Ariel 3525

I söndags skrittade vi ut igen, vi gör ju inget annat än skrittar. Men snart, så snart, är det dags att börja trava. Redan om två veckor! :-D

 

Vi red längs grusvägen och hela vägen bort till den vändplanen. Ariel gick i ett fantastiskt härligt tempo, det var bara att följa med och njuta. Större delen av vägen går på plan mark och jag tror hon tyckte det var skönt efter backträningen dagen innan. Hon höll ett snittempo på 5 km/h hela tiden, även på hemväg. :-)

 

Vid ett tillfälle på hemväg blev hon lite ivrig och började takta, då tänkte jag "ett, två, tre, fyr" långsamt i huvudet och vips så dämpade hon farten och började skritta rent. Så coolt! Beslöt mig för att testa vad som hände om jag räknade snabbt istället och Ariel svarade direkt med att stressa iväg i halvtrav. Den hästen är känslig...

 

Att kunna skritta henne i en timme på lång tygel och känna sig helt trygg och harmonisk, det är verkligen underbart. Jag var så rädd att mista henne i somras, men nu hoppas och tror jag på en framtid med många härliga år framför oss.

 

Hemma igen ville Ariel inte gå tillbaka till stallet, utan tog sig en extra tur runt gården. Hon fick en morot av mamma för att hon var så snäll, sedan var hon nöjd och kunde tänka sig att återvända till sina kompisar. ;-)

I lördags skrittade vi iväg längs skoterleden. Det var helt okej underlag, även om jag börjar längta efter våren... En bit längs vägen stötte vi på en liten bäck, med hovavtryck efter där Hampus klivit över dagen innan. Men tydligen var bäcken livsfarlig, kände hur Ariel laddade i bakdelen men hann inte ställa mig i fältsits förrän språnget kom. Herrejösses vad hon hoppar med ryggen den hästen! Höll mig kvar i alla fall...

 

Skrittade vidare på en lite mer taggad häst, men när skoterleden var slut och vi fortsatte uppför nya grusvägen gick luften ur henne lite. Det är en rejält brant backe och den fortsätter i vad som känns som en evighet. Älskar verkligen våra backar! :-D Ariel pustade och suckade, föreslog flera gånger att vi skulle vända, men fortsatte kämpa när jag bad henne. <3

 

När vi sedan vände balanserade hon sig riktigt bra i nedförsbackarna, visst behöver hon stöttning, men det är mycket mindre än tidigare. Hon bygger så mycket bra muskler nu. :-)

 

När vi kom tillbaka till bäcken var jag beredd, ändå blev det ett jättesprång... Provade att gå över bortåt igen, då klev hon över. Nöjd klappade jag om henne och vände hemåt, då hoppade hon ännu större över och fortsatte i galopp. Hm... Det var inte riktigt hoppträning jag tänkt mig redan, men nu är jag i alla fall förberedd nästa gång vi rider där. Får bara se till att inte rida i bomlösa så hon hoppar mig ur sadeln...

 

Hemma igen var hon rätt så trött, men mycket nöjd med sig själv. Mitt hjärta! <3

Igår skrittade vi iväg över berget. Underlaget var blötsnö, så Ariel tyckte det var ganska jobbigt. Hon försökte vända hemåt flera gånger, jag börjar inse mer och mer att hon inte är någon uterittshäst. Fick hon bestämma skulle hon bara hålla till på ridbanan, se fin ut i trav eller hoppa hinder. ;-)

 

När jag vände henne hemåt efter en halvtimme kom turbomotorn igång. Jösses vad bråttom hon fick. Jag fick stötta henne i nedförsbackarna och då hon var rejält på tårna eftersom vinden kommit igång så blev det kort tygel nästan hela vägen hem. Jag ogillar att skritta på kort tygel, men samtidigt går säkerheten före i sådana här lägen.

 

Ariel var svettig när vi kom hem, men då det var flera plusgrader, sol och mycket vind, så fick hon självtorka. Jag har inget täcke som passar henne bra, så någon dag måste jag ta mig samman och köpa ett nytt. Men jag avvaktar så länge jag kan. ;-)

Idag skrittade vi iväg längs Storgatan. Ariel var måttligt förtjust i att pulsa i djupsnön, men jobbade ändå på riktigt bra. Hon har en bra egen motor, så jag behöver sällan störa henne med skänklarna när vi skrittar. I slutet på Storgatan fortsätter en skogsbilsväg till vänster, så idag red vi in på den och kom ganska långt på den. Jag vet att den slutar vid ett stort nätverk av grusvägar, så det blir riktigt roligt längre fram när vi inte behöver skritta för att ta oss fram. :-)

 

Hemvägen gick som vanligt lite fortare, men hon taktade ingenting och balanserade sig riktigt bra i nedförsbackarna. Jag beslöt mig för att vara lat och ta asfaltsvägen sista biten hem, det är ungefär tjugo meter med bra sikt åt bägge hållen.

 

Givetvis kom det ganska snart en lastbil med bred last. :-S Föraren såg oss och saktade snällt in och körde långsamt förbi. Ariel reagerade inte överhuvudtaget, så skönt! Vi hann sedan fortsätta ett par meter innan det kom dundrandes ytterligare tre (!) lastbilar med samma last som den första. Dessa tre saktade inte alls in utan förutsatte att Ariel var lugn eftersom det redan passerat en lastbil. Jag blev ganska orolig, kan jag ärligt erkänna, speciellt som de stänkte ganska mycket vatten på vägbanan. Men Ariel var fantastisk och brydde sig ingenting. Finaste flickan! Jag har dock lärt mig en läxa, det är lika bra att undvika asfalten så mycket det bara går. Jag vill inte riskera att någonting händer med min prinsessa!

Igår tog jag in Ariel i stallet och gjorde i ordning för ridning. Det blev hoppsadeln för första gången på evigheter. Jag behöver jobba på min hoppsits och Ariels rygg mår bra av att variera sadel.

 

Provade att klicka vid tränsning, men hon var inte särskilt intresserad av att klickerträning igår. Istället för att envisas, så lät jag det vara och gav henne en morotsbit när jag tränsade istället.

 

Det kändes ovant att sitta upp i hoppsadeln och ännu mer ovant att kunna spänna sadelgjorden från hästryggen. :-P Ariel skrittade på lika glatt som vanligt, så hon verkar fortfarande nöjd med sin sadel (som hon "ärvt" från Hampus) fast hon ändrat sig lite i ryggen.

 

Jag fokuserade på att hon skulle hålla tempot, vilket hon tyckte var jobbigt i den djupare snön, men hon tuggade på bra i alla fall. Om en månad får vi börja trava...

Idag red vi längs skoterleden i moddig blötsnö. Det var en plusgrad och lite vårkänslor i luften. Ariel jobbade på bra bortåt, hon går i en lugn skritt så som hon alltid gör. Tyvärr har hon blivit lite för slimmad nu, så sadeln glider bakåt i uppförsbackarna. Suck! Jag som sålde min snygga röda förbygel för att jag inte tyckte att den behövdes längre. Då visste jag ju inte att jag skulle flytta hem till backiga Helgum. Nu har Ariel en helt okej förbygel i läder också, men den röda var så smidig att knäppa fast och rengöra. Jaja, man lär så länge man lever.

 

När vi vände hemåt blev Ariel väldigt ivrig, så då fick vi fokusera på takt och balans. Fyrtaktig skritt hela tiden och lugnt tempo i nedförsbackarna så balansen bibehålls. Hon blir allt bättre på detta, jag måste erkänna att hon har en riktigt bra broms. Känns skönt inför kommande ritter, när hon är mer igång och det blir högre tempo. Kanske vågar vi oss på en riktig busgalopp i år?

 

Hemma igen kunde jag konstatera att Ariel var svettig på bogar och bringa. Hon fick på sig fleecetäcke och regntäcke innan hon fick gå ut i hagen igen. Bägge täckena kändes för små, hur mycket har hon egentligen breddat sig? Undrar om det finns något täcke kvar som passar henne, eller om jag måste köpa nytt. Hm...

Då jag haft annat för mig har Ariel fått vara ledig några dagar. Det var helt klart inte okej. ;-) Igår när jag tog in henne var hon ganska nipprig och fokus låg överallt utom på mig. Hon studsade nästan ut genom stallet när jag gjort klart henne och jag fick påminna lite om vem som egentligen leder vem...

 

Måste ändå ge henne en eloge, hur ivrig hon än är, så står hon helt stilla medan jag sitter upp och gör klart för att rida iväg. <3

 

Hon var väldigt ivrig första fem minuterna, sedan lugnade hon sig och njöt av att vara ute. På hemväg tränade vi lite halter, både avsaktning och igångsättning gick lite segt, det märks att hon är rostig i ridningen. Men vi har gott om tid på oss att hitta tillbaka till känsligheten.

 

Eftersom hon reagerat bra på första månadens igångsättning, så kommer jag från och med nästa helg att rida henne lite oftare än varannan dag. På vardagarna så blir det varannan dag förstås, men när jag har tid på helgen kommer hon få skritta bägge dagarna. Hon älskar verkligen att vara ute och röra på sig. :-)

 

Hon hade för övrigt på sig nya sadelgjorden, det är en likadan svängd sadelgjord i läder som hon haft sedan 2009, men en decimeter kortare. Hon har smalnat av lite mer än när hon var unghäst. :-D

Igår skrittade vi iväg på en längre tur på Storgatan. Ariel tyckte det var väldigt onödigt och vinglade både hit och dit när jag försökte få henne att fortsätta framåt vid första vändplanen. Tydligen var Storgatan precis lagom lång innan den förlängdes, för hon förstod inte alls vitsen med att fortsätta.

 

Efter 25 minuters vingel så vände vi och skrittade hem igen. Då var det så bråttom, så bråttom. Vi var visst sena till något viktigt möte som Ariel kom ihåg men matte glömt. ;-) Efter 22 minuter var vi äntligen hemma igen. :-P

 

Jag har successivt ökat passen, så från och med denna vecka är det 30 minuter skritt på vardagar och 60 minuter skritt på helgen. Vi jobbar 3-4 pass/vecka, då jag vet sedan tidigare att hon fungerar bäst med träning varannan dag.

I fredags red vi iväg längs grusvägen. Ariel var så där härligt fokuserad som hon kan bli ibland och snön hjälpte nog till att dämpa en del av hennes iver. Eller så var det uppförsbackarna som gjorde susen. ;-)

 

Kunde inte låta bli att korta tyglarna och göra några skänkelvikningar fram och tillbaka över vägen. Ariel flöt verkligen åt sidan, när jag koncentrerade mig så hon bara gick några steg i taget åt vardera håll kändes det som hon var en smidig orm som böljade fram. <3

 

Åh vad jag längtar tills vi är igång med dressyrjobb igen. Men om allt går vägen så kan vi börja med det redan i mitten på maj, det kommer att vara så härligt! :-)

Jag var lite snurrig igår, så jag sadlade lite för långt bak. Inte så att det störde alltför mycket men det var inget jag skulle vilja rida dressyr i. ;-) Sedan när jag skulle tränsa (bytte träns till hopptränset då distanstränset är för litet när hon har vinterpäls) så kändes tränset väldigt stort och konstigt. Justerade sidostyckena men blev ändå inte helt nöjd.

 

Skrittade iväg längs skoterleden i en trevlig skritt. När jag kommit ungefär halvvägs bort insåg jag att det inte alls var hennes hoppträns som jag tränsat med, utan Hampus. Oups! Inte konstigt att det kändes stort... Tur i oturen att vi bara skrittade, Ariel var snäll och stod ut med mattes klantighet.

 

Hon var så lugn på bortaväg att jag fick driva på henne ett par gånger. Trodde at det var djupsnön som dämpade henne, men så fort vi vände hemåt fick hon en faslig brådska.

 

Jobbade med att hon skulle sänka tempot i nedförsbackarna och det gick sådär. Ibland var hon superlydig och ibland låtsades hon som om hon inte alls förstod. ;-)

 

Lät henne tuffa på ganska fort i skritt där jag vågade. Försöker hålla mig till Peter Marknes tips från ponnyakuten "När du har en häst som är så lydig på bromsen, så måste du våga gasa"... Fegismatte...

 

Hemma igen var det stora gäspningar från Ariel. Det verkar vara precis lagom med halvtimmeslånga turer på vardagarna, hon har fullt upp med att hålla reda på allt.

I lördags vågade sig jag och Ariel för första gången förbi lösdriften och ut på Storgatan. Jag var orolig att de andra hästarna skulle följa efter oss, men de höll sig snällt kvar i hagen. :-)

 

Ariel var också lite spänd i början, förmodligen för att jag var spänd. Men hon tyckte att det var väldigt roligt med en ny väg och även om hon gått där en del 2011, så har vägen förlängts och blivit ännu mer spännande. :-)

 

Det var en händelselös men mysig uteritt, jag blir så glad när jag rider henne! Några gånger försökte hon smyga upp i trav, men det var lätt att dämpa henne. Däremot upplever jag att hon vuxit ur sitt distansträns (dvs med vinterpäls på sig), så jag får se om jag byter ut tränset mot dressyrtränset istället.

 

Tillbaka i stallet passade jag på att mäta henne, förvisso inte korrekt uppställd häst och plant underlag, men jag fick henne ändå inte till högre än 143 cm. Begriper inte hur hon kan kännas så stor när hon inte vuxit någonting. :-S

Jag förstår inte hur jag lyckas, men hur fint väder det än är, så börjar det blåsa så fort jag skrittar iväg på Ariel. Men igår så var hon fokuserad på mig hela tiden, så det gjorde inget att det blåste. En stor seger!

 

Vi skrittade bort längs grusvägarna och mestadels fick hon gå på lång tygel. Ibland fick hon flytta sig för en skänkel, men mest var det bara rakt fram som gällde.

 

Några gånger var jag tvungen att korta tygeln för att stötta henne i nedförsbackarna och ibland höll jag kvar kort tygel när vägen planade ut. Hon var så grymt fin de korta sekvenserna. Jag längtar enormt mycket efter att få rida dressyr på henne igen, men tiden går fort, så snart får vi börja med det.

 

Just nu skrittar vi en halvtimme på vardagarna, det är lagom länge i kylan. ;-)

Igår var Ariel extra taggad när vi skrittade iväg mot skoterleden. Träffade på grannarna K och B med hund, men de skulle precis åka iväg i bilen, så Ariel hann knappt uppfatta vad som hände. Sedan följde vi efter bilen en stund längs grusvägen.

 

När bilen försvunnit ur sikte mötte vi grannarna M och S, så då var vi tvungna att stå och prata lite. S hade träffat Hampus dagen innan, så han trodde först att det var Hampus igen. Ariel tyckte det var väldigt onödigt att stå stilla, men hon stod där hon skulle i alla fall. Duktig tjej!

 

Vi fortsatte över vägen och en bit in på skoterleden, men vände ganska snart. Det var lika bra, vägen är ganska brant så det är tufft för Ariel att hålla ordning på fötterna.

 

Det blåste mycket mer än jag hade märkt av, så det förklarade varför Ariel var så taggad. Hade jag märkt hur mycket det blåste när jag red iväg, så vet jag inte om jag hade ridit... Men i och med att vi hade medvind då, så märkte jag det inte.

 

Hemvägen blev ganska mycket studs, hon blir extra taggad av vinden och sedan är hon alltid laddad på hemväg. En del övergångar till halt eller ett par halvhalter höll henne dock i schack.

 

Hemma igen var hon mycket nöjd, medan Hampus var väldigt upprörd. Så det blev snabb avsadling så hon fick återvända till hagen och de oroliga kompisarna. ;-)

Igår blev det en skrittsväng igen. Ariel var så glad när vi skrittade iväg. Hon blev faktiskt piggare ju längre vi red, även om det märks efter ridturen att hon egentligen inte är så tränad.

 

Vi red längs skoterleden och grusvägen, när mobilen signalerade att vi skulle vända och Ariel bestämde sig för att vända innan hon fick hjälperna. Hm... Vi fick fortsätta en liten bit till och sedan vända på mitt kommando istället.

 

Hemåt är hon som alltid ännu piggare. Igår kunde jag rida henne på lång tygel bortåt, men det är ingen mening att försöka hemåt, där är det kort tygel och flera halter som gäller...

 

Hemma igen var hon nöjd, men ganska trött. Däremot var Hampus väldigt upprörd över att vi varit borta så länge, så vi får se hur långa turer vi törs ta framöver... ;-)

Efter tio månader och arton dagar fick jag äntligen sitta på Ariel igen! Igår var det lite mildare temperatur, åtta minusgrader och bara lite blåst.

 

Hon var väldigt stökig i stallet, ville inte stå stilla när jag gjorde i ordning och sadlade. Trodde att det var oro över Ricky som gjorde att hon var så. Men när jag ställde upp henne för uppsittning stod hon helt stilla, även medan jag grejade med mobilen och tog på mig handskarna. Duktig tjej!

 

När vi sedan skrittade iväg var det mer taktning och smygtrav än skritt. ;-) Hon var så lycklig över att äntligen få börja jobba igen, så hon studsade på rätt så frisk. Vi snirklade omkring runt gården och jag fick göra många halter för att dämpa hennes iver.

 

Rätt vad det var började Ariel använda sin energi till att jobba istället. En inbjudande hand från mig och lite drivning trots att hon var ivrig, så började hon söka sig i rätt form. Jag berömde henne och då kom ryggen upp ännu mer och hon började frusta då det blev jobbigt.

 

Sedan var ridtiden över och jag fick sitta av och berömma istället. Ariel var mycket nöjd med sig själv, men gäspade ett par gånger. Det märks att hon inte behövt jobba på ett tag... ;-)

 

Åh, det känns så himla roligt att vara igång!

Det är fortfarande isgata ute, även om den senaste dagarna döljts av ett fluffigt vitt täcke som lurar en att tro att man får fäste...

 

Ariel får fortsätta vara ledig, men på fredag kommer hovslagaren och då åker skor och broddar på oavsett beslut om igångsättning uppsuttet eller inte. Jag hoppas förstås att jag får börja rida igen, men annars blir det promenader och tömkörning ett par månader. :-)

 

Ariel är ganska nöjd med att vara mamma, men visst längtar hon efter lite ridning...

 

Förra måndagen (26/8) var det dags för återbesök hos Ultuna igen. Ariel var lite motvillig in i transporten, men gick i alla fall in efter någon minuts betänktetid.

 

På Ultuna hann vi inte vara i boxen många minuter innan veterinären kom. Det var samma veterinär som såg Ariel första gången, så jag fick berätta om hur det gått sedan dess. Hon hade även läst in sig på journalen.

 

Efter att ha gått in i undersökningsspiltan blev det först kamera, där allt såg bra ut förut ett par ställen på slemhinnan och sedan spolades Ariel igen. Veterinären tog även urinprov som visade sig vara negativt, dvs ingen bakterietillväxt utan helt ren urin. Så skönt!

 

Ariel var väldigt nöjd när vi åkte därifrån och speciellt när jag lovade att det var sista återbesöket. Veterinären var också med på det, dels för att vi flyttar 40 mil från Ultuna men framförallt för att Ariel tillfrisknat så bra och har tillbaka full funktion av urinblåsan.

 

Så grymt skönt! Nu är det bara sviterna efter fånganfallet som skall bli bra. Hon var lite öm när veterinären kollade på henne på hårt underlag, men så blir hon alltid när hon är nyverkad. Så vi fortsätter med hagvila framöver.

Sedan i tisdags går Ariel ute dygnet runt och betar. Hon är kvar i vinterhagen med Ricky och när jag kommer på kvällen har hon oftast tagit vilopaus inne i ligghallen. Så skönt att hon verkar klara av att gå på gräs, men det stärker mig i min misstanke om att det var förlossningsfång. När jag var på Fjord-SM och pratade med några uppfödare kände de också igen problemen, antingen får de fång av kvarvarande efterbörd, eller så får de fång när fölbrunsten rensar ut det som finns kvar i livmodern. Surt att hon fick fång, men så länge hon blir bra är jag nöjd.

 

Till helgen kommer hon och Ricky få gå ut med de andra hästarna i sommarhagen, det kommer bli så skönt. Förhoppningsvis får Ariel hjälp med barnpassning av de andra hästarna, just nu är Ricky lite väl krävande stundtals. ;-)

 

Hon kissar fortfarande skvättar, så idag skall jag ringa och diskutera med veterinären jag har förtroende för. Kan hon ha fått urinvägsinfektion mitt i alltihop?

Igår fick jag en sådan lust att mysa lite med Ariel. Så efter att jag borstat bort en gigantisk hög med päls så tränsade jag och satt upp barbacka. Hon är så grymt bred över ryggen nu, väldigt bekvämt men samtidigt ingenting att hålla om med benen. :-P

 

Beslöt mig för att inte riskera för mycket utan rida i sommarhagen och känna mig för lite. Vi skrittade ett varv och travade ett par långsidor. Jag försökte rida lätt i traven, men det tyckte hon inte om. Förmodligen för att jag klämde lite för mycket om magen. Sedan skrittade vi till ridbanan och red ett par varv. Fattade galopp och galopperade en halv långsida, mer klarade inte hennes balans av. Underlaget var inte precis plant, så jag lät henne sakta av när det blev för osäkert. Skönt att hon börjar bli lite klokare med sådant.

 

Sedan återvände vi till stallet och jag fick borsta bort ännu en gigantisk hög med päls. Det är sjukt vad hon fäller nu... Hennes bästis Lucky (som är fux) har tydligen massor med vita hårstrån från Ariel. De står och kliar varandra hela tiden, om inte Ariel ligger i halmen och sover förstås. Det behövs mycket sömn nu...

 

Sedan fick Ariel äta kraftfoder och eftersom jag vet att fölis blir upprörd då, så fick E passa på och känna på magen. Mycket riktigt kom fölis igång och sprattlade. Det är ju inga riktiga sparkar egentligen, mer som att magen bubblar eller går i vågor. Häftig känsla är det i alla fall. :-D

Igår blev det en rejäl genomborstning av Ariel. Hon fäller kopiösa mängder nu och eftersom jag inte borstat henne på en vecka så var det en del päls att få bort... Hon verkade mycket nöjd med behandlingen.

 

Gjorde i ordning henne för ridning och red sedan iväg. Först hade jag bara tänkt skritta, men hon var så glad och det var så härligt väder så det råkade bli både trav och galopp. Hon var mjuk i kroppen och så lyhörd. :-) Vi gjorde lite tempoväxlingar i trav och lekte lite med galoppen, ingenting seriöst.

 

På hemväg var hon som vanligt mycket piggare, så jag red in på avsticksvägar för att galoppera henne under lite lugnare former. Någon gång skall jag våga mig på att galoppera lite snabbare med nosen hemåt, men inte när underlaget är snötäckt is. :-P

 

Skrittade sista kvarten hem, med en mycket nöjd Ariel. Hon älskar verkligen att bli riden och jag blir mer förtjust varje gång jag rider henne. ;-)

 

Åter i stallet blev det mer borstning för att bli av med pälsen innan hon fick kraftfoder och återvända till hagen.