Ariel 3525

Igår red vi grusvägen mot Helgum. Ariel var överallt utom på marken kändes det som, även om hon var ovanligt taktfast i skritten. Det handlar mer om ett mentalt tillstånd än ett fysiskt och igår var hon helt klart inte med mig.

 

Vi presterade ändå 4x2 min trav, vissa stunder i mjuk och fin trav och vissa gånger mer likt ett montélopp. På slutet på hemväg var hon äntligen så mentalt avkopplad att hon kunde börja fundera på att gå i form. Det var enorm skillnad på hennes förhållande till bettet igår jämfört med tidigare. Det känns så skönt, men än en gång blir jag påmind om att jag måste lyssna på min häst. Hon säger ofta väldigt tydligt vad det är som är fel, även om jag inte alltid förstår hennes signaler och uttryckssätt.

 

Visst säger hon ibland saker som jag inte kan gå med på, som "vill springa snabbare" eller "kan vi inte hoppa?", men de där gångerna när hon säger kloka saker gäller det att jag är känslig och lyssnar på henne.

 

Nu var hon inte perfekt i formen bara för att bettet justerats, men hon var stadigare och nöjdare än tidigare. Hon har fortfarande för lite muskler och är för ovan för att hela tiden gå i form, men hon testar gränserna på ett lugnare och mjukare sätt än innan.

 

Både hon och jag var väldigt tillfreds när vi kom tillbaka till stallet. Jag provade lastbryggan en gång till, med resultatet att jag fick senadrag och föll ihop på backen. :-P Ariel stod helt stilla och undrade vad som tagit åt matte. Så det blev ett par upp- och avsittningar på lastbryggan innan jag var nöjd (med mig själv, Ariel var fantastisk), det kanske är dags att jag börjar stretcha mig själv också... :-P

 

Svettig även igår, så det blev dusch igen och sedan beta i tio minuter. Givetvis följt av en ordentlig rullning...

I lördags red vi iväg bort mot broarna igen. Ariel dansade omkring på sitt vanliga vis, men jag har nästan slutat att bry mig. Så länge hon ändå går åt det håll jag tänkt mig så får hon väl studsa lite på vägen dit. ;-)

 

Broarna var inte särskilt läskiga längre, den större behövde hon kika över kanten på några gånger, men hon fortsatte ändå framåt. Vi travade 2x2 min bortåt och 2 +1 min hemåt. Det tar sig!

 

Bitvis gick hon i form i skritten, men fortfarande så grejade hon med bettet en massa. På hemväg stod solen så bra till att det blev skugga parallellt med oss, så jag kunde snegla på skuggan och se vad hon egentligen höll på med. Jag blev lite kluven när jag såg henne. Vissa stunder var det som om tungan var i vägen, vissa gånger gäspade hon och ibland var hon helt klart besvärad av bettet. Det var som om det låg helt fel och hon försökte febrilt rätta till det.

 

När vi var tillbaka vid stallet bad jag G höja upp sidostyckena ett hål på varje sida. Sedan red jag en kort sväng bortåt igen och det kändes så mycket bättre! Visst är hon fortfarande ostadig i formen, men det var inte alls samma känsla av frustration och bekymmer.

 

Eftersom det var så varmt hade hon blivit svettig på bringan, ljumsken, sadelgjordsstaden och sadelstaden. Det var väldigt skönt att bli avduschad, slangen hade legat i värmen så vattnet var alldeles ljummet. :-D Sedan fick hon beta i tio minuter innan hon vällustigt rullade sig i den lerigaste delen av hagen... ;-)

 

I fredags red vi iväg till vänster från stallet, Ariel med öronen som antenner. Alla farligheter hon kunde hitta spanade hon på och ibland kändes hon mer som en ostkrok än en häst. Men hon gick i alla fall nästan där jag tyckte att hon skulle gå. ;-)

 

Vi travade 2x3 min och hon har verkligen tryck i traven. Jag försöker att dämpa, men samtidigt vill jag inte bromsa henne för mycket. Svårt det där, när jag känner att hon egentligen inte har balansen för att trava så fort. :-S

 

Men hon kändes nöjd i alla fall och det är det viktigaste. Vi provade att gå ett steg i taget över bron när vi kom hem igen och det var roligt! Jag känner att bruksridningen verkligen hjälper mig med de små detaljerna i ridningen, det skulle vara så skoj att få prova en riktig tävling någon gång!

Igår skrittade vi iväg längs grusvägen mot Helgum. Hade hoppsadeln på, då padden till bomlösa måste tvättas. Jag ogillar egentligen att ha hoppsadeln då jag inte tycker att den är lika bra för Ariels rygg som bomlösa, speciellt nu när hon börjat tappa en del ryggmuskler. Men balansmässigt verkar både hon och jag fungera bättre med hoppsadeln, så det kanske blir lite mer ridning i den framöver.

 

Vi travade 3 min bortåt och 2 min hemåt, riktigt trevlig trav blev det. Hon har äntligen börjat balansera sig och hitta takten i traven, eller så är det kanske jag som hittat balansen och slutat störa henne. ;-) Hursom var vi mycket nöjda när vi skrittade hem sista biten.

 

Jag beslöt mig dock för att testa de bruksridningshinder som ställts ut redan. Först red vi fram till det stora bordet, som är tänkt att föreställa lastbrygga. Gjorde halt vid bordet, satt av och gick längs med det med Ariel parallellt och satt sedan upp igen i slutet på bordet. Ariel följde mig hela tiden och stod perfekt parallellt och stilla. Duktig tjej!

 

Sedan gick vi över bron, den har vi gått över tidigare, men aldrig med mig i sadeln. Den är väldigt smal, så jag kommer inte kunna rida i bomlösa sadeln, då blir stigbyglarna för breda... Men med hoppsadeln gick det precis, även om Ariel måste hålla sig mitt på bron hela tiden. Hon traskade över den utan att blinka, så som belöning fick hon gå in på ridbanan.

 

Vilken lyckokänsla! Ariel gick i form på långsidan och man kände verkligen hur glad hon var att äntligen få jobba på ridbanan. :-) Vi gick över några bommar som låg där, sedan var det klapp och slut för denna dag. Jag tror verkligen hon kommer tycka att bruksridning är roligt, så kanske blir det i den grenen vi kvalar till SM en dag. :-D

Igår red vi ut mot broarna igen. Den här gången var vi ute lite längre och kom därmed in på nya spännande vägar. Ariel var ganska tittig i början, men det ger sig snabbare för varje pass. Hon experimenterade med formen en del och det är så förbaskat svårt att bara sitta stadigt och erbjuda en mjuk hand. Jag vet att det är bästa vägen att gå, men ibland vill jag bara lägga mig i och säga åt henne att här skall du faktiskt gå! ;-) Tålamod, tålamod...

 

Broarna var mycket mindre farliga den här dagen, så även det kommer gå bättre med träning. Traven kändes ganska påverkbar, vi travade 4x1 minut. I sista traven på hemväg hade hon joxat en del med formen innan och så plötsligt gick hon i form i traven! Inte många steg och egentligen lite för mycket tyngd i handen, men det är definitivt ett steg i rätt riktning. Så skoj att hon börjar hitta tillbaka igen! :-)

 

Jag längtar grymt mycket efter att få rida för tränare, men snart är vi där. Knappt två månader kvar. :-D

I söndags red jag ut själv med Ariel igen. Hon var väldigt tittig i början, allt hon fick syn på var farligt och hon stod emot i varje steg. Så tröttsamt! Jag pushade henne så mycket jag vågade, tar man i för mycket så kan det sluta med att hon rusar istället för skrittar förbi det farliga.

 

Efter några minuter lossnade det dock, och när vi travat första gången var hon sedan helt igång i skritten igen. De två första travpassen var varianten älgtrav, men tredje passet (dessutom på hemväg!) kändes riktigt hyfsat. Hon var i balans och med stöd på bettet, så framstegen kommer smygandes ändå.

 

Hon tycker att det är så spännande med alla nya vägar som vi har, även om det är en del att titta på och många olika typer av farligheter.

 

Hemma igen var det dags att släppa ihop henne och Miranda med Spirit. Han är en äldre valack som är korsning fjordhäst/appaloosa. Ser rätt cool ut, med både de typiska fjordhästtecknen (ål, zebraränder, mörka örontippar) och de typiska appaloosatecknen (melerad hud, sclera).

 

Spirit blev lite upprörd över inkräktaren, så det blev lite mer race än dagen innan. Men så länge Ariel höll sig på "rätt" avstånd, så var Spirit nöjd med livet. Det viktigaste var tydligen att hålla Miranda på behörigt avstånd från Ariel, så han fick lite att jobba med. ;-) Han brukar valla Miranda genom att bita henne i baken och försökte sig på det med Ariel också. Hon svarade med att sparka bakut och Spirit skyndade sig raskt därifrån. Han är inte så tuff egentligen, men har fått bossa över Miranda. Får se vilken plats Ariel tänker ta, hon är egentligen inte heller ranghög men kan säga ifrån när det inte passar. ;-)

I lördags frågade M om jag skulle ut med Ariel. Hon och Putte hängde gärna med som sällskap, det är alltid roliga när man är flera. :-) Putte är en korsning med fjordhäst i sig, sedan tror jag att han har connemara också. Lite större och grövre är han än Ariel, men med ett ganska typiskt marahuvud. Synd att han inte har några papper!

 

Det blev en rolig timme som försvann i ett nafs, precis som det alltid brukar bli när man kan prata om allt. Ariel skötte sig bra, hon blir lite tuffare av att ha sällskap, även om hon alltid skall gå i täten och ha koll. ;-) Ett par gånger när vi red i bredd körde hon sin "kobraattack" mot Putte, men jag är så van att parera att jag gör det reflexmässigt. Tur att jag varnat M innan, känns alltid lite olustigt när ens häst hugger efter den andra hästen...

 

Vi travade 2x1 minut och Ariel hade fortfarande rejält med tryck i traven. Jag kände dock en aning, aning skillnad i slutet på andra traven, så förhoppningsvis blir det bättre framöver. Hon är helt enkelt bara väldigt orastad.

 

Efteråt släpptes Ariel ihop med den försiktigare av de två hon skall gå med framöver. Miranda är en halvblodskorsning med tinkerblod och en allmänt försynt dam. De hälsade knappt på varandra, utan ställde sig på varsitt ställe i hagen för att gnaga efter gräs. ;-) Vid något tillfälle tyckte Miranda att Ariel kom för nära, så då varnade hon med bakhovarna. Ariel, som stod 7-8 meter ifrån henne, flyttade sig snällt ytterligare någon meter bort. Jag hoppas att de blir riktigt goda vänner så småningom.

I fredags red vi ut längs grusvägen till höger om stallet. Jag hade fått tips om att jag kunde följa den hela vägen till Långsele, men inte riktigt registrerat att tipsaren även nämnt de två broarna som skulle passeras.

 

Ariel skrittade på bra, men utan att vara stressad. Hon gick i form då och då i skritten, medan traven mest bestod av långa, snabba steg som var nästan omöjliga att rida lätt i. Takt och balans verkar ha försvunnit på egna äventyr. ;-)

 

Framme vid första bron var Ariel lite skeptisk, men vi höll oss i mitten och hade noga fokus rakt fram. Det hjälpte att underlaget var densamma både före, under och efter bron, dvs grusväg. Kände mig så stolt över Ariel och hon frustade en del efteråt för att släppa på spänningarna.

 

Sedan kom vi mot nästa bro och då höll jag helt ärligt på att ge upp. Det var en stor, asfalterad bro som var högt upp i luften ovanför älven. Ariel hade stenkoll på att det forsade vatten under oss, men i och med att bron var så stor, så verkade hon tycka att det inte var så läskigt ändå. Däremot ekade hovslagen väldigt mycket och det ljudet ogillade hon. Men över kom vi!

 

Att det sedan var dags att vända hemåt och ta sig över broarna igen, det var inga problem för Ariel. Hem är alltid lättare än bort, så hon reagerade knappt på hemvägen.

 

Hemma igen var hon mycket nöjd med strapatserna.

I torsdags skrittade jag ut längs grusvägen till vänster om stallet. Jag hade bestämt mig för att smyga in några steg i trav då och då, istället för att Ariel skulle takta.

 

Från början var hon lite överpigg, men successivt under ridturen gick det över. Jag upplevde att jag fick vara väldigt försiktig och mjuk i handen, då stressade hon mindre. Traven var en annan historia, det är mer åt älghållet än normal trav. ;-)

 

Som alltid handlar det mesta om mig. Är jag lugn och stabil, så är Ariel lugn. Vi återvände till stallet i torsdags på lång tygel i skritten, redan det en stor seger efter flytten. :-)

Igår var det äntligen dags att rida Ariel igen. Hon var på tårna redan innan jag satt upp, skulle ha bettet i munnen när jag höll på och värma det och då vet man att hon är sugen på att ge sig iväg. ;-)

 

Vi inledde med att hon skyggade för någonting inbillat vid brädgården, så att sadeln och jag åkte på sned. Kunde ha kravlat mig upp igen, men eftersom jag ändå måste sitta av och sadla om, så valde jag att kliva av henne. En "avramling" av det elegantare slaget. :-P

 

Sedan satt jag upp igen och så skrittade vi iväg längs en grusväg. Ariel var übertaggad, hon skulle inte skritta utan bara takta och studsa. Jag försökte rida med mjuka händer och hålla en jämn kontakt, men hon envisades med att dra in nosen mot bringan och sedan rycka upp huvudet så hon fick ett ryck i munnen. Suck! Svårt att göra något åt också, jag vågade inte rida med långa tyglar när hon var så uppjagad.

 

Jag hade fått instruktioner om att jag kunde följa grusvägen hela tiden, och sedan vända när det gått en kvart och rida tillbaka igen. Men innan vi hunnit så långt spärrades vägen av en vägbom. Då ingen sagt någonting om det i stallet och det var hovspår på andra sidan om bommen, styrde jag Ariel till höger om bommen för att vi skulle ta oss runt den.

 

Ett steg hann hon ta, sedan försvann fötterna under henne. :-S Jag flög av och hon gled omkull. Under ett tunt lager med ris visade det sig vara ren blankis. Hon hade inte en chans att få fäste och jag blev så arg. Både på mig själv, som inte kollade underlaget innan jag red där och på att ingen sagt till att det inte gick att rida på grusvägen om bommen var nere.

 

Vi tog oss i alla fall upp därifrån och jag hittade en förstutrapp som jag kunde sitta upp ifrån. Inga synliga skador på Ariel (tur att hon hade terrängskydd runt om!), men jag hade ont i vänsterknäet. Inte värre än att jag fortsatte rida i alla fall... Ariel fortsatte som om ingenting hade hänt, med huvudkastningar och studsningar. Jag vet ju egentligen att det är överskottsenergi och att det kommer vara så här tills hon jobbar lite mer. Men det är så frustrerande och jobbigt. :-(

 

Åter hemma var hon väldigt kontaktsökande och ville ha trygghet, så jag får känslan av att hon inte känner tryggheten lika mycket när jag sitter på ryggen. Det får bli någonting att jobba med framöver. Är hon stressad blir det inte bättre om jag också blir stressad. :-S

 

Så nu blir det fokus på Ariel framöver. Det viktigaste i år är ändå hennes bruksprov, så nu kommer hon få gå före alla andra hästar och bli den jag jobbar mest med. I och med att det är påsk framöver + att jag är ledig första veckan i maj, så blir det jobb nästan varje dag. Dessutom kommer vi börja med trav till helgen, så förhoppningsvis kommer hon att trava av sig lite överskottsenergi.

I söndags fick Ariel skritta längs sin favoritväg, som är grusvägen. Av någon anledning blir hon lugnare på den vägen, så jag kan rida henne på långa tyglar stora delar av tiden. Vi svängde in på en ny traktorväg som jag hittat, som efter en bit korsar Storgatan. Ariel var överlycklig, äntligen lite äventyr!

 

Hon skrittade med spetsade öron hela den nya vägen, och det tog lång tid innan hon förstod att nästkommande grusväg var en väg som ledde hem. GPS:en var inte riktigt påkopplad i söndags. ;-) Men jag var glad för det, då hann hon aldrig få upp tempot på hemväg och vi kunde njuta av en lugn tur bägge två.

 

Om mindre än tre veckor är det dags att börja trava, tror vi längtar enormt mycket bägge två...

I lördags skrittade Ariel och jag ut längs skoterleden. För att dämpa hennes iver fick hon då och då göra avstickare in i skogen. Lite sly, ojämnheter och stubbar gör att hon glömmer att stressa sig framåt. Hon hade dagen till ära på sig sina PC-skydd, de var riktigt bra fast fel färg... :-P Man skall inte ha vita skydd ute i lervällningen som är nu, men jag kände att jag ville testa dem och se om det kan vara värt att köpa liknande (billigare) röda skydd från Hööks. Ariel verkade trivas bra med dem i alla fall.

 

Egentligen är jag emot skydd, men efter att ha sett vad som händer när en hårt spänd sena går av, så har jag blivit lite mer positiv till skydd. Jag tycker inte man behöver ha det på en unghäst som stärks upp i senorna första tiden, men därefter kommer mina hästar få ha skydd. Jag vill inte riskera att de trampar snett eller sparkar sig själva.

 

När vi var på hemväg beslöt sig Ariel för att liva upp tillställningen lite. Eftersom vattnet (som vi passerat på bortaväg) plötsligt blev väldigt farligt, så blev det ett rejält språng över. Jag satt ganska löst kan jag säga, hon hoppar så mycket med ryggen och i bomlösa finns det inget stöd att få. Dessutom var bäcken cirka 1,20 meter, så det var inget litet språng hon levererade heller. :-S

 

Hoppgalna häst... Hon fick vända och gå igenom vattnet ytterligare fyra gånger innan jag var nöjd med henne. När man skrittar, så går man genom vattnet, punkt slut.

 

Ariel längtar till hon får hoppa på riktigt igen... ;-)

I fredags skrittade vi ut längs grusvägen. Hade lite dressyrtänk i jobbet, framförallt var det tempoväxlingar i skritt som gällde, men även lite halter och skänkelvikning. Ariel var helt fokuserad på mig och blir då ganska svårriden. Inte egentligen i någon negativ mening, men hon blir så känslig för minsta lilla viktförändring och jag är inte tillräckligt stabil i sadeln för att inte störa.

 

Så "än slank hon hit och än slank hon dit" kunde man kalla hemvägen. Ned i diken hamnade vi inte, men det var nära ett par gånger. :-P Kunde efteråt konstatera att stiglädrena var ojämna, jag tyckte de kändes som det, men sade åt mig själv att det var inbillning. Får skylla mig själv när jag inte har otöjbara läder...

 

Ariel var nöjd i alla fall och jag skall egentligen vara glad att hon är så pass känslig som hon är. Finaste tjejen, längtar så tills vi kommer igång med träningar igen. <3

Igår skrittade vi iväg längs grusvägen. Ariel var väldigt på tårna och försökte hitta farligheter överallt så hon fick studsa. Provade att låta henne gå rakt genom skogen istället för på grusvägen och det dämpade henne en stund i alla fall.

 

Jag provade även att sysselsätta henne med lite dressyr, det blev skänkelvikning (som hon tycker är väldigt roligt), flytt av fram- eller bakdel några steg och halter. Sedan provade jag att jobba med tempoväxlingar och det var en fantastisk upplevelse. Hon har verkligen många nyanser på skritten, från den smygande gången till den som när som helst riskerar att slå över i trav. Tricket är att låta henne gå en väldigt kort stund i varje extremdel och sedan växla till den andra. Om och om igen. Hon blev helt koncentrerad på mig och jobbade även bra i form.

 

Men hon mixtrar fortfarande för mycket med bettet. Till och med när hon har lång tygel kan hon börja greja med var hon har huvudet och vad bettet gör. Skall prova att byta till novabettet och se om hon trivs bättre med det.

 

Hemma igen var hon mycket nöjd med sig själv, hon gillar verkligen att få jobba ordentligt. Önskar att det kunde vara påsk snart så vi får börja trava...

I lördags skrittade Ariel och jag rakt upp i skogen. Vi snirklade runt lite bland träden och sedan skulle Ariel prompt fortsätta på traktorvägen som mynnar ut i Storgatan. Hon var mycket nöjd med sig själv och sin inbyggda GPS. ;-)

 

Det märks att hon tycker det är roligt med lite nya vägar, så jag skall nog våga mig ut på lite olika vägar de få dagar hon är kvar här hemma. Om mindre än två veckor har hon bytt stall. Spännande, men nervöst.

Igår skrittade vi iväg längs skoterleden, Ariel var ganska ofokuserad och fladdrig, tills jag gjorde henne till viljes och styrde rakt ut i skogen. Oh vad skoj hon tyckte att det var! Kliva över stock och sten, gå dit näsan pekar och inte veta vad som väntar längre fram. :-D

 

När vi roat oss en stund med det återvände vi till skoterleden och tränade på att gå genom rinnande vatten igen. Ariel skulle absolut inte gå igenom vattnet, så det var bara att hålla om med skänklarna, parera med tyglarna och på så sätt tala om att hon faktiskt måste. Varvid hon gick igenom... ;-)

 

Vi vände tillbaka och gick igenom ett par gånger till, sedan fick hon som belöning vända hemåt och skynda sig hem. Vi var bägge nöjda med dagens pass. :-)

I lördags skrittade vi iväg längs grusvägen. Jag har märkt att Ariel verkligen gillar den vägen, hon blir mer framåt även på bortaväg.

 

Efter att vi skrittat förbi backarna och kom på plan mark så lekte jag lite dressyr med henne. Bara småsaker som tempoväxlingar i skritt, halter, ryggning och skänkelvikning. Ariel blev så grymt fin av jobbet! Hon trivs verkligen med att få använda hjärnan vid ridning, kanske är hon egentligen ingen uterittshäst utan en häst som helst vill jobba på ridbanan. Bäst jag tänker om...

 

Det var först sista biten på hemväg, när hon gick på lång tygel, som hon började studsa omkring och leta efter saker att bli rädd för igen. ;-)

Igår skrittade jag och Ariel ut längs skoterleden. Hon var väldigt skvättig och tittig, kan det vara våren som satt igång inom henne? Jag fick sitta på kort tygel både på bortaväg och hemväg, det hör inte till vanligheterna...

 

Vi träffade på en hel del farligheter, först en stor vattensamling (ca fyra, fem meter) som hon glatt plaskade igenom. Min lilla terrängponny. <3 Därefter dök det upp en bred (ca en meter) bäck som var ganska strid. Den var fruktansvärt farlig, så jag fick övertala henne en stund, med ett par vändningar hemåt och ryggningar hit och dit, innan hon mycket misstänksamt plaskade igenom. Efter massor av beröm fortsatte vi framåt och tog oss även över ett litet dike på ett par dm.

 

När leden tog slut valde vi gamla grusvägen istället för nya, mest för att se hur underlaget är på gamla grusvägen. Det är inte lika brant uppför, men nog så tufft när man redan är stressad för att det finns farligheter överallt.

 

Hemväg var det halt - takta - halt - takta hela tiden. Så fruktansvärt tröttande. Ariel blev också frustrerad, så när vi kom fram till diket valde hon att hoppa. :-S Jag var förberedd på språnget, men det tog några galoppsprång innan jag fick stopp på henne efteråt. Berömde henne för att hon var duktig och stannade, men suckade inombords eftersom hon absolut inte borde hoppa. :-(

 

Taktade vidare tills vi kom till bäcken. Där var jag noga med att få ned henne i långsam skritt, så hon inte skulle få för sig att hoppa. Men det hjälpte inte, ett rejält språng över vattnet och full galopp efteråt. Gaaah! Hon var återigen snabb att få stopp på och trots att jag kokade av frustration inombords berömde jag henne för att hon stannade. Varför, varför måste hon hoppa? Nu börjar jag förstå hur folk som haft skadade hästar känner sig. Det är ofta inte skadan i sig som är besvärlig, utan följdskador under igångsättningen. :-S

 

Tack och lov så skrittade hon genom den stora vattensamlingen i alla fall, men hon var lika spänd och stressad när vi väl var hemma igen som när vi började skritta. Vissa ridturer skall man egentligen inte ge sig iväg på. ;-)

Att vara ledig i fyra dagar var dumt tyckte Ariel. När jag satt upp och red iväg igår var hon tramsig och skyggade för alla möjliga och omöjliga saker. Hon mår helt klart bäst när hon får gå lite oftare.

 

Vi skrittade iväg längs grusvägen och svängde höger upp mot berget, följt av vänster mot vändplan. När hon väl kommit till ro i skritten kunde jag korta tyglarna och be henne arbeta lite, även om det var svårare att få rätt känsla igår. Hon gick gärna med krökt nacke och viss tyngd på bettet, men inte tillräckligt "djupt" för att få upp ryggen. Ibland lyckades jag "tugga på bettet" åt henne och då kände jag hur ryggen kom upp. Sedan kan jag alltid "fuska" med att göra skänkelvikning, då börjar hon oftast jobba rätt.

 

Samtidigt är det ingen panik med att jobba i rätt form ännu, vi har fortfarande en månad med travjobb och en månad med galoppjobb framför oss innan vi kan börja dansa på ridbanan. Å andra sidan mår hon bra av att gå i rätt form hela tiden.

 

Planen framöver är ytterligare en veckas skritt, med hovslagare på onsdag som får säga ok till ökad belastning i form av trav och galopp. Ifall hon säger ok så blir det travintervaller som ökas med en minut/pass tills vi är uppe i 2x10 min trav. Därefter samma tänk i galopp, med 2x12 m galopp som slutligt mål.

 

Sedan har jag börjat snegla på en tävling, 5 juli har Östjämten en LB:1 som jag tror kan bli ett bra mål för mig och Ariel. Går hon godkänt där kan jag slippa bruksprov vid premieringen i augusti och det skulle vara skönt. Jag har nog mycket att oroa mig för den dagen. ;-) Vet inte om jag nämnt det tidigare, men 30 augusti är premieringen på Wången.

Igår skrittade vi iväg längs storgatan. Efter att ha pratat med bästa S (hästarnas fd fysioterapeut) blev det en del jobb på kort tygel med Ariel. Jag fick fokusera på att hålla igång motorn och ha en mjuk, följsam hand och vips så gick hon i form. :-)

 

Det är jobbigare för henne, men hon behöver börja använda sin kropp ännu mer i skritten och då får det bli kort tygel, även om jag känner mig ovan vid det. Ariel gick i form i flera minuter, jag fick "tugga bettet" åt henne. Det är en så häftig känsla, men usch vad känslig hon blir. Jag har för hårda skänkelhjälper så bitvis vinglade hon som ett fyllo. ;-) Öronen rätt ut hela tiden, då vet man att hon är koncentrerad.

 

Hon fick vila på lång tygel när det blev djupsnö och på hemväg var det ingen mening att försöka jobba i form. Då är hon alldeles för ivrig och behöver många halvhalter för att inte rusa iväg. Men sakta men säkert är vi på väg att komma i form igen. :-D