Surmärr!
Gårdagens övningar började riktigt bra. Jag hämtade in Ariel från hagen, hon kom emot mig i ivrig trav med lite oroliga blickar åt Sunnas håll. Inne i stallet höll stallägaren på att göra i ordning en fjäderfärbur (Fasaner? Rapphöns? Äh, någon slags fågel) och det både hamrades och borrades. Ariel brydde sig inte, men vi tog oss en runda och kikade på vad som byggdes. Ariel verkade nöjd med ”sin” nya box och stod sedan snällt uppbunden resten av tiden.
Jag gjorde klart henne för motion, borstade igenom ordentligt (usch vad hon fäller!) och tog på senskydden fram. Provade även sadeln med nya sadelgjorden och svanskappan, men de var vansinnigt mycket för stora. Jag förstår ingenting, jag som mätte så noggrant innan! Nåja, jag skall kanske vara glad att Ariel trots allt inte drar 75 cm i sadelgjord, utan att det just nu räcker med 65 cm… Hoppas kunna byta ut grejerna i nästa vecka.
Sedan hämtade jag in Zari ifrån hagen och gjorde i ordning även henne. Tjejerna var väldigt glada över att se varandra och nosade länge. Ariel föltuggade… Sedan trasslade jag lite med uppsittningen och fick ryta till då ingen utav hästarna ville stå stilla. Då stod de minsann som små ljus. Hm…
Skrittade iväg med två ivriga hästar, och jag var ganska stolt över dem ett tag där. Ja, faktiskt hela vägen bortåt skötte de sig över förväntan. Ariel glömde bort sig ibland och släpade efter lite, men hon behövde bara en liten påminnelse så skyndade hon sig ikapp.
Men sedan vände vi hemöver och då blev det kaos. Zari fick hiskeligt bråttom hem samtidigt som Ariel förvandlades till en sur åsna och vägrade ta ett enda steg mer hemåt. Så med vänster hand och sits försökte jag dämpa Zari samtidigt som jag med höger hand försökte dra Ariel närmare oss. Det var en riktig pärs och jag var arg som ett bi efteråt. Till nästa gång skall jag höra med J om jag kan rida Zari med spö. Inte för att hon behöver det, utan för att Ariel behöver lite rejälare påminnelser om vem som bestämmer tempo.
Jag var ganska arg när jag återvände till stallet, även om de sista meterna hade fungerat något bättre. Därför skötte jag klart Zari helt och släppte ut henne i paddocken (en bra bit från stallet) innan jag ens tittade åt Ariel. Hon kände förstås av att hon gjort fel och var väldigt mjuk och gosig vid avskötseln. Lite svettig hade hon blivit, men inte så mycket som jag förväntat mig. Uppenbarligen har hon mycket bättre kondition än jag någonsin trott, men samtidigt är det ju inte kondition vi tränar utan hållbarhet. Men en rolig bieffekt är det trots allt.
Bestämde mig för att ta mig en liten skrittur barbacka. Undrar om jag någonsin kommer att få sitta på henne med sadel, det känns verkligen hopplöst i dagsläget. Så mycket krångel som det varit hittills skulle jag inte bli förvånad om sadeln inte passar längre när jag väl sitter där.
Satt upp och påminde om att vi står stilla vid uppsittning. Ariel uppförde sig bra tills det var dags att börja röra sig mot hagen. För inte ville hon gå heller. Varje gång jag smackade och kramade med skänklarna så vände hon bak huvudet och nafsade i något utav mina ben. Hon var riktigt sur och trulig hela vägen och det var bara med en stor dos tålamod och envishet som jag lyckades få henne till hagen. Väl där berömde jag henne rejält och så fick hon gå in till Sunna som väntade ivrigt på henne. Till min förvåning började de nosa och pipa åt varandra, varvid Ariel lyfte på svansen och skvätte lite. Hon var ju högbrunstig!
Där och då föll alla pusselbitarna på plats. Varför hon varit så knepig halva ridturen, när hon blivit av med överskottsenergin, varför hon mest ville gå och nosa Zari i baken och varför hon inte ville att jag använde skänklarna. Hon blir sådan när hon är brunstig förstås!
Lite gladare över min sötnos till häst (som ju faktiskt i slutändan ändå gjorde det hon skulle) gick jag och hämtade Zari i paddocken. Passade på att prova de nyinköpta bomhållarna och de passade riktigt bra till mina vita hinderstöd. Sämre till de bruna, men å andra sidan passar inte de gamla bomhållarna särskilt bra på de vita hinderstöden. Så när jag ändå åker till Hööks och byter utrustningen skall jag passa på och köpa två hållare till. Fler tror jag inte vi behöver för tillfället.
Handhästdebut!
Jag har börjat rida Zari en del, för att komma igång med min ridning inför mer aktiv ridning av Ariel. Eftersom Zari och Ariel älskar varandra och Zari är van att gå med handhäst bredvid sig, så föll det sig naturligt att testa att rida med Ariel som handhäst. Dock ville jag lära känna Zari lite först, så idag var det dags för handhästdebuten.
Tog in Ariel i stallet först, borstade av henne, kratsade hovarna och tempade. Sedan åkte sadeln på för måttagning, hon behöver en sadelgjord på 75-80 cm och nuvarande är 60 cm. Inte konstigt att det inte gick att dra åt sadelgjorden sist... Sedan måttade jag hur lång svanskappan behövde vara och därefter lyfte jag bort sadeln. Ariel såg lite fundersam ut, först skall den på och sedan åker den av lika snabbt? Jag passade även på och mätte Ariel över ryggen och hennes täckesmått är fortfarande 115 cm...
Sedan tog jag på senskydden och trixade lite med sidepullen. Jag har ju varit lite irriterad över att sidostyckena ibland åker fram så mycket att de stör Ariels ögon, och inte tänkte jag på vad som stod på distansritt.nu där jag köpte sidepullen. Jag är övertygad om att jag läst texten minst fem gånger och ändå har det inte klickat i huvudet förrän nu. "Sidostyckena till sidepullen går att flytta från den främre platsen på nosdelen till samma del som ringen löper igenom, bra om du har en häst som inte har arabens smala nosdel." Underförstått, om jag flyttar sidostyckena ett snäpp bakåt på nosdelen så kommer inte sidostyckena irritera Ariels ögon. Korkade matte... Tog sedan på sidepull och kände mig nöjd med resultatet.
Därefter hämtade jag Zari från hagen och gjorde i ordning henne. Själva uppsittningen blev nog det trassligaste momentet, men det gick ganska bra ändå. Främst för att Zari var så ordentlig och lyssnade på mig hela tiden. Ariel var mer tossig och förstod inte riktigt var hon skulle vara någonstans.
Vi skrittade ut från gården i ganska städad stil och naturligtvis hinner vi inte komma många meter förrän en bil kommer körandes bakom oss. Vad är oddsen egentligen, på en väg det sällan kör några bilar alls? Jag bestämde mig dock för att ha is i magen, fortsatte skritta lugnt tills vi kunde svänga in på en avtagsväg till vänster. Bilföraren var också vettig och rullade bakom oss i lugn takt utan att stressa hästarna.
När bilen väl passerat (ingen av hästarna brydde sig) fortsatte vi på vägen tills vi kom till banvallen. För det är banvallen jag tänker hålla till på när jag har Ariel med som handhäst. Ariel var hela turen igenom ganska ofokuserad på vad vi egentligen höll på med. Ömsom travade hon nästan förbi Zari och ömsom fick jag dra henne framåt bakom Zaris bakdel. Rent hållbarhetsmässigt kändes det inte som någon bra träning, men jag hoppas att Ariel snart förstår vad det hela går ut på och håller ett mer jämnt tempo.
Åter i stallet skötte jag om bägge hästarna (Zari först till Ariels förtret) och släppte ut i hagen. Ariel fick förstås den obligatoriska uppsuttna promenaden till hagen och det gick ännu bättre än tidigare. Antingen har hon helt förstått vad det går ut på eller så har jag blivit mer självsäker, för det känns mycket stabilare än tidigare.
Eftersom jag fortfarande hade massor av energi kvar (och tid!) så satte jag igång med operation storstädning. Tömde ur skåpet och mina stora plastlådor och sorterade alla grejer på ett smartare sätt. Hängde dessutom Ariels allroundsadel på en bättre hängare än tidigare och så fick dressyrsadeln åka upp ett snäpp. Även om det fortfarande finns en hel del kvar att göra (rengöring av läder...) så kändes det mycket fräschare i sadelkammaren när jag åkte därifrån.
Tog in Ariel i stallet först, borstade av henne, kratsade hovarna och tempade. Sedan åkte sadeln på för måttagning, hon behöver en sadelgjord på 75-80 cm och nuvarande är 60 cm. Inte konstigt att det inte gick att dra åt sadelgjorden sist... Sedan måttade jag hur lång svanskappan behövde vara och därefter lyfte jag bort sadeln. Ariel såg lite fundersam ut, först skall den på och sedan åker den av lika snabbt? Jag passade även på och mätte Ariel över ryggen och hennes täckesmått är fortfarande 115 cm...
Sedan tog jag på senskydden och trixade lite med sidepullen. Jag har ju varit lite irriterad över att sidostyckena ibland åker fram så mycket att de stör Ariels ögon, och inte tänkte jag på vad som stod på distansritt.nu där jag köpte sidepullen. Jag är övertygad om att jag läst texten minst fem gånger och ändå har det inte klickat i huvudet förrän nu. "Sidostyckena till sidepullen går att flytta från den främre platsen på nosdelen till samma del som ringen löper igenom, bra om du har en häst som inte har arabens smala nosdel." Underförstått, om jag flyttar sidostyckena ett snäpp bakåt på nosdelen så kommer inte sidostyckena irritera Ariels ögon. Korkade matte... Tog sedan på sidepull och kände mig nöjd med resultatet.
Därefter hämtade jag Zari från hagen och gjorde i ordning henne. Själva uppsittningen blev nog det trassligaste momentet, men det gick ganska bra ändå. Främst för att Zari var så ordentlig och lyssnade på mig hela tiden. Ariel var mer tossig och förstod inte riktigt var hon skulle vara någonstans.
Vi skrittade ut från gården i ganska städad stil och naturligtvis hinner vi inte komma många meter förrän en bil kommer körandes bakom oss. Vad är oddsen egentligen, på en väg det sällan kör några bilar alls? Jag bestämde mig dock för att ha is i magen, fortsatte skritta lugnt tills vi kunde svänga in på en avtagsväg till vänster. Bilföraren var också vettig och rullade bakom oss i lugn takt utan att stressa hästarna.
När bilen väl passerat (ingen av hästarna brydde sig) fortsatte vi på vägen tills vi kom till banvallen. För det är banvallen jag tänker hålla till på när jag har Ariel med som handhäst. Ariel var hela turen igenom ganska ofokuserad på vad vi egentligen höll på med. Ömsom travade hon nästan förbi Zari och ömsom fick jag dra henne framåt bakom Zaris bakdel. Rent hållbarhetsmässigt kändes det inte som någon bra träning, men jag hoppas att Ariel snart förstår vad det hela går ut på och håller ett mer jämnt tempo.
Åter i stallet skötte jag om bägge hästarna (Zari först till Ariels förtret) och släppte ut i hagen. Ariel fick förstås den obligatoriska uppsuttna promenaden till hagen och det gick ännu bättre än tidigare. Antingen har hon helt förstått vad det går ut på eller så har jag blivit mer självsäker, för det känns mycket stabilare än tidigare.
Eftersom jag fortfarande hade massor av energi kvar (och tid!) så satte jag igång med operation storstädning. Tömde ur skåpet och mina stora plastlådor och sorterade alla grejer på ett smartare sätt. Hängde dessutom Ariels allroundsadel på en bättre hängare än tidigare och så fick dressyrsadeln åka upp ett snäpp. Även om det fortfarande finns en hel del kvar att göra (rengöring av läder...) så kändes det mycket fräschare i sadelkammaren när jag åkte därifrån.
Travpremiär!
Ja här går det undan minsann... Inledde dagen med att ta in lite hö innan det blev dags för Ariel att röra på sig. Eftersom alla hästägare var i stallet samtidigt (!) bestämde vi oss för att gå på promenad med våra småttingar. Det var alltså jag med Ariel, K med Idunn och J med sin dartmoorponny Cleo. Först skulle jag dock åka på Ariel en sväng.
Satt upp utan några problem, förutom att Ariel tramsade runt lite och inte ville stå stilla. Det behöver vi träna på! Sedan skrittade vi iväg tillsammans några meter, varvid Ariel fick syn på något spännande och kom lite på efterkälke. När hon insåg det och såg Cleo trava för att komma ikapp Idunn, så bestämde sig Ariel för att också trava. Eftersom jag fortfarande rider barbacka (och i hala byxor) insåg jag redan när hon började trava att jag skulle ramla av. Så det blev en av de mest odramatiska avsittningar jag varit med om, eftersom jag skrattade hela tiden... Ariel blev dock upprörd över att matte försvann (!) och lugnade sig inte förrän jag suttit upp igen. Nu var det ju inte så här jag tänkt mig Ariels och min travdebut, men nu är den avklarad i alla fall. Av det lilla jag hann känna hade hon en väldigt skön trav.
Lagom till att vi kom till vägkorsningen gjorde jag halt och satt av, sedan upptäckte vi J:s hage tillsammans. Den var en bit bort, men riktigt härligt kuperad och väl värd många besök. Vi klättrade på ett ställe och Ariel fick verkligen träna sig i att hålla avstånd och lyssna på matte. På slutet var hon dock ganska trött, det märktes på hennes ögon och så började hon gäspa. Vi var ute i totalt 50 minuter och Ariel var mycket nöjd när hon fick gå ut i hagen igen.
Själv satte jag mig och bytte koppjärn i nyköpta sadeln, så nästa pass blir det sadelvänjning så jag förhoppningsvis kan hålla mig kvar på hästryggen i fortsättningen.
Satt upp utan några problem, förutom att Ariel tramsade runt lite och inte ville stå stilla. Det behöver vi träna på! Sedan skrittade vi iväg tillsammans några meter, varvid Ariel fick syn på något spännande och kom lite på efterkälke. När hon insåg det och såg Cleo trava för att komma ikapp Idunn, så bestämde sig Ariel för att också trava. Eftersom jag fortfarande rider barbacka (och i hala byxor) insåg jag redan när hon började trava att jag skulle ramla av. Så det blev en av de mest odramatiska avsittningar jag varit med om, eftersom jag skrattade hela tiden... Ariel blev dock upprörd över att matte försvann (!) och lugnade sig inte förrän jag suttit upp igen. Nu var det ju inte så här jag tänkt mig Ariels och min travdebut, men nu är den avklarad i alla fall. Av det lilla jag hann känna hade hon en väldigt skön trav.
Lagom till att vi kom till vägkorsningen gjorde jag halt och satt av, sedan upptäckte vi J:s hage tillsammans. Den var en bit bort, men riktigt härligt kuperad och väl värd många besök. Vi klättrade på ett ställe och Ariel fick verkligen träna sig i att hålla avstånd och lyssna på matte. På slutet var hon dock ganska trött, det märktes på hennes ögon och så började hon gäspa. Vi var ute i totalt 50 minuter och Ariel var mycket nöjd när hon fick gå ut i hagen igen.
Själv satte jag mig och bytte koppjärn i nyköpta sadeln, så nästa pass blir det sadelvänjning så jag förhoppningsvis kan hålla mig kvar på hästryggen i fortsättningen.
Påklädnad och klättring
Idag fick Ariel stå ut med en lite jobbig matte. Efter intag (då hon kom skyndandes så matte inte skulle välja den andra hästen istället) och avborstning åkte sadeln på!
Sedan blev matte så till sig att hoppträns + förbygel åkte på, men matte trasslade in sig så mycket i alla remmar att hon till sist gav upp. Istället skulle distansgrejerna testas och då tyckte Ariel det blev alldeles för tjatigt.
Men snäll häst som hon är så gav hon sig till sist (efter att matte hotat med att ta bilder tills det blev en fin bild).
Sedan åkte alla grejer av utom sidepullen (utan bett) och vi styrde stegen mot kyrkan och byns enda klätterbacke. Tre varv var inplanerade och naturligtvis träffade vi på en pratglad tant efter första varvet, så Ariel fick vackert stå och vänta medan tanten pratade kattungar och bilar och till och med inbrottstjuvar...
Under sista varvet passade Ariel på att dricka en slurk ur vattenkaret som så påpassligt stod utplacerat. Egentligen är det till för vattning av gravar, men det fungerade även utmärkt som törstsläckare. Matte jublade, eftersom dricka överallt är en mycket viktig distanshästegenskap. Sedan gick vi äntligen tillbaka till stallet.
Matte tog på säkerhetsvästen och ojade sig lite, satt sedan upp och så skrittade vi via Sunna förbi den farliga vagnen (nosa, nosa) ända till grinden. Vid grinden stannade Ariel demonstrativt och väntade. Tänk att hon redan lärt sig... Jag fick igång henne igen (bara att smacka) och vände henne sedan med baken mot grinden innan jag bad om ny halt (inga problem) och satt av. Ariel var mäkta nöjd med att kunna hjälpa matte att röra på sig på det här nya sättet...
Sedan blev matte så till sig att hoppträns + förbygel åkte på, men matte trasslade in sig så mycket i alla remmar att hon till sist gav upp. Istället skulle distansgrejerna testas och då tyckte Ariel det blev alldeles för tjatigt.
Men snäll häst som hon är så gav hon sig till sist (efter att matte hotat med att ta bilder tills det blev en fin bild).
Sedan åkte alla grejer av utom sidepullen (utan bett) och vi styrde stegen mot kyrkan och byns enda klätterbacke. Tre varv var inplanerade och naturligtvis träffade vi på en pratglad tant efter första varvet, så Ariel fick vackert stå och vänta medan tanten pratade kattungar och bilar och till och med inbrottstjuvar...
Under sista varvet passade Ariel på att dricka en slurk ur vattenkaret som så påpassligt stod utplacerat. Egentligen är det till för vattning av gravar, men det fungerade även utmärkt som törstsläckare. Matte jublade, eftersom dricka överallt är en mycket viktig distanshästegenskap. Sedan gick vi äntligen tillbaka till stallet.
Matte tog på säkerhetsvästen och ojade sig lite, satt sedan upp och så skrittade vi via Sunna förbi den farliga vagnen (nosa, nosa) ända till grinden. Vid grinden stannade Ariel demonstrativt och väntade. Tänk att hon redan lärt sig... Jag fick igång henne igen (bara att smacka) och vände henne sedan med baken mot grinden innan jag bad om ny halt (inga problem) och satt av. Ariel var mäkta nöjd med att kunna hjälpa matte att röra på sig på det här nya sättet...
Tömkörning
Idag hade jag bestämt mig för att tömköra Ariel, så efter lite avborstning och hovkoll (ingen röta...) åkte selen på. Den var deprimerande för liten och jag kände ett sting av sorg (älskar min bröstsele!) tills jag kom på att alla spännen var spända på innersta hålet... Så det var ju bara att spänna ut lite här och var så satt bröstselen riktigt okej.
Efter att ha trasslat i ordning tömmarna tränsade jag och satte fast tömmarna i sidepullen. Sedan gav vi oss av, Ariel lite skeptisk och jag ivrigt påhejande. Hon kan absolut vändande hjälper nu, men satte sig ofta på tvären bara för att. Man behöver verkligen en ängels tålamod när hon sätter den sidan till, men idag hade jag det och turen avlöpte riktigt bra. Vid ett tillfälle blev hon rejält rädd och drog, men sansade sig när jag gjorde förhållningar och pratade lugnande. Hon hade förmodligen gått i andra tankar och helt missat att det gick får i hagen vi gick parallellt med, för det var dem hon blev rädd för. När hon sedan såg vad det var blev hon generad, inte var hon väl rädd för får heller! Försökte till och med göra ett par utfall emot dem...
Hemma igen trixade jag lite på stallplanen innan hon fick göra halt och det var nog för idag. Hon var överlag väldigt duktig att köra, och jag är övertygad om att hon kommer bli lättare att rida framöver också. Som det har varit hittills har jag ju inte haft något som helst stöd i sitsen, kombinationen dålig balans, hala byxor och glansig hästrygg gör ju att jag inte riktigt vågar ta i med tygeltagen. När sadeln väl är invand tror jag det kommer gå mycket lättare. Tills dess trånar jag efter att få sitta upp...
När jag kom hem kollade jag igenom träningsdagboken och upptäckte att senaste gången jag tömkörde var i mars... Inte undra på att hon var lite fundersam över vad selen var för något. Bäst jag tränar vidare med tömkörningen framöver!
Efter att ha trasslat i ordning tömmarna tränsade jag och satte fast tömmarna i sidepullen. Sedan gav vi oss av, Ariel lite skeptisk och jag ivrigt påhejande. Hon kan absolut vändande hjälper nu, men satte sig ofta på tvären bara för att. Man behöver verkligen en ängels tålamod när hon sätter den sidan till, men idag hade jag det och turen avlöpte riktigt bra. Vid ett tillfälle blev hon rejält rädd och drog, men sansade sig när jag gjorde förhållningar och pratade lugnande. Hon hade förmodligen gått i andra tankar och helt missat att det gick får i hagen vi gick parallellt med, för det var dem hon blev rädd för. När hon sedan såg vad det var blev hon generad, inte var hon väl rädd för får heller! Försökte till och med göra ett par utfall emot dem...
Hemma igen trixade jag lite på stallplanen innan hon fick göra halt och det var nog för idag. Hon var överlag väldigt duktig att köra, och jag är övertygad om att hon kommer bli lättare att rida framöver också. Som det har varit hittills har jag ju inte haft något som helst stöd i sitsen, kombinationen dålig balans, hala byxor och glansig hästrygg gör ju att jag inte riktigt vågar ta i med tygeltagen. När sadeln väl är invand tror jag det kommer gå mycket lättare. Tills dess trånar jag efter att få sitta upp...
När jag kom hem kollade jag igenom träningsdagboken och upptäckte att senaste gången jag tömkörde var i mars... Inte undra på att hon var lite fundersam över vad selen var för något. Bäst jag tränar vidare med tömkörningen framöver!
Tortyr följt av trots
Igår blev det inte riktigt som planerat. Lagom till att jag kommit en bit på väg mot stallet ringde K och sade att hon bestämt klockan tre med hovslagaren och inte klockan två som hon sagt till mig. Så plötsligt var jag inte stressad längre, utan hade istället en massa extra tid att göra av med.
När jag svängt upp till stallet och konstaterat att det var strålande sol och ljumma vindar, så var beslutet om bad ganska lätt att ta. Jag fyllde en drös med hinkar med kallt vatten och med hjälp av hetvatten från vattenkokaren blev det så småningom lagom tvättemperatur. Men jag skulle inte tacka nej till en spolspilta med varmt vatten...
Band upp Ariel utanför stallet och började schamponera henne. Eftersom jag vet hur mycket hon avskyr känslan av vatten som rinner längs kroppen, så visste jag att hon skulle ogilla processen. Vilket hon gjorde, med groteska miner och arga blickar, men hon stod ändå stilla! Tänk att vi har kommit så långt i vår relation så hon gör saker hon inte vill, bara för att jag vill.
Efter schamponeringen följde hink efter hink med sköljvatten. Till sist var Ariel helt fri från schampo och jag kunde spraya henne med pälsglans på strategiska ställen. Det var också något Ariel tyckte var onödigt. Okej att ha pälsglans i svansen, det har hon varit med om tidigare. Men på halsen? Fler grimaser blandat med djupa suckar och sedan var matte äntligen klar med tortyeren.
Vi firade med att promenera Ariel torr. Vid det här laget var hon så less på att vara en väuppfostrad häst att hon tog fram hela registret med trotsigheter. Studsa på stället, rusa iväg för farligheter, vägra röra på sig och trycka sig emot matte. Nu kunde jag förvånansvärt lätt ta ur henne de här dumheterna, men det visar att trotsigheten faktiskt finns därunder och väntar på rätt tillfälle... Jag hoppas att det här var enda gången hon blir trotsig, för även om det var irriterande med en förvandlad häst så gick det ju att hantera utan problem.
När jag svängt upp till stallet och konstaterat att det var strålande sol och ljumma vindar, så var beslutet om bad ganska lätt att ta. Jag fyllde en drös med hinkar med kallt vatten och med hjälp av hetvatten från vattenkokaren blev det så småningom lagom tvättemperatur. Men jag skulle inte tacka nej till en spolspilta med varmt vatten...
Band upp Ariel utanför stallet och började schamponera henne. Eftersom jag vet hur mycket hon avskyr känslan av vatten som rinner längs kroppen, så visste jag att hon skulle ogilla processen. Vilket hon gjorde, med groteska miner och arga blickar, men hon stod ändå stilla! Tänk att vi har kommit så långt i vår relation så hon gör saker hon inte vill, bara för att jag vill.
Efter schamponeringen följde hink efter hink med sköljvatten. Till sist var Ariel helt fri från schampo och jag kunde spraya henne med pälsglans på strategiska ställen. Det var också något Ariel tyckte var onödigt. Okej att ha pälsglans i svansen, det har hon varit med om tidigare. Men på halsen? Fler grimaser blandat med djupa suckar och sedan var matte äntligen klar med tortyeren.
Vi firade med att promenera Ariel torr. Vid det här laget var hon så less på att vara en väuppfostrad häst att hon tog fram hela registret med trotsigheter. Studsa på stället, rusa iväg för farligheter, vägra röra på sig och trycka sig emot matte. Nu kunde jag förvånansvärt lätt ta ur henne de här dumheterna, men det visar att trotsigheten faktiskt finns därunder och väntar på rätt tillfälle... Jag hoppas att det här var enda gången hon blir trotsig, för även om det var irriterande med en förvandlad häst så gick det ju att hantera utan problem.
Tillgivenhet och samhörighet
Ariel kom fram till grinden när hon såg mig på håll. Tänk att hon tycker det är så kul att det händer något att hon frivilligt lämnar både mat och sällskap... Med ivriga steg skrittade hon mot stallet och protesterade inte ens när jag band fast henne utan något foder i närheten.
Borstade av henne som hastigast och kratsade hovarna. Sedan tog jag på sidepull och så gav vi oss ut på äventyr! Styrde stegen mot högra vägen (Ariels favoritväg) givetvis ackompanjerade av Zaris högljudda gnäggningar. Ariel blev lite störd efter att Zari försvunnit bakom en vägkrök, hon ville nog gärna ha Zari med på promenaden. Med lite tryck från min sida fortsatte vi dock framåt, ömsom i lite balanstrav och ömsom riktigt fin skritt. Idag fick Ariel ha flughuvan på sig under sidepullen och även om det fortfarande var alldeles för mycket flygfän för min smak så var hon definitivt mindre irriterad. Hon slängde bara med huvudet när någonting kittlade hennes nos.
Strax innan vi vände blev hon skrämd av någonting, gjorde en ansats att rusa, men blev förstås stoppad av sidepullen. Fortfarande oroad sökte hon tröst hos mig, med hakan på min axel stod hon och andades häftigt ända tills hon försäkrat sig om att matte skulle skydda henne mot allt ont. Fina tjejen!
Hemvägen blev en lugnare historia, vi kunde till och med stå stilla flera gånger utan att Ariel tittade irriterat på mig. Flygfäna blev dock allt fler, så jag tränade inte stillastående så långa stunder idag. Vi har fortfarande massor av saker att träna på innan jag vågar sitta upp mitt under en promenad.
Zari mötte oss och försökte få igång Ariel genom att hela tiden rusa ikapp oss. Ariel lät sig luras en gång innan hon sansade sig och kom ihåg att matte var den som bestämde tempo. Allt som behövs är ett spö framför bogen och lite lugnande ord.
Åter i stallet blev jag lite mer våghalsig av mig. Tog på mig säkerhetsvästen och medan Ariel åt kraftfoder satt jag upp på hennes rygg. Hade grimman med tyglar fastsatta för säkerhets skull. Ariel tog ingen notis om mig där uppe, men puffade iväg hinken så hon var tvungen att ta några steg framåt för att kunna fortsätta äta. Sedan när hon ätit klart höjde hon huvudet och undrade vad vi nu skulle hitta på? Så jag smackade och då gick hon snällt längs stallgången, men så tyckte hon att vi skulle ta till höger och jag tyckte vänster. Irriterad över mattes tygeltag vände hon sig om och nosade på min fot. När jag förklarat att jag minsann tänkte sitta här uppe tills vi höll oss på vänstra sidan om stallgången, så gick hon snällt åt vänster.
Några steg senare tyckte jag att det var nog, så då ptroade jag samt drog lätt i tygeln. Fina flickan stannade direkt så matte kunde sitta av. Däremot verkade hon fundersam när jag suttit av, hon förstod inte alls varför matte blev så exalterad och öste beröm över henne...
Efter allt detta trodde jag att Ariel skulle vara nöjd över att gå ut i hagen igen, men hon drog benen efter sig och tyckte inte alls att hagen verkade intressant. Väl inne ser hon förstås nöjd ut, men hon är tydlig med att visa att matte är roligare. Åtminstone just nu och det gör mig varm om hjärtat.
Borstade av henne som hastigast och kratsade hovarna. Sedan tog jag på sidepull och så gav vi oss ut på äventyr! Styrde stegen mot högra vägen (Ariels favoritväg) givetvis ackompanjerade av Zaris högljudda gnäggningar. Ariel blev lite störd efter att Zari försvunnit bakom en vägkrök, hon ville nog gärna ha Zari med på promenaden. Med lite tryck från min sida fortsatte vi dock framåt, ömsom i lite balanstrav och ömsom riktigt fin skritt. Idag fick Ariel ha flughuvan på sig under sidepullen och även om det fortfarande var alldeles för mycket flygfän för min smak så var hon definitivt mindre irriterad. Hon slängde bara med huvudet när någonting kittlade hennes nos.
Strax innan vi vände blev hon skrämd av någonting, gjorde en ansats att rusa, men blev förstås stoppad av sidepullen. Fortfarande oroad sökte hon tröst hos mig, med hakan på min axel stod hon och andades häftigt ända tills hon försäkrat sig om att matte skulle skydda henne mot allt ont. Fina tjejen!
Hemvägen blev en lugnare historia, vi kunde till och med stå stilla flera gånger utan att Ariel tittade irriterat på mig. Flygfäna blev dock allt fler, så jag tränade inte stillastående så långa stunder idag. Vi har fortfarande massor av saker att träna på innan jag vågar sitta upp mitt under en promenad.
Zari mötte oss och försökte få igång Ariel genom att hela tiden rusa ikapp oss. Ariel lät sig luras en gång innan hon sansade sig och kom ihåg att matte var den som bestämde tempo. Allt som behövs är ett spö framför bogen och lite lugnande ord.
Åter i stallet blev jag lite mer våghalsig av mig. Tog på mig säkerhetsvästen och medan Ariel åt kraftfoder satt jag upp på hennes rygg. Hade grimman med tyglar fastsatta för säkerhets skull. Ariel tog ingen notis om mig där uppe, men puffade iväg hinken så hon var tvungen att ta några steg framåt för att kunna fortsätta äta. Sedan när hon ätit klart höjde hon huvudet och undrade vad vi nu skulle hitta på? Så jag smackade och då gick hon snällt längs stallgången, men så tyckte hon att vi skulle ta till höger och jag tyckte vänster. Irriterad över mattes tygeltag vände hon sig om och nosade på min fot. När jag förklarat att jag minsann tänkte sitta här uppe tills vi höll oss på vänstra sidan om stallgången, så gick hon snällt åt vänster.
Några steg senare tyckte jag att det var nog, så då ptroade jag samt drog lätt i tygeln. Fina flickan stannade direkt så matte kunde sitta av. Däremot verkade hon fundersam när jag suttit av, hon förstod inte alls varför matte blev så exalterad och öste beröm över henne...
Efter allt detta trodde jag att Ariel skulle vara nöjd över att gå ut i hagen igen, men hon drog benen efter sig och tyckte inte alls att hagen verkade intressant. Väl inne ser hon förstås nöjd ut, men hon är tydlig med att visa att matte är roligare. Åtminstone just nu och det gör mig varm om hjärtat.
En liten promenad
Idag var ju tanken att jag skulle prova ut en sadel till Ariel, men precis när jag klev ur bilen vid stallet pep mobilen till. Det var A som tyvärr hade fått förhinder. Vi enades om att hon skulle komma på torsdag istället och även ta med sig lite sadelgjordar.
Så jag fick ändra mina planer och beslöt mig för att ha en riktigt lugn och trevlig dag istället. Inte stressa ett dugg utan bara greja på med det jag ville göra. Plockade fram all utrustningen jag behövde och hämtade sedan Ariel i hagen. Hon kom genast fram till mig (med huvan på!) och verkade tycka det var trevligt att få lite uppmärksamhet igen.
Inne i stallet fick hon lite sojamjöl och mineraler i en hink medan jag borstade av henne som hastigast. Sedan fick hon stå uppbunden medan jag kratsade hovarna och visiterade henne. Hittade ett ganska otäckt sår vid högra armbågen, det var djupt och glipande på samma gång, så jag sköljde rent det och desinfekterade med sprit. Det känns väldigt skönt att jag skall på skördefest i stallet imorgon, så hinner jag ta in henne i stallet och kolla såret igen. I värsta fall får jag be K titta på det.
Sedan klädde jag på Ariel sidepullen och fipplade lite med bettet innan jag fick till det. Ariel grimaserade en del tills vi kommit ut från stallet och hon fick annat att fokusera på. Hennes hagkompis Zari hade gnäggat hela tiden vi varit försvunna och blev nu överlycklig över att se Ariel igen. Ariel brydde sig inte, det är som om hon föredrar mitt sällskap när vi är utanför hagen, som om hon lärt sig att det är så det skall vara.
Vi skrittade iväg längs hagstaketet och Zari sprang bredvid, gjorde diverse luftsprång och skrek ännu mer efter Ariel. Ariel undrade lite bekymrat vad det var för fel på henne och uttryckte sedan sitt ogillande över flugsvärmen som följde efter oss. Jag bestämde mig raskt för att i möjligaste mån åka ut tidigt på morgonen till Ariel, så vi i fortsättningen kan promenera under lite vettigare former. Nu gjorde min oro för Zari och Ariels huvudkastningar för att undvika flugorna att vi vände ganska snart efter att Zari försvunnit bakom oss.
Ariel blev faktiskt lite uppspelt på hemvägen, men när jag fortsatte kräva fokus så omvandlade hon energin till att länga ännu mer på steget. Jösses vad hon har utvecklat skritten under vilan! Tidigare var jag nöjd över hennes skritt med 2 dm övertramp, nu är hon lugnt uppe i 3 dm... Däremot har hon utvecklat två rejäla överben under vilan också och det är jag mindre nöjd med. Jag hoppas verkligen att de växer bort, men K skall få kolla på dem också någon dag.
Åter i stallet tränade vi lite efterskötselrutiner. Ariel fick lindade ben och jag passade även på att blöta svansen på henne. Hela hon behöver egentligen ett bad, men samtidigt känner jag mig tveksam till att bada henne när hon skall klara av myggor och andra flygfän. Dessutom har vi inget varmvatten i stallet längre och det lär inte bli populärt att bada henne i kallvatten...
Släppte ut en mycket nöjd Ariel i hagen. Hon gick Zari lugnt till mötes och berättade om alla spännande saker hon varit med om. Förmodligen skröt hon lite extra.
Så jag fick ändra mina planer och beslöt mig för att ha en riktigt lugn och trevlig dag istället. Inte stressa ett dugg utan bara greja på med det jag ville göra. Plockade fram all utrustningen jag behövde och hämtade sedan Ariel i hagen. Hon kom genast fram till mig (med huvan på!) och verkade tycka det var trevligt att få lite uppmärksamhet igen.
Inne i stallet fick hon lite sojamjöl och mineraler i en hink medan jag borstade av henne som hastigast. Sedan fick hon stå uppbunden medan jag kratsade hovarna och visiterade henne. Hittade ett ganska otäckt sår vid högra armbågen, det var djupt och glipande på samma gång, så jag sköljde rent det och desinfekterade med sprit. Det känns väldigt skönt att jag skall på skördefest i stallet imorgon, så hinner jag ta in henne i stallet och kolla såret igen. I värsta fall får jag be K titta på det.
Sedan klädde jag på Ariel sidepullen och fipplade lite med bettet innan jag fick till det. Ariel grimaserade en del tills vi kommit ut från stallet och hon fick annat att fokusera på. Hennes hagkompis Zari hade gnäggat hela tiden vi varit försvunna och blev nu överlycklig över att se Ariel igen. Ariel brydde sig inte, det är som om hon föredrar mitt sällskap när vi är utanför hagen, som om hon lärt sig att det är så det skall vara.
Vi skrittade iväg längs hagstaketet och Zari sprang bredvid, gjorde diverse luftsprång och skrek ännu mer efter Ariel. Ariel undrade lite bekymrat vad det var för fel på henne och uttryckte sedan sitt ogillande över flugsvärmen som följde efter oss. Jag bestämde mig raskt för att i möjligaste mån åka ut tidigt på morgonen till Ariel, så vi i fortsättningen kan promenera under lite vettigare former. Nu gjorde min oro för Zari och Ariels huvudkastningar för att undvika flugorna att vi vände ganska snart efter att Zari försvunnit bakom oss.
Ariel blev faktiskt lite uppspelt på hemvägen, men när jag fortsatte kräva fokus så omvandlade hon energin till att länga ännu mer på steget. Jösses vad hon har utvecklat skritten under vilan! Tidigare var jag nöjd över hennes skritt med 2 dm övertramp, nu är hon lugnt uppe i 3 dm... Däremot har hon utvecklat två rejäla överben under vilan också och det är jag mindre nöjd med. Jag hoppas verkligen att de växer bort, men K skall få kolla på dem också någon dag.
Åter i stallet tränade vi lite efterskötselrutiner. Ariel fick lindade ben och jag passade även på att blöta svansen på henne. Hela hon behöver egentligen ett bad, men samtidigt känner jag mig tveksam till att bada henne när hon skall klara av myggor och andra flygfän. Dessutom har vi inget varmvatten i stallet längre och det lär inte bli populärt att bada henne i kallvatten...
Släppte ut en mycket nöjd Ariel i hagen. Hon gick Zari lugnt till mötes och berättade om alla spännande saker hon varit med om. Förmodligen skröt hon lite extra.
Monster! Eller...?
Hämtade in en nöjd och lagom mätt Ariel ifrån sommarhagen. Nu går de där hela tiden och då hetsäter hon inte. Men rund om magen har hon blivit...
Gjorde i ordning henne för promenad med sidepull och nova-bettet. Jag älskar verkligen mitt sidepull. Det var dyrt i inköp men oh vad bra det är! Bara en sådan sak att vi kan gå på promenad och ha bett i munnen utan att jag behöver ta tygeltag och störa henne när jag vill något.
Jag hade bestämt mig för att leta reda på en grusvägen som är upploppssträckan på min tilltänka långa träningsrunda. Vi promenerade på ganska raskt, Ariel var ivrig eftersom vi var på okända vägar. Roligast var nästan när vi stannade och jag konsulterade kartan, då hängde hon över axeln på mig och försökte följa med i mina resonemang. Fick lite distansrittskänsla över det hela.
När vi väl hittat grusvägen hade vi redan varit ute en halvtimme, så jag bestämde mig för att vända och gå hem igen. Med en del protester från Ariel som följd, hon ville inte vända när vi nu hittat den spännande vägen. Vi hade inte hunnit många meter tillbaka förrän jag hörde den mest löjliga gnäggning. Det var inte en fölgnäggning, utan mer en vuxen häst som försökte härma en fölgnäggning. Shetlandsponny givetvis... Den lilla shettisen kom farandes som en pil genom sin hage och fram till staketet. Ariel blev LIVRÄDD! Hon kastade sig baklänges i omgångar och blåste drake. Hade jag inte haft den långa ledtygeln på sidepullen hade jag aldrig kunnat hålla henne. Tack än en gång för den (och att jag tack vare sidepullen inte slet sönder munnen på henne...)!
Jag har sett Ariel fjanta sig för konstiga saker förut, men jag har aldrig sett henne så här genuint livrädd. Hon ville verkligen bara bort ifrån det farliga och det tog en stund innan jag ens kunde få kontakt med henne. Men allt eftersom lugnade hon ned sig och insåg att det inte var ett monster, utan faktiskt en mini-häst. Lagom till att hon slappnat av så pass att hon kunde beta några tuggor gräs vände shettisen på en femöring och galopperade iväg genom hagen igen. Ariel ville följa efter, men lyssnade direkt jag sade ifrån. Sedan traskade vi något skakiga hemöver och Ariel blev lugnare för varje steg.
Nästan hemma var hon som vanligt igen, så jag beslöt mig för att träna lite mer styrning. Satte ihop ledtygeln till vanliga tyglar och lade ena armen om hennes rygg. Bortsett från att hon rörde så mycket på ryggen att jag knappt kunde hålla kvar armen så gick det riktigt bra. Hon kan helt klart tygelhjälperna nu, det är bara när hon blir lite tjurig som hon låtsas missförstå.
Smorde in hennes småsår och switchade innan jag släppte ut en lugn och harmonisk Ariel i hagen igen, med förhoppningen om att hon nu är både får- ko- bil- och shettissäker...
Gjorde i ordning henne för promenad med sidepull och nova-bettet. Jag älskar verkligen mitt sidepull. Det var dyrt i inköp men oh vad bra det är! Bara en sådan sak att vi kan gå på promenad och ha bett i munnen utan att jag behöver ta tygeltag och störa henne när jag vill något.
Jag hade bestämt mig för att leta reda på en grusvägen som är upploppssträckan på min tilltänka långa träningsrunda. Vi promenerade på ganska raskt, Ariel var ivrig eftersom vi var på okända vägar. Roligast var nästan när vi stannade och jag konsulterade kartan, då hängde hon över axeln på mig och försökte följa med i mina resonemang. Fick lite distansrittskänsla över det hela.
När vi väl hittat grusvägen hade vi redan varit ute en halvtimme, så jag bestämde mig för att vända och gå hem igen. Med en del protester från Ariel som följd, hon ville inte vända när vi nu hittat den spännande vägen. Vi hade inte hunnit många meter tillbaka förrän jag hörde den mest löjliga gnäggning. Det var inte en fölgnäggning, utan mer en vuxen häst som försökte härma en fölgnäggning. Shetlandsponny givetvis... Den lilla shettisen kom farandes som en pil genom sin hage och fram till staketet. Ariel blev LIVRÄDD! Hon kastade sig baklänges i omgångar och blåste drake. Hade jag inte haft den långa ledtygeln på sidepullen hade jag aldrig kunnat hålla henne. Tack än en gång för den (och att jag tack vare sidepullen inte slet sönder munnen på henne...)!
Jag har sett Ariel fjanta sig för konstiga saker förut, men jag har aldrig sett henne så här genuint livrädd. Hon ville verkligen bara bort ifrån det farliga och det tog en stund innan jag ens kunde få kontakt med henne. Men allt eftersom lugnade hon ned sig och insåg att det inte var ett monster, utan faktiskt en mini-häst. Lagom till att hon slappnat av så pass att hon kunde beta några tuggor gräs vände shettisen på en femöring och galopperade iväg genom hagen igen. Ariel ville följa efter, men lyssnade direkt jag sade ifrån. Sedan traskade vi något skakiga hemöver och Ariel blev lugnare för varje steg.
Nästan hemma var hon som vanligt igen, så jag beslöt mig för att träna lite mer styrning. Satte ihop ledtygeln till vanliga tyglar och lade ena armen om hennes rygg. Bortsett från att hon rörde så mycket på ryggen att jag knappt kunde hålla kvar armen så gick det riktigt bra. Hon kan helt klart tygelhjälperna nu, det är bara när hon blir lite tjurig som hon låtsas missförstå.
Smorde in hennes småsår och switchade innan jag släppte ut en lugn och harmonisk Ariel i hagen igen, med förhoppningen om att hon nu är både får- ko- bil- och shettissäker...
Kossor och mera kossor
Den här dagen bestämde jag mig för att vara en elak och hjärtlös matte. Så jag tog in Ariel från hagen och band upp henne i stallgången innan jag gick iväg och bytte till stallkläder. Sedan kom jag på att jag glömt något i bilen, så jag passerade Ariel utan att säga ett ljud och försvann från stallet. Ariel stod hela tiden lugnt och stilla, som om det alltid var självklart att hon skulle stå i gången utan någon sysselsättning. Stolt matte!
Jag drog av henne massor av vinterpäls (nu får det vara slut snart!) och dammet verkligen yrde om henne. Så snart jag har gott om tid och det är varmt i luften tänker jag ge henne ett riktigt bad. Jag hade först tänkt vänta med det till utställningen, men samtidigt känns det som att det blir nog med nyheter då. Alltså får det bli ett bad ganska snart. Mitt skimmelschampo börjar ta slut och jag funderar på om jag skall satsa på ett milt linimenterande schampo som nästa. Tips?
När jag stod och kratsade hovarna slogs jag av hur oerhört lätthanterlig hon ändå har blivit. Så många saker som vi bråkat om tidigare (som att lyfta höger fram) är numera så självklara att jag inte ens tänker på att de skapat problem. Det gäller ändå att ha dem i bakhuvudet, som en påminnelse om att allt som känns svårt faktiskt kan bli lätt.
Tog på sidepull och så traskade vi iväg längs banvallen. Försökte få Ariel att gå med långa kliv och en skritt som går igenom kroppen, men hon var mer intresserad av att småtrava. Vi hade en del smådiskussioner, men inget anmärkningsvärt. Så började Ariel plötsligt vädra i luften och blev nästan en dm högre i fram. Kossor! I hagen till vänster om banvallen går det ett gäng kor och kvigor på sommarbete. Ariel ville gärna hälsa och kossorna var mycket nyfikna. Men någon riktig nos-mot-nos blev det inte, så modiga var inte korna. Ariel däremot försökte till och med sträcka sig över taggtråden (usch!) för att nå att nosa. Jag trodde hon skulle vara mer skeptisk till kor än så.
Sedan traskade vi vidare, med koflocken i hälarna. Det gjorde ju inte Ariel mindre tossig, men faktum var att skritten blev mycket bättre av detta. Tror ni någon märker om jag tar med mig en flock kor till utställningen? Ganska snart var vi framme vid korsningen där vi skulle vända. Efter att ha låtit en bil åka förbi var vi sedan tvungna att nosa på de kor som gick i hagen vid korsningen. Det var nämligen KALVAR! Ursöta spralliga saker som var ännu skyggare än kossorna. Ariel gav upp nosningsförsöken och betade istället. Då vågade en kalv sig fram och nosa på hennes pannlugg, ända tills hon höjde på huvudet igen och hela flocken kastade sig bakåt. Ariel var stensäker hela tiden, det bådar gott inför kommande distansritter!
Det blev lite protester när vi vände, Ariel ville iväg på fler äventyr men jag hade lite bråttom hem till hagbytet vid sjutiden. Kossorna var längre in i hagen när vi gick förbi, så balanstraven uteblev och istället blev det powerwalk mest hela tiden. Jag beslöt mig för att vara lite lat och släppa Ariel i sommarhagen från banvallen. Direkt jag hade släppt henne tog hon några steg, sedan lyfte hon på svansen, bajsade följt av ett långvarit skvalande. Att hon aldrig vågar kissa under promenaderna! Fast jag glömde även denna gång att ställa in henne i boxen en kort stund för att ge henne möjlighet att kissa.
Sedan spanade hon lugnt bort mot de andra hästarna, som fick syn på henne och kom springandes. Hm... Det var ju Ariel som skulle springa... Istället blev det lugn lunk genom hela hagen. Lite hoppfull öppnade jag grinden till nya sommarhagen och då sprang de ivrigt igenom öppningen. För att, direkt inne i hagen, köra ned nosen i backen och äta. Köttbullshästar kommer det bli till hösten. Eller fiskbullar som vi brukar kalla runda fjordhästar.
Blandad promenad
Efter att Ariel vilat sig ett tag i hagen hämtade jag in henne igen och ställde upp henne i stallgången. Borstade bort så mycket av leran som jag kunde, men hon blev inte tillräckligt ren för att lägga på sele. Så istället för tömkörning med Idunn blev det promenad med Idunn.
Vi bestämde oss för att gå byrundan, så det blev lite mer bilträning. I början gick det riktigt bra, men så började Ariel trycka bogen mot mig och så blev det tjafs igen. Hon vill INTE flytta undan bogen när jag ber henne, utan trycker bara tillbaka. Det enda positiva i allt tjafs var att Idunn fortsatte gå iväg och det brydde sig Ariel inte om. Däremot var vi ju lite av en trafikfara med Ariel studsande hit och dit. Till sist flyttade hon någon millimeter åt rätt håll och vi kunde gå vidare.
Sedan uppförde hon sig exemplariskt resten av promenaden. Jag stannade några gånger och bad henne flytta bogen och då gjorde hon det. Känner mig lite förvirrad kring hur jag skall lösa situationen. Hon låser sig i något slags tjur-läge, som inte har med rädsla eller förvirring att göra.
Tillbaka i stallet ställde hon sig och kissade länge, länge. Det är något jag bör tänka på framöver, att faktiskt släppa över henne i boxen innan promenad, så hon hinner kissa i halm om hon vill. Jag tror dock inte att hennes tjur-beteende berodde på att hon var kissnödig, för då skulle hon krånglat mer och längre.
Passade på att ta träckprov också, så nu är det inskickat och klart.
Omvänt
Inledde gårdagens stallvistelse med att ordna till staketet inför betessläppet. Jag fick skruva i nya isolatorer medan K bankade ned stolpar och M spände tråden. Sedan öppnade vi upp grinden och lockade till oss hästarna. De tog (efter lite påhejning från oss) sig en rejäl repa innan de avslutade med att rejsa tillbaka till vinterhagen. Knäppisar! Vi fick jaga på dem en gång till så de återvände till sommarhagen. Sedan var det som om de fattade att det faktiskt var betessläpp och efter ännu en repa ställde de sig och betade.
Flughuvan satt kvar på Ariel, men tydligen lossnar öronen ibland. Jag misstänker att det är för att den är lite stor i svalgen. Löste det temporärt med en gummisnodd. Pannluggen var väldigt rufsig och skavd också, så den provade jag att fläta. I valet mellan snygg pannlugg och flugfria ögon väljer jag faktiskt det sistnämnda. Ariel verkade också instämma, hon protesterade inte det minsta när jag tog på flughuvan igen.
När hästarna varit i hagen ett tag tog jag ut Ariel på promenad. Vi gick omvända vägen idag, först ut på banvallen, till stora asfaltsvägen, via grusvägen tillbaka till banvallen, för att avsluta med att släppa i sommarhagen direkt från banvallen. Ariel var väldigt motvillig till att lämna de andra (eller snarare gå åt "fel" håll på banvallen) och vi fick ha en liten diskussion kring vem som egentligen bestämmer. När matte väl vunnit gick Ariel snällt ända till vi kommit en bit på stora asfaltsvägen. Där bestämde sig Ariel för att bli monster-unghäst och låtsas att all uppfostran av flytta sig för tryck var bortblåst. Så det blev ett riktigt praktgräl oss emellan (värsta vi haft) och medan Ariel bråkade och matte var arg susade bilarna förbi i full fart. Först efteråt insåg jag att Ariel inte brytt sig ett skvatt om bilarna, så nu törs jag verkligen titulera henne trafiksäker.
Efter några minuter gick luften ur Ariel och hon erkände att matte faktiskt hade rätt. Nöjd föreslog jag då att vi skulle promenera vidare och resten av turen var Ariel precis så där gosig och ivrig som hon brukar vara. Vi träffade på en bonde med dotter och hälsade lite. Vi mötte en hel karavan av motorcyklar (hua vad de lät, tyckte Ariel) och vågade oss förbi en konstig gubbe som stod och muttrade vid en traktor. På grusvägen fick Ariel ännu mer egen motor och när vi kom fram till korsningen med banvallen ville hon inget hellre än att fortsätta banvallen bortåt. Tråkmatte var dock trött i fötterna, så det fick bli hemgång till sommarhagen istället. Ariel stod lydigt stilla medan matte tog av senskydden och så fick hon sig en liten puss på mulen innan hon (äntligen!) fick springa iväg till kompisarna.
Så inte nog med att vi gick omvända vägen idag, Ariel betedde sig omvänt motför hur hon brukar. Tidigare har det ju alltid blivit diskussion i slutet av träningspasset... Jag föredrar nog diskussion i början ändå. Varken Ariel eller jag är den långsura typen, så det är mycket bättre att avsluta på ett bra sätt än att inleda. Bäst är ju förstås om allt är perfekt, men det händer ju ganska sällan.
Innan jag lämnade Ariel gav jag kraftfoder och switchade. Första gången för i år... Väl på bussen (med väldigt trötta ben efter 2,5 promenad) konstaterade jag nöjt att det här var sista gången, kanske någonsin, som jag åker buss ut till Ariel. På torsdag kommer min bil!
Flughuvan satt kvar på Ariel, men tydligen lossnar öronen ibland. Jag misstänker att det är för att den är lite stor i svalgen. Löste det temporärt med en gummisnodd. Pannluggen var väldigt rufsig och skavd också, så den provade jag att fläta. I valet mellan snygg pannlugg och flugfria ögon väljer jag faktiskt det sistnämnda. Ariel verkade också instämma, hon protesterade inte det minsta när jag tog på flughuvan igen.
När hästarna varit i hagen ett tag tog jag ut Ariel på promenad. Vi gick omvända vägen idag, först ut på banvallen, till stora asfaltsvägen, via grusvägen tillbaka till banvallen, för att avsluta med att släppa i sommarhagen direkt från banvallen. Ariel var väldigt motvillig till att lämna de andra (eller snarare gå åt "fel" håll på banvallen) och vi fick ha en liten diskussion kring vem som egentligen bestämmer. När matte väl vunnit gick Ariel snällt ända till vi kommit en bit på stora asfaltsvägen. Där bestämde sig Ariel för att bli monster-unghäst och låtsas att all uppfostran av flytta sig för tryck var bortblåst. Så det blev ett riktigt praktgräl oss emellan (värsta vi haft) och medan Ariel bråkade och matte var arg susade bilarna förbi i full fart. Först efteråt insåg jag att Ariel inte brytt sig ett skvatt om bilarna, så nu törs jag verkligen titulera henne trafiksäker.
Efter några minuter gick luften ur Ariel och hon erkände att matte faktiskt hade rätt. Nöjd föreslog jag då att vi skulle promenera vidare och resten av turen var Ariel precis så där gosig och ivrig som hon brukar vara. Vi träffade på en bonde med dotter och hälsade lite. Vi mötte en hel karavan av motorcyklar (hua vad de lät, tyckte Ariel) och vågade oss förbi en konstig gubbe som stod och muttrade vid en traktor. På grusvägen fick Ariel ännu mer egen motor och när vi kom fram till korsningen med banvallen ville hon inget hellre än att fortsätta banvallen bortåt. Tråkmatte var dock trött i fötterna, så det fick bli hemgång till sommarhagen istället. Ariel stod lydigt stilla medan matte tog av senskydden och så fick hon sig en liten puss på mulen innan hon (äntligen!) fick springa iväg till kompisarna.
Så inte nog med att vi gick omvända vägen idag, Ariel betedde sig omvänt motför hur hon brukar. Tidigare har det ju alltid blivit diskussion i slutet av träningspasset... Jag föredrar nog diskussion i början ändå. Varken Ariel eller jag är den långsura typen, så det är mycket bättre att avsluta på ett bra sätt än att inleda. Bäst är ju förstås om allt är perfekt, men det händer ju ganska sällan.
Innan jag lämnade Ariel gav jag kraftfoder och switchade. Första gången för i år... Väl på bussen (med väldigt trötta ben efter 2,5 promenad) konstaterade jag nöjt att det här var sista gången, kanske någonsin, som jag åker buss ut till Ariel. På torsdag kommer min bil!
Ett riktigt äventyr!
Idag har Ariel och jag varit med om en hel del otroliga saker... Borstade av henne i hagen innan jag hämtade sidepull, spö och hjälm. Ariel ville inte följa med idag, det blåste för mycket och hon var nöjd med att bara hänga med polarna. Matte envisades dock och när sidepullen väl var på så följde hon snällt med.
Jag hade bestämt mig för att gå på upptäcktsfärd. Enligt kartan på eniro skulle vår banvall ha en avtagsväg till höger efter en bits promenad. Eftersom jag hittills aldrig hade gått så långt som till avtagsvägen, så bestämde jag mig för att det var vårt mål. När vi väl hittat den skulle vi vända tillbaka. Sagt och gjort, vi traskade iväg och Ariel var oerhört ivrig. Hon tog ut steget ordentligt och skrittade verkligen igenom hela kroppen. Förutom de stunder då ivern alldeles tog överhanden och hon taktade lite.
Rätt vad det var hade vi passerat den osynliga gräns för hur långt vi tidigare gått på banvallen. Ariel blev nu mycket mer högrest och spanade ännu ivrigare framöver. Hon får mycket mer luft under hovarna när hon är nyfiken på omgivningen. Lagom till vår inplanerade paus (efter 30 min) kom vi fram till en korsande väg. Enligt min karta skulle det ju vara en avtagsväg till höger, men det här var en grusväg som korsade banvallen och fortsatte parallellt till vänster om den. Knepigt...
Efter att Ariel fått beta en stund så bestämde jag mig för att vara lite våghalsig och faktiskt följa vägen till höger. Om det var den väg som var utmärkt på kartan så skulle vi ju komma ut på den stora, trafikerade vägen och kunna följa den hela vägen hem. Om vi blev helt vilse kunde vi ju alltid vända och gå tillbaka längs banvallen. Ariel var helt emot den här idén, hon ville fortsätta längs banvallen istället. Men matte vann även denna gång.
Vi följde den slingrande grusvägen, även fast jag noterade att det fanns flera trevliga stigar i den intilliggande skogen. Grusvägen mynnade mycket riktigt ut på stora vägen och jag beslöt mig för att följa den hela vägen hem. Nu började Ariel sätta sig allt mer på tvären, hon ville inte gå ännu längre hemifrån (som hon verkade tro), utan vända istället och gå hemåt. Jag envisades dock och även om det blev en hel del motorstopp så tog vi oss sakta framåt.
Det blev en läskig tur hemöver. Eftersom det blåste så kraftigt så lät det en massa konstiga ljud överallt. Presenningar fladdrade och brevlådor rasslade. Det som var minst farligt var faktiskt bilarna som susade förbi med ojämna mellanrum. Ariel var som en stålvajer ibland och enda sättet att få henne att flytta hovarna framåt var att trä in handen i nosgrimman så hon kände mattes kontakt. Då gick det bra!
Hur rädd hon än var så var hon hela tiden noga med att inte gå på mig. Det känns skönt. Hon stängde inte av hjärnkontoret helt och hållet, även om det var en mycket rädd liten bebis jag hade bredvid mig. När vi till sist kommit förbi alla farligheter och Ariel insett att vi faktiskt var på hemvägen blev hon malligare än jag sett henne på länge. Det var som om hela hon pustade ut över att faktiskt ha överlevt, att ha vågat möta draken och klarat sig helskinnad.
Inne i hagen igen travade hon direkt till Idunn för att berätta om alla konstiga saker som fanns längs vägen från banvallen. Själv pustade jag ut och lovade mig själv att gå där någon gång igen, dock inte när det blåser...
Jag hade bestämt mig för att gå på upptäcktsfärd. Enligt kartan på eniro skulle vår banvall ha en avtagsväg till höger efter en bits promenad. Eftersom jag hittills aldrig hade gått så långt som till avtagsvägen, så bestämde jag mig för att det var vårt mål. När vi väl hittat den skulle vi vända tillbaka. Sagt och gjort, vi traskade iväg och Ariel var oerhört ivrig. Hon tog ut steget ordentligt och skrittade verkligen igenom hela kroppen. Förutom de stunder då ivern alldeles tog överhanden och hon taktade lite.
Rätt vad det var hade vi passerat den osynliga gräns för hur långt vi tidigare gått på banvallen. Ariel blev nu mycket mer högrest och spanade ännu ivrigare framöver. Hon får mycket mer luft under hovarna när hon är nyfiken på omgivningen. Lagom till vår inplanerade paus (efter 30 min) kom vi fram till en korsande väg. Enligt min karta skulle det ju vara en avtagsväg till höger, men det här var en grusväg som korsade banvallen och fortsatte parallellt till vänster om den. Knepigt...
Efter att Ariel fått beta en stund så bestämde jag mig för att vara lite våghalsig och faktiskt följa vägen till höger. Om det var den väg som var utmärkt på kartan så skulle vi ju komma ut på den stora, trafikerade vägen och kunna följa den hela vägen hem. Om vi blev helt vilse kunde vi ju alltid vända och gå tillbaka längs banvallen. Ariel var helt emot den här idén, hon ville fortsätta längs banvallen istället. Men matte vann även denna gång.
Vi följde den slingrande grusvägen, även fast jag noterade att det fanns flera trevliga stigar i den intilliggande skogen. Grusvägen mynnade mycket riktigt ut på stora vägen och jag beslöt mig för att följa den hela vägen hem. Nu började Ariel sätta sig allt mer på tvären, hon ville inte gå ännu längre hemifrån (som hon verkade tro), utan vända istället och gå hemåt. Jag envisades dock och även om det blev en hel del motorstopp så tog vi oss sakta framåt.
Det blev en läskig tur hemöver. Eftersom det blåste så kraftigt så lät det en massa konstiga ljud överallt. Presenningar fladdrade och brevlådor rasslade. Det som var minst farligt var faktiskt bilarna som susade förbi med ojämna mellanrum. Ariel var som en stålvajer ibland och enda sättet att få henne att flytta hovarna framåt var att trä in handen i nosgrimman så hon kände mattes kontakt. Då gick det bra!
Hur rädd hon än var så var hon hela tiden noga med att inte gå på mig. Det känns skönt. Hon stängde inte av hjärnkontoret helt och hållet, även om det var en mycket rädd liten bebis jag hade bredvid mig. När vi till sist kommit förbi alla farligheter och Ariel insett att vi faktiskt var på hemvägen blev hon malligare än jag sett henne på länge. Det var som om hela hon pustade ut över att faktiskt ha överlevt, att ha vågat möta draken och klarat sig helskinnad.
Inne i hagen igen travade hon direkt till Idunn för att berätta om alla konstiga saker som fanns längs vägen från banvallen. Själv pustade jag ut och lovade mig själv att gå där någon gång igen, dock inte när det blåser...
Hoppetossa
Det var en strålande dag igår och redan på håll anade jag att hästarna gjorde det mesta utav den.
Det är Sunna och Ariel som ligger, Idunn var fullt upptagen med att äta sjögräs (?). Jag gick allt närmare hagen och förväntade mig att de skulle stiga upp, men de var alldeles för trygga (eller lata).
Myste med Ariel en stund innan jag satte mig på stenhällen utanför hagen, åt matsäck och solade. Det var så underbart med klarblå himmel och varmt solsken. Jag satt kvar länge, så länge att M kom och frågade vad jag pysslade med. "Njuter av livet" blev det passande svaret.
Eftersom jag ville fortsätta att njuta så gav jag hästarna kraftfoder och hö. Lika bra att de äter medan jag ändå inte gör något vettigt. Drog av dem en massa päls medan de stod och åt, det var som alltid omtyckt. Ariel var lite lerig efter vilopaus, speciellt som den avslutades med den klassiska rullningen.
Medan hästarna åt klart höet gjorde jag iordning nytt kraftfoder till Ariel och plockade med mig sidepullen ut från stallet. Jag kände verkligen inte för att ta in Ariel i stallet när det var så fint väder. Så det blev hovkratsning och påtränsning i hagen istället. Sedan gick vi genom hagen till grinden längst ned, som är öppningen till andra sommarhagen. Sunna och Idunn följde ivrigt med, för de vet precis vad som finns inne i den hagen. GRÄS!
Till deras stora besvikelse fick de dock inte följa med. Ariel var lite uppspelt en stund, hoppade på stället och så, men eftersom jag valde lite ojämn och allmänt risig mark så fick hon ganska snart fullt upp att hålla reda på benen. Jag letade upp en hel rad med diken som vi hoppade. Hon är så himla rolig, om jag hoppar över, så måste hon också göra det. Men om jag bara tar ett litet kliv över, då går hon också. Oavsett hur stort diket är...
Vi gick lite slingervägar runt buskar och över några små stockar som låg i hagen innan jag för första gången vågade mig på att låta Ariel bestämma vägen. Först förstod hon inte att hon faktiskt fick bestämma, men sedan gick hon med målmedvetna steg genom hela hagen (lugnt plask i vattnet och ett skutt över ett dike) och ut på banvallen. Sötnosen, hon gillar verkligen den där vägen... För att ni skall förstå hur stor sommarhagen är, kan jag meddela att vi då hade varit ute och promenerat i 45 minuter...
På hemvägen travade vi några snuttar tills min mobil ringde. Jag borde verkligen inte svara i mobil när jag är ute med Ariel, men jag har svårt att vänja mig av med det... Så fort jag tog upp mobilen stannade Ariel och stod lugnt och väntade. Hm. Hon har lärt sig att det inte är någon idé att tjafsa om att få gå vidare när matte stannat för att prata... Efter att samtalet var avklarat var vi nästan hemma, men så fick Ariel syn på dagisbarnen som gungade och bestämde sig för att de var farliga. Vilket givetvis gjorde att vi var tvungna att titta en stund på dem också. När hon väl tröttnat på det tog vi en sväng förbi paddocken och travade över samma hinder som sist, cirka 15 cm högt. Inget hopp, utan bara höga benlyft från Ariels sida. Det skulle verkligen vara kul att åka och löshoppa henne...
På hemvägen tjafsade Ariel lite, hon tyckte jag var tråkig som skulle stanna bara för lydnadens skull. Men skam den som ger sig, efter ett par tillsägelser var hon precis så lydig som jag vill ha henne. Det vill säga, hon gör som jag säger åt henne men med fula miner i smyg bakom min rygg... Vi travade upp precis som vanligt och det skötte hon med glans. Kanske hade tillsägelserna gjort susen? Sedan fick hon gå ut i hagen till kompisarna, de hade tydligen saknat henne. Hon däremot gav dem inte ens ett ögonkast innan hon gick fram till vattenkaret och drack. Duktig distanshäst!
Det är Sunna och Ariel som ligger, Idunn var fullt upptagen med att äta sjögräs (?). Jag gick allt närmare hagen och förväntade mig att de skulle stiga upp, men de var alldeles för trygga (eller lata).
Myste med Ariel en stund innan jag satte mig på stenhällen utanför hagen, åt matsäck och solade. Det var så underbart med klarblå himmel och varmt solsken. Jag satt kvar länge, så länge att M kom och frågade vad jag pysslade med. "Njuter av livet" blev det passande svaret.
Eftersom jag ville fortsätta att njuta så gav jag hästarna kraftfoder och hö. Lika bra att de äter medan jag ändå inte gör något vettigt. Drog av dem en massa päls medan de stod och åt, det var som alltid omtyckt. Ariel var lite lerig efter vilopaus, speciellt som den avslutades med den klassiska rullningen.
Medan hästarna åt klart höet gjorde jag iordning nytt kraftfoder till Ariel och plockade med mig sidepullen ut från stallet. Jag kände verkligen inte för att ta in Ariel i stallet när det var så fint väder. Så det blev hovkratsning och påtränsning i hagen istället. Sedan gick vi genom hagen till grinden längst ned, som är öppningen till andra sommarhagen. Sunna och Idunn följde ivrigt med, för de vet precis vad som finns inne i den hagen. GRÄS!
Till deras stora besvikelse fick de dock inte följa med. Ariel var lite uppspelt en stund, hoppade på stället och så, men eftersom jag valde lite ojämn och allmänt risig mark så fick hon ganska snart fullt upp att hålla reda på benen. Jag letade upp en hel rad med diken som vi hoppade. Hon är så himla rolig, om jag hoppar över, så måste hon också göra det. Men om jag bara tar ett litet kliv över, då går hon också. Oavsett hur stort diket är...
Vi gick lite slingervägar runt buskar och över några små stockar som låg i hagen innan jag för första gången vågade mig på att låta Ariel bestämma vägen. Först förstod hon inte att hon faktiskt fick bestämma, men sedan gick hon med målmedvetna steg genom hela hagen (lugnt plask i vattnet och ett skutt över ett dike) och ut på banvallen. Sötnosen, hon gillar verkligen den där vägen... För att ni skall förstå hur stor sommarhagen är, kan jag meddela att vi då hade varit ute och promenerat i 45 minuter...
På hemvägen travade vi några snuttar tills min mobil ringde. Jag borde verkligen inte svara i mobil när jag är ute med Ariel, men jag har svårt att vänja mig av med det... Så fort jag tog upp mobilen stannade Ariel och stod lugnt och väntade. Hm. Hon har lärt sig att det inte är någon idé att tjafsa om att få gå vidare när matte stannat för att prata... Efter att samtalet var avklarat var vi nästan hemma, men så fick Ariel syn på dagisbarnen som gungade och bestämde sig för att de var farliga. Vilket givetvis gjorde att vi var tvungna att titta en stund på dem också. När hon väl tröttnat på det tog vi en sväng förbi paddocken och travade över samma hinder som sist, cirka 15 cm högt. Inget hopp, utan bara höga benlyft från Ariels sida. Det skulle verkligen vara kul att åka och löshoppa henne...
På hemvägen tjafsade Ariel lite, hon tyckte jag var tråkig som skulle stanna bara för lydnadens skull. Men skam den som ger sig, efter ett par tillsägelser var hon precis så lydig som jag vill ha henne. Det vill säga, hon gör som jag säger åt henne men med fula miner i smyg bakom min rygg... Vi travade upp precis som vanligt och det skötte hon med glans. Kanske hade tillsägelserna gjort susen? Sedan fick hon gå ut i hagen till kompisarna, de hade tydligen saknat henne. Hon däremot gav dem inte ens ett ögonkast innan hon gick fram till vattenkaret och drack. Duktig distanshäst!
Nervigare...
Efter att jag ätit gick jag och hämtade Ariel i hagen igen. Hon mötte mig med spetsade öron och så gnäggade hon! Hon hade hunnit rulla sig lite, men eftersom det bara var några små fläckar beslöt jag mig för att promenera med henne så som hon var. På med sidepull och iväg på äventyr! Ariel var oerhört ivrig, jag hade svårt att hänga med hennes jättesteg. Den som säger att fjordhästar inte kan vara pigga vet inte vad han pratar om...
Först stötte vi på stallägare E som stod och eldade ris. Ariel tyckte det var lite otäckt med eld, så vi gick närmare för att titta på det konstiga. För att komma dit var vi tvungna att hoppa över ett brett dike och oj vad Ariel hoppade! Jag börjar bli riktigt sugen på att åka och löshoppa henne... Vi stod en stund och betraktade elden, tills Ariel tyckte det blev tråkigt. Då hoppade vi tillbaka, med ett lika snyggt språng. Det som är fascinerande är att hon stannar direkt i landningen, eftersom hon ju annars går förbi matte...
Vi gick grusvägen åt höger, Ariels favorithåll, vilket förstås inte dämpade hennes iver. Jag provade att låta henne trava en längre bit och efter det flåsade vi både betänkligt, men Ariel var fortfarande ivrig... Varför kan det inte vara 2010 så jag får rida på henne istället? Tror att även hon skulle uppskatta det.
Vi kom en ganska lång bit längs grusvägen innan vi stötte på första svårigheten. I hagen längs vägen, som normalt alltid är tom, stod plötsligt en vit islandshäst och en fuxfärgad shetlandsponny. De såg precis lika förvånade ut som Ariel. Ariel gjorde sig enormt stor och mäktig, pampade upp sig ordentligt och ville stanna hos dem. Men när jag bad henne fortsätta med mig så gjorde hon det, om än något på tvären. Islandshästen följde efter oss och det gjorde ju inte saken lättare. Men så snart hagen var utom synhåll slappnade Ariel av och fick riktigt mycket beröm av matte! Vilket förstås gjorde henne väldigt mallig.
Men vi hann inte många meter förrän ett plötsligt smattrande ljud hördes. Ariel tvärstannade och stirrade in på en gårdsplan. Där stod en man och bytte däck på en bil, och det smattrande ljudet kom från hans "däckbytarmaskin". Jag lät Ariel stå och titta tills hon förstått att det smattrande ljudet förvisso lät hemskt, men var ofarligt. Sedan gick vi vidare in på en grusväg (med en ettrig skällande hund i bakgrunden). Ariel plaskade glatt igenom de pölar som fanns, medan jag försökte ta mig torrskodd igenom. Inte hade jag gummistövlar på mig heller! Sedan fick hon stå och sörpla i en av de större pölarna innan vi vände hemöver.
Hästarna i hagen var inte riktigt lika farliga på hemvägen, även om Ariel än en gång blev stooor som ett hus. Efter att vi passerat hagen tog vi genvägen längs lägdorna och hem genom ena sommarhagen. Det blev en riktig utmaning, då Ariel fortfarande var överpigg och ville trava och studsa och hoppa. Tack och lov behövde jag ändå inte säga ifrån alltför mycket, utan hon höll sig vid min sida och studsade på stället istället. Genom den backiga sommarhagen blev det lite trav uppför, men nedför var jag petnoga med att hon inte fick trava. Däremot stannade vi några gånger i nedförsbacken för att träna samling.
Sedan fick Ariel gå ut i hagen med de andra hästarna igen och det firade hon med att rulla sig ännu en gång... Jag borstade bort all lera samtidigt som hästarna åt kraftfoder. Sedan pussade jag Ariel hejdå och fick skjuts hela vägen hem av snälla K. 25 dagar kvar till jag får bil...
Först stötte vi på stallägare E som stod och eldade ris. Ariel tyckte det var lite otäckt med eld, så vi gick närmare för att titta på det konstiga. För att komma dit var vi tvungna att hoppa över ett brett dike och oj vad Ariel hoppade! Jag börjar bli riktigt sugen på att åka och löshoppa henne... Vi stod en stund och betraktade elden, tills Ariel tyckte det blev tråkigt. Då hoppade vi tillbaka, med ett lika snyggt språng. Det som är fascinerande är att hon stannar direkt i landningen, eftersom hon ju annars går förbi matte...
Vi gick grusvägen åt höger, Ariels favorithåll, vilket förstås inte dämpade hennes iver. Jag provade att låta henne trava en längre bit och efter det flåsade vi både betänkligt, men Ariel var fortfarande ivrig... Varför kan det inte vara 2010 så jag får rida på henne istället? Tror att även hon skulle uppskatta det.
Vi kom en ganska lång bit längs grusvägen innan vi stötte på första svårigheten. I hagen längs vägen, som normalt alltid är tom, stod plötsligt en vit islandshäst och en fuxfärgad shetlandsponny. De såg precis lika förvånade ut som Ariel. Ariel gjorde sig enormt stor och mäktig, pampade upp sig ordentligt och ville stanna hos dem. Men när jag bad henne fortsätta med mig så gjorde hon det, om än något på tvären. Islandshästen följde efter oss och det gjorde ju inte saken lättare. Men så snart hagen var utom synhåll slappnade Ariel av och fick riktigt mycket beröm av matte! Vilket förstås gjorde henne väldigt mallig.
Men vi hann inte många meter förrän ett plötsligt smattrande ljud hördes. Ariel tvärstannade och stirrade in på en gårdsplan. Där stod en man och bytte däck på en bil, och det smattrande ljudet kom från hans "däckbytarmaskin". Jag lät Ariel stå och titta tills hon förstått att det smattrande ljudet förvisso lät hemskt, men var ofarligt. Sedan gick vi vidare in på en grusväg (med en ettrig skällande hund i bakgrunden). Ariel plaskade glatt igenom de pölar som fanns, medan jag försökte ta mig torrskodd igenom. Inte hade jag gummistövlar på mig heller! Sedan fick hon stå och sörpla i en av de större pölarna innan vi vände hemöver.
Hästarna i hagen var inte riktigt lika farliga på hemvägen, även om Ariel än en gång blev stooor som ett hus. Efter att vi passerat hagen tog vi genvägen längs lägdorna och hem genom ena sommarhagen. Det blev en riktig utmaning, då Ariel fortfarande var överpigg och ville trava och studsa och hoppa. Tack och lov behövde jag ändå inte säga ifrån alltför mycket, utan hon höll sig vid min sida och studsade på stället istället. Genom den backiga sommarhagen blev det lite trav uppför, men nedför var jag petnoga med att hon inte fick trava. Däremot stannade vi några gånger i nedförsbacken för att träna samling.
Sedan fick Ariel gå ut i hagen med de andra hästarna igen och det firade hon med att rulla sig ännu en gång... Jag borstade bort all lera samtidigt som hästarna åt kraftfoder. Sedan pussade jag Ariel hejdå och fick skjuts hela vägen hem av snälla K. 25 dagar kvar till jag får bil...
Vattenträning
Igår hade jag det så lyxigt att K hämtade upp mig vid busshållplatsen och så tjattrade vi om olika saker ända fram till stallet. Hästarna har tillfälligt fått byta hage, då det avverkas i deras vanliga hage. Detta hade resulterat i massor av bus (förstås) och Ariel hade ramlat omkull flera gånger. Så typiskt henne! Hon har nu bott i Alunda i ett år och fortfarande ramlar hon omkull för minsta lilla. Jag hoppas att hon så småningom faktiskt lär sig hålla reda på benen.
Hursom så varnade K mig för en ruskigt lerig häst och visst hade hon rätt. Fläckvis var Ariel musblack och det var tjock blöt lera blandat med ljusare torkade partier. Hela magen verkade bestå av lera och efter att gjort rent svettskrapan (med piggar) flera gånger började jag tröttna. Gissa om jag funderade på att installera en högtryckstvätt i stallet. Eller kanske en biltvätt!
K hade redan varit ute en sväng med Idunn, men hängde glatt på när jag och Ariel gav oss iväg. Eftersom Ariel inte gick att få tillräckligt ren så fick det bli promenad vid handen och inte tömkörning. Vi promenerade bort till dansbanan som finns i byn, lät hästarna gå ett varv där uppe och sedan ta sig ned igen. Idunn klev ordentligt upp ett trappsteg i taget, medan Ariel tog alla tre i ett enda steg.
K försökte få Idunn att trava vid hand, men det fanns inte riktigt någon motor idag. Men Ariel var mycket ivrig, det räckte med s-ljudet så travade hon igång. Så hon fick gå före Idunn och dra igång henne lite. Det hjälpte något, men idag var helt enkelt inte Idunns dag. Ariel däremot travade en riktigt fin uppvisningstrav, så matte blev alldeles flåsig av att försöka hänga med...
Sedan delade vi på oss. Jag och Ariel gick mot paddocken medan K och Idunn gick hem igen. Ariel blev lite orolig, men inte alls så hysterisk som förr i tiden. När jag fortsatte som om ingenting förändrats lugnade hon ned sig och fokuserade på mig istället. Jag tänkte dra undan några bommar, så de går att använda framöver (även om det blir frost), men det gick bara att få loss två stycken. Släpade dem genom hela paddocken och lade i ett hörn, med Ariel snällt skrittande bredvid mig. Sedan gick vi över en bom som var upphöjd, cirka 15 cm skulle jag tro att den var. Ariel lyfte mycket ordentligt på fötterna. Vem vet, snart kanske vi vågar ta "hindren" i trav också!
Sedan var Ariel så yster och stolt över sig själv att jag nästan var tvungen att släppa henne i rundkorallen. Där busade hon ett halvt varv, insåg att hon inte hade något fäste och tvärstannade. Jag manade på henne så hon gjorde några brallar, men sedan gick hon fram till mig och förklarade att rundkorallen inte var busningsbar. Så vi tog oss ett varv i skritt istället och jag förstod mer exakt vad hon menade. Halva rundkorallen var isig och andra halvan låg under 1 dm vatten... Ariel plaskade glatt igenom vattnet, om matte går före följer hon efter...
Lagom blöta vände vi hemåt och eftersom Ariel blev lite väl ivrig så blev det en del lydnadsträning. Ariel tycker att det är aptråkigt och varvade huvudruskningar med djupa suckar. Hon har dessutom lagt till med att stampa med höger framben för att demonstrera att mattes övningar är dumma. Men så länge hon lyssnar (vilket hon ju gör) så är jag nöjd. In i stallet kom vi till sist och där fick hon stå medan jag gick på toa. När jag kom ut från fikarummet gnäggade hon åt mig! Så sällskapssjuk har hon aldrig varit tidigare och eftersom hon samtidigt stod så snällt, så fick hon den bästa belöningen. Ut i hagen med de andra hästarna!
Hursom så varnade K mig för en ruskigt lerig häst och visst hade hon rätt. Fläckvis var Ariel musblack och det var tjock blöt lera blandat med ljusare torkade partier. Hela magen verkade bestå av lera och efter att gjort rent svettskrapan (med piggar) flera gånger började jag tröttna. Gissa om jag funderade på att installera en högtryckstvätt i stallet. Eller kanske en biltvätt!
K hade redan varit ute en sväng med Idunn, men hängde glatt på när jag och Ariel gav oss iväg. Eftersom Ariel inte gick att få tillräckligt ren så fick det bli promenad vid handen och inte tömkörning. Vi promenerade bort till dansbanan som finns i byn, lät hästarna gå ett varv där uppe och sedan ta sig ned igen. Idunn klev ordentligt upp ett trappsteg i taget, medan Ariel tog alla tre i ett enda steg.
K försökte få Idunn att trava vid hand, men det fanns inte riktigt någon motor idag. Men Ariel var mycket ivrig, det räckte med s-ljudet så travade hon igång. Så hon fick gå före Idunn och dra igång henne lite. Det hjälpte något, men idag var helt enkelt inte Idunns dag. Ariel däremot travade en riktigt fin uppvisningstrav, så matte blev alldeles flåsig av att försöka hänga med...
Sedan delade vi på oss. Jag och Ariel gick mot paddocken medan K och Idunn gick hem igen. Ariel blev lite orolig, men inte alls så hysterisk som förr i tiden. När jag fortsatte som om ingenting förändrats lugnade hon ned sig och fokuserade på mig istället. Jag tänkte dra undan några bommar, så de går att använda framöver (även om det blir frost), men det gick bara att få loss två stycken. Släpade dem genom hela paddocken och lade i ett hörn, med Ariel snällt skrittande bredvid mig. Sedan gick vi över en bom som var upphöjd, cirka 15 cm skulle jag tro att den var. Ariel lyfte mycket ordentligt på fötterna. Vem vet, snart kanske vi vågar ta "hindren" i trav också!
Sedan var Ariel så yster och stolt över sig själv att jag nästan var tvungen att släppa henne i rundkorallen. Där busade hon ett halvt varv, insåg att hon inte hade något fäste och tvärstannade. Jag manade på henne så hon gjorde några brallar, men sedan gick hon fram till mig och förklarade att rundkorallen inte var busningsbar. Så vi tog oss ett varv i skritt istället och jag förstod mer exakt vad hon menade. Halva rundkorallen var isig och andra halvan låg under 1 dm vatten... Ariel plaskade glatt igenom vattnet, om matte går före följer hon efter...
Lagom blöta vände vi hemåt och eftersom Ariel blev lite väl ivrig så blev det en del lydnadsträning. Ariel tycker att det är aptråkigt och varvade huvudruskningar med djupa suckar. Hon har dessutom lagt till med att stampa med höger framben för att demonstrera att mattes övningar är dumma. Men så länge hon lyssnar (vilket hon ju gör) så är jag nöjd. In i stallet kom vi till sist och där fick hon stå medan jag gick på toa. När jag kom ut från fikarummet gnäggade hon åt mig! Så sällskapssjuk har hon aldrig varit tidigare och eftersom hon samtidigt stod så snällt, så fick hon den bästa belöningen. Ut i hagen med de andra hästarna!
Mest bara bus
Jag är nere i en riktig down-period och det avspeglar sig lite på hästsidan också. I söndags när jag åkte ut orkade jag inte göra något mer avancerat med Ariel, men vi hade kul ändå. Hämtade ryktsakerna och ställde mig i hagen för hårborttagning. Naturligtvis ville även Sunna och Idunn bli kliade, så jag jobbade på tills armarna värkte.
Sedan drog jag igång ett riktigt bus i hagen. Ariel var den som sprang mest, jag behövde knappt smacka så satte hon fart. Huvud och svans rakt upp och buset lysande ur ögonen. Sunna hakade på ibland, speciellt om jag kom väldigt nära. Idunn undrade mest varför de andra försvann iväg och följde efter dem i maklig skritt. Vid ett tillfälle susade Ariel förbi Idunn i full galopp, så nära att hon nästan nuddade vid henne. Idunn tittade inte ens upp, för hon hade precis hittat en sten med läcker mossa på...
Efteråt var Ariel ganska trött, men väldigt nöjd. Det var skönt att inte behöva göra något mer avancerat, så när alla hämtat andan fick de kraftfoder som belöning. Själv vände jag hemöver och promenerade i ytterligare 50 minuter medan jag grubblade på en lösning på reseproblemen.
Humör så det förslår
Igår var en av de bästa träningsdagarna någonsin med Ariel. Det var så många saker som föll på plats och allt kändes verkligen toppen när jag åkte därifrån. Det hela började med att K ville ut och gå direkt jag kom dit, för att om möjligt slippa mörkret. Därför tog jag in Ariel i stallet och satte på henne sele, sidepull, bett och reflexer direkt. Normalt borstar och pysslar jag ju i någon timme, igår blev det bara lite snabborstning och avtorkning av lerstänk på benen.
Sedan begav vi oss ut på promenad. Idunn och K gick först, sedan Ariel och så jag allra sist med tömmar och spö att hålla ordning på. Första biten blev en pärs då Ariel var piggare än jag någonsin sett henne. Jag tar tillbaka allt jag sagt om att jag har en lugn häst. För jösses vad hon kan skritta genom kroppen! Då och då blev det taktinslag eller trav, men jag var noga med att göra halt varje gång så hon inte lär sig några dumheter. Ett par gånger fick jag ta i henne ganska rejält och då var jag väldigt glad över att tömmarna satt i sidepullen och inte i bettet.
Vi gick genom sommarhagen och längs en lägda först, sedan kom vi ut på en grusväg. Jag var helt slut i benen och flåsade som om jag sprungit maratonlopp, men Ariel var lika pigg fortfarande... Vi följde grusvägen och jag gnällde lite över Ariel till K. Men hon tyckte mest det var trevligt att Ariel var lika ivrig som Idunn. Hm... Själv längtar jag till jag sitter på och slipper försöka hålla samma tempo.
När vi vände efter en stund på grusvägen ändrade Ariel tempo markant. Hon började vingla än hit och än dit, så jag fick börja styra mer än tidigare. Hon försökte ta sig in på varje liten vägstump som fanns i närheten och det var så oerhört tydligt att hon INTE ville vända. Jag har nog skaffat mig ännu en upptäcktsresande...
Eftersom Ariel var lättare att promenera efter nu, så började K och jag jobba med lydnaden mer. Vi turades om att bli ompromenerade och ibland även omsprungna. Ariel ville gärna följa efter Idunn när hon gick förbi, men efter en lätt halvhalt stod hon snällt kvar. När jag sedan bad om trav och hon inte lyssnade, svarade jag med att slå lätt med spöet. Då fick jag en ilsken vänsterhov som svar och några galoppsprång innan hon gick ned till trav. Äntligen börjar damen visa humör! Nästa gång jag bad om trav räckte det med rösten, så började hon trava direkt. Det är bra, det visar att hon förvisso blir irriterad när hon får en tillsägelse, men att hon ändå tar den till sig.
Vissa stunder fick Ariel gå först ganska länge, medan K tränade halter med Idunn. Ariel fortsatte visa stora framsteg i tömkörningen och hade nu inga problem att vara först. Till och med trava först kunde hon göra en längre stund. Eller, längre och längre, så länge knubbisen bakom henne hann med...
Tillbaka på gården gick vi in i stallet en stund. Ariel fick äta hö och Idunn blev avborstad. Sedan lämnade Idunn stallet och Ariel fick stå kvar medan jag pysslade om henne och rengjorde utrustningen. Hon var lite skärrad en kort stund, men sedan lugnade hon ned sig helt. Jag sköjde av sidepullen och önskade att all min utrustning var i biothane. Jag börjar verkligen bli bortskämd när det kommer till lättskött utrustning. Frågan är om jag inte skall köpa en sadel i syntet också, så jag slipper kladda med lädertvål och olja.
Sedan begav vi oss ut på promenad. Idunn och K gick först, sedan Ariel och så jag allra sist med tömmar och spö att hålla ordning på. Första biten blev en pärs då Ariel var piggare än jag någonsin sett henne. Jag tar tillbaka allt jag sagt om att jag har en lugn häst. För jösses vad hon kan skritta genom kroppen! Då och då blev det taktinslag eller trav, men jag var noga med att göra halt varje gång så hon inte lär sig några dumheter. Ett par gånger fick jag ta i henne ganska rejält och då var jag väldigt glad över att tömmarna satt i sidepullen och inte i bettet.
Vi gick genom sommarhagen och längs en lägda först, sedan kom vi ut på en grusväg. Jag var helt slut i benen och flåsade som om jag sprungit maratonlopp, men Ariel var lika pigg fortfarande... Vi följde grusvägen och jag gnällde lite över Ariel till K. Men hon tyckte mest det var trevligt att Ariel var lika ivrig som Idunn. Hm... Själv längtar jag till jag sitter på och slipper försöka hålla samma tempo.
När vi vände efter en stund på grusvägen ändrade Ariel tempo markant. Hon började vingla än hit och än dit, så jag fick börja styra mer än tidigare. Hon försökte ta sig in på varje liten vägstump som fanns i närheten och det var så oerhört tydligt att hon INTE ville vända. Jag har nog skaffat mig ännu en upptäcktsresande...
Eftersom Ariel var lättare att promenera efter nu, så började K och jag jobba med lydnaden mer. Vi turades om att bli ompromenerade och ibland även omsprungna. Ariel ville gärna följa efter Idunn när hon gick förbi, men efter en lätt halvhalt stod hon snällt kvar. När jag sedan bad om trav och hon inte lyssnade, svarade jag med att slå lätt med spöet. Då fick jag en ilsken vänsterhov som svar och några galoppsprång innan hon gick ned till trav. Äntligen börjar damen visa humör! Nästa gång jag bad om trav räckte det med rösten, så började hon trava direkt. Det är bra, det visar att hon förvisso blir irriterad när hon får en tillsägelse, men att hon ändå tar den till sig.
Vissa stunder fick Ariel gå först ganska länge, medan K tränade halter med Idunn. Ariel fortsatte visa stora framsteg i tömkörningen och hade nu inga problem att vara först. Till och med trava först kunde hon göra en längre stund. Eller, längre och längre, så länge knubbisen bakom henne hann med...
Tillbaka på gården gick vi in i stallet en stund. Ariel fick äta hö och Idunn blev avborstad. Sedan lämnade Idunn stallet och Ariel fick stå kvar medan jag pysslade om henne och rengjorde utrustningen. Hon var lite skärrad en kort stund, men sedan lugnade hon ned sig helt. Jag sköjde av sidepullen och önskade att all min utrustning var i biothane. Jag börjar verkligen bli bortskämd när det kommer till lättskött utrustning. Frågan är om jag inte skall köpa en sadel i syntet också, så jag slipper kladda med lädertvål och olja.
Lugnt promenad
Kelgrisarna mötte mig i hagen och jag passade på att dra av en massa hår på alla tre hästarna. Från början var det tänkt att jag bara skulle borsta Ariel, men så ställde sig Sunna emellan mig och Ariel med så tydligt kroppsspråk att jag inte behövde fundera. KLIA MIG! sade hon med hela sitt väsen. När jag väl kliat klart henne och Ariel kändes det elakt att inte klia Idunn, så hon fick sig en dust också.
Sunnas och Idunns hår lossar lättare än Ariels, i gengäld har hon mycket längre hår. Idunn har väldigt små hår, men extremt många. Det är fascinerande att se variationerna och fundera varifrån de kommer ursprungligen.
Hursom, så gick Ariel och jag sedan in i stallet. Där fick hon stå och mysa med hö framför nosen i nästan två timmar. Under tiden tog jag tempen på henne, gosade en massa och provade transportkläderna. Här är hon helt färdigklädd:
Vi tog oss en sväng i stallgången och hon har fortfarande inga problem med transportskydden. Däremot var hon fundersam över varför hon inte kunde stå stilla och äta istället. Hm... Hon kanske är en fjordhäst ändå? Sedan mätte jag henne, eftersom hon fyllt 20 månader. Hon har vuxit en halv cm, är nu 135,5 cm i mankhöjd. Jag förklarade för henne att jag är helt nöjd med den höjden, men eftersom hon är 137,5 cm i korset så antar jag att hon tänker växa i det åtminstone. Det tänker jag dock inte protestera emot.
Sedan tog jag på reflexer runt om, sidepull med bett och promenerade iväg längs banvallen. Vi träffade på en tant med två vilda hundar, som gjorde utfall mot Ariel. Hon stod dock snällt stilla vid min sida och väntade. Jag och tanten pratade en stund, och Ariel stod hela tiden lugnt och väntade. Det är så skönt att hon lärt sig att ha tålamod och vänta tills jag tycker vi skall gå vidare.
Eftersom det töat en hel del passade jag på att träna Ariel i att dricka ur vattenpölar. Hon plaskade lydigt med nosen i vattnet varje gång vi gick fram till dem och det är jag fullt nöjd med just nu. Så småningom när hon faktiskt är törstig kommer hon att börja dricka. Vi gick hem genom sommarhagen och hoppade några diken. Hon fick fnatt en gång och studsade rakt upp på stället några gånger, men i övrigt var hon ganska lugn. Det är dock lite Tiger i Nalle Puh över henne när hon blir exalterad.
Sunnas och Idunns hår lossar lättare än Ariels, i gengäld har hon mycket längre hår. Idunn har väldigt små hår, men extremt många. Det är fascinerande att se variationerna och fundera varifrån de kommer ursprungligen.
Hursom, så gick Ariel och jag sedan in i stallet. Där fick hon stå och mysa med hö framför nosen i nästan två timmar. Under tiden tog jag tempen på henne, gosade en massa och provade transportkläderna. Här är hon helt färdigklädd:
Vi tog oss en sväng i stallgången och hon har fortfarande inga problem med transportskydden. Däremot var hon fundersam över varför hon inte kunde stå stilla och äta istället. Hm... Hon kanske är en fjordhäst ändå? Sedan mätte jag henne, eftersom hon fyllt 20 månader. Hon har vuxit en halv cm, är nu 135,5 cm i mankhöjd. Jag förklarade för henne att jag är helt nöjd med den höjden, men eftersom hon är 137,5 cm i korset så antar jag att hon tänker växa i det åtminstone. Det tänker jag dock inte protestera emot.
Sedan tog jag på reflexer runt om, sidepull med bett och promenerade iväg längs banvallen. Vi träffade på en tant med två vilda hundar, som gjorde utfall mot Ariel. Hon stod dock snällt stilla vid min sida och väntade. Jag och tanten pratade en stund, och Ariel stod hela tiden lugnt och väntade. Det är så skönt att hon lärt sig att ha tålamod och vänta tills jag tycker vi skall gå vidare.
Eftersom det töat en hel del passade jag på att träna Ariel i att dricka ur vattenpölar. Hon plaskade lydigt med nosen i vattnet varje gång vi gick fram till dem och det är jag fullt nöjd med just nu. Så småningom när hon faktiskt är törstig kommer hon att börja dricka. Vi gick hem genom sommarhagen och hoppade några diken. Hon fick fnatt en gång och studsade rakt upp på stället några gånger, men i övrigt var hon ganska lugn. Det är dock lite Tiger i Nalle Puh över henne när hon blir exalterad.
Matte är bäst!
Idag stod Ariel långt bort i hagen och när jag kommit fram till grinden bestämde jag mig för att prova att ropa på henne. Så jag ropade AAAAARIEL och hon fullkomligen exploderade rakt upp i luften, landade på alla fyra ett ögonblick och satte sedan av i full galopp mot mig. Jag trodde inte mina ögon först, var det verkligen mig hon sprang till? Men eftersom hon saktade in framför mig och sedan stoppade nosen i famnen på mig, så måste det ju vara mig hon gillar...
Hon fick stå och äta hö en timme medan jag drog bort en massa lös päls, kratsade hovarna och skar bort horn med hovkniven. Hittade ingen röta i alla fall, det kändes skönt. Tog sedan på henne sidepull och traskade iväg längs hennes favoritväg. Det är till höger vid vägkorsningen, längs med en stor träddunge och tillbaka genom ena sommarhagen. Det är varierande och det är en väg vi inte går särskilt ofta. Jag oroar mig (i onödan) för att Ariel skall få fnatt när vi går på de stora lägdorna, med all den frihet det innebär.
Ariel var ganska lagom studsig idag, men framförallt var hon matte-kelig. Så fort jag bad om halt skulle hon gosa. Eller buffas. Eller byta andedräkt. Sötnosen! Vi gick direkt ut i hagen efter promenaden och då rejsade hon runt en sväng med de andra hästarna. Det märks att våren är på väg, alla tre är vårnippriga...
Hon fick stå och äta hö en timme medan jag drog bort en massa lös päls, kratsade hovarna och skar bort horn med hovkniven. Hittade ingen röta i alla fall, det kändes skönt. Tog sedan på henne sidepull och traskade iväg längs hennes favoritväg. Det är till höger vid vägkorsningen, längs med en stor träddunge och tillbaka genom ena sommarhagen. Det är varierande och det är en väg vi inte går särskilt ofta. Jag oroar mig (i onödan) för att Ariel skall få fnatt när vi går på de stora lägdorna, med all den frihet det innebär.
Ariel var ganska lagom studsig idag, men framförallt var hon matte-kelig. Så fort jag bad om halt skulle hon gosa. Eller buffas. Eller byta andedräkt. Sötnosen! Vi gick direkt ut i hagen efter promenaden och då rejsade hon runt en sväng med de andra hästarna. Det märks att våren är på väg, alla tre är vårnippriga...
