Äventyrlig avskedsritt
Igår fick Ariel vila, det var en massa andra saker som skulle hinnas med och så var dagen plötsligt slut. :-P
Men idag var det dags för sista turen här uppe. Givetvis blev det min favoritrunda mot Nyland, massor med härliga backar!
Inför avfärd, i easybootväskan finns kamera och hovkrats.
Ariel var pigg och glad som vanligt, även om hon gärna ville vända när vi kom till den branta uppförsbacken på bortaväg. Vi tuffade dock på och sedan blev det utför mest hela tiden. Lite trav och galopp där det var plant och så dök det plötsligt upp ett hinder i vägen!
Granen var lite för hög för att kliva över, så vi fick ta en omväg runt den. Typiskt nog låg den i bästa galoppbacken, så det blev ingen galopp där på hemvägen. Men när vi tagit oss förbi granen så fortsatte vi traktorvägen mot Nyland. De flesta vattenpölar hade blivit enbart gyttjiga fläckar nu, så vi kunde trava lite fler ställen. Precis när klockan larmade att vi ridit en timme kom vi fram till en liten tall som ramlat över stigen. Jag kollade landningssidan och kunde sedan inte låta bli att ta den i trav. Fast den var så låg så det blev inget hopp utan bara lite högre benrörelser. Så hoppsugen nu!
På hemväg fick Ariel dricka i de pölar som fanns kvar och i den största utav dem så vek hon plötsligt benen och lade sig. Jag hann tänka att sadeln skulle bli förstörd innan jag fick henne upp på benen igen. Bustjej! Ingen fara skedd, bara matte som blev blöt om foten och halva vaden. :-P
På hemvägen blev det lite mer trav och galopp, Ariel var så pigg men orkade som vanligt inte lika mycket som hon själv önskade. Några språng i brant uppförsbacke och sedan behövde hon skritta. ;-) Så perfekt när man vill dämpa sin överpigga häst lite.
Låååång uppförsbacke
Hemma igen var det en nöjd tjej som blev avsadlad. Hon fick beta medan jag borstade bort all lera, det var ingen vacker syn precis. Men hon var glad och det är det viktigaste!
Klia bringan är skönt efter träningen
Imorgon får hon gå ut en sväng i hagen innan transporten kommer vid åtta och hämtar henne. Vårt roliga norrlandsäventyr är över, men det finns många andra som väntar runt hörnet!
Klättring
Usch, nu ligger jag lite efter i rapporteringen. Men det blir så när internet är segt och tiden är allmänt knapp.
I förrgår red vi längs klätterstigen och till nya grusvägen för att se om bommen var nedfälld. Det var den. :-( Så typiskt när jag hittat en lång och rolig ny väg, men samtidigt förstår jag att ägaren inte vill ha massor med trafik på vägen. Vi tog gamla grusvägen två gånger istället, varav andra gången i trav. Heja! Ariel var lite skeptisk till den idén, men kämpade sig ändå hela vägen upp.
Hemvägen gick bättre än vanligt, hon hade en stund av riktigt fina halter. Kanske blir det ordning på henne lagom till att vi reser hem. ;-)
Igår var det ösregn mest hela dagen, så Ariel fick vara i hagen och vila. Det behövdes nog, även om det mest är matte som har träningsvärk. Det kommer successivt mer hela tiden, mest utsatt är höfterna och sittbenen.
Riktig långtur
Idag red vi på nytt äventyr ut i skogen, vi provade att komma till de långa grusvägarna via Storgatan. Det var lite väl blött på vissa ställen i skogen och regnet strilade frisk ned första halvtimmen. Men så småningom kom vi till grusvägarna och kunde trava en del. Då slutade det regna också. :-)
Red på sidepull, så det blev en mycket tyngre känsla i handen än på bett. Det kändes lite ovant. Lyckades ändå hålla Ariel i en vettig trav bortåt, bitvis blev hon lite tröttare i traven, men det känns inte som om jag kör slut på hennes ork.
På hemväg var hon så pigg att jag inte vågade trava, med risk för att inte få stopp på henne, utan vi skrittade hela vägen. Däremot tog vi en annan väg hem, via skoterleden och den vanliga grusvägen. Ariel ville först inte gå den vägen, för det var ju inte hemåt. Men efter ett tag insåg hon att det också var hemåt, så då kom hennes motor igång igen. ;-)
Tränade lite halter sista biten hem och det gick bättre och bättre. Men hon är lite seg i reaktionerna när hon skall stanna på hemväg, det blir gärna någon meter extra innan hon står stilla...
Jag måste erkänna att jag är grymt imponerad av hennes ork, hon bara fortsätter att tugga på, uppför och nedför. Mattes hjärta!
Rolig upptäcktsfärd!
Igår blev det en riktig genomkörare. Jag märkte redan när hovis var här att Ariel behövde röra på sig ordentligt. Så jag förklarade för mamma vart någonstans jag skulle rida och att jag skulle vara borta minst två timmar. Kanske längre...
Vi red min favoritväg, den med uppförsbackarna på hemväg. När vi var framskrittade blev det lite galoppfattningar, de går bättre och bättre faktiskt. Bara jag får ner ändan i sadeln, ger rätt skänkelhjälp OCH har kvar stödet i handen. Svårt det där. ;-) Men jag har i alla fall blivit bättre på att titta framåt och inte ned på hästen. Heja, heja!
Efter att vi tagit oss nedför alla backar stannade Ariel och drack i bäcken som vanligt. Sedan skulle hon vända och sätta full fart, men då sade matte stopp och föreslog att vi skulle utforska vägen som fortsätter efter bäcken. Ariel var förvånad, men fann sig snart. Upptäcktsfärd!
Hittade en traktorstig som hade stora pölar både här och där längs vägen. Ariel plaskade glatt igenom alla pölar och tyckte att livet var härligt! När vägen stigit lite mer och det blev torrt fick hon trava en hel del. Det behövdes, hon låg på bettet trots att vi var på bortaväg.
Efter drygt en timme kom vi fram till en vägtrumma där vägen sköljts bort. Ariel var tvungen att kliva på trumman för att komma förbi och jag blev lite tveksam. Vet inte om den håller för henne eller om jag förstör något, så jag måste kolla med pappa först att det är okej att vi rider vidare. Så den här gången vände vi och travade nästan hela vägen tillbaka. Ännu mer plask i vattnet och sedan var vi tillbaka vid alla roliga uppförsbackar.
Ariel fick galoppera uppför några stycken, men hon orkar ungefär tio språng, sedan måste hon vila i skritt. ;-) Perfekt träning enligt mig, fusk enligt Ariel...
När vi kom till en mer långsluttande uppförsbacke drev jag på henne i galoppen, men det är ändå inte många språng hon orkar innan hon blir trött. Lilltjejen... Fast jag minns hur hon var i traven förut, då orkade hon inte heller hålla den någon längre stund. Allt blir bättre ju mer man tränar.
Sista biten innan avskrittning fick hon faktiskt trava på långa tyglar. Hon var så pass avrastad och fin i traven att jag vågade prova. Det gick jättebra, men så fort jag bromsade med kroppen saktade hon av till skritt. Så hon var lite halvtrött redan när vi började trava. ;-)
Hemma blev det avsvampning och äta gräs innan hon rullade sig nöjt i hagen.
Trots och tuffa diskussioner
Det blev en rejäl strid om diket, Ariel ville inte ned och vi blev bägge frustrerade när den andre inte ville lyssna. Till sist gick hon ändå ned i diket och när vi var förbi vägbommen hoppade hon upp ur diket. En riktig bankkänsla...
Efter ett tag hade jag skakat av mig irritationen och vi kunde avsluta rätt okej. Men det känns verkligen jobbigt att behöva ha några som helst diskussioner med Ariel, även om jag förstår att hon är inne i en testperiod och har märkt att hon faktiskt kan säga ifrån. Även om jag hittills alltid vunnit striderna, skulle jag helst vilja slippa dem.
Ariel var nöjd när hon kom hem, men väldigt trött. Vi hade ju klättrat en hel del och även tagit oss igenom riktigt tuff terräng. Som vanligt, när jag tänkt igenom passet, känns det bättre efteråt. Vi klarade av något jag aldrig trodde att vi skulle göra och Ariel lyssnade ju på mig (till sist...).
Sent på kvällen gick jag ut i stallet och hade en mysstund med henne. Hon får ju ingen social samvaro med andra hästar och det saknar hon. Just den där fysiska kontakten har hon visat att hon är i stort behov av, så jag kommer i möjligaste mån se till så hon får gå med andra hästar hela livet. Det blev lite massage och så mjuka strykningar över hela kroppen. Ariel tyckte att det var superskönt, hon försökte klia tillbaka och lyckades nypa mig en gång med tänderna. Markerade att det inte var okej, men jag förstår henne samtidigt, hon vill ju vara mysig tillbaka. När jag kom till höger lår lyfte Ariel helt sonika upp benet och tyckte att jag kunde klia hennes juver. Sötisen! Så klart kliade jag en stund!
Idag blåste det halv storm och Ariel var på tårna hela tiden. Jag avstod från att rida utan nöjde mig med att beta henne. Lite massage blev det också, nu har jag hittat vad hon tycker om och vet lite bättre hur jag skall göra.
Imorgon kommer hovslagaren och sedan hoppas jag kunna rida iväg på en trevlig ridtur, men det beror lite på om det finns någon hemma också.
Ömsom vin, ömsom vatten
Igår fick Ariel vila helt. Hon hade en skön dag i hagen, där hon mest stod och solade.
Idag blev det däremot uteritt. Ariel var rätt så taggad redan när jag tog in henne från hagen, så jag anade vad som väntade... Jag hade bestämt mig för att rida ett pass utan några som helst måsten, ingen pulsmätare och ingen klocka. Det enda jag gjorde var att ställa mobillarmet så vi skulle skritta fram i 20 minuter innan det blev någon annan gångart.
Innan vi lämnat gamlandsvägen träffade vi på grannen som lastade timmer. Stannade och pratade en stund medan Ariel storögt tittade på. Inte rädd, utan nyfiken på vad det var för konstig maskin. Sedan fortsatte vi till klätterstigen, där det blev både trav och ett par galopper. Ariel var glad och det blev ett par riktigt trevliga galopper. Dessutom en bra fattning på andra galoppen, sådant tycker jag om! Givetvis behöver jag bli bättre på att sitta ned i sadeln och göra en helt korrekt fattning, men jag slarvar i alla fall lite mindre nu. ;-)
Sedan klättrade vi längs nya grusvägen. Träffade på en väldigt sällskaplig skabbräv, som följde oss en bit upp i berget. Kändes lite olustigt, men Ariel brydde sig inte. Uppför blev det förstås mest skritt, men när det var platt blev det trav och i ett par långsluttande backar blev det galopp. Sista fattningen blev oerhört bra, så stolt över mig själv och Ariel!
Hemvägen blev däremot lika jobbig som tidigare. Hon vill verkligen rusa hela vägen hem, så jag får sitta och göra halvhalter hela tiden för att hålla kvar henne i skritt. Ibland gjorde jag serpentiner, volter eller skänkelvikning för att dämpa farten lite också. Det var inte så uppskattat, men Ariel gjorde ändå det hon skulle.
Sista biten hem fick hon skritta i en riktigt lång vattenpöl, kanske 15 meter? Hon tyckte det var riktigt roligt och frågade om hon inte kunde få trava också? Men det sparar vi till nästa gång, jag vill inte gå för fort fram med "terrängträningen".
Hemma igen blev hon avsvampad innan hon fick gå ut i hagen igen. Väl där försökte hon få igång mig för att leka, fast vi varit ute på en riktig långtur. Den hästen har uppenbarligen alldeles för mycket energi för sitt eget bästa...
Skitpass
Idag passar ett citat från en av mina favoritbloggar (http://distansritt.blogspot.com) väldigt bra in:
Kräv inte bättre resultat av hästen än du skapar förutsättningar för.
Dagens pass blev helt värdelöst. Någon liten ljusglimt fanns det, men inte mycket. Alltihop började med att jag krånglade med pulsmätaren och lyckades inte få den att visa någon puls. Försökte ändra om elektroderna medan jag satt till häst, men det enda som hände var att pulsen som visades ändrades, för att sedan bli konstant igen (från 86 spm till 126 spm, trots att hästen fortfarande skrittade). Jag blev inte lite irriterad, jag som tänkt lågpulsträna en riktigt lång stund.
Nä, egentligen började allting med att jag inte ville ut och rida. Det har känts så flera dagar i rad nu, trist väder ute, trista ridvägar (nä, de är de inte, men nu har jag ju ridit på alla vägar minst en gång...), trist ryttare, trist häst. Blä-stämning helt enkelt! Ändå släpar jag mig ut för att rida, för jag har betalat dyra pengar för det här, fraktat hästen långt och helt enkelt drömt om det här så länge. En sådan här träningsmöjlighet får jag aldrig igen, så det gäller att utnyttja den till 100 %.
När jag väl fipplat klart med pulsmätaren och argt gett upp, hade sadeln dessutom kasat långt bak (!) och jag kände det som om jag satt i en nedförsbacke. Hur jag än gjorde hamnade jag fram på framvalvet och Ariel kändes också besvärad. Eller så var hon mest besvärad över att jag var så irriterad. Hm...
Vi provade att rida lite dressyr på ängen, för det kändes larvigt att rida tillbaka när jag precis passerat grannens skällande hundar. Det blev lite halter och volter samt lite trav, men allt kändes bara så fel, så tråkigt, så dumt. Ariel var dum också, eller så var det jag som var hopplös i sadeln. Förmodligen det senare.
Gav upp och red hemåt, arg som ett bi. Allt kändes bara så onödigt och dumt, varför håller jag på med hästar egentligen? Simning verkar mycket mer avkopplande, eller varför inte börja slappa framför tv:n istället.
Hemma igen tog jag av pulsmätare och sadel, irriterad ryttare och irriterad häst. Röt till på skarpen när Ariel ville beta, kändes som om hon var på bristningsgränsen även hon. När jag fått av grejerna tog jag av mig jacka och chaps av bara farten. Regnet som hängt i luften hade förvandlats till solsken och jag var ruskigt varm. När jag blivit lite svalare var det som om all irritation bara rann av mig och jag insåg att Ariel stod bredvid mig, helt stilla i väntan på nästa order.
Så jag sadlade på igen och så begav vi oss iväg rakt upp i skogen. Det är ingen bra väg egentligen, den är kort och ganska blöt året om. Men jag ville bara göra någonting helt annat än vi gjort tidigare. Så vi plaskade i vattenpölar, snirklade runt träd i skogen och gick på upptäcktsfärd. Ariel travade genom ett par vattenpölar efter tillsägelse från matte. Det krävs en ordentlig ram, med tydliga skänklar och tyglar, men då går hon precis där jag vill att hon skall gå. Som alltid hänger det på ryttaren. ;-)
Det sista jag gjorde var att lura henne riktigt långt in i skogen och ge henne långa tyglar. Tror ni inte min fantastiska häst hittade hem ändå! Hon har verkligen en inbyggd kompass som leder henne rätt.
Hemma igen blev det avskötsel, lite betande och så hagvistelse igen. Ariel verkade nöjd, äntligen hade hon fått matte att bli glad igen...
Tre veckor kvar här uppe, jag tror att jag lyckades bli av med prestationsångesten idag. Det känns roligare på något vis, mindre allvarligt. Imorgon blir det dressyr vid hand, kanske en liten promenad avsuttet också. I övermorgon kommer J och kikar på oss, så då blir det uppsutten dressyr. Så spännande! Sedan tänker jag rida ut en tur och bara ha skoj, trava där jag känner för det och galoppera när Ariel känns pigg. Oavsett vad pulsen visar. ;-)
Regnet öser ned
Igår fick Ariel ha en vilodag, dels för att hon kändes lite matt senaste turen, dels för att det var en ganska tuff tur och dels för att det regnade hela dagen. Ariel var nöjd med att gå i hagen även om hon också verkade nöjd att gå in igen på kvällen.
Idag fortsatte det att regna, så vid lunchtid tog jag in Ariel så hon skulle hinna torka innan ridningen. Såg att hon skakade av kyla och fick lite dåligt samvete. Så från och med nu får hon ha regntäcke vid regn, det är för kallt här uppe nu, regn och kyla är ingen bra kombination för en häst med sommarpäls. Eventuellt får hon ha fleecetäcket under, men jag tror att det räcker med regntäcket.
Inne i stallet drog jag av så mycket vatten jag kunde från pälsen, sedan åkte hansbotäcket och fleecetäcket på. Funderar på att köpa ett ulltäcke framöver, de värmer ju fast de är våta. Men de kostar ju en hel del och så ofta brukar hon inte behöva täcke.
Någon timme senare gav vi oss iväg ut på tur. Hade ländtäcke på Ariel och chaps på mig, så det gick rätt så bra ändå. Vi red klätterstigen och grusvägen upp över berget. Det är mer än en vecka sedan vi red där sist och nu kändes backarna inte alls särskilt jobbiga. I jämförelse med de backar vi klättrat på grusvägarna så är grusvägen upp över berget rena semestern. ;-) Ariel jobbade på bra och var för en gångs skull riktigt trevlig på hemväg. Hon kunde göra halt för sitsen, något hon inte kunnat på väldigt länge (ja, på hemväg alltså). Vi travade några korta snuttar, men mest blev det skritt.
Hemma blev det avklädnad av ridgrejerna och påklädnad av regntäcke. Det är Hampus gamla regntäcke (från 1998...) som alltid sett ut som ett tält på honom. Men Ariel passar perfekt i det, så jag kanske vågar mig på att köpa ett nytt rött från Hööks. Det är nämligen samma märke som det här, fast blått då:
Jag har bestämt mig för att ändra på träningskonceptet en aning. Tanken var ju att varva skrittklättring med lågpulsträning, men det finns nästan inga platta vägar här, utan alla rundor har rejäla backar, så istället blir varje pass en blandning av skrittklättring och lågpulsträning. Jag skall försöka ha pulsmätare vid varje pass och hela tiden hålla pulsen under 131 spm. I och med det kommer det automatiskt bli mycket skrittklättring, eftersom hon uppnår nästan 131 spm i skritt i uppförsbackarna.
För övrigt har Ariel sovit i boxen två nätter i rad nu, så skam den som ger sig! Känns oerhört skönt att hon är så pass trygg i boxen också, vill ju att hon skall kunna koppla av även där. Speciellt nu när det är så blött i marken så hon kanske inte vill lägga sig ute.
Allmän busdag
Efter att vi roat oss på pappas väg red vi nedför Haldos backe (den heter så efter förra grannen) och provade upp- och nedhoppet. Inga problem varken i skritt eller trav, men egentligen är det en ganska liten nivåskillnad. Men jag intalar mig själv att det ändå är bra grundträning för Ariel. Hon verkade nöjd hursomhelst.
Sedan gick vi en bit på ängen nedanför vårt hus, den är numera upplogad så man får hålla sig på en ganska rak linje. Inte så skoj, men som belöning plaskade vi i bäcken en stund innan vi red hemåt. För första gången någonsin fick Ariel trava i uppförsbacke, något hon gjorde riktigt bra. Jag vill ju inte slita på hennes höfter, men samtidigt kan det komma situationer på en distansbana där hon måste trava uppför.
Hemma igen blev det avsvampning innan hon njutningsfullt rullade sig i hagen. Sötnosen!
Längre tur än jag tänkt mig
Ariel har äntligen börjat sova liggandes, men hon sover inte i boxen (lägger sig inte ens) utan det är i hagen som hon är trygg. Det känns bra att veta inför kommande äventyr, bättre att hon får en egen hage än att hon får en box om vi åker iväg någonstans.
Vägen vi red på igår började med samma klätterstig som vi ridit på tidigare, men den här gången fick Ariel stanna och leka i vattenpölarna en stund. Hon tycker att det är så roligt, så jag hoppas att hon tar med sig den glädjen till terrängbanans vattenhinder också. När klätterstigen tog slut provade vi den nybyggda grusvägen som för femton år sedan mest var en lervälling till väg. Nu var den riktigt bra preparerad, och även den med små avstickare som gjorde mig väldigt nyfiken. Det får bli många små upptäcktsfärder framöver!
Givetvis var den väldigt backig, både uppför och nedför gick det medan vi skrittade mot vägens slut. Som aldrig ville komma... Förvisso skrittar Ariel ganska långsamt, så vägen var kanske bara 3-4 km lång, men det gjorde ju att vi ändå var ute i nästan två timmar och skrittade. Vi träffade på en grävskopa och en skogsmaskin, men bägge var övergivna, så det var inga problem att gå förbi. Givetvis hittade vi även en liten plaskdamm som Ariel roade sig i. Den hästen och vatten... Synd bara att jag inte är 100 % säker på botten, så hon inte kan stå där och plaska hur länge som helst. Mardrömmen vore ju att hon fastnar och måste dras loss...
Hemvägen blev en lite jobbigare historia. Turbon var i för fullt och med många branta nedförsbackar var det mycket jobb med att bromsa henne och försöka stötta. Hon har ingen förståelse för mina försök, utan tycker att jag är skitjobbig. Fick hon bestämma skulle vi rusa nedför alla backar och givetvis gå omkull sådär tio gånger innan vi är nere på plan mark igen. Förståndiga matte försökte ignorera protesterna och såg till att det blev ett ganska vettigt skrittempo ändå.
Halter tränade vi på hemväg också, vilket gjorde henne ännu mer irriterad och frustrerad. Här har vi en hel del att arbeta på... Men jag är envisare än henne, så till sist står hon stilla så länge som jag vill. ;-) Eftersom det var så varmt (och hon var irriterad) var hon förstås plaskvåt av svett vid hemkomsten. Jag svampade av henne och sedan fick hon rulla sig i hagen.
I snitt borstar jag igenom henne tre gånger om dagen. Först får hon sig en borstning på morgonen, precis när hon kommit ut i hagen. Sedan borstar jag henne innan jag skall rida, då hon oftast har torr lera på kroppen. Sedan blir det en avborstning medan hon betar på kvällen, så hon är snygg i boxen. Jag har helt gett upp att borsta med mjuk borste, utan det är en riktigt hård som gäller.
Skrittdressyr
Igår var det skritt som stod på schemat (jag kör varannan dag skrittklättring, varannan dag långtur) så vi testade en ny grusväg som inte fanns när jag hade hästarna här uppe senast. Själva klättringen var en baggis enligt Ariel, även om jag var imponerad över hur hon hanterade alla klippiga och steniga partier. Däremot så hade vi ganska rejäla diskussioner på hemväg, då Ariel ville skynda sig och jag ville ha en vettig skritt.
Fokuserade mycket på halter och skänkelvikning. Ariel flyter så fint i skänkelvikning till höger, men åt vänster blir det liksom hackigt, ett par steg åt sidan och så rakt fram några steg. Försökte analysera vad det egentligen berodde på, och efter en hel drös med skänkelvikningar insåg jag att allt berodde (förstås) på mig. När jag gör skänkelvikning till höger så lägger jag till vänster skänkel och har ett tryck hela tiden. När jag gör den till vänster så duttar jag upprepade gånger med höger skänkel. Inte konstigt att Ariel då presterar en lite halvvinglig skänkelvikning.
När jag fokuserade på höger skänkel ordentligt blev det förstås superfina förflyttningar även till vänster. Tänk om matte kunde lära sig rida. ;-)
Halterna var en annan femma, Ariel ville inte lyssna på kramning av tygeln, eller, hon lyssnade men sänkte endast tempot. Hm... Däremot var hon superkänslig för skänkeln, så pass att vi fick till en riktigt läcker övergång från halt till trav. Även om det ju inte var det jag ville...
Vi har 29 dagar kvar här uppe och jag längtar redan efter dressyrträningar och hopplektioner... Hm... Igår kväll fick jag i alla fall stilla mitt hoppsug lite, då jag lät Ariel prova upp- och nedhopp vid hand. Det fungerade alldeles utmärkt i skritt, så kanske fungerar det även med mig på ryggen. Vi får se när jag vågar...
Lång spännande tur
Jag passade på att borsta igenom henne ordentligt, till och med ge henne en lättare massage, innan hon fick spankulera i hagen hela förmiddagen, då jag hade lite annat inplanerat. Men lagom till att solen tittat fram så fick hon gå in i stallet igen. Givetvis hade hon rullat sig i leran, så det blev ännu en rejäl borstning innan sadel och hoppträns åkte på. Vi skrittade iväg lite tveksamt samma väg som igår, men med den skillnaden att vi istället för stigen rakt fram gick till vänster på grusvägen. Skrittade i tjugo minuter innan hon fick trava och galoppera. Vi kom fram till vändplatsen alldeles för snabbt, så vi fortsatte vidare längs en gammal traktorväg där det endast gick att skritta. Ariel var lite halvt tveksam till att fortsätta, men lyssnade ändå på matte. Sedan kom vi till eldprovet...
Stigen slutade vid en korsande grusväg (som i sin tur sträcker sig milsvida bort), men smältvattnet hade gjort en gyttjig sjö av sista biten. Dessutom sluttade det rejält. Jag tvekade själv om vi skulle våga oss igenom, men det skulle vara så himla roligt att få trava eller galoppera en längre stund på en bra grusväg. Därför gav jag Ariel fria tyglar och manade på henne. Hon provade lite olika ställen, men alla slutade med att hon fick dåligt fotfäste och blev tveksam. Jag uppmuntrade henne och så kastade hon all osäkerhet överbord och bara plöjde genom vattnet. Lerig och blöt stod hon sedan nöjt på grusvägen och ville vidare.
Vi travade och galopperade varvat med lite skrittpauser bortåt. Det blev inte så långa galoppass, tror inte Ariel orkade mer än 10-15 språng per gång, innan det blev vingligt och hon bröt av till trav. Men det var helt okej fattningar och framförallt inga bakutsparkar. Själv kunde jag stå i fältsits utan några problem, vilket förstås underlättar för Ariel.
Som en parantes måste jag erkänna att jag älskar mina distansstigbyglar. Jag kan trava hur länge som helst i dem utan att få ont i knäna. De är värda varenda liten krona!
När vi ridit en timme vände vi hemåt. Ariel var väldigt taggad på hemväg, så det blev lite längre travstunder och ett par galopper också. Sedan var vi tillbaka vid lersjön, den här gången stannade Ariel upp ett ögonblick i vattnet för att dricka (!) vilket gjorde att hon sjönk ned i gyttjan ända till hasen. Otäckt, men hon fastnade inte utan det var väldigt lös lera. Men den vägen vågar jag tyvärr inte rida någon fler gång, vill inte riskera att vi fastnar eller att hon skadar sig.
Sista biten hem ville Ariel absolut inte skritta, så jag fick vara lite bestämd. Hon är mycket tuffare än jag trott, så det är jag som får vara den kloka av oss och inte kräva för mycket. Fick hon bestämma skulle vi galoppera non stop i en halvtimme. ;-)
Tillbaka hemma blev det avklädning i boxen, sedan direkt ut i hagen för stretchning och avborstning (av all lera...). Ariel var inte svettig (fortfarande svalt i luften) men varm och passade på att rulla några gånger innan matte fick stretcha igenom.
Efter ytterligare några timmar i hage blev det lite gräsätande i snöre innan hon fick gå in i stallet igen. Jag hoppas så att hon sover liggandes i natt, hon behöver lite riktig sömn nu. Fintjejen!
Första dagen
Sedan fick hon gå in i boxen för att sova. Hon var lite tveksam att gå in i stallet, men när jag lovade henne att det inte var någon gungande hästtransport så klev hon in. Sedan fick hon syn på höet i boxen, gick raka vägen dit och började mumsa. Någon godnattpuss fick jag inte, hon var fullt upptagen med att äta.
I morse låg dimman tät, så när jag släppte ut en glad Ariel i hagen såg hon inte staketet, trots att vi traskat ett varv runt hagen. Utan hon började gå framåt, nuddade tråden, fick sig en rejäl stöt och sprang förstås rakt igenom. Typiskt... Hon stannade längst nere i Haldos backe, för där fanns det väldigt gott gräs. Det var bara att hämta henne och stoppa in henne i boxen igen. Efter att jag fixat staketet så fick hon följa mig runt medan jag knöt fast plastband på tråden, så nu ser hon i alla fall var tråden är.
Efter att jag ätit frukost (tre timmar efter att jag klev upp...) fick hon återvända till boxen för påklädnad. Det blev dressyrtränset den här gången även om jag givetvis glömde spöet. Vi skrittade iväg bort mot klätterstigen, hon fick lite motorstopp här och där men det gick ändå bättre än jag väntat mig. När vi var klara med klätterstigen kändes hon tillräckligt uppvärmd för att vi skulle våga oss på grusvägen upp till berget. Den vägen går verkligen uppåt hela tiden, med små platåer ibland där man kan stanna och vila. Vilket vi gjorde, kan jag säga. Det var en trött Ariel som till sist nådde grusgropen där vägen slutar. Vi pustade någon minut innan jag vände henne hemåt.
Då blev hon pigg igen... Hon vet tydligen redan var hemmet är, för det var en riktigt pigg tjej som skrittade nedför alla branta backar. Vi gjorde skänkelvikning eller serpentiner hela vägen ned, då E.T. tipsat om att inte gå rakt ned när det blir brant (i och med hennes lätt ömmande kors). Ariel var oerhört känslig för sidförande skänkel, för tydligen lägger jag skänkeln på rätt ställe när det lutar nedåt. Får be om en ojämn dressyrbana framöver. ;-)
På hemväg ville Ariel plötsligt gå ned i den stora vattenpölen (tio meter lång och en meter bred) som hon aktat sig noga för på bortaväg. När hon började plaska med vänster fram fick jag henne dock att skritta på istället för att leka. Jag hoppas hon tycker det är lika roligt med vattenhinder längre fram.
Hemma fick hon bli av med utrustningen innan hon blev genomstretchad och fick gå ut i hagen. Hon verkade nöjd med det och har gått lugnt i hagen sedan dess. Jag kollar till henne en gång i timmen och än så länge håller hon sig innanför staketet. Men det blir ett lite tidigare intag ikväll än planerat, då regnet vräker ned och jag gärna vill att hon torkar lite innan kvällsfodringen.
Mysig uteritt
Igår var det dags för sista ridturen innan jag åker. Eftersom det var dagen efter vi hoppat hade jag redan bestämt att det skulle bli en lugn skrittur. Träffade på L i stallet som också ville ge sig ut. Så jag hämtade in Ariel och hon hämtade Krutow. Ariel verkade inte särskilt glad att se mig, visst följde hon glatt med på äventyr, men uppenbarligen kunde hon lika gärna varit kvar i hagen och sovit...
På med sadel och sidepull, sedan red vi iväg längs fårhagen. Superskoj tyckte Ariel som trampade på rätt ordentligt. Vi gick vidare längs grusvägen, förbi villaområde och fårhage och även om Ariel tyckte att det var lite läskigt här och där, så var Krutow med och kunde vara ett tryggt stöd.
L visade mig en alternativ väg för att ta sig runt, en väg som var mycket längre än den vi brukar rida. Den såg intressant ut, även om hon själv inte riktigt visste hur man skulle rida hela vägen. Jag får ta med mig T som sällskap någon dag, för hon hittar.
Istället vände vi hemåt och skrittade hela vägen hem. Då blev Ariel lite mer taggad än tidigare och försökte gå upp i trav några gånger. Som om matte inte skulle märka skillnaden. ;-)
Sista biten delade vi på oss. Ariel behöver tränas mer i att vara självständig och dessutom ville jag passa på att klättra lite. Så L och Krutow försvann och en ledsen Ariel blev kvar. Hon klättrade snällt där jag ville, men föreslog flera gånger att vi skulle vända efter Krutow och se var han blev av.
När vi klättrat klart var Krutow redan i stallet, så Ariel skyndade sig hem i onödan. Hon var dock lugnare sista biten ensam, så med lite mer träning kommer hon bli ännu coolare när hästkompisarna försvinner i fjärran.
Jag svampade av henne som hastigast innan hon fick gå ut i hagen igen. Där lade hon sig och rullade i gruset innan hon nöjt skrittade iväg. Jag tror det blir bra med tio dagars vila för hennes del, hon har en hel del att smälta och sedan är det ridsemester och då har hon också massor nytt att lära sig.
Jag passade på att packa en del grejer inför semestern. Det mesta fick dock vara kvar i stallet då jag inte känner mig bekväm med att ha en massa grejer i bilen på en öppen parkering. Men det mesta är nu färdigpackat och skall bara lastas in. Det blir intressant att se om allt ryms...
Långtur
Det var riktigt skönt att komma ut till stallet idag och se att Ariel var torr och fin i benen. Nojjig matte som man är så har jag alltid lite ångest när jag rider henne lite tuffare. Men uppenbarligen är Ariel gjord av hårdare virke än jag tror. ;-) Hon var mest intresserad av när vi skulle lämna hagen och göra skojiga saker igen?
Borstade av henne i hagen först, fast hon försökte ta på sig grimman medan jag borstade. ;-) Sedan gick vi in för hovkratsning och påklädnad. Så skönt att slippa skydden, bara sadel och sidepull som åkte på. Jag hade bestämt mig för att rida bort mot Bälinge ridskola, för att se hur långt vi faktiskt kommer på en timme. På fredag skall vi ju rida dit för dressyrträning och det kan vara bra att ha planerat in både ridtid och vilotid innan träningen.
Så vi tuffade iväg förbi det farliga villaområdet, längs roliga stigen i skogen och längs det farliga fältet med stentrollen (som alltså bor i stenrösen och äter fjordhästar). Sedan var vi framme vid grusvägen som åt höger tar oss tillbaka till Bälinge centrum (haha, som om det finns ett centrum egentligen...). Idag gick vi istället rakt fram och svängde sedan vänster längs en traktorväg. Den följde vi ett tag, vilket innebar fler farliga stentroll och även ett farligt villaområde. Egentligen är det fascinerande hur mycket som kan hända under en enda uteritt. Eftersom det är söndag håller ju alla människor på ute i trädgårdarna, klyver ved, går med gräsklipparen eller varför inte tvättar bilen med högtryckstvätten? Ariel gjorde stora ögon och smög sig förbi alla farligheter. När hon inte stannade för att titta en liten extra stund.
Vi kom förvånansvärt långt på en timme, men lagom till att Ariel började tycka att livet ändå var rätt okej på vägen så var det dags att vända. Då gick det lite snabbare, istället för att stanna och titta på alla farligheter så skrittade hon i ökat tempo förbi dem. Sötnosen!
På slutet av hemvägen (som inte var riktigt lika händelserik) blev vi dock jagade av en traktor som höll på att gödsla på fältet vi red längs. Ariel tyckte det var sååå läskigt med traktorn bakom sig, men hon var ändå duktig och höll sig till skritt. När sedan traktorn åkt förbi (utan att köra på Ariel, det var ju många meter emellan egentligen) blev hon väldigt mallig och skulle kråma sig och visa hur tuff hon var. Ibland undrar man vad som pågår i det där huvudet.
På stigen i skogen tränade vi lite halter och efter lite påminnelse så kunde hon faktiskt stå stilla i en minut på hängande tygel. Tråkig matte tyckte hon dock att hon hade... Sista biten upp mot stallet blev det faktiskt lite trav, då hon först inte tog min skänkel och sedan tog den lite för bra. Jag blir ändå imponerad av henne, förvisso skrittade vi bara, men två timmars ridning är ändå två timmar av upplevelser och ändå bjuder hon upp i trav sista meterina. <3
Hemma blev det tvätt av svans (som var fruktansvärt skitit) innan hon fick kraftfoder (som hon ratade hälften av) och gå ut i hagen. Själv tog jag reda på all utrustning, rengjorde sadelgjorden och svanskappan och mockade åt Maggie. En riktigt trevlig söndag!
När allt klaffar
Igår blev det uteritt igen. Ariel verkade fokuserad redan vid intaget och känslan höll i sig under hela ridturen. Nu när broddarna är borta slipper jag använda boots, vilket är så himla skönt! Inget krånglande innan ridturen och inget tvättande efteråt.
Däremot tog jag på mitt andra träns, eftersom vi skall hoppa på lördag tänkte jag prova att rida i hopptränset en gång innan. Det är samma bett som vi har i dressyren (novabett) men hopptränset har pullarnosgrimma och gummityglar. Först kändes det lite konstigt, men jag vande mig snabbt.
Vi fick inget sällskap, utan skrittade själva iväg bort till klätterbacken. Enligt V var det tillräckligt torrt för att klättra där, så den chansen fick vi inte missa. Ariel var lite småspänd på vägen förbi villorna, men med ett mjukt stöd i handen och lite skänkel då och då gick hon ändå vidare och låtsades som om det inte var farligt.
Klättringen gick över förväntan. Ariel ville trava ett par gånger, men lyssnade bra på förhållning. Vi klättrade två gånger och hon var mycket mer balanserad i nedförsbackarna än i fjol. Det märks att det hänt grejer med hennes kropp!
Sedan fortsatte vi genom stigen i skogen, nyttigt för Ariel att hålla reda på sina fötter, även om hon var mer fokuserad på en traktor som kördes en bit bort. Hon hörde den, men såg den inte och då blev den lite läskig. Så fort skogen glesnade och hon fick syn på den slappnade hon av. Inget hästätande monster. ;-)
Vi travade en bit längs ängskanten och när den vägen sedan vände hemåt blev det lite slängtravskänsla. Först försökte jag dämpa genom halvhalter, men när det inte fungerade fick det bli massor med övergångar mellan halt, skritt och trav, så Ariel hela tiden var tvungen att lyssna. Det fungerade superbra! Inte så att hon flöt i övergångarna varje gång, men så hon i alla fall flyttade över fokus från hemåt till matte.
Sista biten var det asfalt, där provade vi också att trava lite. Jag fick en grym känsla några steg här och där, när hon verkligen hade kontakt med bettet och motorn igång. Berömde varje gång, men än så länge har hon inte riktigt fattat tycke för den här idén med stöd på bettet längre än någon sekund.
Vi avslutade med avskrittning på grusvägen hem och äntligen fick vi till en lång, lugn skritt där hon behåller fyrtakten. Så himla skönt! Åter i stallet var det en rejält trött Ariel. Vi hade absolut inte ridit tuffare tidsmässigt eller tempomässigt än tidigare, men det var uppenbart att hennes hjärna fått jobba lite extra.
Efter att alla grejer tagits av och jag kollat hovarna riktigt noga (mycket stenar nu) fick hon gå ut i hage och få kraftfoder. Jag provade att ge loppfrö igår, men det föll inte damen i smaken. Istället valde hon att rata allt kraftfoder... Inget mer loppfrö alltså.
På fredag kommer hovslagaren och skor Ariel, snälla K tar in Ariel och ställer i Maggies box och snälla M tar ut henne igen. Själv sitter jag på jobbet och hoppas att Ariel sköter sig, första gången hon skos utan att jag är med. Nu vet jag ju att hovis kan sin sak, så jag är inte bekymrad.
Sedan blir det hoppning på lördag, hurra vad skoj!
Skrittur på studsboll
Tog in en hyfsat ren Ariel, och efter lite allmän sanering fick jag låna ett riktigt bra instrument av K för att ta bort Ariels broddar. Med alla broddar borta kan jag äntligen rida på asfalt igen, vilket gör att jag kan rida på precis alla ridvägar som finns. Hurra för variation!
Vi valde att skritta iväg på långrundan bort mot flygfältet och asfaltsvägen tillbaka till Bälinge. Ariel var riktigt otrevlig mot Tyr, högg i luften så fort han kom för nära eller (gud förbjude) försökte ta sig förbi. Hon hade ett rejält driv i steget, men hann ändå med att skygga och studsa för minsta lilla grej. Fåntjejen! Värst var när hon blev "rädd" för en liten snöklump som plumsade ned i diket några meter ifrån henne. Det var såååå farligt fast det nästan inte ens hördes.
När vi red på asfalten blev hon lite mer fokuserad på vad matte ville, det var skönt, men givetvis blev hon lika tossig igen när vi vände hemåt på sista grusvägen. Vi fick rida en annan väg hem än M och Tyr, så Ariel fick lite mer fokus på matte. Studsig och fladdrig var hon hela vägen hem... Jag hoppas det är tillfälliga vårkänslor och inte något bestående hon håller på med, jag vill gärna ha tillbaka min lugna, trygga unghäst...
Åter i stallet blev det stretching och sedan kraftfoder i hagen. Hon har börjat bli väldigt otålig när hon står uppbunden, så jag valde att inte ge henne kraftfodret inne. Också en sak vi behöver träna på, hon som alltid stått så bra och bara sovit...
Händelserik uteritt
Vi bestämde oss för att testa en annan runda än vanligt och efter att alla skydd, sadel och träns åkt på så red vi iväg. Ariel var så glad över att vi red på ett nytt ställe, hon ville gärna ut på äventyr. Jag såg en liten klätterbacke jag ville testa, så då gjorde vi det. Den avslutades med en stor platt sten (som man kunde rida till vänster om), men Ariel hade fått upp tempot så pass i skritt att hon valde att hoppa (!) upp på stenen, precis så som man hoppar en bank. Lilla fälttävlansponnyn...
Sedan kom vi inte många meter förrän vi träffade på en stor vattenpöl, som bägge hästarna glatt plaskade omkring i. Jag fick en känsla av att Ariel skulle lägga sig om jag lät henne stå stilla i vattnet, så vi skyndade oss vidare. Till ett dike med lite rinnande vatten i, där Ariel givetvis beslöt sig för att hoppa. Busponnyn! Lätt att följa i språnget var hon i alla fall.
Därefter var Ariel lite smårädd för diverse saker längs vägen, hon har blivit enormt tittig senaste tiden. Vet inte om det är blåsten eller om det är allmänna vårkänslor, men jag hoppas det ger med sig. Vi galopperade en sväng och Ariel gjorde små bakutsparkar då och då, det var svanskappan som störde henne.
Sedan red vi förbi en stoooor översvämning vid vägen och eftersom vi visste att bottnen bestod av gräs kunde vi inte låta bli att skritta i vattnet en stund. Perfekt träning! Jag fick återigen lite känsla av badglädje hos Ariel, så vi vände tillbaka till vägen och red vidare.
På hemvägen blev det galopp igen och då drev jag på Ariel lite mer, vilket resulterade i att hon gjorde värsta jättebakutsparken så jag nästan flög av. Hm... Det bådar inte gott inför hoppningen, men samtidigt så är det väl lika bra att ramla av när jag har folk omkring mig och stallet nära. ;-)
Sista biten hem fick Ariel skritta sig lugn, hon hade varit med om väldigt mycket saker, att så mycket kan hända på en enda ridtur. Men skoj hade vi haft!
Markkänning
Istället blev det en längre stund i stallet igår, med lugn skritt under lång tid tillsammans med M och Maggie. Hämtade in Ariel från hagen, hon var helt lerfri förutom vid hovarna. De andra som stod med hästar på skötselplatsen hade rejält leriga hästar, så jag kände mig rätt nöjd. Nu tar ju rykten ganska lång tid ändå, eftersom hon fäller så mycket. Men efter en stund var jag nöjd och kunde ta på utrustningen. Det blev sidepull eftersom vi ändå bara skulle skritta.
Det blåste väldigt mycket ute, så vi bestämde oss för att inte rida så långt som vi brukar, utan nöja oss med halva vägen. Ariel var ganska mycket på tårna och ofokuserad, främst när hon fick syn på shetlandsponnyerna. Hon gillar dem skarpt...
Sedan snurrade hon runt rätt som det var och givetvis flög jag av. Höll kvar tygeln och fick inte ens något ryck i den, så hon stannade av sig själv när hon snurrat klart. Själv nuddade jag knappt marken, det var vänsterbenet som tog i, sedan hade jag studsat upp igen... Jag vet inte alls vad hon blev rädd för, men uppenbarligen var det något som inte visade sig farligt sedan, eftersom hon stod stilla.
Jag fick henne att gå ned i ett dike så jag kunde sitta upp igen. Kan verkligen inte sitta upp från marken, speciellt inte när jag har chapsen på mig. Dessutom är Ariel inte van vid sådant heller. Någon gång får vi träna på det. ;-) Ariel stod lugnt när jag placerat henne i diket och när jag var tillbaka i sadeln igen fick hon en godis som tack. Sedan fortsatte vi vår "lugna" uteritt.
Inga fler missöden blev det, men två ganska pigga hästar. Jag kände det som att jag inte riktigt hade någon broms på Ariel, så när vi var tillbaka på gården tog vi oss en tur i paddocken för enklare dressyr. Så fort vi kom in där blev Ariel lyhörd och känslig, plötsligt gick halterna igenom direkt och även övergångarna till skritt. Hm... Vi har uppenbarligen någonting att jobba på ute, för det skall inte vara sådan lydnadsskillnad mellan ute och på banan.
Vi avslutade med att skritta över några bommar på böjt spår, hon var inte i en enda bom. :-) Tillbaka i stallet fick hon sig en rejäl avborstning igen, innan hon fick mumsa kraftfoder och gå ut i hagen.
Idag har vi planerat in galoppövningar, jag skall ta med mig pulsmätaren och se om jag kan få den att fungera den här gången.
Überpigg mammut
Ariel låg och sov i halmhögen, vi gosade en stund och sedan försökte jag förmå henne att kliva upp. Fick muta med godis, då krånglade hon sig sakta upp. Hm...
Inne i stallet blev det avborstning av fruktansvärt fällande mammut. Jag har ärligt talat aldrig varit med om någonting liknande. Håret bara rasade av henne och jag kunde hålla på och borstsa hur länge som helst. Jag blev helt slut i armarna och på golvet låg en hel skottkärra (nej, jag skojar inte!) med päls... Ariel var väldigt nöjd, speciellt när matte borstade på de allra mest kliande ställena. Fintjejen...
Sedan åkte grejerna på, inklusive ländtäcket då det regnade ute. Vi fick rida ensamma, bort mot klätterbacken. Ariel var allmänt spänd och på tårna, delvis kan det bero på att hon inte ridits på ett bra tag och delvis för att det var så mycket dimma så man såg inte många meter framför sig. Sedan tycker hon ju inte om villaområdet innan klätterbacken, så där fick jag ha lite mer ben och mana på henne.
Stigen nedanför klätterbacken har delvis tinat fram, vi provgick på den och det gick bra. Dock känns det lite fel när hon har broddar fortfarande och det är mjukt i marken, så vi vände och red hemåt ganska snabbt. Fokus på lydnad på hemvägen, både halter och skänkelvikning. Hon var ganska tjafsig med huvudet, det märks att hon har fått lite mer styrka i kroppen och framför allt att damen har humör...
Travade några meter, bland annat förbi stallet (va, hallå matte?) och vidare mot grusvägarna. Det var en bra trav hon fick till, det fanns tryck i den fast vi red bortåt igen. När vi väl vänt hann vi trava ett par gånger innan hon blev rädd för shettisarna som kom från ingenstans i dimman. I full galopp förstås, så Ariel satte också av mot stallet. Inte bra... Men världens finaste tjej (som är förlåten allt tidigare tjafsande) saktade in och stannade när jag bad henne om det. Hon blåste drake mot shettisarna innan hon lugnat sig så pass att vi kunde trava igen. Det var rejält tryck i den traven...
Sista biten hem blev det skritt och pusta ut lite. Vi red inte så länge på grund utav vädret, men det kändes ändå som en ganska händelserik uteritt. Tillbaka i stallet fick hon mysa under fleecetäcket medan jag rengjorde all lerig utrustning och plockade undan. Sedan blev det kraftfoder och ut i hagen igen.
Nu siktar jag in mig på dressyrträning den här veckan och hoppträning nästa vecka. Hoppas det blir så!
