både Loka och Ariel lade sig ned för att sova. Glittra vaktade och bildbevis har ni i förra inlägget.
Innan jag var tvungen att rusa iväg till bussen hann jag dessutom ta in Ariel, borsta henne som hastigast och kratsa alla hovarna. Fortfarande protesterar hon när jag vill lyfta vänster fram, medan de andra tre hovarna går alldeles utmärkt... Gjorde ett försök att tempa, men det vill fröken fisförnäm inte vara med om längre. ;-) Nåja, man får välja sina strider. Hovarna är trots allt viktigare just nu än vilken vilotemperatur hon har.
Sammanfattningsvis kändes det som en väldigt givande dag, då jag kom mycket närmare Ariel, speciellt när hon låg i hagen och somnade i mitt knä... Älskar min lilla prinsessa! :-D
Duktig Ariel!
Idag hann jag åka till Ariel redan innan det blev mörkt, så först på schemat stod därför promenad. Vi gick samma väg som i söndags, men den här gången gick det snabbare. Färre motorstopp... Gick några meter på asfaltsvägen också, träffade på en snäll bil som smög sig förbi när jag signalerade åt honom att ta det lugnt. Tack för sådant!
Ariel kändes överlag mer "tjurig" och mindre "rädd" än tidigare. Det vill säga, det börjar kännas som att hon litar på mig så pass mycket att hon börjar kolla vad hon får och inte får göra... Vi hade några små diskussioner, men i slutändan insåg hon att jag ändå bestämde. Duktigt!
Efter promenaden (hela tio minuter!) gick vi in i privatstallet och jag ställde upp Ariel i gången för mätning. Hon är 118 cm i manken, 122 cm i korset, 17 cm runt skenan och väger 185 kg. En liten tjej jag skaffat mig... Ariel tog det mesta med ro, men när jag började klippa manen på henne tyckte hon att det var roligare med kompisarna i hagen. Inte så att hon blev besvärlig, mest lite småirriterad.
Så här ser hon ut vid sju månaders ålder:
Jag blir mer och mer kär i den här tjejen. Hennes psyke är precis så som jag vill ha det, tjurig, envis och helt underbar. :-D
Ariel kändes överlag mer "tjurig" och mindre "rädd" än tidigare. Det vill säga, det börjar kännas som att hon litar på mig så pass mycket att hon börjar kolla vad hon får och inte får göra... Vi hade några små diskussioner, men i slutändan insåg hon att jag ändå bestämde. Duktigt!
Efter promenaden (hela tio minuter!) gick vi in i privatstallet och jag ställde upp Ariel i gången för mätning. Hon är 118 cm i manken, 122 cm i korset, 17 cm runt skenan och väger 185 kg. En liten tjej jag skaffat mig... Ariel tog det mesta med ro, men när jag började klippa manen på henne tyckte hon att det var roligare med kompisarna i hagen. Inte så att hon blev besvärlig, mest lite småirriterad.
Så här ser hon ut vid sju månaders ålder:
Jag blir mer och mer kär i den här tjejen. Hennes psyke är precis så som jag vill ha det, tjurig, envis och helt underbar. :-D
Regnskållor?
Ariel stod i den lilla hagen idag, tillsammans med systrarna Loka och Glittra. På bilden är det Loka som ligger ned och Glittra som "vaktar".
Jag tog in Ariel i privatstallet och ställde henne i gången där. Inga som helst problem! Började borsta bort all lera, låt mig presentera en ren (!) Ariel:
Konstaterade att hon var alldeles hård och liksom knölig på ryggen. Misstänkte regnskållor, tills jag började gräva i pälsen (till Ariels förtjusning) och upptäckte att det var lera som letat sig ända in i huden. Så jag borstade och borstade med piggborsten och Ariel njööööt. Tänk att matte äntligen förstått arbetsfördelningen. :-D
Så här såg ryggen ut innan jag började gräva i den. Visst ser den ren ut på ytan...
Sedan kratsade jag hovarna, och precis som tidigare tyckte Ariel att det var fullständigt onödigt och protesterade när jag kratsade vänster fram. Men eftersom jag envisades så gick de andra tre benen utan minsta problem... Hon vill liksom säga ifrån, men fogar sig direkt jag förklarar att hon måste. Gullgumman!
Därefter tog vi oss en promenad, med reflexnosgrimma och benreflexer på Ariel och även reflexjacka på matte. Lika bra att vänja sig vid den rutinen, fast det är ljust ute. Ariel tyckte det var en dum idé som alltid (även om hon är ivrig tills vi lämnat det trygga området), men med övertalning lyckades vi så småningom ta oss hela vägen till bilvägen. Det är gissningvis femton meter, men man skall ju ta små steg i början. Dessutom är vägen kryddad av farliga saker som klubbstugan, unghästar i en intilliggande hage, massor med ensilagebalar och en bilparkering. Ariel stack mot hagen några gånger, men hon är aldrig omöjlig att få stopp på. Något eller några kast bakåt, sedan lyssnar hon igen. Jag tror hon kan bli riktigt vettig med tiden.
Efter promenaden blev hon belönad med att gå ut i hagen igen. För övrigt bör noteras att hon numera anser att det är vår, då hon börjat fälla så smått. Dessutom finns det ju GRÄS utanför hagen!
Hm... Avslutar med en fin bild på hennes oerhört håriga ben...
Jag tog in Ariel i privatstallet och ställde henne i gången där. Inga som helst problem! Började borsta bort all lera, låt mig presentera en ren (!) Ariel:
Konstaterade att hon var alldeles hård och liksom knölig på ryggen. Misstänkte regnskållor, tills jag började gräva i pälsen (till Ariels förtjusning) och upptäckte att det var lera som letat sig ända in i huden. Så jag borstade och borstade med piggborsten och Ariel njööööt. Tänk att matte äntligen förstått arbetsfördelningen. :-D
Så här såg ryggen ut innan jag började gräva i den. Visst ser den ren ut på ytan...
Sedan kratsade jag hovarna, och precis som tidigare tyckte Ariel att det var fullständigt onödigt och protesterade när jag kratsade vänster fram. Men eftersom jag envisades så gick de andra tre benen utan minsta problem... Hon vill liksom säga ifrån, men fogar sig direkt jag förklarar att hon måste. Gullgumman!
Därefter tog vi oss en promenad, med reflexnosgrimma och benreflexer på Ariel och även reflexjacka på matte. Lika bra att vänja sig vid den rutinen, fast det är ljust ute. Ariel tyckte det var en dum idé som alltid (även om hon är ivrig tills vi lämnat det trygga området), men med övertalning lyckades vi så småningom ta oss hela vägen till bilvägen. Det är gissningvis femton meter, men man skall ju ta små steg i början. Dessutom är vägen kryddad av farliga saker som klubbstugan, unghästar i en intilliggande hage, massor med ensilagebalar och en bilparkering. Ariel stack mot hagen några gånger, men hon är aldrig omöjlig att få stopp på. Något eller några kast bakåt, sedan lyssnar hon igen. Jag tror hon kan bli riktigt vettig med tiden.
Efter promenaden blev hon belönad med att gå ut i hagen igen. För övrigt bör noteras att hon numera anser att det är vår, då hon börjat fälla så smått. Dessutom finns det ju GRÄS utanför hagen!
Hm... Avslutar med en fin bild på hennes oerhört håriga ben...
Våga vistas på vägen...
Idag har vi varit på en riktig promenad, jag och Ariel. Men vi tar det från början.
Anlände till ett vitt Sigtuna och en väldigt blöt Ariel. Hon hängde med sina polare och alla tre tyckte att jag verkade vara en intressant typ. Gosa kanske?
Tog in Ariel i lösdriften, men band inte upp henne, utan lät henne stå lös medan jag invigde den nya piggborste. Succé enligt Ariel. Fick ta i rätt så hårt, hon tyckte det bara blev skönare ju mer jag grävde ner piggarna i pälsen. Ja, det är ju inte lite päls hon har precis.
Sedan tog jag på grimma och nya grimskaftet, satte fast reflex på grimmans nosrem och benreflexer på Ariels ben. De var dock lite för stora och kasade ned aningens för långt. Nåja, de fungerar hyfsat ändå. Därefter gav vi oss ut på det stora äventyret. Jag hade fått utpekat både en bra stig att gå på och en äng att gå över lite bommar på.
Vi kom upp till ridbanan (som vanligt) och sedan var allting farligt enligt Ariel. Det var en stor grön låda med plast i, den var riktigt farlig. När vi kommit förbi den så var grinden farlig, men efter lite övertalning gick hon igenom den också. Sedan var det BÅDE farliga hästar och en farlig soptunna! Det blev nästan för mycket för Ariel, men hon lyssnade bra på min lugnande röst och efter en stund vågade hon sig vidare. Vi hann nästan ända fram till stigen när jag beslöt mig för att det fick vara nog med farligheter och så vände vi hemåt istället. På hemvägen är sakerna fortfarande farliga, men det blir inga motorstopp, utan istället snabbare tempo förbi dem. Ariel var omåttligt stolt när vi var hemma igen, hon hade överlevt!
Själv var jag stolt över att hon gick in i hagen utan påputtning bakifrån, som allt annat är det träning, träning och åter träning som hjälper. Vi var ute i en kvart och traskade.
Avslutade dagen med att rengöra kroppsöppningar ("vad skall du göra med mitt juver?!" protesterade Ariel) och mäta damen. Hon är cirka 125 cm hög, och väger enligt mina uträkningar 184 kg.
Anlände till ett vitt Sigtuna och en väldigt blöt Ariel. Hon hängde med sina polare och alla tre tyckte att jag verkade vara en intressant typ. Gosa kanske?
Tog in Ariel i lösdriften, men band inte upp henne, utan lät henne stå lös medan jag invigde den nya piggborste. Succé enligt Ariel. Fick ta i rätt så hårt, hon tyckte det bara blev skönare ju mer jag grävde ner piggarna i pälsen. Ja, det är ju inte lite päls hon har precis.
Sedan tog jag på grimma och nya grimskaftet, satte fast reflex på grimmans nosrem och benreflexer på Ariels ben. De var dock lite för stora och kasade ned aningens för långt. Nåja, de fungerar hyfsat ändå. Därefter gav vi oss ut på det stora äventyret. Jag hade fått utpekat både en bra stig att gå på och en äng att gå över lite bommar på.
Vi kom upp till ridbanan (som vanligt) och sedan var allting farligt enligt Ariel. Det var en stor grön låda med plast i, den var riktigt farlig. När vi kommit förbi den så var grinden farlig, men efter lite övertalning gick hon igenom den också. Sedan var det BÅDE farliga hästar och en farlig soptunna! Det blev nästan för mycket för Ariel, men hon lyssnade bra på min lugnande röst och efter en stund vågade hon sig vidare. Vi hann nästan ända fram till stigen när jag beslöt mig för att det fick vara nog med farligheter och så vände vi hemåt istället. På hemvägen är sakerna fortfarande farliga, men det blir inga motorstopp, utan istället snabbare tempo förbi dem. Ariel var omåttligt stolt när vi var hemma igen, hon hade överlevt!
Själv var jag stolt över att hon gick in i hagen utan påputtning bakifrån, som allt annat är det träning, träning och åter träning som hjälper. Vi var ute i en kvart och traskade.
Avslutade dagen med att rengöra kroppsöppningar ("vad skall du göra med mitt juver?!" protesterade Ariel) och mäta damen. Hon är cirka 125 cm hög, och väger enligt mina uträkningar 184 kg.
