Fina, fina Ariel!
När jag kom gående längs hagstaketet (grusvägen går parallellt förbi) stod hästarna längst bort i hagen och spanade mot mig. Ropade på Ariel och jag tyckte det såg ut som om hon gnäggade! Sedan satte hon av i full galopp mot mig, de andra hästarna hakade förvånat på. Väl framme hann jag klia henne lite i pannan innan Sunna förklarade att jag var farlig och ledde de andra runt hela hagen. Ariel sparkade bakut ett flertal gånger och jag började undra hur den här eftermiddagen egentligen skulle gå...
Efter att hästarna rusat klart gick jag in och hämtade Ariel. Hon nästan klättrade på mig i sin iver att få följa med och studsade omkring bakom mig hela vägen till stallet. Elaka matte ställde därför upp henne i stallgången och lät henne stå där medan jag bytte om. Till min förvåning stod hon som ett ljus, utan minsta skrap eller oroligt trampande. Änglahästen! Borstade bort allt hår hon fäller, kratsade hovarna, tog på sidepull och senskydd. Sedan gick vi iväg till rundkorallen och Ariel var helt fokuserad på mig hela vägen dit.
Väl där busade hon av sig ett varv innan jag började kräva saker av henne. Det blev några varv i vardera galopp och det kändes som hon fått mer ordning på benen. Dock försökte hon bralla en gång i vänster varv och kanade omkull. Hon hann nog inte fatta riktigt vad som hände och jag låtsades som ingenting. När vi jobbat klart var hon mallig som vanligt, det är nästan hopplöst att ge den där fröken beröm, hon blir nästan odräglig på kuppen.
Mötte K på tillbakavägen som besviket utbrast "åh, har ni redan varit ute och gått!" Men när jag förklarat att vi bara busat några minuter i rundkorallen så beslöt vi oss för att promenera en sväng tillsammans. Så Ariel fick gå in i stallet igen för påselning, byte till reflexbenskydd och så tog jag även på nova-bettet. Jag är så oerhört nöjd med mitt distansträns, det är toppen att kunna använda sidepull och samtidigt vänja Ariel vid bettet.
Idunn traskade iväg med ivriga steg och Ariel hängde på så gott hon kunde. Men hon är inte alltför intresserad av att följa Idunn längre, utan går gärna sina egna vägar. Så idag blev det mer träning på styrning än tidigare. Vi gick bort till bygdegården och där på den stora parkeringen fick Idunn stå och träna halt medan Ariel tränade volter och åttor en bit ifrån. Ibland tyckte hon att jag var lite väl envis med att svänga, men hon följde snällt vart jag än ville. När hon väl kommit igång med att gå bort från Idunn fick hon gå först en stund på hemvägen också. Det gick superbra, även om hon har ett mycket lägre tempo än om jag leder henne. Just nu känns det dock viktigare att hon går först än hur snabbt hon går.
Som belöning för mycket gott uppförande fick Ariel gå ut i hagen direkt och det verkade hon nöjd med. Vi stod och gosade en stund innan jag traskade hem och när jag började gå så följde Ariel med mig längs staketet. Fick stanna flera gånger och gosa lite till, så jag hann nästan inte till bussen. Men det var omöjligt att gå ifrån henne...
Överpigg!
Tog på senskydd och sidepull och så promenerade vi iväg genom ena sommarhagen. Ariel var lite småhoppig och travig av sig och halvvägs igenom gjorde hon ett hopp rakt upp. Tyvärr höll jag redan på yttersta biten av tygeln, så när hon hoppade gled tygeln ur handen på mig. Slarvigt av mig, och Ariel for iväg som ett jehu genom hagen. Jag var plötsligt väldigt glad över att grinden var stängd, men samtidigt vet jag ju att hon hoppar över vadhelst som kommer i hennes väg. Tack och lov travade hon bara fram och tillbaka vid grinden, så när jag kom dit travade hon fram till mig och undrade om vi inte kunde gå hem nu. Jag kliade henne lite och sedan gav vi oss iväg bortåt igen.
Ariel var dock lite mer avrastad nu, för resten av promenaden blev det bara några små skutt här och där.Vi testade att jogga i kort trav ett pass och det tyckte hon var dötråkigt! Varför måste hon lulla fram i långsam takt bara för att matte har korta ben? Hon gjorde som jag sade, men det är så lätt att läsa av vad hon tycker om det hela...
Avslutade med att springa snabbt en sträcka, det var hon mycket nöjd med. Dock saktade hon av när jag bad henne, så jag behövde inte bekymra mig över att tappa kontrollen. Tog av utrustningen och släppte henne direkt i hagen. Sedan gick jag på hagsyn med hästarna på rad efter mig. Ariel först, sedan Idunn och sist Sunna som tyckte att det var en dum idé att lämna grinden (= där fodret kommer in) utan uppsyn. Efter att ha gått runt hela stora hagen vände jag och joggade tillbaka och då fick hästarna fnatt förstås. Busade runt en bra stund medan jag gjorde i ordning kraftfoder till dem. På bilden syns dock bar en fjärdedel av hagen...
Äntligen lite aktivitet!
Roade mig dessutom med att frisera ena sidan av manen lite extra, just för att få fram varför Ariel har ganska normal man egentligen, men varför det inte syns på mina bilder. Låt mig presentera Ariels vanliga manklippning:
Och Ariels egentliga manklippning (dvs där även lurvpälsen är bortklippt):
Lite skillnad... Så även om det ser ut som jag har superkort man på henne, så har jag inte det. Den är precis lagom lång.
När K väl kom in i stallet med Idunn var jag och Ariel så gott som färdigfixade. Jag tog på henne reflexer och bröstselen samt sidepullen med nova-bettet. Sedan traskade vi iväg på vår byrunda. Träffade på en del bilar och hade några diskussioner kring vem som bestämmer, men på det hela taget gick allt utmärkt. Det är så skönt att tömköra i sidepullen, så jag kan ta tag i Ariel utan att skada hennes mun. För visst blev det lite styrproblem då och då.
Vi fick gå först en stund och Ariel var väldigt tveksam. Jag fick stötta henne en hel del (det hjälper med en hand på hals eller bakdel) först, men allt eftersom kunde jag gå längre och längre bak. När Ariel insett att hon gick först utan problem och började bli lite mallig fick Idunn ta över och gå först resten av vägen hem. Det känns klokast att låta Ariel gå först i små doser, eftersom hon är så osäker.
På slutet tränade vi en del halter, vilket Ariel tyckte var väldigt onödigt. Dock visade hon att hon helt förstått s-ljudet, även om det tar en stund innan hon gör övergången till trav. Vi tog av all utrustning i stallet och sedan fick Idunn gå ut innan Ariel. Den här gången lugnade sig Ariel direkt hon förstod att hon inte skulle få följa med, så även det går bättre och bättre. Jag väntade en liten stund och sedan fick Ariel gå till hagen för hö och kraftfoder.
Riktig distansträning!
Inne i stallet ställdes Ariel framför skottkärran med hö, borstades av som hastigast och fick fleecetäcket på sig. Sedan stod hon så i en timme medan jag pysslade med både henne, höet och utrustningen. Vi provade båda tävlingstränsen, vilket hon inte tyckte var alltför roligt. Jag fotograferade henne i dem, men fotona dröjer lite. Tyckte hon tuggade lite väl mycket på betten, det knakade till några gånger. Bägge två var tredelade.
Så tog jag på henne senskydden och sidepullen (med raka novabettet) och så gav vi oss ut på äventyr! K hade tipsat mig om en lagom lång runda som började till höger om gården och avslutades genom ena sommarhagen. Ariel var ivrig som alltid när vi går nya vägar och även om hon både travade och galopperade små snuttar, så lyssnade hon direkt jag sade till henne. Det märks att hon tycker matte är något av en belastning ibland... Efter 35 minuter var vi tillbaka på gården och Ariel fick stå och se söt ut i en minut medan jag funderade på om vi skulle fortsätta eller inte. Men så bestämde jag mig för att det skulle vi visst! Plockade dock bort bettet först, som hon knappt tuggade på utan lugnt hade i munnen.
En sväng bort till banvallen blev det, och när vi kommit lagom långt bort och vänt hade vi varit ute på promenad i totalt 75 minuter! Ariel var trött på slutet, men kämpade tappert på. Vi stannade några gånger på slutet och jag peppade henne att gå vidare. Tillbaka på gården sprang hon dock glatt upp för veterinären (en cykel) så alltför trött var hon inte. Hon har helt förstått att vi alltid travar upp innan man får bli helt ledig. Det skall bli spännande att se hur hon reagerar i en verklig tävlingssituation. In i stallet med täcke på och så stretchade jag igenom henne medan hon mumsade mer hö. Sedan fick hon gå ut i hagen och äta mer hö.
Jag är mycket nöjd med den nya slingan. När det väl blir ridning av, så kommer den fungera utmärkt som "grindträning". Det vill säga, jag skrittar slingan till höger med avslut genom ena sommarhagen, åter på gården blir det vattning, uppspringning och vila en stund, innan vi ger oss ut på banvallen med avslut i andra sommarhagen. Totalt tar dessa slingor vardera 35 minuter i skritt, så de är perfekta att ha de dagar man inte hinner rida så länge, men ändå vill träna distansritt.
Både rundkorall och promenad!
Jag har världens finaste och mest underbara häst! Nedan följer ännu ett skrytinlägg, så ni som är less på sådana rekommenderas att surfa vidare till andra sidor.
Tänkte ta in Ariel direkt ifrån hagen, men eftersom hovslagaren var där dagen innan var grimman inte på plats. Kände mig dock lat, så jag gjorde en egen grimma av min halsduk. Ariel den ängeln följde mig snällt hela vägen till stallet, i sällskap med min cykel dessutom! I stallet fick hon belöning i form av kraftfoder och jag passade på att fota en bevisbild.
Efter att hon ätit klart tog jag på riktiga grimman och så fick hon mumsa hö istället. Jag borstade av henne som hastigast, kratsade hovarna och pussade lite på henne. Sedan åkte senskydden och sidepullen på och vi begav oss till rundkorallen. K ringde precis när vi lämnat stallet och undrade om vi inte kunde gå på promenad i mörkret ihop. Så vi bestämde att jag skulle busa av Ariel i rundkorallen och sedan komma tillbaka för att ta på mer reflexer.
Ariel har börjat dra mer och mer mot grinden när hon springer i rundkorallen, så idag tänkte jag kräva lite mer "fortsätt framåt" av henne. Hon bockade och sparkade bakut för första gången på evigheter, och hade riktigt roligt varje gång jag bad om galopp. Efter fem minuter var vi bägge nöjda och så traskade vi upp till stallet igen.
Där inne stod Idunn och väntade ivrigt på vår ankomst. Jag tog på reflexer på Ariel och mig, sedan gick vi samma väg som förra fredagen, det vill säga förbi kyrkan och till hembygdsgården. Idunn och K har ett helt annat tempo än mig och Ariel, så målet denna tur var att helt enkelt hänga med. Rejäl powerwalk! Jag är ju lite feg av mig också, halkar Ariel till så vill jag sänka tempot, men idag blev det inget sådant.
Idunn var lite orolig över bilarna, men Ariel reagerade inte alls. Duktig tjej! Vi travade flera småsnuttar (för att komma ikapp), hoppade banken igen (eh, hon kliver snarare nedför banken) och tränade både på att gå först och sist. Ariel gillar både och, men det kändes som hon fick lite mer tempo när hon gick först. På slutet fick Idunn gå i förväg, just för att träna på att de inte går tillsammans hela tiden. Ariel brydde sig inte, utan var mer intresserad av ifall Sunna skulle möta oss eller inte.
I stallet fick Ariel pusta ut med täcke och så stretchade jag. Idunn lämnade stallet tidigare än oss och Ariel var rätt så lugn när hon var ensam igen. Men det behövs fortfarande mer träning på den delen.
K och jag pratade lite om hur oerhört lugn och självsäker Ariel är när man är ute på promenad. Vi skämtade om att jag skulle kunna sitta upp och rida utan att hon skulle blinka. Men även om hon rent mentalt är klar för det är hon ju absolut inte klar rent fysiskt. Så jag bidar min tid och är bara lite avundsjuk på K som skall börja rida Idunn i sommar...
Promenad i mörker
Ariel stod och åt hö när jag kom, så istället för att ta in henne direkt gick jag och förberedde utrustningen i stallet. Bestämde mig för att testa transportskydden på henne. Dessa skydd köpte jag när Hampus var ett år gammal (1998) och de har använts varje gång han varit ute på äventyr. Alltså några gånger till sommarbete, en gång till träning samt förstås tur och retur Linköping (65 mil!). Efter tvätt och borstning (2005) var de som nya igen och har sedan legat i en låda i väntan på HÄSTEN. 
Jag tog alltså på Ariel skydden medan hon åt kraftfoder. Lät henne nosa på dem, men hon var marginellt intresserad. Det fanns ju havre! Jag blev förvånad över hur bra de satt på henne. Framben:
Och bakben:
Efter att Ariel ätit upp kraftfodret tog vi oss en promenad runt i ladugården. Jag väntade mig någon slags reaktion, om inte annat åtminstone några höga bakben, men icke. Hon följde mig snällt runt överallt, som om hon alltid hade transportskydd på sig. Vi gick snäva svängar och backade på ett par ställen. Hur cool som helst!
Sedan fick hon äta hö ("Hö! Jag har inte sett mat på en vecka!") medan jag borstade kroppen och kratsade hovarna. Sedan tänkte jag faktiskt gå ut med henne i hagen igen, men då började hon pocka på mer uppmärksamhet, trampa runt och ha sig. Hon lugnade sig inte förrän jag hämtat och satt på henne reflexerna (!). Sedan tog jag på sidepullen och så gav vi oss ut på en spontanpromenad i mörkret.
Vi har ju aldrig gått i mörker förut och Ariel var lite småfeg. Jag bestämde mig för att det fick ta hur lång tid som helst, så hon inte skulle bli orolig av mörker framöver. Vi klättrade uppför en brant, gick förbi kyrkan och skolan, passerade ett övergångsställe ("VITA linjer matte!") och travade en kort, kort snutt på hemvägen.
Vi hittade en "bank" som Ariel först fick klättra längs sidan uppför och sedan hoppa nedför. Hon tog sig ned på ett väldigt lugnt sätt. Sedan hamnade vi vid en minidansbana (?) och jag kunde inte motstå att be Ariel traska uppför. Efter att ha idiotförklarat matte gjorde hon snällt som jag bad om.
Väl hemma var Ariel riktigt lugn och avslappnad, hon åt nöjt av höet medan jag stretchade henne. Hade på henne fleecetäcket en stund och gick även ut med det i hagen. Idunn, som aldrig sett Ariel i täcke förut, var tvungen att lyfta på bakre fliken för att se så det verkligen var Ariel därunder...
Snabb promenad
Vi promenerade iväg längs banvallen och Ariel var allmänt studsig. Mötte ett par hundar som flåsade vilt, drog i sina koppel och skällde åt henne. Ariel stack iväg först, men när jag fått stopp på henne stod hon stilla och tittade. Hon visade tydligt att hon tyckte det var läskigt, men när hundarna försvunnit och jag berömt henne blev hon väldigt mallig. Hon noppade i tygeln och föreslog att vi skulle busa en stund. Road fick jag dämpa hennes iver lite, det var trots allt ingen kapplöpning vi var ute på.
Längre bort på banvallen, lagom till att vi skulle vända hemåt och Ariel verkade trött, mötte vi ett hästekipage. Hälsade som sig bör och Ariel tyckte att vi absolut skulle följa med dem. Men hon lyssnade direkt jag sade åt henne att vi skulle fortsätta bortåt. Gick några meter bortåt innan vi vände. Nu var Ariel superpigg igen, för hon skulle ju ikapp hästen! Jag krävde att hon skulle hålla sin skritt och därmed blev det en riktig powerwalk för oss.
Innan vi kommit ikapp vek vi av genom sommarhagen, så Ariel fick hoppa lite diken och klättra runt lite istället. Vi avslutade turen med att trava upp och nog fanns det ork kvar! Jag sprang mig riktigt flåsig. Stretchade igenom och lät henne sedan gå ut i hagen med de andra.
Jag längtar verkligen till 2012 när jag får uppleva dessa krafter på distansbanan!
Blåsig promenad
Idag inledde jag med att visitera Sunna och Idunn, eftersom stallägaren är bortrest och jag har huvudansvaret för hästarna kommande vecka. Ariel verkade bli lite svartsjuk, för hon kom och puffade på mig medan jag höll på med Idunn och undrade varför jag inte ville umgås med henne. Därmed var det inga problem att ta ut henne ur hagen, hon ville ut på äventyr!
Hon fick stå i stallet och mumsa hö medan jag bytte om och plockade fram grejer. Det blev sidepull som vanligt, funderade på att ta på selen, men bestämde mig för att strunta i den eftersom det blåste så mycket ute. På med reflexerna förstås, och så gav vi oss iväg.
Jag hade bestämt mig för att gå Ariels favoritväg, som är höger direkt efter hagen. Det är en grusväg med väldigt lite trafik och på vissa ställen kan man även gå på en lägda. Vi varierade oss lite efter hur Ariel betedde sig, men mest blev det grusväg. Ariel var lite ivrig och på tårna, men något annat vore konstigt när det blåser halv storm. Hon rusade iväg två gånger, förmodligen för saker hon hörde. Det var aldrig några problem att få stopp på henne och hon lugnade sig snabbt. Jag fick påminna henne några gånger om att hon inte får gå framför mig, men det blir lätt så när hon är så ivrig. Det är ju inte hennes fel att matte har så korta ben och inte riktigt hänger med.
Efter fyrtio minuter var vi hemma igen, Ariel fick gå direkt in i hagen. Jag passade på att stretcha henne och hon tyckte det var lite konstigt. Men samtidigt verkar hon resonera som så att så länge matte håller på med mig så är jag nöjd. Sötnosen!
Sedan fick hästarna hö att mumsa på medan jag vägde upp kommande veckas foder. Därefter fick de kraftfoder och då måste jag stå och vakta så ingen tar Ariels foder. När de andra ätit upp gick de iväg och åt hö, så de verkar ha förstått att det inte är någon idé att försöka komma åt Ariels foder.
Vägde upp några dagars hö innan jag satte mig i M:s bil (!) och körde hem. Jag kommer nämligen att åka ut till hästarna varje dag nästa vecka och middagsfodra, och för att underlätta för mig har jag fått låna bilen. Toppenbra!
Studsig promenad
Idag fick jag åka till Ariel med stallägaren, lyxigt värre! Anlände redan vid halv tolv, hämtade in Ariel från hagen och försökte truga i henne en massa hö medan jag pysslade med henne. Tyvärr är hon inte alltför intresserad av att äta, tror hon fick i sig ett kg på mer än nittio minuter. Istället spanar hon ut genom rutan eller kollar vad jag sysslar med.
Jag provade benlindor på henne, och hon brydde sig inte ett dugg. 
Efter ungefär en timmes försök att få i henne hö, traskade vi ut på promenad istället. Vi gick samma väg som sist, och Ariel var om möjligt ännu studsigare. Inte så hon var svår att hålla eller olydig på något sätt, men det verkligen pös ur öronen på henne. Vad jag än tänkt tidigare så måste jag motionera henne mer än vad jag gör just nu.
På hemvägen (längs banvallen) slappnade hon av hyfsat, men ibland blev det lite taktinslag i skritten. Först när vi var hemma i stallet igen kändes det som hon lugnat ned sig tillräckligt. Vi hade då promenerat i 35 minuter.
Överskottsenergi är onödigt
Vi gick genom sommarhagen ut till banvallen och längs banvallen tillbaka till stallet. Ariel var som en känguru i början, studsade än hit och än dit. Jag fick säga ifrån flera gånger, men till hennes fördel skall sägas att hon lyssnade väldigt bra. Några minuter i alla fall... Det kändes dock aldrig som i förrgår, att jag inte hade kontroll, utan det var tydligt att allt handlade om överskottsenergi.
Vi hoppade över tre eller fyra diken, hela tiden med fokus på att vara lugna och kunna stanna efter landningen. Jag vill inte ha henne rusandes efter hoppet och hon verkar ha förstått hur jag vill ha det. Gostjejen! I början av banvallen drog hon iväg i skritten, men när hon märkte att jag följde med och höll samma tempo så lugnade hon ned sig. Sista biten hem var hon väldigt lugn och avslappnad. Överskottsenergin var borta och hon var snälla, lydiga Ariel igen. Men jag har lärt mig läxan att inte testa nya saker när hon inte varit igång på ett tag. Hon blir helt enkelt för ivrig och hoppig då. I sådana lägen är det bättre att ta en vanlig promenad istället. Vi träffade på en sopbil också, och Ariel ville gärna följa med sopbilen bort längs vägen. Knäpphäst!
Åter vid stallet passade vi på att lastträna igen. Även den här gången tyckte Ariel det var roligare att hjälpa matte med baklämmen, än att faktiskt gå in i transporten. Nu knakar golvet så mycket att till och med jag tycker det är lite läskigt. Ariel stod dock lugnt, även när jag vänt henne och vi spanade på fåren. Sedan bar det av till hagen för lite kraftfoder.
Jag har grubblat en del kring det här med tömkörning kontra promenader. Förmodligen är jag lite mer osäker när jag tömkör än när jag promenerar, vi har ju trots allt promenerat ihop mycket längre än vi tömkört. Dessutom är Ariel inte helt införstådd med vändande hjälper och det krånglar ju till det ytterligare. Jag funderar faktiskt på att lägga ned hela inkörningsprojektet, åtminstone känns det så nu. Delvis på grund utav den ekonomiska biten. Bara sele kostar ju tretusen och så måste jag köpa vagn dessutom. Jag är inte överdrivet road av körning, det är snarare något jag ser som en bonus om nu hästen ändå är inkörd. Förmodligen kommer jag inte köra Ariel särskilt ofta. Nåja, jag får se hur jag gör framöver.
Blandat kompott
Igår åkte jag ut till Ariel för att tömköra. De stod ganska långt bort i hagen, men det var inga problem att hämta henne. När hon väl har grimma på sig följer hon ju med mig utan protester. Innan vi gick in i stallet tog vi en sväng förbi transporten (som är tillfälligt på plats). Jag lät henne vara med medan jag fällde ned lämmen och hon verkade tycka det var kul. Sedan gick vi in utan knot, stod där inne ett tag, vände och gick ut igen. Golvet knarrade en del på grund utav kylan, men Ariel tog det hela med ro.
Sedan gick vi in i stallet för borstning och selning. Kylan gör att Ariel väldigt ren, och jag hade tänkt ta en massa bilder på en ren och fin häst, men tyvärr gav batteriet upp innan jag hunnit ta en enda bild. Så typiskt! Så istället tog jag på sele, sidepull och reflexer och ut på stallplanen. Eftersom det gick så bra sist (med Idunn först) så hade jag bestämt mig för att tömköra åt ett helt annat håll än tidigare. Det visade sig vara en väldigt dum idé. Ariel och jag började genast bråka om vart vi skulle gå. Hon ville till de andra hästarna och jag vill bort från dem.
Efter en hel del bråk gick hon tack och lov dit jag ville och jag valde att inte gå hela vägen som jag tänkt, utan vi vände ganska snart. Ändå blev det att vi var ute en halvtimme. Jag var ganska besviken både på mig själv och Ariel, men vi avslutade på ett bra sätt i alla fall. I fortsättningen tänker jag ta en promenad bortåt och tömköra hemåt, så kanske bråken minskar.
Under tömkörningen hade jag märkt att Ariel var ganska frustrerad över att inte få röra på sig, så vi gick iväg till rundkorallen för att busa runt en stund. Tyvärr visade det sig att grinden till korallen inte går att stänga nu när det är så kallt, så vi fick gå till hagen istället. Där busade Ariel runt med både Idunn och Sunna, men efter två rejäla rusningar (där Ariel gjorde sina typiska bakutsparkar som nästan fäller henne framåt) var Ariel trött. Hon har verkligen ingen kondition just nu... Hon flåsade länge efteråt.
Jag stängde in henne i ligghallen med foder innan jag promenerade tillbaka till bussen. Imorgon är planen att longera på ridbanan för första gången. Det skall bli intressant, Ariel är ju inte alltför förtjust i kapsonen.
Världens duktigaste unghäst!
Ibland känns det som att det enda jag gör i bloggen är att skryta om Ariel. Men tyvärr måste jag meddela att även detta inlägg innehåller ohämmat skryt.
Jag hade hunnit ta in Ariel från hagen, spolat av benen (stod som en staty!) och dragit av den värsta smutsen från kroppen när hästägare K kom in med Idunn i stallet. Så fort hon såg oss två utbrast hon "åh, skall du ut och promenera, får vi följa med?". Jag förvarnade om att jag tänkt tömköra Ariel för andra gången och att det fanns stor risk för kaos i form av intrasslad fjordhäst. K förklarade att hon glatt tog den risken och att vi absolut måste ta byrundan. Eh... Den kvinnan är definitivt självmordsbenägen. Nog för att Ariel fungerar bra på den rundan, men Idunn har inte gått den många gånger och nu skulle Ariel dessutom gå själv (= tryggheten matte går bakom).
Nåja, på med benskydd, sele och sidepull och så gav vi oss iväg. Jag bestämde snabbt att Idunn skulle få gå först och vara "tuff", medan Ariel gick bakom. På så sätt blev dessutom mina styrande hjälper mer understödjande än vägvisande. K valde att gå åt andra hållet motför hur jag brukar gå, så alla farligheter kommer först och slutet av rundan istället blir den mindre trafikerade grusvägen.
Ariel var strålande. Jag får än en gång känslan av att hon varit på denna jord förut. Både diverse svängningar (från Idunn!) och halter fungerade utmärkt. Vi mötte många bilar och hon reagerade inte det minsta. När det dök upp en cykel som lät konstigt, så stannade hon (!) och lät den passera medan hon tittade på den hela tiden. Idunn fortsatte gå, så jag fick ropa åt K att stanna och vänta på oss. När cykeln åkt förbi och Ariel var nöjd så började hon skritta mot Idunn i lugn takt. Inte ett spår av nervositet eller stress av att vara så långt efter.
Enda intrasslingen skedde på grund utav att Ariel ville nosa på en skylt och sedan missförstod mina tömtag. Men jag hade is i magen och efter att ha funderat några ögonblick insåg Ariel hur hon skulle gå för att trassla ut sig igen. På slutet travade vi några pass, Idunn var inte särskilt pigg på det, så Ariel och jag fick trava förbi henne. Hon travade alltså med matte bakom sig, genom att jag både smackade och gjorde S-ljudet, andra gången hon tömkördes!
Sista biten hem fick Idunn gå i förväg, medan jag tränade halter med Ariel. Hon tyckte inte det var någon bra idé, men när hon förstått att det skulle vara halt ända tills matte var nöjd, så fann hon sig i det också. Ge oss några sådana här rundor till, så är hon redo för inkörningen!
Tillbaka i stallet fick hon stå i boxen medan Idunn försvann ut i hagen och det var inte alltför roligt. Men efter några tillsägelser fann hon sig även i den situationen. När hon stod lugnt och åt hö fick även hon gå ut i hagen igen.
Jag passade på att lämna min julklapp till stallägarna, hemgjord chokladkola. Jag hoppas den var omtyckt, recept kommer i nästa inlägg.
Kort på Ariel i november, då det faktiskt fanns lite snö på backen...
Äventyr i byn
Ariel stod bredvid Idunn och vilade när jag kom ut i hagen. Eftersom jag inte ville kliva i leran så ropade jag på henne och viftade med grimman. Ariel började lydigt gå emot mig, när Idunn lade öronen bakåt och högg i luften mot henne. Budskapet var tydligt; "Rör dig inte, då hugger jag!" Så Ariel stannade snällt kvar bakom Idunn. Först tänkte jag gå iväg och hämta henne, men så beslöt jag mig för att ge henne en chans till. Så jag ropade en gång till, med viftande grimma. Varvid Ariel ännu en gång börjar röra på sig, Idunn hugger hotfullt i luften, Ariel svänger undan ett steg för att undvika Idunns tänder och går sedan fram till mig! Jag blev så paff, trodde verkligen inte att hon skulle trotsa order ifrån Idunn. Men det är tydligt att hon inte är lika liten längre, förvisso är hon lägst i rang, men ingen hunsar henne i onödan.
Mycket glad gick vi iväg till stallet och Ariel demonstrerade precis vilket humör hon var på för dagen. Hoppandes och studsandes förklarade hon att vi måste göra något roligt idag. Något med fart i. Jag skrattade mest åt henne och förklarade att det stod promenad på schemat.
Inne i stallet fick hon äta lite hö medan jag förberedde för avspolning av benen. Sedan band jag fast henne så hon inte kunde flytta på sig alltför mycket och började spola av benen. Det var inte omtyckt, men hon stod stilla när jag sade åt henne och när jag även använde handen att få bort leran så blev hon ännu lugnare. Precis som jag misstänkt är det enbart en vanesak. Det är dock väldigt bekvämt att spola bort leran istället för att svampa bort den, det märkte jag igår när hennes hovskägg bestod av fryst lera... Inte roligt att försöka svampa bort något sådant. Nu fick jag använda rinnande vatten och handen som hjälp och ändå blev det inte helt rent.
Sedan var det dags för mätning av Ariel! Till min stora förvåning har hon gått ned i vikt (neeej!) men samtidigt är hon fortfarande i okej hull. Så jag avvaktar till nästa månad. Hon har ju fortfarande bra med muskler, även om hon tappat lite längs rygglinjen. Jag har i och för sig inte klättrat någonting med henne den här månaden och hagen är ju i princip platt om man jämför med sommarhagen. Däremot hade hon blivit högre med en cm både fram och bak. Så nu är hon 135 cm hög i manken. Tveksamt dock om hon växer 14 cm till... Från och med måndag äter hon full ranson kraftfoder, så även nästa månads mätning blir intressant.
Ariel 17 månader:
Sedan gav vi oss ut på promenad! Iklädda endast reflexer och sidepull hade jag tänkt att vi skulle ta en halvtimmes promenad bortåt en klätterväg. Ariel ville dock annorlunda och det blev istället rundan runt byn. Jag resonerade som så (när hon nyfiket spanade på några brevlådor) att det är bättre att vi går byrundan när jag har hur mycket tid som helst på mig. Vissa dagar har jag ju annat för mig efter att jag varit ute hos Ariel och även om jag inte stressar när jag är där, så känner hon garanterat av det. Därför blev det byrundan igår, oavsett om den skulle ta en eller tre timmar.
Som alltid är det ett spännande äventyr, för vad som helst kan hända. I början var Ariel ganska spänd av alla saker som hon skulle hinna med att titta på, men efter att ha nosat på några brevlådor, pratat med en kelsjuk katt och låtit några bilar passera så började hon slappna av och inse att matte trots allt har koll på vad som händer. Framförallt upptäckte hon att det gick att lyssna på matte fast det kom bilar, cyklar och fyrhjulingar farande. Som alltid är byborna fantastiska på att sakta in, kolla av att hästen är lugn och sedan försiktigt åka förbi. Sådant är guld värt när man vänjer unghäst vid trafik.
Sista sträckan hade Ariel slappnat av så mycket att jag vågade mig på en liten travsnutt. Hon blev genast väldigt ivrig, slängde med huvudet och längde på steget. Dock inte mer än att jag hann med, vilket är skönt. Efter det blev hon bara ännu piggare, fast vi varit ute en timme längs vägen. Så innan hon fick gå in i stallet igen tog vi en snabb sväng in i rundkorallen där hon fick busa av sig. Hon behövde bara ett varv i galopp (med lite bocksprång) innan hon var nöjd och ville gå in. Den sista biten hem såg man tydligt hur lösgjord och nöjd hon var. Normalt när hon är ivrig har hon en dm övertramp i skritten, men när hon blivit lösgjord och är helt avslappnad så blir det två dm övertramp. Åh vad jag längtar tills jag får känna på den skritten!
Jag stängde in henne med hö och kraftfoder i ligghallen och där fick hon stå tills stallägaren kom hem ett par timmar senare. Igår fick vi dessutom halmleverans, så snart kommer det vara mycket mysigare i ligghallen. Då kommer det bilder på den också...
Tömkörning!
Hink och svamp åkte fram igen, benen är väldigt geggiga just nu. Enligt stallägaren har det aldrig varit så här blött i markerna, men det är ju bara att gilla läget. Den här gången vågade jag ta mer vatten på svampen och Ariel brydde sig inte nämnvärt. Nästa gång hoppas jag att jag kan ta slangen istället.
Sedan åkte reflexskydden, selen och sidepullen på och vi begav oss ut på ett riktigt äventyr. För fastsatt i selen och sidepullen var inte tyglar utan tömmar... Tömkörning av Ariel!
Första biten gick det riktigt bra, Ariel traskade på och jag följde efter snett bakom henne. Sedan blev Ariel tveksam inför något och så började snurrandet. Så fort hon inte var helt säker, så snurrade hon runt för att fråga matte om råd. Väldigt gulligt av henne, men jobbigt för att hon hela tiden trasslade in sig. Inte så att det blev farligt på något sätt, men ganska tidsödande. Bitvis hade vi riktigt bra kommunikation, även om de vändande hjälperna inte sitter helt. Vi gick fram till gårdsvägens slut, och där dök det upp en rolig hund som Ariel ville följa efter. Men då ville jag ju vända och då blev hon lite sur. Så vi stod där en stund och muttrade åt varandra. Sedan var plötsligt de andra hästarna bredvid oss (fast i hagen) och då gick det ju plötsligt inte att gå ifrån dem. Mer snurr och diskussioner följde, men sista biten fram till stallet fungerade riktigt bra.
Det är framförallt när hon stannat, självmant eller på kommando, som hon blir tveksam om vart hon skall härnäst. Överlag är jag mycket nöjd med vårt pass ändå, hon brydde sig inte ett dugg i tömmarna, utan det var just känslan av att plötsligt vara först som hon inte var helt bekväm med.
När hon blivit avselad fick hon på täcket igen och så fick hon stå i ligghallen och äta hö och kraftfoder. Jag och K packade hö till nästa gång och jag fick ett ryck och rengjorde kapsonen. K smittades av mitt flit (?) och började rensa upp lite i sadelkammaren så jag fick tillgång till en täckeshängare för fleecetäcket. Sedan kom vi överens om att så länge vi bara var två hästägare om sadelkammaren var det fritt fram att breda ut sig. Synd att jag inte har alla mina tre sadlar än... Men jag tog in mina plastbackar och vi beundrade mina tävlingsschabraker. De skall skickas iväg till Borås efter jul för att få broderier på sig. Sedan lovar jag att visa upp dem i bloggen.
Hovslagaren kom inte den här dagen heller och nu börjar vi bli lite oroade över om det kommer hinnas med innan jul. Men jag är hoppfull om att det löser sig snart.
Äntligen jobb igen!
Det har kliat i fingrarna ett tag nu, jag har verkligen fått lägga band på mig för att inte sätta igång Ariel för tidigt. Men idag var det äntligen dags, vintervilan är avslutad och nu är det full fart som gäller!
Hämtade in henne från hagen och lät henne stå och äta hö medan jag gjorde i ordning henne. Från och med nu är jag noggrannare med rutinerna, vilket innebar att alla fyra benen blev avsvampade. Fortfarande föredrar hon när svampen inte är så blöt att det rinner. Jag hade gärna tränat henne i spolspilta, men någon sådan finns inte här och jag tyckte det regnade för mycket för att binda upp henne ute och dra ut slangen.
Med fina fossingar och något torrare kropp (måste köpa svettäcke) åkte reflexer, sele och sidepull på. Inga reaktioner bortsett från när jag öppnade benskydden. Det är något med kardborr-ljudet som hon inte är särskilt förtjust i.
Sedan gick vi iväg på promenad. Ariel betedde sig precis som hon brukar göra, lite halvsegt bortåt och superpigg hemåt. Men hon lyssnade hela tiden på mig och var noga med att inte gå före mig. Vi travade ett par gånger och då blev hon busig och ruskade på huvudet. Hon är så himla go den hästen! Jag testade att tömköra lite på hemvägen, även om jag egentligen har lite för korta tyglar för att det skall fungera helt. Tidigare har hon varit lite tveksam till att gå först, men nu stegade hon ivrigt iväg som om hon blivit tömkörd flera hundra gånger. Hon slutar aldrig att förvåna mig. Ibland tror jag nästan hon levt ett tidigare liv, så som hon beter sig. Vi mötte en bil också och hon brydde sig inte alls. Frågan är om jag törs klassa henne som trafiksäker nu. Åtminstone på avsuttna promenader.
Väl hemma fick hon fleecetäcke på sig och jag tränade lite stretchning. Inte så att jag egentligen stretchar, men jag vänjer henne vid att få benen lyfta åt olika håll. Hon var skeptisk tills jag började berömma, det är så tydligt hur mycket hon tycker om att få beröm och vara duktig. Sedan gick vi ut i hagen igen, hon fick hö i ligghallen och så stängde jag in henne där. Det verkade inte bekomma henne ett dugg, inte ens när de andra hästarna gick iväg och fick kraftfoder. Hon har redan fattat att hon även får sitt kraftfoder serverat i ligghallen.
Innan jag åkte därifrån tog jag av henne täcket. Hon hade blivit lite torrare, men jag tror att det får bli ett svettäcke i julklapp. Ett klarrött...
Powerwalk!
Vi gav oss iväg längs banvallen, då K inte sett den tidigare. Ariel var väldigt ivrig och verkade tycka att det var extra kul med sällskap. Vi promenerade ganska snabbt bortåt, och lite lugnare tillbaka. Några gånger gick Ariel i vattenpölar så det stänkte om fötterna på henne, men hon verkade helt oberörd av det. Duktig tjej!
På hemvägen stannade vi för att nosa på en postlåda, hon är fortfarande väldigt förtjust i sådana, förmodligen för att man kan lyfta på locken... Eftersom K var med blev det inte så mycket annat gjort, utan Ariel fick springa själv ut i hagen och sedan fick hästarna hö och vi åkte hem.
Det kändes som ett bra och effektivt pass, om man bortser från att benreflexerna (fortfarande) är för stora. Måste köpa nya reflexer...
Distansdebut 2012, delmål 4 och 5 klart!
Tog in Ariel från hagen, hon fick äta kraftfoder medan jag kratsade hovarna. Det är smart tänkt har jag insett, för då förknippar hon hovlyftandet med något positivt. Hon har faktiskt blivit mycket bättre på det de senaste veckorna. Gjorde ett tappert försök att borsta henne ren, med lite blandat resultat. Ibland önskar jag att jag hade en mörkbrun häst, så all lera inte syns...
Eftersom slangen till det automatiska vattenkaren är trasigt har hästarna fått vatten påfyllt av oss människor istället. Idag var karet helt tomt (men det fanns vatten igår), så jag misstänkte att Ariel var lite småtörstig. Klokt nog hade jag gjort i ordning den blå vattenhinken och för första gången någonsin drack Ariel ur hink. Hurra! Nu kan hon bli en distanshäst ändå... Jag hade ju sett framför mig hur jag släpade med ett stort vattenkar varje gång vi skulle på tävling. Noterbart är att hon behöver ta stöd mot hinkkanten när hon dricker.
Så gav vi oss iväg mot banvallen. Jag hade tänkt promenera en timme på den, och eftersom Ariel såg lite tveksam ut så slapp hon både sele och bett. Vi kom iväg rätt så bra, men redan efter en kvart mötte vi en tjej med ett halvblodssto på släp. Vi stannade och pratade en stund, det ena ledde till det andra och plötsligt var vi på väg tillbaka till stallet för uppvisning av lösdriften... Trevligt att prata häst var det!
Jag släppte ut Ariel och hann börja plocka undan alla saker när hästägare K dök upp och undrade om vi inte kunde ta oss en promenad tillsammans, hon, jag, Ariel och Idunn. Självklart ville jag inte missa ett sådant tillfälle, vi är verkligen inte bortskämda med sällskap på våra promenader. Så jag hämtade upp Ariel igen, och tog på henne både sele och träns utan några protester.
Så gick vi alla fyra runt byn, såg på en del farliga saker (biltvätten var läskigast) och mötte både bilar, traktorer och en gaffeltruck (!). Vi testade att turas om att gå först, och Ariel nådde här delmål 5 i distansritt, hon klarade både av att bli omsprungen och att själva springa om Idunn, utan några som helst problem. Duktiga tjejen! Naturligtvis är det lite annorlunda i en tävlingssituation, men samtidigt kan jag tycka att det är svårare att springa om/bli omsprungen av bästisen...
Vi var väldigt nöjda allihopa efter promenaden, Ariel något trött. Det märktes att hon inte är van att jobba så mycket, både fysiskt (30 + 45 min promenad) och mentalt. Men nu får hon vila ända till lördag, då jag planerat in en rolig promenad bort till hembygdsgården.
Saknar ord...
Idag överträffade Ariel mina vildaste fantasier. Efter på tok för lite tid med henne, bestämde jag mig för att INTE kolla på klockan den här gången. Utan enbart följa mina instinkter och njuta av vår gemenskap. Vi gav oss iväg till den högra vägen, mot en dunge som jag tänkt undersöka med Ariel. Hon var iklädd både träns och sele utan några större protester.
Vi promenerade längs den roliga vägen, travade ett par sträckor och kikade en del på spännande kor. Sedan var vi framme vid dungen, jag valde väg och försökte se till att det var riktigt backigt och ojämnt. Ariel följde efter utan minsta knot. Strax bakom mig, redo att stanna när helst jag ville. Vi tog oss uppför ett ganska brant krön och väl uppe puffade Ariel på mig och meddelade att det faktiskt var lite jobbigt att klättra. Jag lovade henne att vi skulle klättra ned alldeles strax.
Återvägen blev ännu knöligare, och så fort Ariel visade minsta tecken på att vilja öka farten, så gjorde jag halt. Snällt stannade hon då bakom och undrade hur länge vi skulle fortsätta beundra utsikten.
Väl nere hoppade vi några diken (efter två gånger klev Ariel över istället) innan vi vände hemöver. Men då vägkorsningen kom tog jag mitt djärvaste beslut hittills. Jag bestämde mig för att vi inte skulle gå hem, utan istället gå hela vägen runt. Genom samhället som ligger runt omkring. Ariel har gått där en enda gång tidigare, det var när hon precis flyttat till lösdriften och då var dessutom Idunn med på promenaden. Nu var vi helt ensamma...
Vi mötte massor med bilar ("Det är bara en bil matte, inget farligt"), en moped ("Åh, kan vi jaga?"), flera olika människor som stannade och hälsade samt en konstig gubbe som pös (= fyllde på luft i sin släpvagns däck). Visst hände det att hon tvekade, visst sökte hon sig flera gånger till mig. Men hon vågade och vi tog oss runt! Vi till och med travade några sträckor och Ariel visade prov på det allra viktigaste för en distanshäst. Viljan att fortsätta framåt även om tröttheten kommer krypande.
Under en timmes tid följde Ariel mig överallt, med sele på ryggen och bett i munnen. Hemma i hagen var hon lika harmonisk som alltid och skrittade iväg till sina kompisar för att berätta vad hon varit med om.
Älskade, underbara Ariel. Jag kommer aldrig glömma denna fantastiska kväll och den tillit du visade mig.
Allt är underbart igen!
En förklaring till fredagens humörsvängning fick jag också. Nu är hon inte liten flicka längre, utan tonåring. Ariel brunstar...
Det var inga som helst problem att ta henne ifrån flocken, snarare verkade hon nästan lättad. Kanske är Eldur lite för närgången för en stackars förvirrad tonåring. ;-)
Vi inledde direkt med att lastträna. Den här gången hade jag bestämt mig för att lita på mina instinkter om att Ariel var redo, så jag band fast henne, gick ut därifrån och fällde upp rampen, medan Ariel var alldeles själv där inne. Det gick hur bra som helst! *stolt* Jag gick runt och pratade med Ariel genom lilla dörren framtill och hon verkade mest undra om hon skulle stå kvar där inne hur länge som helst utan att transporten åkte iväg. Jag anser henne härmed vara färdigutbildad i lastningens ädla konst, men jag kommer ändå försöka fortsätta lastträna så länge transporten står kvar här. Men jag behöver inte känna mig lika stressad längre, Ariel vet vad som gäller i en transport nu.
Efter lite allmänt pyssel, borstande och borttagande av dessa hemska fästingar (dagens skörd: 6 stycken) passade jag på att tvätta svansen på fröken. Hon var ju sådär lagom kletig överallt, förmodligen är det sammankopplat med brunsten det också. Ariel protesterade inte när jag tvättade, men däremot när jag skulle skölja bort schampot med kallt vatten. Usch och fy, tyckte Ariel. Tyvärr vet jag inte om det går att koppla slangen till varmvattenkranen (måste ta reda på det), så jag förklarade för Ariel att hon tyvärr var tvungen att stå ut med kallvattnet och då stod hon stilla. Men djupt missnöjd (suckade tungt ett par gånger så jag skulle förstå).
Därefter tog vi på sele och träns för att ta oss en promenad medan svansen ändå torkade. Rooooligt tyckte Ariel, som fick ett enormt skrittsteg när vi valde den högra (mer spännande) vägen bort från gården. Vi träffade på en massa får och kor, en trevlig tant som gav Ariel ett äpple och en bil som Ariel inte reagerade på. Är hon redan bilsäker?
På hemvägen var Ariel väldigt busig, tog nappatag på mig flera gånger, det var så tydligt att hon försökte få igång mig så vi skulle busa eller trava en stund. Jag blev full i skratt över min livsglada unghäst, men förklarade för henne att jag inte tänkte trava med henne första gången hon är ute med sele på. Nä, det får bli på onsdag då hon får bralla bäst hon vill i rundkorallen.
Hade planerat att filma när jag släppte Ariel i hagen, eftersom de andra hästarna var långt borta skulle hon garanterat galoppera iväg. Men naturligtvis var det slut på batterier i kameran (även reservbatterierna!) så jag fick njuta själv istället. Det roliga är att hon numera galopperar i lugn kort galopp till flocken, hon är absolut inte hysterisk att återvända till dem, utan det känns som att mitt sällskap duger bra.
Jag följde efter henne och borstade igenom svansen som hade hunnit torka. Visst blev den fin!
Fint besök
Tog in Ariel från hagen under lågmälda protester. Hon vill ju gärna vara kvar med de andra, alternativt äta gräs längs vägen... Men hon följer ju med, det är egentligen inga problem.
Jag blev lite nervös inför lastträningen, eftersom det var första gången vi gjorde det med publik. Tror Ariel kände av det, för hon blev också mer tveksam än vanligt och försökte gå bredvid rampen istället för uppför den. Men när jag sagt till henne att hon måste, så gick hon in. Band fast henne och gick ut, pratade lite med M om vad han skulle göra nästa gång. Sedan gick jag in igen, tog loss Ariel och lät henne gå ut.
Jag demonstrerade ett par gånger vad jag ville att M skulle göra och sedan gick jag in med Ariel igen. Den här gången stannade hon och slog med frambenet på rampen en stund, men med lite lock och pock så gick hon in. Sedan stod vi där inne medan M lyfte upp rampen i maghöjd. Ariel kikade bakåt, men stod stilla. Jag såg på hennes ögon att hon blev lite orolig, så när vi stått så en stund fick M sänka ned rampen igen och så gick vi ut. M verkade också lite nervös, så jag bestämde mig för att låta träningspasset vara över. Tror faktiskt M blev mer lättad än Ariel...
Sedan gick vi på promenad allihopa och Ariel visade upp en ökad skritt jag inte hade en aning om att hon hade. Vi var ute i 25 minuter och jag och Ariel sprang även två gånger. Hon var väldigt ivrig och på hugget, men ändå kontrollerbar. Kanske tyckte hon att det var kul med lite sällskap?
Medan vi gick där och pratade, insåg jag hur mycket närmare Ariel och jag kommit varandra. Hon litar verkligen på mig, och även om hon ifrågasätter mig ibland, är det liksom mest för sakens skull. Det känns inte som att hon kommer att ifrågasätta mig mindre om tio år, utan snarare att det hör till hennes personlighet. Jag kan nu läsa av henne mycket bättre och ser oerhört små nyanser. Vi känns verkligen som ett team nu!
K och jag beslutade att vi skall promenera tillsammans en gång i månaden, för det var så kul att ge sig ut tillsammans. Då följer förstås Ariel med, och jag hoppas att hon är lika pigg då som hon var idag.
Eftersom jag skall ut till Ariel imorgon så blev det bara att släppa ut henne i hagen och åka hem igen efter promenaden. Men jag lämnade stallet med en oerhört varm känsla i magen.
Vi hör ihop...
