Ariel 3525

Igår var Ariel inte alltför intresserad av att bli hämtad i hagen. Jag tycker det är så svårt att "bestämma" att vi skall jobba, men samtidigt vet jag att det är dags att tänja gränserna och se vad som händer om hon får jobba mer och ridas oftare. Så hon fick följa med upp till stallet i alla fall.

 

Skrittade ut i sällskap med M på Putte och A på Dixon. Vi red gräsvägen mot Hammar och klätterstigen hem. Jag var lite nyfiken på hur lång tid den slingan tar i skritt, ifall det kan vara ett alternativ på vardagar när jag har ont om tid och behöver röra på Ariel lite lagom. 30 min tar den och det är då väldigt kuperat. Perfekt att skritta på lång tygel och låta hästen jobba. :-)

 

Det var väldigt roligt med sällskap, det tyckte både jag och Ariel. Tiden gick snabbare också, jag hade gärna skrittat mer egentligen... Men på söndag får det bli en längre runda, förhoppningsvis får vi sällskap då också. 

 

Gav Ariel lymfdränmassage på alla fyra benen efteråt. Hon är lite gallig i höger bak, så S föreslog att jag skulle massera och se om det blir bättre. Sedan fick hon gå ut i hagen med nya regntäcket, då det skulle bli regn idag och jag vill inte ha en blöt och kall häst till dressyrträningen. 

I lördags red jag ut en lite tuffare runda på Ariel. Vi red uppför berget och hon fick galoppera hela tiden förutom när det gick nedför. Tjugo galoppsprång innan övergång till trav och byte av galopp. Höger är helt klart lättare, men jag tycker att vänster känns kraftfullare på något vis. Jag behöver, som alltid, bli tydligare i min hjälpgivning.

 

På hemväg blir hon mer taggad och då kan jag koncentrera mig mer på min egen sits och mindre på att driva. Det känns fantastiskt bra att vi kan rida ut och galoppera både längre och kortare sekvenser utan att hon tappar fokus. :-)

 

Vi avslutade med att skritta ned till sjön och bada fötterna. Hon är lite torr i hovarna nu när det varit så varmt, så några minuters fotbad tror jag är nyttigt att försöka hinna med ofta. Även om Ariel inte riktigt förstod vitsen med att stå stilla och vänta. 

 

I fredags tog jag tag i ytterligare en "rädsla" som jag har. Det har varit några nyttiga veckor senaste tiden, då jag fått konfrontera mig själv med farligheter och insett att de inte alls är farliga. Allt sitter bara i mitt huvud. Dessutom är det ofta saker som jag tror att jag tycker är otäckt, men som när jag väl genomför dem visar sig inte alls vara det. Konstigt hur man fungerar ibland...

 

Så i fredags red jag ut barbacka på Ariel. Insåg att det var första gången jag red henne på två veckor utan att ha P:s ögon på mig. Inte undra på att vi utvecklats!

 

Vi skrittade till lägdan ned mot vattnet, där vi tränade på ABC, dvs renodlade hjälper och snabba reaktioner. Först med enbart skritt-halt-skritt, men successivt även en del trav. Ariel var extremt känslig för skänkeln, medan sits och tygel i förhållning var lite sämre. Inte så att det var dåligt, men det märktes att vi behövde fila lite mer på den delen. 

 

I trav kunde jag sitta ned i en mjuk trav och bara njuta. Underbart! Vågade mig till och med på att galoppera. Ariel fattade så mjukt och galopperade lugnt uppför lägdan. Jag kunde följa med hur lätt som helst. Underbart! 

 

Sedan blev jag lite övermodig, fattade galopp ur en lite taggad trav och fick förstås en lite forcerad galopp, en häst som skyggade för något på vägen och jag åkte i backen. Suck! Att jag aldrig lär mig att vara nöjd med en känsla utan alltid vilja ha mer. Rädd blev jag som tur var inte, utan jag gick med Ariel till busskuren (!) som står på grusvägen. Ariel fick följa mig in där och ställa upp sig parallellt med bänken så jag kunde sitta upp. Sötaste tjejen tyckte det var lite konstigt, men eftersom matte ville sitta upp, så stod hon snällt stilla där inne. Det finns fördelar med små hästar. ;-)

 

Jobbade sedan med övergångar hela vägen bortåt på lägdan, innan vi vände hem igen och galopperade. Den här gången blev hon inte lika taggad och jag satt på hela vägen, så vi kunde nöjda skritta hem igen. Finast flickan! :-)

I fredags skrittade jag till gräsvägen för att utmana mina rädslor. Framme vid gräset blev det trav hela vägen bortåt. Ariel var lite taggad, men det var just vad jag ville ha. Jag måste våga rida henne framåt även när hon är taggad, bromsar jag upp henne blir hon bara ännu mer taggad och vi hamnar i en ond cirkel. Hon är så lätt att bromsa, så jag måste våga rida på. För hon lyssnar ju på mig när jag väl ber henne sakta ned.

 

Sedan utmanade jag mig själv ännu mer, genom att be henne galoppera hemåt. Det var ett snabbare tempo än vi brukar ha, men jag manade ändå på henne mer. Hon galopperade inte det fortaste hon kunde, men snabbare än vi galopperat ihop på plan mark i alla fall. I uppförsbackar har jag vågat driva på henne ganska mycket, men det är skillnad, då känns inte tempot så tydligt som på plan mark..

 

Ariel var duktig, tog fattningarna rätt hela tiden och lyssnade så bra när jag behövde förhålla henne. <3 Vi avslutade med lite trav och galopp på grusvägen till vänster, innan vi svängde in på klätterstigen och skrittade av den vägen. Härlig och harmonisk tur, nu skall vi bara våga lite med på ridbanan också!

I lördags regnade det och var rätt så kallt, så Ariel fick ha ländtäcket på sig. Kändes lite konstigt att använda det i juni, men vad gör man när det är fem plusgrader? :-S

 

Skrittade iväg på grusvägen till höger, Ariel var rejält på tårna och ofokuserad. Fruktansvärt ofokuserad. Hon tog varken förhållande eller framåtdrivande hjälper förrän efter flera meter. Hon hade mer koll på allt runt omkring, än mig på ryggen. Så frustrerande!

 

Joggade igång i trav innan det blev fokus på galopp, framförallt fattningar. Efter några halvdåliga försök, började hon äntligen ha fokus på mig. Som vanligt är galoppen sisådär bortåt, men så fort vi vände hemåt igen fick hon mer naturlig bjudning och galoppen "skötte sig själv" lite mer. Jag får inte slarva i fattningarna, gör jag dem ordentligt, så blir hon superfin både i fattningen och galoppen efter.

 

Det blev ett rätt tufft pass, med mycket styrketräning. Men efter avskrittningen var hon lugn igen, så hon är helt klart mer tränad än jag tror. :-) Hon var inte svettig efteråt, så kallt var det... Fick regntäcke på sig för ovanlighetens skull, ville att hon skulle vara ren och torr till träningen dagen därpå. Hon fick prova Hampus allra första regntäcke (minst 14 år gammalt...) och det verkade passa rätt så bra. Han har vuxit ur det med råge, men Ariel är ju lite nättare än honom. Är ganska sugen på att klicka hem ett nytt från Hööks... Skall försöka hålla mig. ;-)

I fredags var det ganska kallt, men Ariel och jag gav oss ändå iväg på en långtur. Skrittade uppför berget, via stigen i skogen hela vägen bort till flygfältet. Sedan tog vi grusvägen tillbaka hem.

 

Det var en händelselös, men härlig stund tillsammans och jag behövde bara korta tyglarna vid ett par tillfällen. Hon snittade på 5 km/h och totalt var vi ute i 1 h och 40 min. :-)

 

Vi var så nöjda bägge två när vi var hemma igen. Så skön tur!

Igår skrittade vi iväg över berget på lång tygel. Det var perfekt väder för att rida hur länge som helst, vilket vi gjorde! Vi var så upptagna i vår egna lilla värld att jag missade avtagsvägen till vänster och vips hade vi hamnat hela vägen bort på grusvägen. Inte riktigt vad jag tänkt mig. ;-)

 

Ariel var nöjd i alla fall, så vi tog kortaste vägen hem igen som kompensation. Ändå blev det en och en halvtimme vi var ute och skrittade och njöt. Så grymt härligt att kunna mysa tillsammans. :-)

 

Vi gör ett nytt försök med att rida rätt väg på midsommarafton, vi kan behöva en lugn tur efter dressyrträningen kvällen innan. ;-)

I lördags var det väldigt varmt, så jag väntade till kvällstid innan jag red Ariel. Vi skrittade iväg med ganska ivriga steg och så fick hon trava längs gräsvägen som går mot sjön. Det var en glad trav, lite på tårna sådär, så jag var ganska förberedd när vi vände nosen hemåt och fattade galopp.

 

Tjoho! Tyckte Ariel och fick rejält med fart. Jag blir tyvärr lite feg då och bromsar henne, så istället för att sitta och tjuvhålla för att jag tycker det känns okontrollerbart, så ändrade jag planen och red på grusvägen upp mot berget istället. Hon fick galoppera uppför hela backen, det var jobbigt! Jag fick driva ganska mycket sista biten och det blev ett par avbrott. Var noga med att hon galopperade höger galopp hela tiden.

 

Skrittade tillbaka ned och hon återhämtade sig bra i andningen tills vi var nere igen. Galopp upp igen, den här gången vänster galopp. Kände hur hon började slacka i tempo, men innan jag hann driva satte hon bakbenen rejält under sig och fick sedan bättre galopp igen. Hm... Insåg efter några språng att hon gjort ett galoppombyte, från vänster till höger och då blev det förstås lättare att galoppera, eftersom hon har lättare för höger galopp. Bushäst!

 

Hon fick gå ned i trav och fatta vänster galopp igen, innan jag var nöjd och hon fick skritta hela vägen hem igen. Eftersom hon kändes lugn provade vi med galopp på gräsvägen igen, den här gången bortåt istället. Det gick bättre och jag kunde sitta ned några språng då och då. Härligt! Vi behöver fortfarande jobba med att hon inte får bryta av när jag kommer ned i sadeln, men det känns ändå som vi kommit framåt med galoppen redan. :-)

 

Hon taggade upp lite extra när vi vände hemåt på gräsvägen och blev nog lite besviken när vi skrittade hela vägen hem istället. ;-) Duschade av henne då hon var svettig och sedan fick hon rulla sig torr i hagen. Nöjd häst!

I torsdags var det äntligen dags att rida Ariel igen. Vi skrittade iväg längs grusvägen till vänster om stallet och kikade på alla spännande hästar som gick i sommarhage. Ariel var pigg, men inte så att jag behövde korta tyglarna. 

 

Efter framskrittning blev det mjuk och glad trav, kände hur jag bara flöt med och njöt av min härliga häst. I uppförsbacken med gräsunderlag blev det en härlig galopp, drev på henne lite extra och hon flög verkligen fram. 

 

Sedan klättrade vi i skogen både uppför och nedför, jag kunde sitta på långa tyglar och hon lyssnade på sits och röst. Underbart! :-)

 

Vi var så nöjda och glada bägge två när vi var klara. Så här skall det kännas när man rider! :-)

I måndags var vi ett gäng som red på långtur i stallet. Det var jag och Ariel, G på Sickan, M på Matilda, M på Miranda och M på Putte.

 

Vi växlade vem som var i täten, Ariel trivdes bäst först men gick snällt även när hon var i mitten eller sist. Skönt! Det var endast när hon var sist och vi galopperade som det blev lite jobbigt. Vi har jobbat så mycket med bjudningen i galoppen, så jag ville egentligen inte bromsa henne nu när hon började galoppera lite snabbare. Men så blir det ju när man rider i grupp och har olika tempon.

 

Ariel fick vara tuff brud och gå först över några broar samt genom en del vattensamlingar. Hon är verkligen fantastisk, min lilla tjej. Bara hon får kika lite innan så går hon fram precis överallt. <3

 

Vi hade ridit lite mer än en timme när vi skulle över en skoterbro. Jag var lite skeptisk, då den verkade hal efter regnet, men alternativet var att gå över ån och den var rejält översvämmad. Putte och Sickan gick över bron och sedan var det Mirandas tur innan mig och Ariel. Jag ville inte riskera någonting, så jag hade suttit av Ariel och skulle precis kliva upp på bron då Miranda halkade till och hamnade i vattnet. :-(

 

Efter det vågade varken jag eller M på Matilda ta oss över bron, utan vi red tillbaka samma väg som vi kom istället. Vi möttes upp vid grillplatsen, där hästarna fick äta gräs och vi grillade hamburgare. De andra gick lösa i temporära hagar, men jag ville inte riskera att Ariel gick på egna äventyr (hem till sin son till exempel...) så jag ledde henne så hon fick beta. Sådana gånger är det skönt med distanstränset, bara att haka av bettet och flytta tygeln så det blir grimma med grimskaft istället. :-)

 

Hemvägen var kortare, vilket var tur. Vi var rätt trötta hela gänget tror jag... Ariel gick rätt så nöjt i lugn skritt längst bak, hon visste äntligen var vi var någonstans igen och kände sig nöjd med det. :-)

 

Jag har noterat att hon är ganska ointresserad av att komma fram till mig i hagen, så för säkerhets skull får hon vila fram till bruksridningstävlingen. Det var trots allt länge sedan hon fick vilopaus från ridningen. Vi har ju hållit igång ganska intensivt ända sedan i januari. Vila blir nog bra!

I lördags var det fruktansvärt varmt, så när jag tog in Ariel från hagen var hon redan svettig i sadelgjordsstaden och ljumsken. :-S Beslöt mig för att ta det lugnt, men ändå försöka galoppera några minuter. Hade jag fått välja hade jag skjutit upp ridningen till kvällen, men det kan hända att bruksprovet går i samma hetta och då måste vi ha tränat på det.

 

Skrittade iväg på grusvägen mot Hammar. Galopperade uppför den härliga gräsvägen innan vi vände tillbaka, skrittade nedför och svängde in på gräsvägen mot Hammar. Den var ganska vattensjuk, så det blev bara skritt där. Kom fram till vägtrumman där vägen rasat och ville inte riskera någonting utan vände hemåt istället.

 

Tillbaka vid galoppgräsvägen så blev det förstås lite mer galopp. ;-) Sedan skrittade vi genom skogen och längs klätterstigens slut innan vi var hemma igen. Totalt 40 min varav 3 min galopp resulterade i en häst där svetten rann i floder. Hon var pigg i alla fall. :-P

 

Spolade av hela hästen med vattenslangen, det var uppskattat! Till och med i ansiktet ville hon bli duschad. Sedan fick hon äta betfor innan hon återvände till hagen för att njutningsfullt rulla sig i leran. :-D

Igår tyckte jag mig känna lite puls i höger bak på Ariel. Det är så förbaskat svårt, jag känner pulsen med fingertopparna men inte med handryggen, så risken finns att det är min egen puls jag känner. :-S

 

Jag tog det säkra före det osäkra och skrittade enbart. Tanken var att hitta vägen som går från Nyland hem till mitt stall och vi hamnade på en helt ljuvlig gräsväg. <3 Den var lång och med bra sikt, dessutom en svagt sluttande uppförsbacke. Verkligen perfekt att galoppera på! Ariel längde steget lite, men tråkiga ansvarsfulla matte satt ju på ryggen. :-P Lovade henne att vi skulle galoppera där så fort hon slutat ha puls i benet. Gissa om jag längtar!

 

Vi kom så småningom till en korsning, där jag blev osäker. Vägen fortsatte rakt fram och så var det en mindre väg till vänster. Fick känslan av att vi egentligen skulle svänga vänster (Ariel ville det, men hon ville å andra sidan in på alla sidovägar hela tiden...), men beslöt mig för att rida rakt fram.

 

Insåg snabbt att det inte var vägen till Hammar, då det dök upp några stugor som jag inte kände igen. Men jag beslöt mig för att rida vidare och låta Ariel hitta hem. KUL!!!! Svarade hon på den uppgiften och skrittade på rätt så ivrigt rakt fram. Hon fick göra ett vägval när vägen blev till två stigar, men hon var helt på det klara med vilken stig vi skulle ta.

 

Lagom till att jag började bekymra mig om vart vi var, kände jag igen en stig som gick till vänster och insåg att vi kommit in på stigen efter klätterstigen. Ganska snart dök ett hus upp som jag kände igen och Ariel blev ännu ivrigare. Att hitta hem är verkligen det roligaste hon vet!

 

Tillbaka i stallet igen var det en mallig häst som fick äta betfor. ;-) Kände igenom benen igen och jag tror (...) att det fortfarande var puls i höger bak. Fasiken vad svårt det är... :-S

I söndags blev det först en skrittsväng längs med klätterstigen för att få igång kroppen ordentligt. Ariel var lite mer på tårna än vanligt och vid läskiga huset blev det motorstopp flera gånger. ;-) Vi jobbade på att gå lugnt uppför och göra halt nedför, det var så tråkigt tyckte Ariel. Fort skall det gå!

 

Sedan travade vi på grusvägen förutom i nedförsbackarna. Tog oss förbi stallet igen (va? tyckte Ariel) och fortsatte mot Helgum. Svängde in på en underbar gräsväg där Ariel fick galoppera.

 

Första galoppen var handbromsen i, men så var det på bortaväg och dessutom en ny väg. Jag var lite osäker på hur vägen gick och hur bra underlaget var, givetvis känner hon av det och bromsar sig. På hemväg fick jag en bättre galopp, tills hon fick syn på en cyklist på vägen och mjukt saktade in och gjorde halt. Jag har ju lärt henne att stanna och titta på farligheter, så jag kan inte riktigt bli arg på henne. ;-)

 

Vände tillbaka och galopperade några meter innan vi återigen vände hem i galopp. Den här gången drev jag på i galoppen och fick en riktigt härlig känsla. Det var tryck i bakkärran och ett mjukt sug i handen. Det gick lite fortare än jag ridit Ariel i, men när jag satte mig ned och bromsade var det inga bekymmer att stanna.

 

Tänkte återigen på citatet från en världsryttare. "De hästar som du lätt kan bromsa, är de hästar du skall rida fort på" Hm... Får försöka övervinna mina farträdslor lite. ;-)

 

Vi skrittade grusvägen tillbaka och hemma i stallet fick Ariel äta betfor (för att få i sig mineralerna) medan jag tog av utrustningen och kände igenom benen. Hittade puls i höger bak och vänster fram. Gaah! Inte bra! Tog några djupa andetag och beslöt mig för att låta henne vara ledig någon dag och sedan skritta några dagar. Förhoppningsvis är det ingen stor grej utan bara lite extra aktivitet i benen.

Igår var det dags att börja galoppera uppsuttet. :-) Vi har ju fuskat med några galoppsprång här och där senaste ridturerna, men nu var det en minuts galopp som gällde.

 

Red iväg uppför berget och efter lite trav blev det galopp uppför den ganska sugande backen. Härligt! Ariel tyckte att det var jobbigt, så hon bröt av ett par gånger och fick fatta igen. Sedan fick hon pusta i skritt ganska länge innan vi travade några minuter här och där som det passade.

 

Hon var helt fantastisk att rida, kändes mycket mer harmonisk än tidigare och lugnare även på hemväg. Tänkte att det äntligen lossnat, tills jag kom på att det var första natten hon sov ute... Så klart hon är lugnare när hon äntligen får röra på sig så mycket hon vill. Den damen skall verkligen inte vara på box...

 

Nåja, en höst, vinter och vår till skall hon nog klara av. ;-)

Förra lördagen red Ariel och jag iväg på äventyr. Planen från början var att bara skritta, men så blev det förstås inte. ;-) Vi red längs grusvägen som vi ridit helgen innan med sällskap, jag tänkte att jag skulle hitta runt själv, men det gick sådär. :-P

 

När vi kommit uppför berget skulle jag hitta avtagsvägen till vänster som gick genom skogen och mynnade ut vid korsningen som antingen ledde hemåt eller till flygfältet. De första tre avtagsvägarna jag tog ledde ingenstans, utan vi hamnade mitt i skogen och fick ta oss genom en massa bråte. Till sist kom vi tillbaka till grusvägen, men mellan stället vi stod på och grusvägen var det ett stort dike. I kanten på diket växte det smågran, så det var svårt att se själva botten. Sluttade det eller var det plant? Jag blev osäker och förklarade för Ariel att jag inte ville riskera någonting genom att gå nedför och uppför (?) diket. Ariel svarade självsäkert "Det här fixar jag matte!" och innan jag hann hejda henne hade hon hoppat över en meter från där vi stod, över diket och upp på grusvägen... Den där hästen alltså... :-P

 

Sedan kändes förstås skrittandet lite tråkigt, så vi travade iväg tills vi hittade rätt avtagsväg (som var några hundra meter längre bort) och skrittade sedan genom skogen. På några partier travade vi och vid ett sådant tillfälle tänkte jag "Nä, vad traven blev forcerad, här skulle det vara bättre att galoppera". Varvid Ariel förstås läste mina tankar och fattade en mjuk, lugn galopp. <3 Lät henne galoppera några språng innan jag saknade av, det gäller att uppmuntra henne när hon själv bjuder upp i galopp sådär!

 

Eftersom vi virrat omkring lite för länge i skogen innan, så red vi inte bort till flygfältet. Utan när vi kom i korsningen så tog jag vänster istället och kom fram längs en grusväg en bit bortanför grusvägen vi först svängt in på. Ariel var pigg och glad, men fick nöja sig med att skritta hem sista biten ändå.

 

Jag blir bara så varm i kroppen när jag tänker på henne, hon ställer verkligen upp för mig i alla situationer. Hon litar på mig, så nu måste jag lära mig att lita på henne och låta henne få galoppera fort och hoppa sina älskade hinder. För det är hon värd!

Förra måndagen red vi iväg till vänster om stallet. Som vanligt är Ariel väldigt tittig på den vägen, så det är bra att kunna trava vissa partier. Följde inte schemat slaviskt, men det blev i alla fall mer än tio minuters trav totalt.

 

Vi passerade för första gången över bron som är över sjön, Ariel kikade lite med gick ändå framåt när jag sade till henne. I traven efteråt sög hon tag i bettet och ville mer, så jag lät henne flyta över i en mjuk, härlig galopp i några språng. Underbart att känna när vi haft sådana problem med galoppen tidigare.

 

Hemvägen gick lite fortare som vanligt, men inte värre än att jag hade koll på henne. Hemma igen var hon nöjd, om än inte trött. ;-) Vi gick över bron som hör till bruksbanan sedan, inga bekymmer. Däremot var plattan (gatubrunnen) lite knivigare, hon föredrar att kliva över den. Får bli mer träning...

I söndags fick jag och Ariel följa med M på Miranda och M på Matilda på tur. Jag börjar först nu inse vilka fantastiska ridvägar som finns runt Ariels nya stall.

 

Vi började med att rida längs grusvägen där vi gick omkull. Ingen is fanns det nu, men jag måste ändå ge Ariel en eloge för att hon vågade passera bommen fast vi sist gjorde oss så illa (eh, mest jag förstås). Hade jag varit häst vet jag inte om jag hade lyssnat på ryttaren...

 

Grusvägen fortsatte sedan upp över berget och vi travade i uppförsbacken. Det var mycket bra för Ariel, hon taggade ned lite när hon blev trött, även om sällskapet förstås gjorde henne lite extra glad. Eller om det var de nya ridvägarna. ;-)

 

Vi fortsatte längs en stig och när den sedan mynnade ut på en grusväg och vi fick välja vänster (= hem) eller höger (= ytterligare en runda) hann vi knappt diskutera förrän Ariel bestämt valde höger. Hon älskar verkligen att rida på upptäcktsfärd. :-D

 

Grusvägen slutade sedan i fyra (!) olika vägar som alla verkade leda till spännande ställen. Jag längtar så efter att få fortsätta vidare och vidare, mot nya äventyr. Vi valde dock att rida in på stigen som ledde till flygfältet och sedan följa grusvägen hem igen.

 

På hemväg blev det en travstund igen och rätt vad det var så började Ariel jobba rätt och jag kunde njuta av en lösgjord och taktmässig häst. Härligt!

 

Hemma igen peppade vi varandra inför bruksridningstävlingen, så vi provade både lastbryggan och gatubrunnen. Lastbryggan tycker Ariel är hur lätt som helst, i och med att vi jobbat så mycket med uppsittningar från olika föremål. Gatubrunnen förstod hon dock inte vitsen med, utan visade gärna hur bra hon kunde kliva utan att nudda den... ;-) Men det kommer med lite träning, det är jag övertygad om.

Förra fredagen beslöt jag mig för att inte bry mig så mycket i Ariels hetsande. Jag skulle fokusera på vart vi skulle och vilken gångart vi skulle ha och sedan fick hon studsa runt bäst hon ville.

Den taktiken verkade fungera helt okej, för hon blev successivt allt lugnare och fin även i traven. Stundtals önskade jag att jag hade haft någon som filmade... Det är så härligt när hon plötsligt liksom hittar takten i hela kroppen och jag bara kan "gunga med" där uppe. <3

 

Hon verkade rätt nöjd när vi var hemma också, så jag tror hon upplever samma härliga känsla.

På kvällen efter att hovslagaren varit ute red jag ut på Ariel. Hon var fruktansvärt pigg, värre än på länge. Det var som om hon ville visa mig att jag måste rida alla dagar framöver, nu när jag har 1 ½ veckas semester...

 

Vi red på grusvägen över broarna och Ariel hade sådant tryck i bakkärran hela tiden. Inget vilande på steget där inte... :-( I traven var det ökad trav blandat med slängtrav, inte skoj att rida eller bra för hennes ben. Försökte dämpa henne så mycket som möjligt, men samtidigt vill jag inte sitta och förhålla hela tiden heller.

 

Det var först sista kvarten som hon blev ridbar, men då blev hon riktigt fin! I sista travpasset gick hon till och med i form. <3 Då var jag lycklig igen. Om jag bara hade sluppit de där första fyrtiofem minuterna av hysteriskt studsande...

Igår red vi iväg till vänster om stallet och som vanligt var Ariel tittig och lite studsig. Jag försökte att bara andas lugnt och ignorera hennes idéer. Vi travade fem minuter i sträck bortåt, efter någon minut var det en ganska långsam trav hon presterade, det blev helt klart jobbigare än hon tänkt sig. ;-)

 

På hemväg var det fyra minuter trav som gällde och redan efter några steg började hon jobba rätt genom hela kroppen. Hon mjuknade mer och mer, plötsligt var det som om vi var i balans tillsammans. Hon gick i form med ett lätt stöd i handen och jag bara flöt med i den otroliga känslan.

 

Var nästan gråtfärdig av lycka när vi saktade av till skritt och Ariel verkade också nöjd. Det är jobbigt att jobba i form, så vi tar ett steg i taget tillsammans. Men det var en häftig känsla och jag längtar redan till nästa gång!