Snällaste hästen
Igår var det strålande sol när jag anlände till stallet. M kom dit samtidigt och vi skrotade snabbt planerna på att rengöra utrustning. Här skulle badas hästar!
Ariel mötte oss vid grinden, men det fanns inga spår av de andra hästarna. Så jag gjorde M sällskap ut i sommarhagen för att leta och givetvis följde Ariel oss tätt i hälarna. De andra hästarna stod längst bort, så det blev en lång vandring tillbaka till grinden igen.
Vi började med Ariel, hon har ju blivit schamponerad någon gång tidigare, men det blir ju lite annorlunda när man faktiskt har varmt vatten att tillgå. Tror faktiskt hon stod och njöt, för hon stod stilla i spolspiltan hela tiden. Jag fick till och med blöta ned hennes huvud och öron utan minsta protest. Vem kan tro att hon varit så himla rädd om sina öron tidigare?
Provade att schamponera med vanligt människoschampo på vänster sida och såpa på höger sida. Vet inte om det blev så stor skillnad i renhet, men visst luktade schampot godare. Sedan löddrade det mer också, så man fick en känsla av att hästen faktiskt blev badad. Lagom till att jag skulle skölja av Ariel allt schampo började varmvattnet ta slut. Jag hoppas det var en tillfällighet, för nog sjutton skall väl varmvattnet räcka till en hästtvätt åtminstone.
När Ariel var ren och jag dragit bort allt överflödigt vatten fick hon stå i skötselspiltan med fleecetäcket på. Under tiden badade vi Maggie. Sedan åkte täcket av och vi promenerade till klätterbacken för att torka. Tyckte inte att fleecetäcket hade torkat henne överhuvudtaget, så jag klurar på att införskaffa ett hansbo kombitäcke alternativt ett ulltäcke. Men det brinner i knutarna, vill ju att hon skall ha ett fint täcke till premieringen!
Vi klättrade bara en gång, för sedan började det åska (!) och molnen hopade sig. Lagom till vi var tillbaka i stallet för ryktning och manklippning så började det regna. Så jag fick lägga alla planer på fotografering av min nya rena häst på is. Istället njöt jag av hennes blanka päls i några minuter innan hon fick gå ut i hagen och bli blöt igen. Stackars tjejen!
Städade upp efter vårt äventyr och bestämde med M att vi absolut måste rengöra utrustningen. Någon dag…
Hysterisk
Igår blåste det halv storm ute vid stallet, och eftersom jag hade lite tidsbrist bestämde jag mig ganska snabbt för att inte rida. Klokt val insåg jag när jag hämtade Ariel i hagen. Hon var så på tårna, totalt ofokuserad på mig. Vi tog oss till stallet där hon stod och var ganska orolig medan vinden ven överallt.
Borstade bort massor med lös päls, känns som om hon tänker fälla till midsommar. Försökte kratsa hovarna men gav ganska snart upp då det gjorde för ont. Istället tog vi oss en promenad i en av sommarhagarna.
Ariel fortsatte att vara på tårna och studsa till för minsta lilla. Hon känns så himla stor och stark nu, även om hon själv är helt omedveten om att hon är fysiskt starkare än mig. Jag fick nästan hela tiden påminna henne om att inte gå före mig och att inte tränga in med vänsterbogen mot mig.
Borstade bort massor med lös päls, känns som om hon tänker fälla till midsommar. Försökte kratsa hovarna men gav ganska snart upp då det gjorde för ont. Istället tog vi oss en promenad i en av sommarhagarna.
Ariel fortsatte att vara på tårna och studsa till för minsta lilla. Hon känns så himla stor och stark nu, även om hon själv är helt omedveten om att hon är fysiskt starkare än mig. Jag fick nästan hela tiden påminna henne om att inte gå före mig och att inte tränga in med vänsterbogen mot mig.
Ett par gånger kändes det som att hon var på vippen att slita sig fri från mig och rusa iväg hemåt igen, men tack och lov gick de stunderna över. Några meter här och där var hon riktigt fin, men överlag kändes det ändå som en väldigt misslyckad promenad.
Släppte henne i hagen när vi gick förbi den, då ville hon plötsligt inte alls rusa omkring som en tok utan bara mysa hos matte. Bestämde mig där och då för att inte rida eller jobba vid hand någonting mer innan jag åker iväg på semester. Det är tre ynka pass det handlar om (söndag, måndag, tisdag) och det är nog bättre för oss bägge två om det bara blir mys de dagarna. Även om hon lugnar ned sig framöver så har jag fortfarande alldeles för ont för att kunna jobba henne på ett vettigt sätt.
Längtar efter min lugna, snälla unghäst.
Klättring i skymningsljus
Igår blev det ett sent besök igen, i och med att jag jobbade till sent. Men eftersom jag hade "sovmorgon" till åtta dagen därpå, så kunde jag ändå lulla på ganska lugnt i stallet. Så skönt att inte behöva stressa!
Tog in Ariel och drog bort ett ton blöt päls, sedan gav vi oss iväg på promenad. Jag märkte inte alls att det regnade, det var först när vi var tillbaka i stallet och jag insåg att jeansen var dyblöta som jag förstod att det regnat. Så går det när man är helt fokuserad på hästen!
Ariel var mer framåt än tidigare promenader, hon har nog landat ännu mer i stallgemenskapen och känner sig mer och mer trygg både själv och med matte. Vi träffade på några bilar utan att hon brydde sig och kom så småningom till klätterbacken. Eftersom det börjat skymma blev det en kompromiss, så vi tog bara ett varv, bägge flåsade betänkligt när vi kommit upp på toppen.
Tog in Ariel och drog bort ett ton blöt päls, sedan gav vi oss iväg på promenad. Jag märkte inte alls att det regnade, det var först när vi var tillbaka i stallet och jag insåg att jeansen var dyblöta som jag förstod att det regnat. Så går det när man är helt fokuserad på hästen!
Ariel var mer framåt än tidigare promenader, hon har nog landat ännu mer i stallgemenskapen och känner sig mer och mer trygg både själv och med matte. Vi träffade på några bilar utan att hon brydde sig och kom så småningom till klätterbacken. Eftersom det börjat skymma blev det en kompromiss, så vi tog bara ett varv, bägge flåsade betänkligt när vi kommit upp på toppen.
Måste faktiskt säga att Ariel var ett under av lydighet, kanske har hon börjat förstå att samma regler som gällde på förra stallet även gäller här...
Åter i stallet frös jag så mycket så det blev bara lite kraftfoder så fick hon gå ut i hagen igen.
Fick för övrigt svar på träckprovet, hela 1050 epg. Fick lite tröst av Ellas ägare som fått 1500 epg till svar. Så nu blir det avmaskning hela sommaren igen, typiskt! Inte får jag tag på min veterinär heller, behöver ju både recept på avmaskning och tid för vaccinering mot botulism. Funderar på att leta reda på en ny veterinär.
Promenad i turbofart
Jag jobbade till sent igår, så planen var att bara borsta Ariel och ge henne kraftfoder. På väg till hagen för att hämta henne mötte jag dock M som skulle ut och rida Maggie. Sällskap är någonting jag vill försöka ha så ofta som möjligt, så givetvis hakade Ariel och jag på. Med tanke på eventuell träningsvärk från löshoppningen så valde jag dock att promenera.
M satt upp direkt från hagen, så Ariel fick finna sig i att promenera i grimma. Det har inte hänt på väldigt länge. Vi gick samma väg som sist, det är M:s favoritväg och Ariel tycker den är spännande. Hon hade ett hiskeligt tempo redan från start, just det skrittempo som jag slitit med hela vintern. Nu är det på plats helt naturligt, men det är väldigt jobbigt att promenera bredvid henne när hon ångar på… Ser man till övertrampet så är det minst 3 dm, förmodligen mer. Samtidigt så har jag ingenting i handen och ber jag henne stanna så gör hon det genast. Väldigt skönt!
Vi gick tills grusvägen tar slut och blir asfalt istället, M pekade och förklarade både var man kan rida och var det finns farligheter. Vi träffade på ett par bilar, men det kom ingen reaktion från Ariel. Testade både att jogga lite lugnt och att trava i full fart och takterna sitter i hos henne. Jag fasar dock lite för premieringen, har fortfarande för dåligt flås för att kunna visa henne perfekt. Tur att det är några månader kvar för finslipning!
Som vanligt ville Ariel inte vända. Jag fick använda en hel del övertalning innan hon följde med hemåt. Men när hon väl insett att loppet är kört så återfann hon sitt fina skrittempo och höll kvar det hela vägen hem. Jag och M bestämde oss för att vänja hästarna vid att skiljas åt, så när Maggie gick in i stallet fick Ariel gå till hagen istället. Åtminstone Ella var glad åt den lösningen, hon kom Ariel till mötes som vanligt.
Jag återvände till stallet, hämtade svettskrapa, kraftfoder och hovkrats (fastnade med en stallkamrat en stund också) och skötte sedan om Ariel. Hon fäller verkligen kopiöst mycket nu, det blir alldeles vitt på marken där man stått och borstat. När Maggie återvänt till hagen var jag klar med både borstning och utfodring, så efter att ha pussat Ariel på mulen (och hon pussat tillbaka) så åkte jag hem. Det blev ett lite längre besök i stallet än jag tänkt mig, men det är så himla härligt att vara där så jag klagar inte.
M satt upp direkt från hagen, så Ariel fick finna sig i att promenera i grimma. Det har inte hänt på väldigt länge. Vi gick samma väg som sist, det är M:s favoritväg och Ariel tycker den är spännande. Hon hade ett hiskeligt tempo redan från start, just det skrittempo som jag slitit med hela vintern. Nu är det på plats helt naturligt, men det är väldigt jobbigt att promenera bredvid henne när hon ångar på… Ser man till övertrampet så är det minst 3 dm, förmodligen mer. Samtidigt så har jag ingenting i handen och ber jag henne stanna så gör hon det genast. Väldigt skönt!
Vi gick tills grusvägen tar slut och blir asfalt istället, M pekade och förklarade både var man kan rida och var det finns farligheter. Vi träffade på ett par bilar, men det kom ingen reaktion från Ariel. Testade både att jogga lite lugnt och att trava i full fart och takterna sitter i hos henne. Jag fasar dock lite för premieringen, har fortfarande för dåligt flås för att kunna visa henne perfekt. Tur att det är några månader kvar för finslipning!
Som vanligt ville Ariel inte vända. Jag fick använda en hel del övertalning innan hon följde med hemåt. Men när hon väl insett att loppet är kört så återfann hon sitt fina skrittempo och höll kvar det hela vägen hem. Jag och M bestämde oss för att vänja hästarna vid att skiljas åt, så när Maggie gick in i stallet fick Ariel gå till hagen istället. Åtminstone Ella var glad åt den lösningen, hon kom Ariel till mötes som vanligt.
Jag återvände till stallet, hämtade svettskrapa, kraftfoder och hovkrats (fastnade med en stallkamrat en stund också) och skötte sedan om Ariel. Hon fäller verkligen kopiöst mycket nu, det blir alldeles vitt på marken där man stått och borstat. När Maggie återvänt till hagen var jag klar med både borstning och utfodring, så efter att ha pussat Ariel på mulen (och hon pussat tillbaka) så åkte jag hem. Det blev ett lite längre besök i stallet än jag tänkt mig, men det är så himla härligt att vara där så jag klagar inte.
Klätterbacken
Igår försökte jag vara lite effektiv i mitt stallarbete. Jag vill gärna stå och mysa med Ariel, bara vara i nuet så att säga, men ibland behöver jag nattsömn och då måste jag lära mig att snabba på vissa moment.
Hämtade in en hyfsat ren Ariel, äntligen kom hon fram till mig i hagen. Jag tror hon har börjat förstå att hösilagebalen faktiskt stannar kvar även om hon lämnar hagen en stund. Band upp i stallet, borstade bort all lera, kratsade hovarna och tog på sidepull. Det var premiär för att börja kräva saker av Ariel, nu har hon bott i stallet i åtta dagar och funnit sig väl tillrätta.
Vi gav oss iväg längs en grusväg för att leta reda på klätterbacken. Ariel var lite skeptisk till att gå förbi lösdriftshagen och lämna Ella bakom sig, så det blev många motorstopp för att kolla på farliga saker. Men jag framhärdade och allt eftersom så släppte flockkänslan och hon började uppskatta att vara på äventyr med matte.
På väg till klätterbacken måste man passera en bro med vatten forsande under. Ariel var tveksam till att gå förbi när hon såg vattnet på håll, men när hon väl stod på bron så var staketet mer intressant. Längre fram var det flera bilar som passerade framför nosen på henne, men hon reagerade inte alls. Snart är hon helt trafiksäker!
Vi hittade klätterbacken efter en stund och den är helt okej. Längre än den backe jag haft tidigare och med en väl upptrampad stig runt hela backen. Så man klättrar ganska brant uppåt och går sedan i en krok runt backen så tillbakavägen blir mycket mer plan. Ariel tyckte det var superspännande och försökte få igång matte med diverse krumbukter, men matte var tråkig och tyckte att skritt är den bästa gångarten som finns.
När vi kommit runt hela backen ville Ariel gå hem, men matte tyckte att vi gott kunde klättra en gång till. Det är här man märker att Ariel inte har något vidare flås, för oj vad trött hon var när vi nått toppen för andra gången. Jag var mindre ansträngd än henne. Men hon återhämtar sig snabbt, halvvägs på tillbakavägen var hon igång och skulle trava…
På hemvägen, när vi fått sviktande grusväg under fötterna bjöd Ariel på en helt fantastisk skritt. Hon har ju haft lite taktningsinslag för sig när hon blivit ivrig, men det var en lång, vägvinnande och ren skritt den här gången. Jag fick kämpa lite med att hänga med och ge henne total eftergift, men hon är så himla fin när hon jobbar på så. Jag ser henne framför mig på långturen i skogen, tuggandes fram mil efter mil.
Tillbaka vid stallet kom nästa utmaning, Ella gnäggade i hagen och Maggie gick förbi oss in i hagen. Men Ariel var fokuserad på matte och följde utan några som helst protester in i stallet. Där blev det lite noggrannare avborstning, koll av hovar och kraftfoder. Hon åt upp allt igen, så kanske börjar hon lära sig.
Hon var inte så intresserad av att gå in i hagen igen, snarare ville hon vidare på nya äventyr. Det är som om hon först nu förstått att vi faktiskt kan upptäcka världen, även på detta nya ställe. Men ut i hagen kom hon till sist och givetvis mötte Ella henne. De travade iväg sida vid sida och smågnabbades längs vägen. Säkert ville Ella veta var Ariel varit och jag är övertygad om att Ariel både skröt om sina bedrifter och överdrev de farligheter som varit.
Hämtade in en hyfsat ren Ariel, äntligen kom hon fram till mig i hagen. Jag tror hon har börjat förstå att hösilagebalen faktiskt stannar kvar även om hon lämnar hagen en stund. Band upp i stallet, borstade bort all lera, kratsade hovarna och tog på sidepull. Det var premiär för att börja kräva saker av Ariel, nu har hon bott i stallet i åtta dagar och funnit sig väl tillrätta.
Vi gav oss iväg längs en grusväg för att leta reda på klätterbacken. Ariel var lite skeptisk till att gå förbi lösdriftshagen och lämna Ella bakom sig, så det blev många motorstopp för att kolla på farliga saker. Men jag framhärdade och allt eftersom så släppte flockkänslan och hon började uppskatta att vara på äventyr med matte.
På väg till klätterbacken måste man passera en bro med vatten forsande under. Ariel var tveksam till att gå förbi när hon såg vattnet på håll, men när hon väl stod på bron så var staketet mer intressant. Längre fram var det flera bilar som passerade framför nosen på henne, men hon reagerade inte alls. Snart är hon helt trafiksäker!
Vi hittade klätterbacken efter en stund och den är helt okej. Längre än den backe jag haft tidigare och med en väl upptrampad stig runt hela backen. Så man klättrar ganska brant uppåt och går sedan i en krok runt backen så tillbakavägen blir mycket mer plan. Ariel tyckte det var superspännande och försökte få igång matte med diverse krumbukter, men matte var tråkig och tyckte att skritt är den bästa gångarten som finns.
När vi kommit runt hela backen ville Ariel gå hem, men matte tyckte att vi gott kunde klättra en gång till. Det är här man märker att Ariel inte har något vidare flås, för oj vad trött hon var när vi nått toppen för andra gången. Jag var mindre ansträngd än henne. Men hon återhämtar sig snabbt, halvvägs på tillbakavägen var hon igång och skulle trava…
På hemvägen, när vi fått sviktande grusväg under fötterna bjöd Ariel på en helt fantastisk skritt. Hon har ju haft lite taktningsinslag för sig när hon blivit ivrig, men det var en lång, vägvinnande och ren skritt den här gången. Jag fick kämpa lite med att hänga med och ge henne total eftergift, men hon är så himla fin när hon jobbar på så. Jag ser henne framför mig på långturen i skogen, tuggandes fram mil efter mil.
Tillbaka vid stallet kom nästa utmaning, Ella gnäggade i hagen och Maggie gick förbi oss in i hagen. Men Ariel var fokuserad på matte och följde utan några som helst protester in i stallet. Där blev det lite noggrannare avborstning, koll av hovar och kraftfoder. Hon åt upp allt igen, så kanske börjar hon lära sig.
Hon var inte så intresserad av att gå in i hagen igen, snarare ville hon vidare på nya äventyr. Det är som om hon först nu förstått att vi faktiskt kan upptäcka världen, även på detta nya ställe. Men ut i hagen kom hon till sist och givetvis mötte Ella henne. De travade iväg sida vid sida och smågnabbades längs vägen. Säkert ville Ella veta var Ariel varit och jag är övertygad om att Ariel både skröt om sina bedrifter och överdrev de farligheter som varit.
Världens modigaste matte!
Igår hade jag morgonfodringen, så medan hästarna mumsade hö så åt jag frukost inne i fikarummet. Lyxade till det med färskpressad apelsinjuice.
Lagom till att jag ätit klart så var även Ariel färdig, så då fick hon komma in i stallet. Hon gjorde en lite fräck grej, kom till grinden när jag lockade och mumsade glatt i sig godiset som belöning. Sedan när hon konstaterat att godiset var slut så vände hon på klacken och gick igen. Så jag fick gå en bit och hämta busfröet.
I stallet blev det först tvätt av svans som var mycket renare än tidigare. Egentligen hade den kanske inte behövts tvättas, men eftersom det var plusgrader tyckte jag att det var lika bra att passa på. Man vet aldrig när det smäller till och blir minus tjugo igen.
I samma anda skar jag även bort röta från hovarna. Nu var rötan icke-existerande, men det var ändå skönt att skära rent och se att allt var ok. Min gissning är att kylan helt enkelt sätter bakterierna ur spel och det är ju bra.
Eftersom jag verkligen inte hade något annat inplanerat igår så tog jag faktiskt och klippte manen noggrant. Blev ändå urfult och jag vet inte hur jag skall få till en bra man inför premieringen. Ariel tröttnade på mitt klippande på slutet, hon tycker att en manklippning skall gå på 15 minuter. Det brukar det ju göra, eftersom jag vanligtvis bara klipper snabbt i en båge och sedan ignorerar resultatet. Nu ville jag ju testa att få till en snygg man, men det var hopplöst.
Tog på Ariel sidepull och så gav vi oss iväg på promenad. Gick Ariels favoritväg, som är till höger och sedan parallellt med en äng (så man kan kliva över på den om det kommer bilar). Träffade lite folk som hälsade och även några bilar. Inga problem, Ariel var förvisso lite på tårna men uppförde sig ordentligt.
I slutet av turen (jag funderade på om det var dags att vända) blåste Ariel plötsligt upp sig och deklarerade att det var FARLIGT där framme. Framför oss var ett hus där det både finns en hund (som vi ibland kan höra skälla) och diverse spännande bråte att titta på. Vi har dock gått förbi där många gånger utan att något farligt hänt, så jag tyckte Ariel var lite fjantig som höll på så där. Bestämde mig därför att vi minsann skulle förbi huset innan vi vände.
Efter några meter till ("matte, du får gå före så går jag här bakom med nosen på din axel") blev det tydligt vad det var som Ariel trodde var farligt. En stooor svart schäfer kom galopperandes mot oss, helt lös och utan någon ägare i närheten. Ariel kastade sig handlöst bakåt och jag fick stopp på henne precis innan ledtygeln skulle ta slut och glida ur handen på mig.
En blick på Ariel säger mig att blir hon minsta lilla provocerad nu så sliter hon sig och sticker hem. Hon kommer dessutom med största sannolikhet att bli hundrädd och aldrig våga sig förbi det här huset igen. Så jag handlar på reflex, vänder mig mot hunden och hotar. Hunden saktar in, ser lite förvirrad ut och vänder sedan tillbaka mot sitt hus. Plötsligt har jag Ariel vid min sida igen, som storögd tittar på MODIGA MATTE som vågar utmana det svarta monstret.
Hunden provar då att vända åter och med hjälp av rösten får jag hund och häst att försiktigt hälsa på varandra. Givetvis blir hunden lite osäker då (stooor beige hund det där, tänker han säkert) och backar från Ariel. Varvid Ariel förstås blir kaxig och förklarar att hon minsann inte är rädd för den där lilla larvhunden. Så på något vis tar vi oss allt närmare huset, jag får bara hålla lite koll på att hunden inte går runt Ariel och nosar i baken.
Framme vid huset träffar vi så äntligen husse, som förstås har hört mina tillrättavisningar till hunden. Han är (tack och lov!) en förståndig husse som mest är bekymrad över om hunden oavsiktligen skrämt hästen. När jag förklarat att den mycket lydiga hunden lyssnat på mig hela tiden och att det därigenom gått riktigt bra, så blir han lugn. Säger dock att han tänker ta in hunden och vara inne någon timme, så vi vet när vi behöver vända tillbaka.
Ariel slappnar av strax efter att hunden försvunnit och jag öser beröm över henne. När vi är en lagom bit från huset vänder jag och så går vi tillbaka. Givetvis hetsar hon upp sig inför de konstiga sakerna som finns runt huset, men det verkar inte vara kopplat till det som just hänt.
Resten av hemvägen har jag en ivrig hemåt-häst som får stanna och rygga ibland för att bibehålla lydnaden. Sista biten är det dock skritt på lång ledtygel som gäller, med en lugn, avslappnad skritt. Belönar henne genom att släppa direkt i hagen, i den bortre grinden, vilket förstås leder till några rejäla repor i hagen med både bock och bakåtsparkar.
Jag plockar undan all utrustning och försöker smälta det som faktiskt hände. Förhoppningsvis tror Ariel nu att det alltid är väldigt säkert när matte är med, men det vore bra om hon kunde komma ihåg det när jag sitter på ryggen också.
Äventyr!
Efter att ha vinkat hejdå till A gjorde jag klar Ariel för promenad. Det blev reflexbenskydd fram och reflexband bak då jag tänkt att vi skulle gå en del på trafikerad väg. Ariel var uppenbarligen less på att äta hö, för hon ville gärna ge sig ut på äventyr. Vi gick en helt annan väg än vi brukar, en väg som så småningom leder till banvallen fast åt andra hållet, så man går asfaltsväg bort och banvallen hem. Mötte ett par bilar utan att Ariel brydde sig och sedan kom vi upp på en höjd där det kom tre bilar bakom oss och två som mötte! Jag lade armen om Ariels rygg och kände hur spänd hon var inför situationen. Men hon stod kvar! Hon var spänd som en stålfjäder hela tiden, men eftersom matte stod så lugnt bredvid så kunde det ju inte vara farligt.
Efter att alla bilar passerat var Ariel sååå stolt över sig själv. Hon blir oerhört mallig när hon klarar av (eh överlever?) något farligt och jag unnar henne den känslan! Jag tror att hon är en häst som växer enormt av att klara uppgifter som hon får, så jag måste vara noga med att alltid ge henne uppgifter som hon kan klara av.
Sedan svängde vi av från asfaltsvägen till en grusväg. Där fick Ariel gå lite mer fritt, vilket betyder att hon får gå egentligen var hon vill så länge det inte gör att ledtygeln fastnar i något träd eller att hon går före mig. Ett par gånger blev hon så ivrig att hon travade några steg, men aldrig förbi matte! När vi skulle svänga in på banvallen stannade jag en stund och tränade Ariels känslighet för tryck. Först blev hon jätteförvirrad över jobbet, men så trillade polletten ned och jag behövde knappt visa henne spöet förrän hon flyttade. Tränade att flytta bakdelen, framdelen, hela hästen sidvärts och givetvis ryggning. Under vägen hem på banvallen stannade jag några gånger och testade igen, då var hon alert och med hela tiden.
Banvallen var täckt med ett tjockt snölager, så det blev en perfekt styrketräning för oss bägge. Ariel pulsade glatt på och jag var himla sugen på att sitta upp. Men jag behärskade mig, hon hade nog tillräckligt med snöpulsningen utan en klumpig matte på ryggen. Vi travade en kort bit men det blev alldeles för ansträngande för mig. Istället gick vi i lite mer aktiv skritt sista biten (jag fick för övrigt skav på hälen, så lite ansträngde jag mig nog!). Totalt var vi ute i 80 minuter, men då var det ju lite stillastående när det kom bilar och så förstås stunden med NH-träning.
Ariel hälsades med höga gnäggningar från Cleo och lite hummanden från Sunna. Förstår inte logiken, Ariel avskydde ju Cleo enligt K? Nåja, vi gick förbi dem och tillbaka till stallet för mer höätning.
Satt upp en stund medan hon stod och åt och hon var lika obrydd som tidigare. Kände efter hur ryggmusklerna egentligen kändes och jag får lite taknocks-vibbar även om det är en marginell känsla. Det syns absolut ingenting på henne när man står bredvid, men jag vill ju ha ryggmusklerna på en högre nivå än själva ryggraden. Som det är nu känns det ju som att jag främst sitter på ryggraden och det känns inte bra. Satt av och pussade på min snälla unghäst.
Sedan fick Ariel äta vidare medan jag packade hö. Hon ville dock se vad jag gjorde, så jag fick flytta höhögen till andra sidan av boxen för att hon skulle äta samtidigt som hon höll koll på matte. Packade åtminstone fjorton kassar (sju balar) och kände mig duktig. Men jag skulle inte tacka nej till fri tillgång på grovfoder… Speciellt inte nu när det blivit så mycket kallare ute.
När jag packat klart var Ariel helt klart less på att vara inne i stallet och äta hö. Hon slutade äta och spanade drömskt ut genom fönstret. Så istället för att skriva i träningsboken så tog jag ut henne i hagen igen, tillsammans med en höpåse. Hon föreslog att hon skulle smaka ur påsen, men när jag placerade påsen på min vänstra sida och henne på min högra protesterade hon inte. Skönt!
Ute i hagen fick jag svar på varför Cleo gnäggat så förtvivlat. Delade upp höet i flera högar och vilka står och äter ur samma hög? Ariel och Cleo… Så Ariels irritation och tillrättavisningar handlade uppenbarligen om att fastställa rangen. Nu när Cleo vet sin plats (lägst i rang) är Ariel nöjd och tycker att Cleo är riktigt trevlig. Måste erkänna att det känns konstigt att min lilla fölunge plötsligt inte är lägst i rang längre. Hon börjar verkligen bli stor!
Underbaraste flickan
De senaste dagarna har värmen återvänt och hagen har så smått börjat bli mer och mer vattensjuk igen. Jag hoppas verkligen att kylan återvänder nu!
Ariel såg mig på håll i hagen och började trava mig till mötes. Det var länge sedan hon gjorde det. Hon hälsade glatt och frågade sedan om matte inte kunde var liiite farlig. Hon är så söt när hon ber om att få busa och givetvis kunde jag inte säga nej. Så hon och jag busade en stund i hagen, då och då med de andra hästarna som följeslagare. Ariel gjorde både sina klassiska Tiger-studsningar rakt upp och en sjukt snabb galoppökning som förstås avslutades i en bakåtspark. Oh vad jag inte vill sitta på henne när hon gör så…
När Ariel var nöjd med busandet lämnade vi hagen och promenerade till stallet istället. Hon var lite småtramsig på vägen dit också, blev förstås triggad av de andra hästarnas rusningar, men det var inte värre än att hon gick på slakt grimskaft hela tiden ändå.
I stallet fick hon äta hö medan jag konstaterade att rusningarna i hagen inte precis gjort henne mindre lerig. Finns det något mer utmanande än blöt lera blandat med torr lera? Jag kan väl erkänna att jag gav upp ganska snart, hon fick vara lerig om benen och magen. Ariel var dock lika glad för det, så länge hon har mat bryr hon sig uppenbarligen inte om hur hon ser ut.
Jag hade planerat att gå runt byn för att se på alla spännande (och farliga) saker som finns där. Tvekade lite i och med Ariels taggade humör, men bestämde mig för att det var lika bra att försöka ändå. I värsta fall fick vi väl vända om hon var helt hysterisk.
På med sidepull och nova-bettet. Ariel gruffade några ögonblick över det senare, men när vi kommit ut genom stalldörren glömde hon bort det. Vi hann gå några meter när jag insåg att jag hade fel skor på mig. Jag kan inte gå på asfalt i en timme i gummistövlarna. Förutom att jag får skavsår av dem så kliver jag så snett så jag får ont i både fötter och ben senare under kvällen. Funderade ett ögonblick på om det var värt det onda, men bestämde mig istället för att jag faktiskt hade en väluppfostrad häst. Så vi vände tillbaka till stallet och Ariel fick snällt stå halvvägs in i fikarummet medan jag bytte skor.
Sedan kunde vi äntligen ge oss ut på nya äventyr. Ariel var ivrig, men absolut inte hetsig. Hon höll sin plats bredvid mig och spanade nyfiket omkring. Efter att vi passerat de andra hästarna i hagen blev hon dessutom ännu lugnare. Ända tills vi svängde till vänster vid ett vägskäl där vi vanligtvis svänger höger… Ariels ögon började lysa i samma ögonblick som hon insåg att vi skulle gå en helt annan väg än vanligtvis. Det är bara att inse att jag än en gång skaffat mig en häst som är äventyrslysten och vill se nya vägar hela tiden. Min idé om att gå på banvallen varannan gång och bort till farliga hunden varannan gång verkar inte vara så bra längre. Ariel vill ha variation, så då är det väl bäst hon får det då.
Vi träffade ganska snart på en spännande liten traktor och när den passerat hann vi inte många meter förrän Ariel frös och spanade. Den väg vi precis gått på var nu plötsligt befolkad av andra hästar! Jag såg på håll att det var en liten ponny och två stora hästar. Inga jag kände igen, men så har jag inte koll på särskilt många hästar häromkring. Ariel ville hemskt gärna stå kvar och spana, men efter ett par smackningar fortsatte hon rakt fram. De andra hästarna genade dock över åkern, så de var snart ikapp. Först kom ponnyn, som på nära håll visade sig vara en shetlandsponny. Ariel blev först rädd (shetlandsponnyer är farliga monster), men eftersom den här shetlandsponnyn var samma färg som Idunn så blev hon strax kär istället. Jag blev också kär. Den var verkligen supersöt, men en liten snopp på mulen och världens minsta öron. Tror absolut inte att Ariel skulle ha något emot att få en sådan i julklapp…
När hästarna passerat ville Ariel hemskt gärna fortsätta framåt. Jag bad henne dock stå stilla och räknade till tio. Min fina tjej suktade efter de andra hästarna med lång hals, men stod väluppfostrat vid min sida så länge jag stod stilla. Visst var skritten lite överilad sedan, men inte värre än att jag lät det hela vara. Stannade dock en gång till längre fram och räknade till tio, Ariel var lika stilla då.
Med en längtansfull blick såg hon efter hästarna där de svängt upp, medan vi fortsatte framåt. Men sedan fick hon syn på en spännande skylt och glömde förstås bort hästarna helt. Efter att ha noga nosat igenom skylten kunde vi vända i riktning hemåt och avsluta promenaden med den svåraste etappen. Farligast var nog när vi passerade bron och hon insåg att det faktiskt rann vatten långt nedanför. Hon har gått över den där bron säkert tjugo gånger, men nog aldrig tittat på vad som finns bredvid bron… Hon vinglade lite närmare mig men i övrigt höll hon sig lugn.
Avslutade promenaden med att hoppa över ett dike till fotbollsplan och där kliva över en träkonstruktion som nästan såg ut som en stor stege. Ariel klev snällt igenom även om hon inte riktigt förstod vitsen med det hela.
Hemma igen kom jag ihåg att stretcha henne, hon kom dessutom ihåg vad det hela gick ut på och sträckte sig äntligen lite mer efter godiset vid ljumsken. Det tar sig!
Efter att jag skött om Ariel ordentligt packade jag en massa hö. Jag packade ju igår också, men då fanns det inte så många IKEA-kassar. Nu hade det dykt upp massor, så det var bara att packa vidare… K kom förbi och vi pratade lite kort. Hovis hade inte sagt något särskilt om Ariels hovar, så det kändes skönt. Jag hade alltså lyckas hålla rötan tillräckligt i schack för att han inte skulle vara bekymrad.
När jag var klar med höet och ordnat med utrustningen (Ariel hade för övrigt inte brytt sig om bettet resten av promenaden) fick Ariel sitt kraftfoder. När jag ställt ned hinken fick hon backa en bit, eftersom hon var lite väl ivrig idag. M kom in precis när jag höll på, så givetvis fick Ariel vänta några sekunder extra medan jag pratade med M. Jag informerade M om att jag kunde fodra middag på torsdag då jag ändå har styrelsemöte och jullunch i Uppsala.
Sedan fick Ariel gå ut i hagen igen, i sällskap med en höpåse. Hon verkade inte alls vara mätt trots att hon precis ätit 2 kg hö. Undrar just hur hon skulle se ut på fri tillgång…
Noterbart är att hon den här gången sörplade i sig hela hinken med vatten. Funderar på att ha en till hink med vatten förberedd, så hon aldrig blir utan vatten. Ger henne vatten som är lite halvljummet och fått stå ett tag, så de äckliga gaserna hinner försvinna.
Ariel såg mig på håll i hagen och började trava mig till mötes. Det var länge sedan hon gjorde det. Hon hälsade glatt och frågade sedan om matte inte kunde var liiite farlig. Hon är så söt när hon ber om att få busa och givetvis kunde jag inte säga nej. Så hon och jag busade en stund i hagen, då och då med de andra hästarna som följeslagare. Ariel gjorde både sina klassiska Tiger-studsningar rakt upp och en sjukt snabb galoppökning som förstås avslutades i en bakåtspark. Oh vad jag inte vill sitta på henne när hon gör så…
När Ariel var nöjd med busandet lämnade vi hagen och promenerade till stallet istället. Hon var lite småtramsig på vägen dit också, blev förstås triggad av de andra hästarnas rusningar, men det var inte värre än att hon gick på slakt grimskaft hela tiden ändå.
I stallet fick hon äta hö medan jag konstaterade att rusningarna i hagen inte precis gjort henne mindre lerig. Finns det något mer utmanande än blöt lera blandat med torr lera? Jag kan väl erkänna att jag gav upp ganska snart, hon fick vara lerig om benen och magen. Ariel var dock lika glad för det, så länge hon har mat bryr hon sig uppenbarligen inte om hur hon ser ut.
Jag hade planerat att gå runt byn för att se på alla spännande (och farliga) saker som finns där. Tvekade lite i och med Ariels taggade humör, men bestämde mig för att det var lika bra att försöka ändå. I värsta fall fick vi väl vända om hon var helt hysterisk.
På med sidepull och nova-bettet. Ariel gruffade några ögonblick över det senare, men när vi kommit ut genom stalldörren glömde hon bort det. Vi hann gå några meter när jag insåg att jag hade fel skor på mig. Jag kan inte gå på asfalt i en timme i gummistövlarna. Förutom att jag får skavsår av dem så kliver jag så snett så jag får ont i både fötter och ben senare under kvällen. Funderade ett ögonblick på om det var värt det onda, men bestämde mig istället för att jag faktiskt hade en väluppfostrad häst. Så vi vände tillbaka till stallet och Ariel fick snällt stå halvvägs in i fikarummet medan jag bytte skor.
Sedan kunde vi äntligen ge oss ut på nya äventyr. Ariel var ivrig, men absolut inte hetsig. Hon höll sin plats bredvid mig och spanade nyfiket omkring. Efter att vi passerat de andra hästarna i hagen blev hon dessutom ännu lugnare. Ända tills vi svängde till vänster vid ett vägskäl där vi vanligtvis svänger höger… Ariels ögon började lysa i samma ögonblick som hon insåg att vi skulle gå en helt annan väg än vanligtvis. Det är bara att inse att jag än en gång skaffat mig en häst som är äventyrslysten och vill se nya vägar hela tiden. Min idé om att gå på banvallen varannan gång och bort till farliga hunden varannan gång verkar inte vara så bra längre. Ariel vill ha variation, så då är det väl bäst hon får det då.
Vi träffade ganska snart på en spännande liten traktor och när den passerat hann vi inte många meter förrän Ariel frös och spanade. Den väg vi precis gått på var nu plötsligt befolkad av andra hästar! Jag såg på håll att det var en liten ponny och två stora hästar. Inga jag kände igen, men så har jag inte koll på särskilt många hästar häromkring. Ariel ville hemskt gärna stå kvar och spana, men efter ett par smackningar fortsatte hon rakt fram. De andra hästarna genade dock över åkern, så de var snart ikapp. Först kom ponnyn, som på nära håll visade sig vara en shetlandsponny. Ariel blev först rädd (shetlandsponnyer är farliga monster), men eftersom den här shetlandsponnyn var samma färg som Idunn så blev hon strax kär istället. Jag blev också kär. Den var verkligen supersöt, men en liten snopp på mulen och världens minsta öron. Tror absolut inte att Ariel skulle ha något emot att få en sådan i julklapp…
När hästarna passerat ville Ariel hemskt gärna fortsätta framåt. Jag bad henne dock stå stilla och räknade till tio. Min fina tjej suktade efter de andra hästarna med lång hals, men stod väluppfostrat vid min sida så länge jag stod stilla. Visst var skritten lite överilad sedan, men inte värre än att jag lät det hela vara. Stannade dock en gång till längre fram och räknade till tio, Ariel var lika stilla då.
Med en längtansfull blick såg hon efter hästarna där de svängt upp, medan vi fortsatte framåt. Men sedan fick hon syn på en spännande skylt och glömde förstås bort hästarna helt. Efter att ha noga nosat igenom skylten kunde vi vända i riktning hemåt och avsluta promenaden med den svåraste etappen. Farligast var nog när vi passerade bron och hon insåg att det faktiskt rann vatten långt nedanför. Hon har gått över den där bron säkert tjugo gånger, men nog aldrig tittat på vad som finns bredvid bron… Hon vinglade lite närmare mig men i övrigt höll hon sig lugn.
Avslutade promenaden med att hoppa över ett dike till fotbollsplan och där kliva över en träkonstruktion som nästan såg ut som en stor stege. Ariel klev snällt igenom även om hon inte riktigt förstod vitsen med det hela.
Hemma igen kom jag ihåg att stretcha henne, hon kom dessutom ihåg vad det hela gick ut på och sträckte sig äntligen lite mer efter godiset vid ljumsken. Det tar sig!
Efter att jag skött om Ariel ordentligt packade jag en massa hö. Jag packade ju igår också, men då fanns det inte så många IKEA-kassar. Nu hade det dykt upp massor, så det var bara att packa vidare… K kom förbi och vi pratade lite kort. Hovis hade inte sagt något särskilt om Ariels hovar, så det kändes skönt. Jag hade alltså lyckas hålla rötan tillräckligt i schack för att han inte skulle vara bekymrad.
När jag var klar med höet och ordnat med utrustningen (Ariel hade för övrigt inte brytt sig om bettet resten av promenaden) fick Ariel sitt kraftfoder. När jag ställt ned hinken fick hon backa en bit, eftersom hon var lite väl ivrig idag. M kom in precis när jag höll på, så givetvis fick Ariel vänta några sekunder extra medan jag pratade med M. Jag informerade M om att jag kunde fodra middag på torsdag då jag ändå har styrelsemöte och jullunch i Uppsala.
Sedan fick Ariel gå ut i hagen igen, i sällskap med en höpåse. Hon verkade inte alls vara mätt trots att hon precis ätit 2 kg hö. Undrar just hur hon skulle se ut på fri tillgång…
Noterbart är att hon den här gången sörplade i sig hela hinken med vatten. Funderar på att ha en till hink med vatten förberedd, så hon aldrig blir utan vatten. Ger henne vatten som är lite halvljummet och fått stå ett tag, så de äckliga gaserna hinner försvinna.
Lite väl lång promenad...
Äntligen har kylan kommit till Uppland! Ariel var knappt lerig när jag hämtade in henne från hagen och givetvis väldigt exalterad av kylan.
Hon fick stå och äta hö medan jag förberedde för promenad. Borstade av henne med nya borsten som verkar något bättre än den tidigare. Men fortfarande lite för mjuk. Tror jag köper en tegelsten nästa gång hon behöver ny borste.
Gjorde i ordning för att ha bett på sidepullen också, novabettet som är Ariels favorit. När jag provade ut det testade jag lite olika varianter, Ariel visade tydligt att hon föredrog att ha sidostyckena utanpå nosgrimman (vilket jag tycker ser knepigt ut) och på yttersta hålet så bettet satt ganska långt ned. Nåja, bara hon är nöjd så.
Traskade iväg i ganska lugn takt i början. Hovis har ju äntligen verkat hovarna, så Ariel var lite öm, speciellt med tanke på att marken nu är stenhård att gå på. Vi gick till höger, mot lite spännande äventyr i skogen. Vi tog oss uppför och nedför, genom grusvägar och stigar, spanade på spännande saker långt in i skogen och skyndade oss fram i snabbt tempo när det fanns möjlighet. Jag märker hur Ariel mer och mer lyssnar på mitt omedvetna kroppsspråk, många gånger hinner jag knappt tänka tanken att dämpa farten eller stanna förrän hon gör det.
Ju längre bort från det kända vi kommer, desto mer äventyrslysten blir Ariel. Jag längtar så sjukt mycket efter att få uppleva äventyren på hennes rygg, men jag har lovat mig själv att inte jobba henne uppsuttet på länge än.
På hemväg tappade vi båda gnistan ett par gånger, vägen var tråkig, lerig och hård om vartannat. Åter på asfaltsvägen fick vi bägge lite mer fart under fötterna. Ariel spanade lite på fina-vita-ponnyn men verkade tack och lov inte märka lilla-farliga-shettisen som stod bredvid. När vi nästan passerat dem dök det förstås upp en bil. Vägen vi går på är smal, det ryms bara en bil i taget. Till höger om oss hade vi hagstaketet och till vänster ett brett dike (en meter ungefär) där en lägda sedan tog vid. Tvekade ett ögonblick medan bilen saktade in och bestämde mig sedan för att Ariel visst litade på mig. Så jag hoppade över diket och lät sedan Ariel leta bra landningsplats, ta sats och hoppa över. Hon stod sedan stilla medan bilen åkte förbi och sedan hoppade vi tillbaka som den enklaste saken i världen.
Sista biten fick jag peppa henne extra för att hon skulle orka hålla uppe tempot. Väl tillbaka på stallplanen fick jag också förklaring till varför hon var så trött. Min klocka hade stannat, så vi hade varit ute hela 85 minuter i rask promenadtakt.
Pysslade om Ariel och stretchade förstås. Den här gången förstod hon bättre vad det handlade om, även om hon tycker det är onödigt att sträcka sig särskilt långt för att nå godiset. Medan hon stod och åt (och drack! ) rengjorde jag sidepull och insåg att Ariel inte en enda gång haft krångel med bettet! Hon accepterar det till fullo i sin mun, som om hon alltid haft bett. Fina tjejen!
Cleo var inne en stund medan jag skötte av Ariel och när hon gick ut visade Ariel ännu ett stort framsteg. Hon reagerade inte ens på att Cleo gick. Tittade upp förvisso, men vände sig sedan till höet och fortsatte äta. Gissa om jag blev stolt!
Mörkret faller snabbare än jag räknat med, eller så berodde det på vår något för långa promenad men Ariel fick återvända till hagen i mörker. Hon ville dricka ur vattenkaret som stod vid grinden, men givetvis hade det blivit is på den. Innan jag hunnit dit med ishackan för att öppna upp hade Ariel tagit saken i egna hovar (!), lyft högerhoven och med ett välriktat slag krossat isen. Hon skulle nog klara sig ganska bra i frihet ändå.
Fick ett sms från K när jag kommit hem där hon meddelade att hästarna från och med nu får hö tre gånger om dagen och därmed totalt 4 kg hö per häst. Inget kunde göra mig gladare, jag vill få tillbaka Ariels fina överlinje innan jag sitter upp igen och då måste hon få i sig mer protein.
Mer av allt!
Ariel kom travandes fram till mig i hagen, det var länge sedan sist. Men när hon väl hälsat och pratat med mig en liten stund drog hon plötsligt en repa i hagen tillsammans med Sunna och Idunn. De höll sig förvisso bara till den torrare delen av hagen, men det blev ändå en ganska snabb galopp med många luftsprång. När hon var tillbaka hos mig lät hon sig villigt ledas ut genom bortre grinden (där det är torrt) medan islandshästarna avundsjukt tittade på. Sedan galopperade de förstås bredvid oss hela vägen längs staketet, vilket resulterade i att Ariel studsade omkring bredvid mig. Jag tar tillbaka allt jag sagt tidigare om att hon studsat, det har uppenbarligen bara varit ivriga passagerörelser. Nu STUDSADE hon verkligen, rakt upp och ned på stället. Jag har aldrig sett något liknande, och jag har sett många pigga och upphetsade hästar…
Studsbollen lugnade ned sig när vi väl var inne i stallet, för där fanns det hö. Jag borstade av henne som hastigast och kratsade hovarna, för att så snabbt som möjligt vara på väg ut igen och utnyttja den där energin till lite snabbare skritt. Kan tillägga att hon för första gången någonsin lyfte höger fram (= hathoven att lyfta) INNAN jag ens bett henne om det.
Studsbollen lugnade ned sig när vi väl var inne i stallet, för där fanns det hö. Jag borstade av henne som hastigast och kratsade hovarna, för att så snabbt som möjligt vara på väg ut igen och utnyttja den där energin till lite snabbare skritt. Kan tillägga att hon för första gången någonsin lyfte höger fram (= hathoven att lyfta) INNAN jag ens bett henne om det.
Jag har tänkt om lite grann när det kommer till hur jag lägger upp promenaden. Från stallet och ut till ”stora vägen” får Ariel gå i lite friare skritt, som en uppvärmning framförallt mentalt. Samma sak på hemväg, när vi svängt in på vägen som går till stallet så får hon varva ned i lugnare skritt. I övrigt är det snabb skritt som gäller hela tiden, bortsett från de korta sträckor som är leriga. Jag vill gärna sänka tempot då och givetvis följer ju Ariel då med i min tempominskning.
Dagens tur var ganska händelselös om man bortser från att jag kom fram till att min position påverkar Ariel mer än man kan tro. Mixtrade lite med olika positioner och kom fram till att jag bromsar henne med min egen kropp om jag går det minsta lilla före hennes bog. Om hon istället får ”kliva förbi” den osynliga linjen så hon upplever det som om hon går först, så kliver hon på med mycket större självförtroende och iver. Vi hittade ett riktigt bra tempo där både hon och jag småflåsade lite, men när jag på prov bad henne öka ännu mer så fann hon en växel till i sitt skrittregister och visade upp en skritt som var helt fantastisk. Kan erkänna att jag inte riktigt hann med henne då och efter totalt en timmes snabb skritt var jag ganska så slut.
Hemma igen blev det faktiskt stretchning i boxen medan hon åt. Inte så att jag egentligen stretchade henne, utan snarare att jag lyfte benen i lite olika positioner och höll kvar en stund för att vänja henne vid att benen hålls på nya sätt och dessutom under längre tid än när jag kratsar hovarna.
Sedan fick hon mumsa hö medan jag vägde upp hö för kommande dagar och pysslade lite med utrustningen. Låtsades inte se hur smutsig sidepullen var, på onsdag måste jag ta mig tid att rengöra den.
När jag var klar med allt traskade vi ut i hagen igen, trodde att Ariel skulle rusa ut till sina kompisar nu när hon kunde studsa fritt igen, men inte då. Hon stod kvar hos matte och myste en stund innan hon med lugn och harmoni i steget sakta vandrade iväg.
Blöt promenad
Jag tänker inte skriva något om leran idag, det är fortfarande skitjobbigt, men till och med jag börjar bli less på mina gnällinlägg.
Hämtade in Ariel från hagen och hon var inte lika hysteriskt pigg som tidigare dagar utan mer normal. Kanske har promenaderna redan börjat ge lite verkan. Hon fick stå i boxen och mumsa hö medan jag förberedde för promenad. Borstade av henne lite lätt, har insett att min ”hårda” rotviska nog är lite för mjuk för hennes isbjörnspäls trots allt. Skall försöka hitta en ännu hårdare borste på Globen.
Kratsade hovarna, men utan att låtsas om leran i övrigt. Hon har börjat förknippa lyfta på hovarna med att få hovarna nedstoppade i vattenhink, så jag tyckte det var dags för en vanlig kratsning bara. Stod snällt hela tiden, även om hon sneglade fundersamt bakåt ibland.
På med sidepull och iväg längs grusvägen. Fortsatt fokus på powerwalk och bitvis går det riktigt bra. Men jag måste förstås peppa henne nästan hela tiden. Speciellt bra går det (förstås) i nedförsbackar, de lyser dock med sin frånvaro stora delar av promenaden. Tänker än en gång på mina backar i Helgum med stor saknad…
Vi träffade på både en cyklist och en bil, Ariel blev dock mer skärrad av den förra. Förmodligen för att den kom så plötsligt och ljudlöst förbi, hon hann knappt märka den förrän den åkt förbi oss och då försökte hon sig på lite sidostepp. Det blev bara ett par steg dock, kände inte ens av rörelsen i ledtygeln.
Lagom till avtagsvägen vid farliga vovven ville dock Ariel på äventyr och gå rakt fram istället för att vika av. Vi har aldrig gjort det tidigare, så jag tyckte det verkade så spännande att jag sade okej. Bakom vägkröken avslöjades ett litet villaområde och Ariel blev nog mer nyfiken än vad jag blev. Stod och tvekade inför en inglasad veranda, men lät sig sedan ledas förbi. Ganska direkt efter var det dags att vända och då blev det verkligen powerwalk från Ariels sida. Fortfarande är det inte långa pass hon lyckas med det, men det är definitivt mer på hemvägen än på bortaväg. Hon trampade på riktigt friskt ibland, men aldrig så att jag inte hann med…
Ett par gånger byter hon till trav när hon kommer på efterkälke, men då slutar hon alltid trava i höjd med min axel. Åter i stallet fick hon stå i boxen och äta medan jag kratsade hovarna igen och hängde undan all utrustning. Eftersom vi lyckats pricka in den stund på dagen med riklig nederbörd så var Ariel ganska blöt i pälsen, så jag lät bli att borsta av henne efteråt. Känns ganska meningslöst att rugga till pälsen när hon ändå skall ut i regnet igen.
Funderade på om jag skulle stretcha henne, men jag är inte helt säker på att hon är redo för det. Tänker ju öka på efterskötselsrutinerna allt eftersom i vinter, men frågan är när nästa delmoment dyker upp. Jag är verkligen urkass på efterskötsel, så det är något jag behöver bli bättre på.
Tog ut Ariel i hagen och hjälpte henne över diket så hon kunde gå direkt till de andra hästarna. Tidigare har jag sett att hon blivit stående på ”fel” sida om hagen eftersom hon inte vågar gå över själv. Ibland har någon annan häst kommit och hämtat henne då, men nu är det så lerigt så alla drar sig för att röra sig i hagen. Så med mattes stöd gick det utmärkt att gå över diket.
Nöjd med min lediga tisdag åkte jag hem igen, redan med lite nya funderingar och planer inför lördagens promenad. Kanske skall vi ta oss en roadwork runt byn?
I väntan på hovslagaren
Jag åkte ut lite senare till Ariel idag, eftersom hovslagaren skulle komma vid tretiden. Tog in Ariel från hagen, vilket gick lättare idag när jag såg vart jag skulle gå och inte. Det märktes på Ariel också, även om hon protesterade en del så var det inte på långa vägar på samma sätt som i fredags, hon läser verkligen av min säkerhet/osäkerhet när jag visar vägen.
I stallet fick hon sig en snabb avborstning innan sidepullen åkte på och vi traskade iväg till banvallen. Jag försökte hela tiden peppa Ariel att gå lite snabbare, lite ivrigare. Ibland fick hon till skritten riktigt bra, men ibland blev det förstås trav istället. Hon reagerar dock väldigt bra på min röst, speciellt när jag låter som en peppande spinninginstruktör. Vid ett tillfälle plaskade hon dessutom rakt igenom en gigantisk vattenpöl, utan någon som helst extra peppning. Distansdebuten närmar sig...
I stallet fick hon sig en snabb avborstning innan sidepullen åkte på och vi traskade iväg till banvallen. Jag försökte hela tiden peppa Ariel att gå lite snabbare, lite ivrigare. Ibland fick hon till skritten riktigt bra, men ibland blev det förstås trav istället. Hon reagerar dock väldigt bra på min röst, speciellt när jag låter som en peppande spinninginstruktör. Vid ett tillfälle plaskade hon dessutom rakt igenom en gigantisk vattenpöl, utan någon som helst extra peppning. Distansdebuten närmar sig...
Vi var ute i fyrtio minuter och jag blev förstås svettig. Ariel verkade dock inte lika påverkad, även om hon frustade en del på slutet. Hon fick stå och mumsa hö medan jag skötte om henne och förberedde för hovslagarbesöket. Det blev än en gång tvättning av benen i vattenhink följt av torkning med handdukar.
I väntan på hovslagaren packade jag hö och städade upp lite i sadelkammaren. När jag gjort i ordning Ariels kraftfoder och precis skulle ge henne det kom K förbi och förklarade att hon skulle lägga sig och sova tills hovslagaren kom. Jag lovade ringa henne när han väl anlänt. Stackars Ariel fick stå och vänta bredvid hinken ända tills jag och K pratat klart. Duktig tjej!
Satte mig och läste i boxen hos Ariel medan hon fortsatte mumsa hö. Det var ganska mysigt, även om Ariel ville bjuda på hö ibland och det hamnade en del i min bok… Efter en och en halvtimme ringde K och meddelade att hovslagaren inte skulle komma trots allt. Irriterande! Bara att släppa ut Ariel i hagen igen (lite mindre motvillig idag) och bege sig hemöver.
Positiv och sedan gick luften ur.
Jag börjar bli less på de här gnällinläggen. Känns som allting alltid handlar om samma sak, lera och depp. Vet inte riktigt hur jag skall ta mig ur den onda cirkeln heller, men jag hoppas att de lediga vardagarna skall hjälpa till.
K ringde precis innan jag åkte ut och meddelade att dartmoorponnyn Cleo från och med nu skall gå med flocken. Jag tyckte det var helt okej, vet att Ariel inte bryr sig i nya hästar och visst hoppas jag att det blir lite jämnare gruppering med fyra hästar istället för tre.
På plats i stallet förberedde jag lite innan jag hämtade Ariel. Tyvärr har den bästa grindöppningen stängts för, så nu finns det bara ett ställe att ta sig in i hagen på. Ariel kom snällt fram till mig i hagen och sedan slirade vi några gånger på stället innan vi lyckades ta oss uppför den lilla branten (som verkligen är glashal) och ut från hagen.
Vi var nästan bara in och vände i stallet, band upp Ariel, borstade av henne den värsta leran, tog på sidepull och gav oss ut igen. Min tanke var att vi från och med nu skall fokusera på att gå med ordentligt tempo i skritten, inte stanna och titta på saker utan verkligen traska på. Ariel blev nog lite förvånad över mattes tempoändring. Jag varvade glada tillrop med smackningar och ibland gick hon i det tempo jag ville. Men oftast blev det en lite lugnare skritt. Lagom till vi skulle vända hade hon dock fått in känslan lite och även om det inte blir hela passet som vi går snabbt så är det ändå ett steg i rätt riktning.
Vi träffade för övrigt på en buss, men det löste vi lätt genom att Ariel fick hoppa över ett dike, ut på en äng och beta medan bussen åkte förbi. Sedan hoppade hon snällt tillbaka över diket.
K ringde precis innan jag åkte ut och meddelade att dartmoorponnyn Cleo från och med nu skall gå med flocken. Jag tyckte det var helt okej, vet att Ariel inte bryr sig i nya hästar och visst hoppas jag att det blir lite jämnare gruppering med fyra hästar istället för tre.
På plats i stallet förberedde jag lite innan jag hämtade Ariel. Tyvärr har den bästa grindöppningen stängts för, så nu finns det bara ett ställe att ta sig in i hagen på. Ariel kom snällt fram till mig i hagen och sedan slirade vi några gånger på stället innan vi lyckades ta oss uppför den lilla branten (som verkligen är glashal) och ut från hagen.
Vi var nästan bara in och vände i stallet, band upp Ariel, borstade av henne den värsta leran, tog på sidepull och gav oss ut igen. Min tanke var att vi från och med nu skall fokusera på att gå med ordentligt tempo i skritten, inte stanna och titta på saker utan verkligen traska på. Ariel blev nog lite förvånad över mattes tempoändring. Jag varvade glada tillrop med smackningar och ibland gick hon i det tempo jag ville. Men oftast blev det en lite lugnare skritt. Lagom till vi skulle vända hade hon dock fått in känslan lite och även om det inte blir hela passet som vi går snabbt så är det ändå ett steg i rätt riktning.
Vi träffade för övrigt på en buss, men det löste vi lätt genom att Ariel fick hoppa över ett dike, ut på en äng och beta medan bussen åkte förbi. Sedan hoppade hon snällt tillbaka över diket.
Som alltid har jag svårt att se våra framsteg och tänker bara på vad som kan bli bättre. Men Ariel har trots allt varit ledig en hel månad och inte sett matte på tio dagar, ändå följer hon mig överallt och lyder minsta ändring i kroppsspråket. Då blir man stolt!
Mätte henne innan jag släppte ut henne i hagen igen och hon har minskat lite i vikt. Mankhöjden är på samma, men korset har skjutit i höjden igen och hon har blivit grovare om skenbenet. Jag kan nog inte längre gnälla över hennes gracila ben när hon har 21 cm i skenbensomfång...
Slirande nedför slänten till grindöppningen igen och fick verkligen INGET fäste i leran. Det är värre än is, för även om is är halt så fastnar man i alla fall inte i det. Så less redan på det här underlaget! Ariel ville dessutom INTE gå in i hagen och jag lyckades nästan trassla in mig i de nya grindhandtagen (tre numera istället för två). Till sist gav jag upp, släppte grindhandtagen på backen och bad en bön att de andra hästarna inte skulle komma för nära och vilja ut. Jag förstår ju verkligen varför Ariel inte vill gå tillbaka till hagen, men hon måste ju! Samtidigt har jag noll grepp att hålla emot när hon trilskas, eftersom jag slirar omkring i leran.
Frågade K om de inte tänkt göra något med grindöppningen, men det verkar inte så. Kände mig väldigt nere efter det här, så jag åkte faktiskt direkt hem. Hade egentligen massor med saker jag borde få gjort på min lediga dag, men luften gick ur mig helt och nu jag vill bara gå i ide tills leran försvunnit.
Höstpromenad
K hade släppt ut hästarna i hagen redan, så Ariel stod och åt för glatta livet. Till skillnad från Sunna verkar hon inte bli smalare av den minskade näringen i gräset, utan bara rundare. Det blir en billig höst rent fodermässigt…
Hämtade in henne och hon var måttligt intresserad av mig. Kanske är det dags för vintervila, hon verkar vara nöjd med att bara gå i hagen. Ställde upp henne i stallgången och spolade av de leriga benen utan några protester, det tar sig.
Hämtade in henne och hon var måttligt intresserad av mig. Kanske är det dags för vintervila, hon verkar vara nöjd med att bara gå i hagen. Ställde upp henne i stallgången och spolade av de leriga benen utan några protester, det tar sig.
Hon fick stå på gången en stund (med täcke) medan jag bytte om, det är väldigt praktiskt! Hon står stilla och sover, eftersom matte är elak och inte erbjuder något hö som sysselsättning. Tog enbart på sidepull och så gav vi oss iväg på en promenad. Det var väldigt trevligt, förvisso var det mulet men vi slapp i alla fall regnet.
Ariel traskade på ganska ivrigt hela tiden, även om hon blir lugnare och lugnare allt eftersom tiden går. Vi gick min favoritrunda och jag förklarade för Ariel hur kul vi skulle ha när jag väl kunde rida hela rundan med henne. Hon verkade lite mer skeptisk till idén, men följde mig i alla fall hela tiden. Ett par korta pass i trav blev det och hon kan definitivt kommandona både för halt, skritt och trav nu. Totalt var vi ute i 70 minuter.
Tillbaka vid hagen släppte jag ut henne genom en annan grind, som är längst bort i hagen. Det blev lugn trav några steg och sedan rejsade hon genom hela hagen. Sunna hakade på och även Idunn efter ett tag, så de drog några repor och såg så lyckliga ut ihop. Jag är så glad att jag hittat en sådan toppenlösdrift!
Innan jag åkte hem stannade jag till och gav henne kraftfoder. Hon var inte särskilt intresserad, vilket stärker min övertygelse om att hon behöver vila ganska snart. Det var först när Sunna funderade på att äta upp hennes kraftfoder som hon kom lunkandes. Hon får inga mängder, bara ½ dl sojamjöl och ½ dl havre.
Planen är ju egentligen att jobba henne hela oktober ut, men jag velar lite kring det. Får se om det känns bättre under den här veckan, hennes ointresse kan ju också ha att göra med brunsten.
Händelserik söndag
När jag kom körandes med bilen så stod Idunn redan i transporten, hon blev lite orolig över billjudet precis bakom henne, men lugnade sig lagom till att jag klivit ur bilen. K tyckte att det var utmärkt miljöträning, man vet ju aldrig vad som händer på en tävlingsplats när man håller på och lastar.
Jag hämtade in Ariel från hagen (idag stack hon nosen i grimman direkt) och gick medvetet förbi transporten in i stallet. Ariel såg lite förvånat på mig men följde förstås med. Eftersom hon igår gnällt över att vi tjatade med samma övning hela tiden bestämde jag mig för att höja ribban en del.
Jag hämtade in Ariel från hagen (idag stack hon nosen i grimman direkt) och gick medvetet förbi transporten in i stallet. Ariel såg lite förvånat på mig men följde förstås med. Eftersom hon igår gnällt över att vi tjatade med samma övning hela tiden bestämde jag mig för att höja ribban en del.
Ariel fick på sig täcke, svansskydd och höga transportskydd runt om. Hon var lite mer skeptisk än tidigare till transportskydden, men så hade jag satt dem så som de skall sitta vid transport, alltså mycket längre ned än tidigare.
Vi stolpade ut till transporten där Ariel gick upp på lämmen och sedan föreslog att hon skulle gå på ena sidan mellanväggen och jag på den andra. Dum idé tyckte jag och förklarade för henne att hon visst måste gå på samma sida som mig. Då slog märrigheten till och hon blev tjurig.
Vi stolpade ut till transporten där Ariel gick upp på lämmen och sedan föreslog att hon skulle gå på ena sidan mellanväggen och jag på den andra. Dum idé tyckte jag och förklarade för henne att hon visst måste gå på samma sida som mig. Då slog märrigheten till och hon blev tjurig.
Stod och blängde på mig på lämmen i väntan på att jag skulle ge upp. Jag surrade grimskaftet runt frambommen för att få lite bättre tryck och sedan började jag prata gamla lastningshistorier ihop med K. Bland annat historien om Habina som alltid skulle stå 30 minuter på lämmen och fundera, oavsett hur man agerade vid lastningen.
Ariel gav under tiden upp och klampade in i transporten. Duktig tjej!
K satte fast bakbommen och fällde upp lämmen utan problem. Sedan band jag fast Ariel, gick ut ur transporten och stängde framdörren. Ariel verkade inte alltför glad över denna utveckling, men stod ändå stilla. Pratade en stund med K utanför transporten innan jag började lasta av Ariel alldeles själv. Först öppna framdörren, prata en stund och vänta. Sedan ned med lämmen, vänta en stund och så ta loss bakbommen. Stod en bra stund framme hos henne och pratade (samt gungade transporten lite) innan jag tog loss henne och vi backade ut. Nu känns det som att hon kan momentet lastning alldeles utmärkt, så jag tänker inte träna mer utan avvakta till det blir riktig transportering framöver.
Åter i stallet tog jag av Ariel alla grejer och frågade K om det var okej att jag red en sväng under vår promenad. Det betyder ju att man måste vänta på mig när jag sitter upp och grejar med sadelgjord och handskar, men det tyckte hon absolut var okej.
Sadlade och tog på sidepull, givetvis med förbygel och martingal. Förbygeln är för min skull, så jag skall ha någonting att ta tag i vid eventuella bocksprång och martingalen är en liten säkerhetsdetalj som jag tycker om. Även om den krånglar till mina ledande tygeltag förstås…
Promenerade med Ariel i höger hand och pallen i vänster, eftersom jag bestämt mig för att sitta upp vid grinden den här gången. Passande nog så började det regna så K ville in och hämta sin regnjacka. Hennes mamma M höll då i Idunn och jag tog tillfället i akt och satt upp. Den här gången svingade jag mig upp normalt och Ariel brydde sig inte alls. Däremot var hon väldigt nyfiken på vad E höll på med (borrade i en förvaringslåda), så när jag ordnat med sadelgjord och handskar skrittade vi dit för att nosa. Ariel var lite småskraj och backade undan något steg då och då, men absolut inte värre än att jag kunde sitta kvar. Tyckte det var bra att passa på och kolla på farligheter även när matte sitter på ryggen, hon skall ju vara trygg med situationen ändå.
Sedan gav vi oss iväg, Ariel fick gå först vilket uppenbarligen passar henne utmärkt. Jag hade dock glömt att vägen vi valde löper parallellt med Ariels och Sunnas hage, så Sunna följde förstås med oss i trav blandat med diverse luftsprång. Det smittade av sig på Ariel och Idunn (förstås) så det var en ganska laddad Ariel jag satt på.
Men inte en sekund kändes det läskigt, utan bara roligt. Jag skrattade åt Ariels iver och fick henne faktiskt att skritta på ordentligt istället för att studsa på stället.
När vi lämnat Sunna bakom oss konstaterade K att Ariel gick precis lika fint och balanserat med mig på ryggen som när jag går bredvid, det kändes väldigt skönt att höra. Jag tycker att hon har blivit mycket mindre vinglig de senaste turerna, men det kan ju även vara jag som vant mig vid hennes rörelser. Nu kan jag vara lugn, vi gör små framsteg hela tiden.
När vi lämnat Sunna bakom oss konstaterade K att Ariel gick precis lika fint och balanserat med mig på ryggen som när jag går bredvid, det kändes väldigt skönt att höra. Jag tycker att hon har blivit mycket mindre vinglig de senaste turerna, men det kan ju även vara jag som vant mig vid hennes rörelser. Nu kan jag vara lugn, vi gör små framsteg hela tiden.
När Idunn fick gå om oss tappade Ariel direkt i tempo. Uppenbarligen vill hon vara först, det gör henne ivrigare än om hon går sist och måste anpassa sig efter framförvarande häst. Jag tycker dock att hon kan vänja sig vid bägge situationerna, så jag lät henne gå bakom ett tag.
Vi travade några pass, första passet var lite tveksamt men andra passet bjöd hon själv upp till trav. Det kändes härligt, vi har faktiskt kommit en bit på vägen!
Några meter senare gjorde jag halt och satt av, drog upp stigbyglarna och knäppte upp sadelgjorden ett snäpp. Sedan fick hon ha sadeln på sig under resten av promenaden. Vi klättrade i J:s hage, vilket som alltid mest blir en spännande upplevelse i hur man kan gå vilse i en helt vanlig hästhage…
Även om det blev lite klättring så tror jag hagträningen egentligen främst tränar upp Ariels och Idunns acceptans att gå ifrån varandra, mötas upp och gå ifrån varandra igen. Jag och K går hela tiden olika vägar, oftast för att K vågar gå på de mest slippriga bergshällar medan jag är mer feg och går längs risbuskbeklädda vägar istället.
Hästarna verkade vara väldigt nöjda när vi vände hemåt, Ariel gäspade ett par gånger, ett tydligt tecken på att hon är belåten med passet. Totalt var vi ute 45 minuter, även om det inte kändes så länge. Jag var väldigt glad över min syntetsadel när jag kom hem, trots spöregnet var det bara att dra av den lite lätt och sedan var den som ny igen. Bekvämt!
Ariel fick stå i stallgången medan jag plockade bort all utrustning och även bytte om själv. Snälla tjejen stod och sov, trots att Idunn fått gå ut i hagen direkt. När jag var klar fick även Ariel gå iväg och hon skrittade nöjt bort till Sunna för att berätta om äventyret.
Jag började plocka reda på all utrustning (känns som jag inte gör något annat!) och rengjorde det som behövde rengöras. Sedan fick jag ett ryck och mockade i ligghallen, i och för sig bara två kärror men hästarna använder den tack och lov inte som toalett särskilt ofta. Mycket fräschare blev det!
Nöjd med dagen var jag precis på väg hem när K frågade om jag inte kunde tänka mig att vara hinderpersonal. Det var tydligt att hon förväntade sig ett nej, men eftersom jag faktiskt inte hade något annat inplanerat (eh… städning?) så sade jag ja direkt. Jag byggde en del småhinder på 30-40 cm och så tränade de lite kombinationer (ett galoppsprång emellan). Sunna verkade tycka det var superkul och jag blev så himla hoppsugen. Men om ett år, då skall minsann jag och Ariel hoppa ihop! Det blir spännande att se vad hon kommer att tycka om mina nedgrävda bommar…
Höstig promenad
Transporten är på tillfälligt besök den här helgen, så jag och K synkroniserade våra besök för att hjälpas åt med lastträning.
Tog in Ariel från hagen med lite protester från Sunna. Enligt K hade de lekt hela förmiddagen (Sunna är 15 år i år) och det märktes en del på Ariel. Hon var lite på tårna och buset lyste ur ögonen på henne. Jag skänkte en tacksam tanke till att jag faktiskt satt på henne igår. Idag skulle jag inte vilja sitta på henne.
Lastade direkt utan några som helst protester. Sedan blev det lite av- och pålastningar tills jag var nöjd och så fick Ariel stå uppbunden en bit bort medan vi satte fast mellanväggen för första gången. Ariel fick kliva på igen och stå ett tag först med mellanväggen enbart, sedan med bommen bakom och slutligen med lämmen uppe. Hon brydde sig inte ett skvatt, kändes så himla skönt! Vid avlastningen lyckades K klanta till sig och tappa bommen så det small i väggen, men Ariel brydde sig inte alls.
Sedan fick hon stå uppbunden igen medan Idunn lastades på samma sätt. Inga som helst problem där heller, Idunn älskar verkligen transporten (eller havren). Jag testade att lasta Ariel en sista gång, men med mellanväggen redan fastsatt. Det tyckte Ariel var en jättedum idé. Till skillnad från Idunn fick hon ju ingen havre och nu hade hon lessnat på mattes tragglande. Hon påpekade tydligt att hon KAN gå in i transporten och kan vi möjligen göra något roligt nu?
Så där lärde jag mig en sak till om Ariel (jag som trodde jag kunde henne nu). Gör hon något rätt en gång, så är det ingen mening att göra det igen. Då kan hon det. Antingen skall kraven då höjas (som att stänga lämmen, höja hindren, testa trava etc.) eller så skall vi avsluta träningen helt. Att traggla samma övning flera gånger är inget som passar damen och där får jag böja mig helt enkelt. Dock fick jag in henne i transporten igen, så jag vann diskussionen även om jag insåg att det egentligen var en onödig sådan.
Sedan gjorde vi oss klara för promenad och så gav vi oss iväg på äventyr (äntligen matte!). Vi gick vägen som jag så länge velat gå med Ariel, vägen som jag ridit på Zari och tyckte så mycket om. Man går längs asfalt, grusväg, skogsväg, tegel, stigar, stenhällar, ja verkligen alla sorters underlag. Det går uppåt och nedåt, lite snäva svängar ibland och raka travsträckor ibland.
Ariel var überpigg i början, ville nästan trava hela tiden fast matte gick i skrittempo. Hon försökte till och med nafsa efter K när hon kom åt, bara för att försöka få igång henne och Idunn. Allt eftersom lugnade hon dock ned sig och när vi blivit passerade av tre stycken bilar efter varandra utan att hon reagerade förstod jag att hon traskat av sig den mesta studsigheten.
Det var en bra miljöträningspromenad också, vi träffade på en miniskotare som avverkade lite träd i en dunge och så mötte vi världens-snyggaste-islandshäst (enligt mig och Ariel), en skimmel som bor i hagen med världens-mest-farliga-shetlandsponny (enligt Ariel). Ariel blåste upp sig ordentligt och försökte imponera, men höll sig snällt vid min sida ändå. Ingen shettis syntes dock som tur var, så vi kunde fortsätta i lugnt tempo hemåt.
Sista biten var Ariel väldigt trött. Jag fick henne att trava några pass ändå, men det märktes på henne att en timmes promenad är precis lagom för små bäbisar.
Både Ariel och Idunn släpptes ut i hagen direkt och Ariel fick sitt kraftfoder i hagen. Dyblöt av regnet bytte jag sedan om och satte mig i en varm bil och åkte hemåt. Lyxigt kändes det kan jag lova!
Tog in Ariel från hagen med lite protester från Sunna. Enligt K hade de lekt hela förmiddagen (Sunna är 15 år i år) och det märktes en del på Ariel. Hon var lite på tårna och buset lyste ur ögonen på henne. Jag skänkte en tacksam tanke till att jag faktiskt satt på henne igår. Idag skulle jag inte vilja sitta på henne.
Lastade direkt utan några som helst protester. Sedan blev det lite av- och pålastningar tills jag var nöjd och så fick Ariel stå uppbunden en bit bort medan vi satte fast mellanväggen för första gången. Ariel fick kliva på igen och stå ett tag först med mellanväggen enbart, sedan med bommen bakom och slutligen med lämmen uppe. Hon brydde sig inte ett skvatt, kändes så himla skönt! Vid avlastningen lyckades K klanta till sig och tappa bommen så det small i väggen, men Ariel brydde sig inte alls.
Sedan fick hon stå uppbunden igen medan Idunn lastades på samma sätt. Inga som helst problem där heller, Idunn älskar verkligen transporten (eller havren). Jag testade att lasta Ariel en sista gång, men med mellanväggen redan fastsatt. Det tyckte Ariel var en jättedum idé. Till skillnad från Idunn fick hon ju ingen havre och nu hade hon lessnat på mattes tragglande. Hon påpekade tydligt att hon KAN gå in i transporten och kan vi möjligen göra något roligt nu?
Så där lärde jag mig en sak till om Ariel (jag som trodde jag kunde henne nu). Gör hon något rätt en gång, så är det ingen mening att göra det igen. Då kan hon det. Antingen skall kraven då höjas (som att stänga lämmen, höja hindren, testa trava etc.) eller så skall vi avsluta träningen helt. Att traggla samma övning flera gånger är inget som passar damen och där får jag böja mig helt enkelt. Dock fick jag in henne i transporten igen, så jag vann diskussionen även om jag insåg att det egentligen var en onödig sådan.
Sedan gjorde vi oss klara för promenad och så gav vi oss iväg på äventyr (äntligen matte!). Vi gick vägen som jag så länge velat gå med Ariel, vägen som jag ridit på Zari och tyckte så mycket om. Man går längs asfalt, grusväg, skogsväg, tegel, stigar, stenhällar, ja verkligen alla sorters underlag. Det går uppåt och nedåt, lite snäva svängar ibland och raka travsträckor ibland.
Ariel var überpigg i början, ville nästan trava hela tiden fast matte gick i skrittempo. Hon försökte till och med nafsa efter K när hon kom åt, bara för att försöka få igång henne och Idunn. Allt eftersom lugnade hon dock ned sig och när vi blivit passerade av tre stycken bilar efter varandra utan att hon reagerade förstod jag att hon traskat av sig den mesta studsigheten.
Det var en bra miljöträningspromenad också, vi träffade på en miniskotare som avverkade lite träd i en dunge och så mötte vi världens-snyggaste-islandshäst (enligt mig och Ariel), en skimmel som bor i hagen med världens-mest-farliga-shetlandsponny (enligt Ariel). Ariel blåste upp sig ordentligt och försökte imponera, men höll sig snällt vid min sida ändå. Ingen shettis syntes dock som tur var, så vi kunde fortsätta i lugnt tempo hemåt.
Sista biten var Ariel väldigt trött. Jag fick henne att trava några pass ändå, men det märktes på henne att en timmes promenad är precis lagom för små bäbisar.
Både Ariel och Idunn släpptes ut i hagen direkt och Ariel fick sitt kraftfoder i hagen. Dyblöt av regnet bytte jag sedan om och satte mig i en varm bil och åkte hemåt. Lyxigt kändes det kan jag lova!
Mörker
I onsdags var hovslagaren ute, K var snäll och tog hand om Ariel och tydligen hade hon studsat hela vägen in till stallet då också. Hm… Hon är definitivt understimulerad. Själva verkningen hade gått alldeles utmärkt och hovis hade varit nöjd med hur jag skött rötan. Tydligen var den borta nu, vilket känns himla skönt.
Igår var jag på styrelsemöte med efterföljande studiebesök, normalt brukar jag vara hemma tidigare än mina jobbdagar, men den här gången drog det ut rejält på tiden.
Igår var jag på styrelsemöte med efterföljande studiebesök, normalt brukar jag vara hemma tidigare än mina jobbdagar, men den här gången drog det ut rejält på tiden.
Så när jag svängde in till stallet hade solen redan gått ned och det började skymma. Ariel stod längst bort i hagen, så jag vevade ned rutan och ropade åt henne att gå till grinden.
Förberedde en höpåse i stallet och gick sedan till hagen där fina Ariel gått fram till grinden och snällt väntade på att matte skulle hämta henne.
Förberedde en höpåse i stallet och gick sedan till hagen där fina Ariel gått fram till grinden och snällt väntade på att matte skulle hämta henne.
Det var bara att ta på grimman och traska till stallet. I stallet fick hon mumsa hö medan jag förberedde för promenad. Hon fick ha täcke på sig en stund också, även om det kanske inte gör någon stor skillnad så tycker jag det är bra att vänja in rutinen.
Tog på reflexbenskydden fram och reflexband bak, det kändes lite konstigt. Själv hade jag reflexväst och hjälmöverdrag och så hade Ariel förstås tränsreflexer också. Hösten är här… I julklapp har jag bestämt att Ariel skall få ett reflexridtäcke från Hööks. Måste bara mäta och kolla hur stort hon egentligen behöver.
Från början var det tänkt att vi skulle på äventyr i skogen, men eftersom jag knappt hittar längs stigarna när det är ljust så tog jag det säkra före det osäkra och valde vägen till föreningshuset istället. Den är ju upplyst bitvis, det är bara en kort sträcka med trafik och Ariel har gått där tidigare.
Ariel var inte lika övertygad som jag, hon tyckte vi skulle gå åt andra hållet istället. Lovade henne att vi skulle göra det nästa vecka, när vi har hela söndagen på oss. Vi traskade på i ett ganska långsamt tempo eftersom Ariel ville titta på alla saker som såg så annorlunda ut i mörkret. Väl framme vid huset travade vi ett par svängar, Ariel tyckte vi skulle skynda oss och trava hemåt. Lät henne jogga lite i mörkret på hemvägen, mest för att se hur reglerbar hon egentligen var. Det var inga problem, hon joggade snällt på bredvid mig i ett tempo som passar mig perfekt.
Tillbaka i stallet fick hon fortsätta äta hö medan jag tog undan utrustningen och sopade stallgången. Men sedan var klockan så mycket att jag var tvungen att åka hem. Släppte ut Ariel med mer hö i hagen och konstaterade att hon hunnit äta knappt 1 kg hö. Det kan fungera att göra så här hela vintern, men då måste jag ge henne tid att äta ganska mycket både före och efter motion. Sedan kommer jag försöka åka ut en dag till i veckan, så det är två dagar som hon bara behöver stå inne och äta och två dagar då vi faktiskt motionerar också.
På söndag åker jag ut igen, då är det dags för löshoppning!
Tog på reflexbenskydden fram och reflexband bak, det kändes lite konstigt. Själv hade jag reflexväst och hjälmöverdrag och så hade Ariel förstås tränsreflexer också. Hösten är här… I julklapp har jag bestämt att Ariel skall få ett reflexridtäcke från Hööks. Måste bara mäta och kolla hur stort hon egentligen behöver.
Från början var det tänkt att vi skulle på äventyr i skogen, men eftersom jag knappt hittar längs stigarna när det är ljust så tog jag det säkra före det osäkra och valde vägen till föreningshuset istället. Den är ju upplyst bitvis, det är bara en kort sträcka med trafik och Ariel har gått där tidigare.
Ariel var inte lika övertygad som jag, hon tyckte vi skulle gå åt andra hållet istället. Lovade henne att vi skulle göra det nästa vecka, när vi har hela söndagen på oss. Vi traskade på i ett ganska långsamt tempo eftersom Ariel ville titta på alla saker som såg så annorlunda ut i mörkret. Väl framme vid huset travade vi ett par svängar, Ariel tyckte vi skulle skynda oss och trava hemåt. Lät henne jogga lite i mörkret på hemvägen, mest för att se hur reglerbar hon egentligen var. Det var inga problem, hon joggade snällt på bredvid mig i ett tempo som passar mig perfekt.
Tillbaka i stallet fick hon fortsätta äta hö medan jag tog undan utrustningen och sopade stallgången. Men sedan var klockan så mycket att jag var tvungen att åka hem. Släppte ut Ariel med mer hö i hagen och konstaterade att hon hunnit äta knappt 1 kg hö. Det kan fungera att göra så här hela vintern, men då måste jag ge henne tid att äta ganska mycket både före och efter motion. Sedan kommer jag försöka åka ut en dag till i veckan, så det är två dagar som hon bara behöver stå inne och äta och två dagar då vi faktiskt motionerar också.
På söndag åker jag ut igen, då är det dags för löshoppning!
Klättring light
Vad härligt det är med flextid på jobbet, igår kunde jag åka iväg till Ariel medan det fortfarande var ljust. Hon kom lunkandes mot grinden sådär halvintresserad, men följde förstås snällt med till stallet. Borstade av henne med nya svettskrapan (piggsidan), det var omtyckt! Den tog mycket mer hår än den gamla gjort, och Ariel tyckte att den kliade väldigt skönt. Skäms lite att jag inte tänkt på att köpa en ny, den kostar ju bara 40 kr.
Sedan åkte täcket på och med det Ariels viloställning. Hon förvandlades till en trött och sömnig åsna, med öron som hängde ut åt sidorna. Jag pysslade klart med henne, bytte om och gjorde i ordning sadeln utan någon som helst reaktion. Tog på senskydden och sidepull, men hon stod fortfarande och sov. Först när jag drog av täcket för att ta på sadeln vaknade hon igen. Sötnosen!
Sadelgjorden passade utmärkt, men svanskappan var fortfarande för lång (fast det var ponny). Måste göra nya hål innan jag använder den, nu fungerar den enbart ut som dekoration. Sedan gick vi ut på stallplanen och Ariel gick med ivriga steg mot pallen. När jag tog lite tid på mig för att spänna sadelgjord och dra ned stigbyglar så fick jag mig en lätt putt i sidan (skulle vi inte ut på äventyr?) av Ariel. Så jag satt upp utan problem (använder inte stigbyglarna än), Ariel gick ett par steg men stod sedan stilla medan jag grejade med stigläder och tyglar. Sedan gick hon några steg igen, stannade, gick några steg och stannade. Motorstoppen blir bara fler och fler, hon ”skall bara” stanna och titta på Zari, fåglarna, fåren, bilen och så vidare. Jag framhärdar och ber henne gå igen efter att lagom tid förflutit. Men så frös hon fast, ville INTE gå. Jag smackade, gungade med sätet och tryckte även med skänklarna. Men Ariel började bara irriterat skrapa med hoven i marken för att markera att det här var inte okej. Såg ingen annan lösning än att lite lätt daska till henne med tygeländan (tack för långa distanstyglar!) och då gick hon i sakta mak iväg. Insåg först då att hon ju stannat vid grinden, där jag brukar sitta av. Tänk att hon redan lärt sig det, efter bara några få repetitioner! Hon tyckte förstås att jag var konstig som plötsligt inte skulle sitta av längre. När vi väl kommit förbi grinden så var hon mycket ivrigare i skritten. Jag satt och njöt några meter, innan jag gjorde halt (va, skall vi stanna nu?!) och satt av. Sedan snurrade jag fast stigbyglarna och så fortsatte vi promenaden vid hand istället.
Vi skrittade till kyrkan och klättrade uppför deras stig. Det är den längsta backen som finns i området, och den är inte lång på något vis. Men en två, tre minuter tar det nog att gå den och det är ju bättre än ingen klättring alls. Minns min barndoms skrittstig som jag och Habina brukade lunka på en gång i veckan, den gick uppför hela vägen i en smygande stigning så man nästan inte tänkte på vilken träning det var. Drömmer om att klättra där med Ariel…
Vi tog tre varv på klättervägen, med stopp för att leka i vattenhon vid kyrkan. Ariel har ju lärt sig att matte av någon konstig anledning blir glad när hon doppar nosen i vatten. Så hon gör det så fort hon får tillfälle nu. Ibland tar hon sig en klunk vatten också och då blir förstås matte ännu gladare (knepig människa det där…).
Nästan hemma igen träffade vi på en familj som ville prata lite. Utmärkt, då fick vi träna på stillastående också. Ariel kan detta moment till perfektion nu, men det är lite jobbigt när myggen angriper en samtidigt. Vi skyndade oss hemöver sedan och eftersom Ariel bjöd till trav så travade vi ett par sträckor. Sadeln verkar ligga stilla även då. Underbara sadelgjord!
Dumt nog tänkte jag inte på att titta hur sadeln betett sig under dagens äventyr. Jag tog av sadeln och lade på täcket direkt, men den enda minnesbild jag kan få i huvudet var att ryggens hår såg släta ut. Om pälsen hade blivit ruggade av sadeln, så borde jag ju ha reagerat på det.
Sadelgjorden var däremot härligt smutsig redan, det är all stöv som Ariel producerar. Funderar på om jag skall köpa ett fårskinnsskydd att ha över, men då måste ju det också tvättas. Varför kunde inte sadelgjorden finnas i neopren istället.
Eftersom jag ville skynda mig hem innan det blev mörkt så stuvade jag bara undan alla grejer och tog ut Ariel i hagen igen. Jag skall ju rida med handhäst på fredag, och då används varken sadel eller senskydd. Jag får rengöra allt ordentligt på fredag istället, när jag inte skall upp tidigt dagen därpå.
Odramatisk handhästtur
Igår var Ariel inte lika intresserad av att komma in från hagen. Det var Sunnas äppelintresse som gjorde att hon till sist föll för grupptrycket och kom traskandes. Hon fick sitt äpple, och sin vana trogen tog hon hela äpplet i munnen, fast hon vid det här laget borde ha lärt sig att hon har för liten mun för att äta ett helt äpple. Hon är så söt, fnular med mulen och försöker verkligen tugga äpplet, men det är hopplöst. Istället spottade hon ut det och tog ett rejält bett av det och lämnade kvar resten på marken tills hon tuggat klart. Jag minns den tiden då hon kunde ta 10-15 bett innan hon fått i sig hela äpplet, nu klarar hon det på 2-3…
Sedan följde hon snällt med in i stallet. Stallägaren har skaffat någon typ av hönsfågel (pärlhöns tror jag det var) och vi gick och kikade på dem, bara så Ariel vet vad det är för konstigt som låter längre bort i stallet. Hon tyckte de var lite läskiga när de sprang i en stor flock från ena änden av voljären till den andra, men när hon insåg att det också var det enda de gjorde så började hon uppskatta skådespelet.
Borstade av henne medan hon åt kraftfoder, sedan fick hon täcke på. Mest för att jag skall vänja in mig på rutinen, men även för att värma upp hennes muskler lite. Det är ju ett ganska tufft träningspass hon gör när hon går som handhäst till Zari. Jag vet inte vad för slags signaler täcket egentligen sänder ut till Ariel, men så fort det kom på började hon sova. Antingen har hon lärt sig att ingenting spännande händer medan man har täcke på sig, eller så var hon allmänt trött just idag. För medan jag grejade klart med henne (tog på terrängskydden och sidepull), gjorde i ordning vattenhinkar och Zaris utrustning, gick på toa och bytte kläder, så stod hon och sov med hängande underläpp och vilande bakben.
Det var först när jag tog in Zari från hagen som hon vaknade till och insåg att det skulle hända grejer. Hon fortsatte dock stå snällt medan jag gjorde klart Zari för ridning och först när täcket åkt av började hon trampa runt med lysande ögon.
Det gick alldeles utmärkt att ta sig ut med två hästar och även att sitta upp (det tar sig…), men som vanligt ville Zari gå iväg direkt och Ariel är ju inte sen att haka på och försöka trissa på Zari ännu mer. Jag fick säga ifrån ordentligt, men sedan stod de helt stilla medan jag spände sadelgjorden, tog på mig handskarna och trasslade ut tyglarna. Hade för första gången distansstigbyglarna på Zari, inte för att hon brydde sig, men oj vad jag har saknat dem… Dels för att de är så härliga att rida i (sviktar lite) och dels för att jag då kan rida i mina promenadskor som är mycket bekvämare än ridskorna.
Så skrittade vi iväg, Ariel segade sig lite och fick till sin förvåning ett pet med spöet. Det verkade fungera, för sedan höll hon sig nästan hela ridturen vid Zaris höft eller mitt ben. Zari var ganska lugn på bortavägen, precis som vanligt. Men så fort vi klev över den osynliga linjen mellan vanliga vägen och vägen-vi-aldrig-gått-på-tidigare så blev hon väldigt ivrig. Hon känns som en typisk distanshäst, tycker att de vanliga rundorna är tråkiga men älskar äventyret som väntar bortom berget…
Jag testade en ny variant och dämpade Zari ganska mycket. Tidigare gånger vi varit ute har ju Zari fått gå helt i sitt eget tempo och Ariel har fått hänga med så gott hon kunnat. Jag har funderat på om Ariels motvilja på hemvägen helt enkelt kan bero på att hon är trött och lägger av helt istället för att ändå försöka fortsätta framåt. Tydligen kan det ligga något i den teorin, för den här gången gick det riktigt bra hemåt. Förvisso får ju Zari inte skritta så snabbt som hon vill (men hon accepterar sitt öde väldigt väl), men Ariel får fortfarande en rejäl power walk och arbetar verkligen igenom hela kroppen.
Åter i stallet var bägge hästarna nöjda med ridturen, jag var faktiskt så fräck att jag släppte Ariel sista biten och lät Zari skritta i sitt tempo som belöning. Sedan fick Zari gå in i stallet och få av sig tränset medan Ariel fortsatte att beta. Zari var lite bekymrad över att Ariel inte följde med in, så innan jag tog av hennes sadel fick jag faktiskt gå och hämta Ariel.
Ariel fick täcke på sig direkt, hon var inte svettig alls. Zari var lite svettig mellan bakbenen, så hon blev avsvampad där och även mellan frambenen då hon var varm där. Sedan åkte sadeln av och även Ariels benskydd. De verkar ha fungerat bra, kanske använder jag dem igen. Å ena sidan vill jag ju att hon skall klara sig utan skydd, å andra sidan har hon stundtals noll koll på benen och då vill jag gärna skydda den… Svårt val.
Zari fick gå ut i hagen ganska snart efter avborstning, medan Ariel åkte på lindning av benen innan matte var nöjd. Funderade en stund på att låta henne ha täcket kvar ute i hagen, men bestämde mig för att det fick vara.
Med bägge hästarna i hagen igen tog jag hand om utrustningen. Det blir ju en del att plocka undan, borsta av och tvätta när det är två hästar samtidigt. Ariels terrängskydd verkar vara ganska lätta att få rena, men Zaris vojlock blir ju skitig redan efter en ridtur. Jag brukar bita ihop och rida två gånger i den, men sedan åker den in i tvättmaskinen. Det känns dock inte så hållbart längre, så jag skall se om jag inte kan köpa på mig några fler vojlockar framöver. De kommer ju ändå användas av Ariel längre fram. Kruxet är bara att det som är snyggt på Ariel inte riktigt passar på fuxen Zari. Jag blundar ju för det just nu, men frågan är vad som skulle vara snyggt på bägge. Beige kanske? Eller svart? Hm…
När jag stannade till på hemvägen för att ta av Ariel hennes benlindor kunde jag konstatera att damen hade rullat sig rejält i leran. Vilken tur att jag inte lät täcket sitta på! Lindorna var nästan genomblöta, så jag är tveksam till om de gör någon nytta heller. I och för sig är ju tanken med lindorna att de skall öka blodcirkulationen och det känns ju lite onödigt när hon ändå går så mycket som hon gör i hagen.
En riktig ridtur!
Jag är så oerhört stolt över min Ariel. Så tacksam att hon kommit in i mitt liv och att hon är mycket mer fantastisk än vad jag förtjänar.
Såg hästarna längst bort i hagen när jag åkte förbi med bilen. Mätte upp kraftfoder och bytte om innan jag gick för att hämta in Ariel. Då hade hon under tiden förflyttat sig till grinden, så det tog ingen tid alls att hämta henne. Jag är övertygad om att hon känner igen mitt billjud och därför gått till grinden. Goa tjejen!
Eftersom jag hade hela dagen på mig (var ute redan halv elva!) så pysslade jag om Ariel ordentligt, stod och myste en stund bara för att vi kände för det och gjorde sedan i ordning för tömkörning. Precis innan jag skulle ta på selen kom K till stallet. Hon skulle ut och rida på Sunna, så jag ändrade raskt planerna och sadlade Ariel istället. Sadeln sitter okej med gamla sadelgjorden, men jag satt upp och red ett varv på stallplanen för att kolla att det kändes okej också. Ariel var hur lugn som helst, nosade lite på vänster stigbygel bara. Sedan satt jag av och gick in i stallet för att vänta på K och Sunna. Ariel blev väldigt upprörd över att bli fastsatt igen, det var tydligt att hon ville ut och jobba NU! Jag bara skrattade åt henne och efter en stund fann hon sig i sitt öde.
När K var klar gav vi oss iväg igen, Ariel något vingligt och med lite halvdålig motor bitvis. Jag trodde ju att Sunna skulle fungera som draghjälp, men eftersom jag tränat Ariel att inte bekymra sig om hon hamnar på efterkälke eller måste gå förbi en stillastående häst, så föll ju den idén platt till marken. Ariel fortsatte i sitt långsamma tempo och förstod inte alls varför jag och K ropade till varandra för att hålla kontakten.
Strax efter att vi svängt av från gården ökade Ariel på steget lite och föll in i trav av sig själv. Jag lät henne hållas tills vi kom ikapp Sunna och red förstås lätt. Det kändes riktigt bra, traven i sig var lugn men något kort. Jag tror det är en kombination av dålig balans och att Ariel bara hade som mål att komma ifatt Sunna. En bit längre fram, när jag ridit 6 minuter tyckte jag Ariel blev lite mattare i skritten, så jag gjorde halt och satt av. Då blev det fart på henne igen... Utan matte på ryggen går det absolut att skritta snabbare, men det vore ju konstigt annars. Hon har ju ännu inte byggt de muskler som behövs för att bära mig, även om de kommer mer och mer för varje pass. Jag lät henne ha kvar sadeln på sig och så klättrade vi i en hage ett tag. Sunna var lite löjlig och ville inte gå fram, så Ariel fick gå först och vara den coola hästen. Sunna gick nos i svans med Ariel en del, så K konstaterade efteråt att Ariel inte verkar vara en häst som slår efter andra hästar. Skönt att veta!
Jag var lika trött som Ariel efter klättringen (gick ju bredvid i säkerhetsväst) så vi lät K och Sunna rida iväg i ett lite snabbare tempo på hemvägen medan vi promenerade i maklig takt hemåt, väldigt nöjda bägge två.
Efteråt svampade jag av Ariel och hon stod och halvsov. Hon är så himla harmonisk efter att vi varit ute, hon vet att hon gjort sitt bästa, att matte är stolt och att hon nu kan koppla av helt och hållet.
När jag släppt Ariel i hagen tog jag reda på all utrustning och byggde sedan en löshoppningsbana. Nästa söndag kommer en kompis att följa med ut och filma när Ariel hoppar, det skall bli superkul! Mina nya bomhållare fungerade så bra att jag nog skall köpa ett par till på måndag.
Imorgon blir det förhoppningsvis en handhästtur eller så tar jag mig en uppsutten tur kombinerat med promenad längs en ny härlig väg som jag hittat.
Såg hästarna längst bort i hagen när jag åkte förbi med bilen. Mätte upp kraftfoder och bytte om innan jag gick för att hämta in Ariel. Då hade hon under tiden förflyttat sig till grinden, så det tog ingen tid alls att hämta henne. Jag är övertygad om att hon känner igen mitt billjud och därför gått till grinden. Goa tjejen!
Eftersom jag hade hela dagen på mig (var ute redan halv elva!) så pysslade jag om Ariel ordentligt, stod och myste en stund bara för att vi kände för det och gjorde sedan i ordning för tömkörning. Precis innan jag skulle ta på selen kom K till stallet. Hon skulle ut och rida på Sunna, så jag ändrade raskt planerna och sadlade Ariel istället. Sadeln sitter okej med gamla sadelgjorden, men jag satt upp och red ett varv på stallplanen för att kolla att det kändes okej också. Ariel var hur lugn som helst, nosade lite på vänster stigbygel bara. Sedan satt jag av och gick in i stallet för att vänta på K och Sunna. Ariel blev väldigt upprörd över att bli fastsatt igen, det var tydligt att hon ville ut och jobba NU! Jag bara skrattade åt henne och efter en stund fann hon sig i sitt öde.
När K var klar gav vi oss iväg igen, Ariel något vingligt och med lite halvdålig motor bitvis. Jag trodde ju att Sunna skulle fungera som draghjälp, men eftersom jag tränat Ariel att inte bekymra sig om hon hamnar på efterkälke eller måste gå förbi en stillastående häst, så föll ju den idén platt till marken. Ariel fortsatte i sitt långsamma tempo och förstod inte alls varför jag och K ropade till varandra för att hålla kontakten.
Strax efter att vi svängt av från gården ökade Ariel på steget lite och föll in i trav av sig själv. Jag lät henne hållas tills vi kom ikapp Sunna och red förstås lätt. Det kändes riktigt bra, traven i sig var lugn men något kort. Jag tror det är en kombination av dålig balans och att Ariel bara hade som mål att komma ifatt Sunna. En bit längre fram, när jag ridit 6 minuter tyckte jag Ariel blev lite mattare i skritten, så jag gjorde halt och satt av. Då blev det fart på henne igen... Utan matte på ryggen går det absolut att skritta snabbare, men det vore ju konstigt annars. Hon har ju ännu inte byggt de muskler som behövs för att bära mig, även om de kommer mer och mer för varje pass. Jag lät henne ha kvar sadeln på sig och så klättrade vi i en hage ett tag. Sunna var lite löjlig och ville inte gå fram, så Ariel fick gå först och vara den coola hästen. Sunna gick nos i svans med Ariel en del, så K konstaterade efteråt att Ariel inte verkar vara en häst som slår efter andra hästar. Skönt att veta!
Jag var lika trött som Ariel efter klättringen (gick ju bredvid i säkerhetsväst) så vi lät K och Sunna rida iväg i ett lite snabbare tempo på hemvägen medan vi promenerade i maklig takt hemåt, väldigt nöjda bägge två.
Efteråt svampade jag av Ariel och hon stod och halvsov. Hon är så himla harmonisk efter att vi varit ute, hon vet att hon gjort sitt bästa, att matte är stolt och att hon nu kan koppla av helt och hållet.
När jag släppt Ariel i hagen tog jag reda på all utrustning och byggde sedan en löshoppningsbana. Nästa söndag kommer en kompis att följa med ut och filma när Ariel hoppar, det skall bli superkul! Mina nya bomhållare fungerade så bra att jag nog skall köpa ett par till på måndag.
Imorgon blir det förhoppningsvis en handhästtur eller så tar jag mig en uppsutten tur kombinerat med promenad längs en ny härlig väg som jag hittat.
