Ariel 3525

Igår hämtade jag in en Ariel som var ganska mycket på tårna. Det blåste halv storm och då blir hon alltid lite oroligare av sig. Klädde på henne utrustningen inklusive röda ländtäcket. Sötnostjejen!

Sedan skrittade vi iväg bort mot rakbanan. Det var några partier längs vägen där jag fick vara lite mer bestämd, men så småningom var vi framme vid rakbanan. Det blev fyra långa galopper längs den, ungefär 2 min per galopp och pusta emellan varven. Hon har mer eget driv hemåt, men tyvärr sluttar rakbanan lite nedåt på hemväg, så vi måste bryta av till trav där. På bortaväg kan man galoppera hela vägen, men då får jag jobba lite extra med att hålla galoppen.

Hon var ganska trött när vi skulle sakta av efter sista galoppen men för första gången någonsin blev det inte ett tvärt stopp ned till trav, utan en flytande, mjuk övergång som verkligen kändes fantastisk! Det var ett kvitto på att hon faktiskt kan, långt där inne och att övning verkligen ger färdighet!

Lite trav en bit hem och sedan skritt sista tjugo minuterna. Ariel var nästan mer på tårna på hemväg, men så har hon ju stallet som drar lite extra... Det blev avduschning innan hon fick återvända till hagen och väl där drog hon med sig de andra hästarna på en rejäl galopprunda. Hm... Uppenbarligen är hon inte ett dugg trött när hon fått skritta en stund. Finaste tjejen!

Idag blir det först lågpulsrunda förhoppningsvis med pulsmätaren, sedan ihopsläpp med två nya hästar i lösdriften och slutligen genomgång av fysioterapeut. Skall bli intressant att se vad som sägs!

Igår kom hovslagaren till stallet och Ariel fick snygga fötter och nya skor. Hon kan nöta skor den där damen... Jag oroar mig redan för när vi börjar rida längre sträckor, hur sjutton skall jag få skorna att räcka sex veckor då?

Ariel stod som ett ljus hela tiden och hovis var nöjd med hennes hovar också. Skönt att höra. Nästa gång hovis kommer blir det broddar... Hua!

Efter skoning skrittade jag ut med Ariel på upptäcktsfärd. Vi hade med oss S och Tyr, så Ariel var som vanligt en riktig kobra. Nåde den som rider om oss på tävlingsbanan...

Först red vi längs fårhagen och letade oss in bakvägen på morbergarundan. Men vi red rakt fram vid gården istället för att svänga vänster. Samma väg som jag och M krånglade oss runt (fast andra hållet) för någon månad sedan. Vi mötte två travare med en lös (!) shettis på släp, givetvis tyckte shettisen att Ariel och Tyr var roligare än sina vanliga polare, så den följde med oss istället. Eftersom vi skulle över 272:an så kändes det inte alltför lämpligt att ha en shettis på släp. Vi fick leta reda på stallägaren, som tog hand om rymlingen. Ariel och shettisen gosade en stund först, hon är verkligen lika förtjust i de där små som hennes matte...

När shettisen återvänt till sitt stall skrittade vi över 272:an och vidare längs vägarna mot Tuna (fast på "fel" sida 272:an förstås). Red helt enkelt en tur för att se om det kan bli en bra träningstur framöver. På hemvägen tog vi vägen förbi Åkerby kyrka och så red vi på rakbanan. Den var nyharvad, riktigt härligt! Vi var ute i två timmar och fem minuter, i enbart skritt och totalt tog vi oss 10,26 km runt hela vägen. Tempomässigt red vi i 4,9 km/h så det gick inte sådär superfort precis. :-P

Ariel hittade snabbt ett bra tempo i skritten och hon gungade på ordentligt med ryggen. Mina ridsår från lördagens tävling med Hampus och söndagens dressyrträning med Ariel blev inte precis bättre. :-S Men genom att varva med lätt sits ibland så tog vi oss i alla fall runt.

Åter i stallet blev det stretch och lite pyssel innan hon fick gå ut i hagen igen.

I förrgår var det dags för lite ridning igen. Ariel har ju fått vila sedan hästrallyt, men det var en pigg och glad häst jag hämtade in från hagen. De har fått flytta till vinterhagen nu och Ariel verkade nöjd med att kullen stängslat in också. Min idé och det lär väl sluta med att hon bryter benet. Men så länge hon är lycklig innan så. ;-)

På med sidepull och reflexgrejer, som alltid hinner vi inte ut förrän det är mörkt på vardagar. Det var inte mycket att sanera, däremot var det cement blandat med stora stenar i hovarna, så det tog sin lilla tid. Hon fäller en del nu också och har blivit lite lurvigare.

Vi skrittade fram längs sommarhagen och en bit bort, sedan vände vi åter och skrittade till grusvägen börjar. Givetvis börjar Ariel trampa lite, hon vet ju att hon får galoppera sedan... Galopperna som sådan fungerade bra, även om fattningarna inte blev de bästa vi gjort. Ariel är lite för ivrig och jag är lite för slarvig. Men nu går det alldeles utmärkt att galoppera på lång tygel och när jag berömmer (och Ariel börjar sakta av) så är det bara att driva på så fortsätter hon galoppera.

Jag tror att hon börjat förstå att beröm inte är samma sak som att sakta av, för sista galoppen bortåt behövde jag knappt driva för att hon skulle fortsätta, trots att jag berömde i varje språng. Det tar sig! Träningsmässigt var hon piggare än förra veckans galopp, mindre flåsig men mer svettig. Nu var det ju en temperaturskillnad på ungefär tio grader, så jag är ganska övertygad om att värmen är boven i dramat. Ariel var glad när vi skrittade av i alla fall.

Åter i stallet blev det avsvampning och stretch, innan jag förpassade henne i hagen. Därefter var jag lat, då jag skulle tävla Hampus dagen därpå, och rafsade bara ihop utrustningen i sadelkammaren. Jag får väl betala för det när jag vill använda grejerna igen... ;-)

Ja, Ariel och jag fortsätter att jobba med galoppen. Igår hann det bli mörkt innan vi var ute, men med benreflexer, reflexbrösta och reflexridtäcke syns hon ganska bra. Själv hade jag reflexjacka och reflexöverdrag på hjälmen... ;-)

Vi skrittade längs sommarhagen bortåt, det tyckte Ariel var väldigt spännande. Hon hade sällskap med sina hagkompisar en bit, och då de flyttat till ny hage går den parallellt med grusvägen vi sedan galopperar på. Jag var lite fundersam över hur de skulle reagera när vi kom galopperandes.

Ariel vet nu precis vad som gäller när jag kortar tyglarna vid bron. Hon vill gärna byta till trav alldeles själv, så ett par gånger igår fick jag ta ned henne till skritt igen och påminna om att matte bestämmer... Vi galopperade tre gånger åt vardera hållet och Ariel jobbade på superfint. Ett par gånger tyckte jag nästan att det gick lite för fort i galoppen, men jag kan ju alltid få stopp på henne, så jag måste låta henne gå på.

De andra hästarna brydde sig inte ett skvatt när vi kom farandes i full fart, så där behöver vi inte oroa oss. Ariel tog fattningarna superfint och nästan varje gång blev det rätt galopp. Däremot bryter hon av när jag berömmer, vet inte riktigt hur jag skall komma runt det problemet. Jag vill ju kunna berömma, men hon skall ju ändå fortsätta galoppera...

Det var en väldigt flåsig Ariel som jag skrittade av, nästan så jag blir orolig. Men hon var inte ett dugg svettig och bara lite varm mellan bakbenen. Inte ens under sadeln var hon varm, när vi väl kom tillbaka till stallet. Flåsandet gav sig mer och mer och jag är nog lite övernojjig. Efter stretch hade hon slutat flåsa och då fick hon återvända till gänget i hagen. Där blev det mer race i mörkret...

Jag tog reda på all utrustning och förberedde sedan för idag. För nu är det snart dags att bege sig iväg på hästrally i Järlåsa. Nervöst!

Igår hade jag semester en dag, eftersom jag alltid blir så trött efter Vetlandahelgen. Så efter frukost bar det av till stallet. Det regnade en hel del, så det var en blöt Ariel jag hämtade i hagen (utan munkorg). Jag drog av henne så mycket vatten som jag kunde med svettskrapan och sedan fick hon torka med fleecetäcke medan jag gjorde klart för ridtur.



Det blev sidepull och hoppläder, för planen var att rida iväg och galoppera på alla mjuka grusvägar. Det finns ju inte så mycket annat att göra när stigarna i skogen och stubbåkrarna är alldeles vattensjuka. Inte precis den september jag sett fram emot.

Givetvis åkte nya ländtäcket på, så här fin blir Ariel när hon är klar för ridning!



Jag tror jag knäppte över trettio kort, men inte på ett enda har hon öronen framåt... Hon var mest sur över att jag skulle ta en massa kort istället för att sitta upp. Men så småningom så gav vi oss iväg och då var hon rejält på tårna. Det blåste ju samtidigt som det regnade och då hör hon ju inte var alla farliga monster är någonstans.

När vi skrittat fram blev det lite trav och allmänt fnys, då en livsfarlig traktor plöjde en av åkrarna. För traktorer har hon ju aldrig sett förut. ;-) Efter lite blandat trav och skritt på asfalt var vi framme vid grusvägen som går parallellt med flygfältet och vi kunde börja galoppera. Jag stod upp i galoppen bortåt, eftersom jag vet att Ariel tar min sits som en förhållning och hon har mindre egen bjudning bortåt. Däremot fick hon bara galoppera de allra första sprången med stöd, sedan släppte jag efter helt på tygeln. Jag kände i hennes kropp att hon blev förvånad och förvirrad över att stödet försvann, men i och med att jag hade balans i sitsen och kunde driva henne ordentligt, fortsatte hon ändå att galoppera.

Halvvägs orkade hon inte riktigt hålla galoppen, så det blev lite trav följt av ny fattning. När hon galopperat även i vänster galopp på slak tygel blev det skritt en stund och pusta. Vi skrittade förbi de gårdar som finns längs grusvägen och sedan galopperade vi igen. Fortsatt fokus på att bara hålla galoppen och ha lång tygel. Ariel var superduktig!

På hemvägen är hon ju alltid lite mer taggad, så där vågar jag mig på att sätta mig ned i sadeln. Bitvis kunde jag sitta riktigt avslappnat och driva samtidigt, heja mig! Hela tiden på lång tygel... Ett tag kände jag mig lite som de där shejkerna som tävlar distansritt, för de sitter i stolsits i galoppen med hängande tygel. ;-)

Fattningarna tog hon också bra, även om det märks skillnad på borta- respektive hemväg. Bortåt tar det några travsteg innan hon hittar balansen/orken att fatta, medan hemåt bara rullar hon in i galoppen. På sista långsträckan hemåt började hon sacka lite mer än halvvägs (den är ju ändå 800 m), varvid jag drev på ordentligt samtidigt som jag satt i sadeln (heja mig!). Ariel svarade med att knixa med benen och vips hade hon gjort ett galoppombyte. Hm... Det var ju inte riktigt det jag bad henne om. ;-)

Hon var knappt trött efter sista galoppen, även om hon andades lite tyngre. Så vi avslutade med trav på asfalt, en riktigt ivrig trav där jag fick påminna ibland med lite halvhalter. Sedan skrittade vi sista tjugo minuterna hemåt. Finaste tjejen!

Lagom till att vi var hemma igen sken solen... Ariel fick fleecetäcke på sig och så stretchade jag bakbenen. Tycker att de blivit lättare att stretcha, så jag tror att det ger resultat. Sedan fick Ariel stå och sova medan jag tog bort utrustningen och pratade med F. Det blev över en timme hon stod där och sov i stallet, men det är perfekt träning tycker jag. Man vet aldrig hur länge hon måste vara i stallet vissa dagar.

Såg förresten att hon tappat nästan tre av fyra framtänder, dvs de sista hon har att tappa. Så skönt! Nu är det bara kindtänderna i januari jag väntar på, de brukar vara värst också, då de kliar mycket mer. Sedan är hon vuxen åtminstone tandmässigt.

Ariel fick gå ut med munkorgen, vilket hon inte uppskattade. Men hon har gått ned i hull, så den hjälper ju till även om hon ogillar den.

Igår var jag på studiebesök med mitt andra jobb (politiskt sådant), så jag kom hem lite tidigare. Givetvis hägrade stallet... Vädret var ganska deprimerande, det hade varit mulet och regnigt hela dagen. Men inget stoppar en distansryttare!

Hämtade in en fläckvis lerig Ariel från hagen, hon var lite på tårna då de andra hästarna rusade omkring i hagen, men när jag repeterade våra halter så lyssnade hon perfekt hela tiden. Inne i stallet blev hon grundligt sanerad innan grejerna åkte på. Då min hopptränare flera gånger påpekat hur bra Ariel lyssnar på förhållande hjälper så bestämde jag mig för att våga rida med sidepull. Ur distanstävlingssynpunkt är det bäst om vi rider på det, speciellt som hon inte kan äta med bettet i munnen.

Sedan skrittade vi iväg i regnet. Vi red på grusvägen bort mot flygfältet, när vi kommit fram till asfaltsvägen blev det lite inslag av trav ibland när det passade. Ariel kändes helt okej, men lite ointresserad av att öka tempot.

Ute på grusvägen vid flygfältet blev det galopp, men Ariel hade ingen riktig bjudning och jag red som en kratta. Kändes mest som att jag flaxade omkring ovanför hästen. Ariel saktade av till trav ett par gånger så jag fick be henne fatta igen. Rätt vad det var så trampade jag snett i stigbygeln så gummibandet löste ut. Så irriterande! Tvärnit av stackars häst och sedan vända tillbaka för att leta reda på gummibandet. Satt av och satte fast det igen och insåg sedan att det varken fanns dike att ställa ned hästen i eller sten att ställa hästen bredvid. Blev så arg, varför måste sådant här hända när man redan är på dåligt humör?

Märkte att Ariel smittats av mitt dåliga humör, men i stundens hetta orkade jag inte lugna henne. Istället blev det, med hjälp av lite arga ord, en uppsittning från marken. Fick ta tag om bakvalvet och dra mig upp, men jag kom faktiskt upp! (fortfarande chockad) :-O Min första uppsittning från marken sedan 2001... Ariel var en ängel och höll emot med sin kropp när det blev väldigt mycket vikt, men utan att flytta på sig. Mitt hjärta!

Väl uppe i sadeln igen rann all ilska av mig. Nej, vi är inte världsbäst på att galoppera (än...) men fy sjutton vilken bussig häst jag har! Så det blev lite mer galopp längs grusvägen och den här gången berömde jag Ariel som fattade rätt galopp och så låtsades jag inte om att jag fladdrade omkring.

Efter lite skrittpaus galopperade vi på en lite mer slingrande grusväg fram till stora asfaltsvägen, jag ignorerade hur fruktansvärt dåligt jag satt och koncentrerade mig istället på att faktiskt klara av de svängar som kom. Blev några avbrott i trav för ny fattning då vägen ibland svängde åt ett nytt håll. Ariel skötte sig superbra, så jag var väldigt nöjd med henne. Sedan fick hon skritta och pusta lite innan vi vände tillbaka på samma väg.

Hemvägen var en helt annan historia. Där hade hon drivet själv i galoppen, så jag kunde till och med komma ned lite i sadeln. Benen lever ju sitt eget liv, men det kändes mycket bättre med sätet i alla fall. Ett litet steg i taget... Sista raksträckan (800 m) fick hon galoppera på lite och jag stod i fältsits. Det är bara att inse att jag måste börja använda mina gamla stigläder, de i syntet är för långa när jag vill stå upp. Jag har försökt att göra nya hål, men det är hopplöst. :-( När vi galopperat cirka 200 meter provade jag att driva på Ariel. Då lade hon in en högre växel och jag fick känna på en snabb galopp på damen. Tjoho!

Skrittade sedan tio minuter på asfalt innan vi tog in på grusvägen som går mot Bälinge. Sista chansen att galoppera, så där blev det också galopp i fältsits. Först ville hon inte fatta rätt galopp (vänster), så det blev tre fattningar innan vi fick till det. Sedan fick hon galoppera på, och när hon lagt in den högre växeln bad jag om mer och det kom en ännu snabbare galopp. Jösses säger jag bara vad det gick undan...

Men det var inga som helst problem att sakna ned till trav igen och äntligen fick vi till en mjuk avsaktning och en bra trav. Som sagt, ett steg i taget...

Längs grusvägen med villor blev det blandat trav och skritt, även om Ariel var väldigt taggad och ville framåt (dvs hemåt) hela tiden. När vi nådde asfalten bestämde jag mig att det fick bli skritt hela vägen hem, vilket tog 30 min. Perfekt nedvarvning efter en tuff tur med mycket galopp.

Ariel var även en pärla på den trafikerade vägen, det kom bilar hela tiden och det låter ju lite annorlunda när vägbanan är blöt. Men inga bekymmer alls, förutom när hon såg en gran i ett dike och jazzade ut några meter. :-P

När vi skulle passera en T-korsning kom det en bil bakom oss som skulle svänga in, en bil som mötte oss och också skulle svänga in, samt en bil som kom från sidan av oss och ville svänga ut... Ariel rörde inte ett öra utan traskade lugnt på. Inte ens när bilen som var bakom oss svängde precis vid bakdelen och ytterligare en bil bakom hade bråttom och susade förbi oss (nära, eftersom bilen framför som skulle svänga inte kunnat svänga än) reagerade hon. Hon frågade vid ett par tillfällen med kroppen om hon fick trava, men det var bara ett ivrigt hemåtsug, inte någon nervös stress. Så nu är hon trafiksäker. ;-)

Hemma igen gäspade hon mycket och njöt av varmvattensduschen. Hon var rejält lerig ända upp på halsen, men mycket nöjd med sig själv. Jag var också nöjd, framförallt över att jag kunnat vända en så negativ början till något så positivt. Bästa Ariel som ställer upp så för mig!

Stretchade bakbenen och så fick hon mysa under fleecetäcke medan jag rengjorde och plockade undan all utrustning. Vi hade ridit totalt 12,5 km och med ett snittempo på 6,25 km/h. Räknar jag bort skritten före och efter passet var tempot 7,3 km/h. Det är fort för oss... Nog det snabbaste långpasset vi gjort hittills.

Ariel skrittade glatt tillbaka till hagen och buffade lite på mig då och då för att få lite beröm. Jag märker verkligen skillnad när jag berömmer henne mycket under ritten med rösten, hon blir förbaskat mallig. Så det måste jag fortsätta med. :-)

Nu är jag lite kluven hur jag skall rida på lördag. Tufft eller lugnt? Planen är att rida dressyrträning söndag, så hon får ju inte vara alltför slut i musklerna. Knepigt...

I förrgår hämtade jag in en fruktansvärt lerig Ariel från hagen. Hon var grymt nöjd med sig själv, men blev mindre nöjd när jag band upp henne utanför stallet. Det är rent hälsofarligt att borsta lerig häst inne, dammet stannar kvar länge och irriterar.

När Ariel väl var ordentligt sanerad fick hon gå in i stallet, då var hon nöjd. Jag diskuterade lite olika ridalternativ med L och M, men de visste inte hur pass blöt stubbåkern var. Jag tog på Ariel sadel, reflexer, boots och träns, sedan gav vi oss iväg till stubbåkern.

Den var för blöt och tung, inte för att skritta fram, men för att galoppera på. Så när vi skrittat fram blev det backträning istället. Ariel jobbade på bra, även om hon tycker att det är onödigt när vi vänder från stallet hela tiden. Jag måste bli bättre på att sitta ned i galoppen på plan mark och göra vettiga fattningar. Jag förstår inte hur Ariel gör, men hon lyckas alltid fatta rätt galopp trots mina klumpiga hjälper.

Den här gången blev det åtta repetitioner (två fler än sist) men även om Ariel flåsade lite, så verkade hon bara måttligt ansträngd. Måste ta med mig pulsmätaren nästa gång...

Efter avskritt var Ariel lite smått svettig på bringa, sadelgjordsstad och insida lår. Men då det började bli kallare ute nöjde jag mig med att borsta bort svetten. Sedan gjorde jag stretchläxan och det gick riktigt bra tyckte jag. Ariel var mest av åsikten att det var onödigt och kunde vi gå ut i hagen igen?

Ja, nu är hösten verkligen här, när man får galoppera på stubbåkrarna... Igår mötte jag M i stallet och vi gav oss ut tillsammans. Ariel fick ha terrängskydden + bootsen på sig runt om, med en förhoppning om att hon inte skulle riva sig på stubben. Visst finns det ytor på kotan och karleden som inte skyddas, men jag har inte haft tid att åka till Hööks och köpa nya skydd. :-(

Vi skrittade fram längs grusvägen och galopperade sedan ett par gånger på den bortre stubbåkern. Ariel var förvånad, dels för att hon såg Maggie utan att vara i närheten av henne och dels att det plötsligt fanns en stor, stor yta att röra sig på. Fick vi verkligen det? Jag konstaterade ganska snabbt att åkern var lite för blöt för min smak, det blev för tungt för Ariel att galoppera där. Så vi skrittade iväg till den andra åkern, som ligger parallellt med stallet en bit.

Den är ungefär 180 x 280 meter lång, så det finns mycket mark att galoppera på... Jag fokuserade på att träna volter med Ariel, men som vanligt blev det mest frustration. Hon lyssnar för bra på mina vändande hjälper, så hon vänder för snävt, orkar inte hålla galoppen och ramlar tillbaka i trav. Några varv fick vi till ganska okej, men tyvärr var hon mer fokuserad på var Maggie höll hus än vad matte tyckte och tänkte.

Vi galopperade även ett par gånger rakt fram på stubbåkern, varav den sista gången blev lite snabbare tempo (mellangalopp?). Men hon kändes ofokuserad och ganska ointresserad av vad matte ville, så nästa gång vi rider på stubbåkern blir det ensamma. Att hon dessutom inte tog skänkeln så bra, utan jag fick påminna med spöet, gjorde att humöret var rätt lågt när jag skrittade av henne.

Men samtidigt hade hon ju galopperat en hel del, hon hade fattat galopp när jag bad henne om det, hon hade både ökat galoppen, minskat galoppen och galopperat ett par varv på böjt spår i bägge galopperna. Som alltid är det mitt fel, jag jämför henne med Hampus som är mycket stabilare i galoppen, som reagerar blixtsnabbt på kommandon och som går att svänga väldigt snävt (även om han tycker att det är jobbigt). Det är en orättvis jämförelse, med Ariel tio år yngre än Hampus.

Så efter lite resonerande med mig själv bestämde jag mig för att vara nöjd med dagen ändå. Ariel var nöjd i alla fall, hon skrittade med ivriga steg runt hela stubbåkern och spanade nyfiket på alla nya saker. Tillbaka i stallet blev det avduschning, då hon förstås var genomsvettig. Däremot inte trött, hon hade nog kunnat dra en repa till utan några problem...

Jag kan i efterhand känna att upplägget i sig var lite ofokuserat, jag hade inte bestämt mig för om jag skulle träna böjt spår eller intervaller, så det blev en mix av båda som bara förvirrade och krånglade till det hela. Så istället skall jag hålla mig till böjda spår på stubbåkrarna, intervaller i galoppen kan jag träna hela vintern (så länge det är bra underlag) men det är bara på stubbåkern det går att göra stora volter, som ju är det vi främst behöver träna på.

I förrgår var det äntligen dags för årets långritt. Tanken var först att vi skulle lasta hästarna och åka till Hågadalen för att rida runt där, men då det bara blev ekipage från vårt stall som kunde, så kändes det lite löjligt att åka iväg när vi egentligen har ganska spännande vägar även häromkring.

Så istället samlades jag, L på Krutow och M på Maggie i stallet för lite förberedelser. Jag hade en lerig Ariel att göra rent, då hon sovit djupt och nöjt när jag hämtat henne i hagen. ;-) Efter att leran åtminstone var hjälpligt avborstad åkte utrustningen på och det blev en hel del packning... Ariel fick ha flaskhållarna på sin sadel, Maggie hade sadelväskorna och Krutow fick en fullproppad easybootsväska.

När både ryttare och hästar var klara för äventyret skrittade vi iväg. Då det var väldigt varmt ute och hästarna inte var vana vid att ha packning, bestämde vi oss för att skritta nästan hela turen. Vi inledde med att rida bort till klätterbacken och via stigen i skogen komma ut på Åloppevägen. Men istället för att vända vänster ut på asfaltsvägen fortsatte vi istället längs en grusväg. Hästarna var glada och vi var fortfarande rätt övermodiga, men det försvann när grusvägen övergick i en stig.

Stigen var ganska knepig bitvis, det var stenar och rötter, blött på vissa ställen och både uppför och nedför. Jag var alldeles lyrisk, för så här bra träningsväg hade jag ingen aning om att det fanns så nära stallet. Eller, nära och nära, vi hade ju ridit i nästan en timme redan.

Då och då försvann stigen och vi blev osäkra hur vi skulle gå vidare. Men Ariel aka stigfinnaren lyckades alltid föreslå en riktning som efter några meter uppvisade svaga tecken på att vara en gammal stig. Så höll vi på i ytterligare en timme, sedan frågade jag om vi kanske skulle vända. Fyra timmar hade vi sagt att vi skulle sitta i sadeln och om ingen riktigt visste var vi var kanske det var säkrare att vända? Men L trodde att hon ridit på den här stigen för fem (!) år sedan och var positiv till att vi skulle komma fram vid golfbanan ganska snart. Så vi skrittade vidare och efter tjugo minuter klarnade allt upp, vi kom fram till en äng och på andra sidan låg golfbanan!

Vi lät hästarna vila en stund utan sadel och träns, Ariel var lite bekymrad över de där golfspelarna, men inte värre än att hon åt gräs mellan varven. Vi ryttare mumsade i oss fika, även om det framförallt var vätska som vi behövde. En läxa till nästa års långritt blir att planera fikat lite bättre, vi behöver inte ha med oss allt som är gott. ;-) Ariel var en duktig distanshäst och kissade under pausen, det tar sig!

Efter lite fika och diskussion kring var vi egentligen kunde vara någonstans beslöt vi oss för att lita på L:s minne och fortsätta längs ängskanten för att försöka hitta grusvägen som skulle leda till Bemersberg, där Hampus bor och därifrån vi alla hittar hem. Redan efter några meter hittade vi grusvägen och belönades med tre väldigt ystra hästar som tyckte att det var superskoj att vi var igång igen. Det var lättare att ta sig fram längs grusvägen än den där tuffa stigen, så tempot ökade betydligt. När vi sedan var framme vid ridskolan passade vi på att galoppera på rakbanan. Ariel lyssnade så fint, men det märktes att hon blir tröttare av att galoppera än att skritta...

Efter rakbanan skrittade vi genom den lilla skogen och därefter längs asfaltsvägen ända till Björken. Där tog vi in på den gamla traktorsvägen och skrittade in mot Bälinge. Strax innan vi var framme kom det en traktor bakom oss som var nästan lika bred som vägen. Det fanns ingen plats för oss, så jag ropade åt de andra att vi skulle trava till närmaste avtagsväg. Ariel började lydigt trava under mig, medan de andra for iväg i glad galopp. Hm... Efter några meter lät jag även Ariel galoppera, något hon gjorde med lätthet. Uppenbarligen är hon inte lika trött som sin matte. ;-)

När traktorn passerat blev det skritt genom Bälinge, åter genom skogen vid klätterbacken och så sista grusvägen hem. Ariel var glad åt att vara hemma, men hon verkade inte ett dugg trött. Fina tjejen!

En ungefärlig mätning på kartan säger att vi red 12,8 km (ha ha) på 3 timmar 50 minuter. Det ger en fantastisk snitthastighet på 3,4 km/h. Så antingen red vi lite mer kringelikrokar än vad jag kan gissa mig till på kartan (fattas flera av vägarna vi red på) eller så var vi verkligen tre glada sniglar på promenad. :-P

Efter ritten fick Ariel en välbehövd dusch och hon passade på att sörpla lite vatten ur slangen också. Sedan fick hon återvända till hagen medan jag tog undan utrustningen och mumsade lite mer fika.

Det här måste vi göra om!

Igår blev det en sen sväng till stallet, så pass att när jag hämtat Ariel i hagen, borstat henne ren och tagit på utrustningen så hade solen gått ned... Bara att slänga på henne benreflexer också. Jag måste köpa reflexboots till henne och en reflexväst till mig, för inte kan vi klä på oss ridtäcke och tjock reflexjacka när det är 20 plusgrader... :-S

Till sist färdiga för avfärd skrittade vi bort längs grusvägen mot shettisarna. När vi skrittat fram en stund vände jag och skrittade en bit tillbaka. Ariel blev väldigt glad, hemåt är alltid skoj. Sedan fick hon jogga förbi hela stallet och mot vår lilla bro över bäcken. På vardera sida om bäcken går nämligen grusvägen nedför och uppför. Först hade jag tänkt göra som F sade, skritta nedför backen, vända vid bäcken och galoppera uppför igen, för att sedan skritta nedför och göra om alltihopa. Men det är ju hyfsade backar åt bägge hållen och långa "bromssträckor" om det skulle behövas. Så jag gjorde om övningen lite.

Först skrittade vi nedför backen, sedan travade vi över bron och fattade galopp när hon hade en bra trav. Sedan galopperade vi uppför backen (bort från stallet) och när hon kändes trött saktade vi av till trav och skritt, sedan vände vi hemåt igen, skrittade nedför backen vi precis galopperat uppför, började trava över bron och galopperade uppför backen (mot stallet). Så där höll vi på några gånger, så hon fick galoppera varje backe tre gånger. Sedan blev det avskrittning i tjugo minuter.

Jag måste säga att övningen gick över förväntan. Även om det inte är några branta eller långa backar, så är det ändå uppför. Hon måste ta i med bakdelen, vilket får till följd att jag dels kan driva på henne utan att riskera att det går för fort, och dels att hon får en riktigt trevlig galopp när vi kommer på plan mark igen.

Det svåra för mig är att få till bra drivning i fältsits och att faktiskt sätta mig ned i sadeln när det blir plan mark. Vi är inte riktigt där än. Jag är rädd att hon tappar galoppen om jag sätter mig ned och då driver jag på henne lite extra varvid hon får upp ryggen så mycket att jag inte riktigt kan sitta. :-o

Men det kommer... Det viktiga var att hon tyckte att det var en rolig övning, trots upprepade vändningar och att jag faktiskt kom till drivning i galoppen. Heja oss! När vi skrittade av såg jag att bonden snart är klar med "vår" stubbåker, så snart kan vi galoppera även där. Som F sade till mig, vi behöver träna på att galoppera på böjt spår, oavsett om att volten är 20 meter eler 45 meter, bara det finns utrymme. :-)

Ariel var väldigt nöjd när vi var tillbaka i stallet, hon hade blivit svettig och fick sig en avsvampning. Dessutom är hon brunstig nu (hur kan tre veckor gå så fort?!) så jag fick rengöra hennes bakben ordentligt.

Sedan blev det att återvända till hagen. Jag var lite bekymrad att hon inte skulle hitta sina vänner i mörkret, men de stod vid grinden och väntade på henne. <3

Igår var jag lite nervös när jag skulle visitera Ariels ben, men det fanns inga tecken på överansträngning efter föregående dags tuffa pass. Skönt! Hon stod allra längst bort i hagen och bredvid henne låg munkorgen. Jag som hade förberett mig för att leta igenom hela hagen efter den...

Tog in henne i stallet och gjorde i ordning, sedan blev det skritt första delen av lågpulsrundan, cirka 6,3 km. En ganska händelselös ridtur, trots att Ariel var ganska mycket på tårna då det blåste och dessutom rejält irriterad. Jag vet inte riktigt vad som händer med oss nu, men det känns som vi alltmer närmar oss en period av tonårstrots. Jag ser inte fram emot det...

Åter i stallet var hon inte ens svettig under sadeln, så jag borstade henne lite som hastigast och släppte ut henne igen. Med munkorg och flughuva, så får vi se hur länge de sitter på. ;-)

Igår var jag ganska sent ut i stallet, men eftersom det var lördag dagen därpå bestämde jag mig för att rida som planerat och strunta i hur sent det blev.

Fick gå och leta en stund efter Ariel i hagen, hon hade tagit av sig munkorgen (igen), men den här gången såg jag den inte. Den trasiga flughuvan hade hon dock fortfarande på sig, för den tycker hon om. ;-)

Tog in i stallet, borstade och tog på utrustning. Pulsmätaren åkte på igår, för planen var att intervallträna i galopp. Skrittade iväg bort mot rakbanan, första fem minuterna fick vi sällskap av D och Totte. Givetvis skulle Ariel tävla i skritten och hugga efter Totte. Men när Totte vände hemåt igen brydde hon sig inte alls, utan fortsatte ivrigt framåt med spetsade öron. Då var hon förlåten för sin tävlingsinstinkt. :-P

Vi travade lite på asfalten som uppvärmning till galopperandet, sedan var vi framme vid rakbanan. Jag kollade klockan och även pulsklockan. Så galopperade vi iväg i en helt okej galopp, hon har definitivt ett annat driv i kroppen ute jämfört med på banan. Fattade galopp direkt på hjälpen också. Vi fick bryta av ett par korta sekvenser till trav, då hästarna parallellt med rakbanan var lite för spännande att titta på och när en presenning fladdrar. Men jag föredrar att hon bryter av framför att hon rusar, så det var bara att fatta om när hon kändes lugn igen.

Vid rakbanans slut kunde jag konstatera att vi galopperat nästan exakt två minuter, fast nu kommer jag ju inte ihåg hur lång rakbanan är. :-S Vi pustade ungefär en minut innan pulsen gått ned under 100 spm, sedan galopperade vi hela vägen tillbaka. Arbetspuls runt 130-160 spm. Jag stod upp i lätt sits bägge gångerna, men när vi nått rakbanans början igen och Ariel fått pusta lite till (tog lite längre tid att komma under 100 spm, men så började pulsmätaren krångla också) så blev det två kortare galopper, runt 1 min vardera, där jag satt ned i sadeln.

Jag är lite fånig har jag märkt, så fort jag känner mig osäker på om hon kommer att hålla galoppen så ställer jag mig upp istället för att sitta kvar. Jag känner mig uppenbarligen tryggare i lätt sits på henne. Det är bara att träna bort det. ;-)

På hemväg blev det lite blandat trav, skritt och galopp. Pulsmätaren hade fått fnatt, så ibland visade den riktigt konstiga värden. Framförallt när vi skrittade, då hade Ariel 59 spm, men det har hon garanterat inte efter att hon travat eller galopperat en stund, runt 80 spm är mer korrekt. Vilket också var vad klockan visade när jag försökte ändra läge på elektroden under sadeln. Suck! Teknikkrångel vill jag inte ha...

Åter vid stallet skrittade vi in på ridbanan (till Ariels förvåning) och jobbade lite med galoppen där med. Ariel tar definitivt inte skänkelhjälpen lika lätt på banan som ute, så något mindre bjudning är det. Men sedan blir hon extremt känslig när jag ger vändande hjälper i galopp, så hon skär av kortsidan som en omhoppningssväng och jag (den oerhört skickliga ryttaren... not...) hamnar på utsidan av henne i svängen, hon tappar balansen och saktar (snällt) av till trav. Jag tror att mycket har att göra med att jag inte använder innerskänkeln tillräckligt och hon inte lyssnar till den så mycket som hon borde, men nu har jag i alla fall börjat förstå vad det är som händer. Vi fick till några hyfsade svängar på slutet, men det berodde mest på att jag fuskade och stöttade med yttertygeln. Ponnybusridning kallas sådant, men ibland måste man fuska så man kan sluta med en övning som känns bättre. ;-)

Ariel var ganska trött när vi skrittade av och jag kan erkänna att jag också var det. När vi väl var tillbaka vid stallet hade det börjat mörkna, så Ariel fick sig en välbehövlig dusch (mycket intorkad svett i pälsen!) innan hon fick gå ut i hagen med de andra. Jag rengjorde bootsen och pulsmätaren, sedan ignorerade jag övrig utrustning och åkte hem. Får synda för det idag istället. :-P

Igår fick Ariel stå en stund i stallet medan vi väntade på M. Jag passade på att borsta igenom svansen ordentligt, den är så fin nu när den är ren och full med pälsglans. Men särskilt tjock är den inte. ;-)

När M kom med Alektor åkte grejerna på och så skrittade vi iväg. Jag provade att ha sidepullen med bett påkopplat, men jag är inte helt nöjd med hur det ser ut. Bettringarna sticker liksom ut en bit, då nosremmen är så tjock. Får se om jag köper ett nytt träns till tävlingsdebuten.

Vi skrittade hela turen, vilket var väldigt skönt för både oss och hästarna. Roligt att ha sällskap när det bara är skritt som gäller, annars blir man lätt uttråkad. Igår provade vi att fortsätta efter rakbanan, över 272:an och fram till Åkerby kyrka. Sedan försökte vi binda ihop den vägen med en del av Morberga-rundan och efter att ha gått fram och tillbaka längs en äng ett par gånger hittade vi så rätt. Heja oss!

Så nu har vi hittat ytterligare en runda där man inte behöver vända tillbaka eller rida samma väg två gånger. Toppenbra! Nya rundan är 7 km lång och ganska perfekt om man bara vill skritta. Men jag tror att jag kan binda ihop den med lite andra småvägar så den kan göras mycket längre. Toppenbra!

Ariel var väldigt nöjd när vi var hemma, hon trivs verkligen med att enbart skritta ett pass per vecka, även om jag inte alltid hinner med alla pass jag vill. Hon fick faktiskt varken dusch eller massage, utan det blev direkt ut i hagen och dricka vatten som gällde.

Nästa vecka hoppas jag hinna rida fyra pass (galoppträning, hoppträning, lågpuls och skritt) och longera ett pass. Det gäller att vi är igång till ridlägret om två veckor. :-)

Idag red jag och M ut för att träna galopp igen. M red på Candela och jag satt förstås på Ariel. Hon var ganska otrevlig mot Candela i början, hotade när hon försökte gå om i skritten och liknande... Stackars Candela förstod inte alls vad hon gjort för fel.

Vi travade lite på asfalt innan vi var framme vid flygfältet och galoppsträckan. Som vanligt blev det galoppfattningar bortåt och bibehållen galopp hemåt. Jag tyckte inte att galoppfattningarna gick särskilt bra, jag fick inte så mycket flyt i dem. Det tog flera meter innan Ariel fattade på hjälpen och i avsaktningarna ramlade hon nästan ned i skritt. Inte bra alls. :-( Jag hade fortfarande det där knepiga stödet i munnen, men efter lite rannsakande hos mig själv tror jag att jag förstått vad som hänt.

Jag har ju bytt bett på Ariels dressyrträns, från novabettet till ett tredelat med fasta ringar. Detta då vi inte får tävla på novabettet och hon behöver vänjas vid tredelat. Hittills har jag bara longerat och ridit Centrerad ridning på det tredelade, förutom i torsdags då vi red det där katastrofala dressyrpasset själva. Idag hade jag också dressyrtränset och fick samma känsla i handen. Som om Ariel verkligen hänger i handen när hon blir lite för trött i rörelsen. Men egentligen handlar det om att det tredelade bettet ger mig en annan, kraftigare känsla än novabettet. Ariels reaktion är densamma, men jag känner den bättre. Så det är i alla fall en positiv slutsats, även om jag nu måste vänja mig vid känslan. ;-)

På tillbakavägen blev det en helt okej galopp hela vägen, jag provade att sitta ned i galoppen. Inte riktigt lodrät sits, men mer i sadeln än trepunktssits. Jag växlade lite med tvåpunktssits också, även om känslan faktiskt blev bättre när jag satt i sadeln. Ariel jobbade på bra i galoppen och övergången till trav blev också okej.

Sista biten innan vi skulle skritta av travade vi också, Ariel bjöd på en ivrig trav, men genom att tänka att magen skulle fram kunde jag dämpa henne något. Tänk vad sitsen gör skillnad! När hon fått en trevlig trav framåt beslöt jag mig för att testa lite nedsittning och plötsligt stämde allt. Det skumpade överhuvudtaget inte, utan det var mer som att vi flöt fram på vägen. Hade jag inte vetat bättre hade jag trott att vi töltade. Men det var helt enkelt jag som äntligen rörde mig i samma takt som Ariel. Underbart!

Efter en lång stunds skritt var vi hemma igen och Ariel fick sig en avduschning. Det var behövligt, galopper och kvavt väder tillsammans ger en ganska svettig häst. Hon var väldigt nöjd över duschen och ännu mer nöjd när hon fick gå ut i hagen igen. Fina tjejen!

Idag blev det uteritt med M och Alektor. Vi red till flygfältet i skritt och lite trav. M fick kika på Ariel när hon gick så där djupt med huvudet och givetvis går hon helt okej med huvudet. Jag måste bara inse att hon själv bjuder till, det enda jag behöver göra är att vara mjuk i handen men ändå stabil. Inte svårt alls. ;-)

Framme vid flygfältet galopperade vi cirka 800 meter. Ariel och jag fokuserade på fattningar och vi fick till en rad riktigt trevliga fattningar i bägge galopperna. Duktig tjej! Sedan skrittade och travade vi vidare på vägen ända tills vi kom till den stora asfaltsvägen. Väl där såg vi att det fortsatte en traktorväg på andra sidan, så kanske går det att rida ännu längre. Spännande!

På hemvägen blev det nästan bara skritt, men vid flygfältet galopperade vi non stop hela vägen. Ariel var lite halvseg först, men sedan kom hon in i andra andan och ville bara fortsätta galoppera i all evighet. Sötisen! :-)

Skritten hem var väldigt ivrig, Alektor fick definitivt inte komma först... Tillbaka i stallet såg jag att vi ridit 10,7 km totalt, inte så dumt! Ännu bättre blir det om man kan fortsätta på den där traktorvägen och få en ännu längre sträcka.

Ariel fick gå ut en timme i hagen och ta det lugnt, sedan kom hovslagaren och fixade till fina fötter igen. Det blev byte av skor och precis som jag misstänkt var det inte mycket kvar av de gamla skorna. Vi har traskat på bra de senaste tolv veckorna... Ariel stod som ett ljus hela tiden, kanske bra att rida en rejäl runda innan hovslagare kommer. ;-)

Imorgon får hon vara ledig och på onsdag är det äntligen dags för hoppträning igen. Hurra!

Idag hade Ariel rullat sig i en massa lera, så hon fick stå uppbunden ute medan jag sanerade henne. Det tog ganska lång tid och jag blev svettig då det var väldigt varmt ute. Det är sådana gånger man nästan inte orkar rida, man är trött redan innan man sitter i sadeln.

Men vi kom i alla fall iväg, jag ville testa och se hur långt man kunde rida på grusvägen som man korsar när man rider till ridskolan. Vi tog oss fram till klätterbacken med lite småprotester från Ariel (allt är farligt den vägen!) och även ett varv i klätterbacken. Den kändes löjligt enkel att ta sig både uppför och nedför efter alla roliga backar i norr, men den gör säkert nytta ändå.

Sedan skrittade vi genom villaområdet, förbi alla byggställningar, grävskopor och renoveringsprojekt. Det finns verkligen massor att titta på och Ariel var superfin hela vägen. När vi väl kom ut på grusvägen blev det ganska mycket trav. Vi skrittade bara där vi passerade saker som Ariel ville titta närmare på och när det gick nedför. Ett par galopper blev det också, hon är lite seg på fattningarna men galopperar sedan riktigt fint.

Vi red förbi en kohage, varvid Ariel signalerade åt mig "matte, det kommer en ko". Jag sneglade lite på kossan som kom lunkandes och svarade sedan Ariel "det är en snäll ko, inget att bry sig om". Varvid Ariel snabbt svarar "matte, det kommer massor med kor!" och jag givetvis vänder på huvudet och upptäcker en hel flock i full galopp mot oss. Ojdå...

Men kossorna var bara nyfikna och Ariel kunde inte riktigt bestämma sig för om hon var rädd eller nyfiken. När deras hage tagit slut så travade vi lugnt ifrån dem, känns som hon är ganska kovan ändå. ;-) Sedan kom vi inte så mycket längre, enligt kartan skall grusvägen övergå till en traktorväg, men den var tyvärr avspärrad. :-( Så det var bara att vända hemöver och trava ännu mer.

Vi avslutade med ett varv i klätterbacken igen, vilket Ariel tyckte var dumt. Men klättrar vi på bortaväg måste vi ju klättra på hemväg också, så det blir lika långa skrittsträckor. Vi var ute 90 minuter men Ariel var inte särskilt trött när vi var hemma igen. Dags att öka på tempot lite? Får fundera på det ett tag.

Hemma fick hon manen klippt innan hon fick på sig huva och munkorg igen och gå ut i hagen.

Igår hade jag en riddate med M inplanerad. Hon ville ut och galoppera på rakbanan och efter dressyrträningen så var det ju vad Ariel behövde också. Vi gick tillsammans och hämtade hästarna, Ariel kom i snabb trav och ville gärna hitta på något roligt.

På med grejerna och ut i det ostadiga vädret. Lite regnstänk, men inte så illa att vi inte gav oss iväg. M ville galoppera fort på Maggie, medan jag mest tyckte att lugn galopp lät trevligt... Vi skrittade hela grusvägen, sedan blev det lite lugn trav på asfalten så de var uppmjukade till vi var framme vid rakbanan.

Ariel och jag höll oss bakom M och Maggie och det fungerade bra. Vi galopperade i en lugn, fin galopp där jag kände mig balanserad och Ariel kändes stabil. Efter halva sträckan blev det skritt, då det var intag från hagen som går bredvid rakbanan. Det är ju dumt att göra sig ovän med de som äger den genom att skrämma hästarna. ;-)

Sedan var Ariel väldigt taggad i galoppen, då Maggie försvann i fjärran. När jag kände att hon inte riktigt ville sänka tempot så blev det trav istället. När inte heller traven gick att få lugn, så fick hon skritta. Lite sur var hon över det, men hellre det än att jag tappar henne.

När rakbanan var slut vände Ariel och jag först tillbaka hemåt och så fick hon galoppera ensam. Då blev hon en riktig kålmask som skulle slingra sig än hit och än dit för att få återvända till Maggie. Men galopp fick jag henne i ändå, även om den då och då blandades med trav. Sedan kom Maggie om oss i full galopp och då tog jag ned Ariel till trav igen. Ingen idé att utmana ödet...

Jag avslutade med att galoppera lugnt bortåt igen, fick tillbaka den där fina känslan från början av passet och sedan travade jag till början av rakbanan och väntade på M och Maggie som drog en snabb repa igen. Ariel var nöjd med att vänta. Här någonstans började himlen att öppna sig också och regnet vräkte ned på oss...

Skritt hela vägen hem med en väldigt nöjd Ariel som exprimenterade med var hon kunde ha huvudet för att få eftergift. Hon gick riktigt fint på tygeln några meter här och där, men det märks att hon inte riktigt har orken än. Men snart så!

Hemma drog jag av allt vatten och tänkte ett ögonblick slänga på ett täcke. Men så insåg jag att det var jag som frös och inte Ariel, så då fick hon gå ut utan. Till hennes stora lycka slapp hon flughuvan och munkorgen också, så det var en väldigt nöjd Ariel som skrittade iväg i hagen.

Eftersom sadeln inte passar för ögonblicket fick det bli en barbackatur för Ariel. S och Tyr hängde med, även de barbacka. Jag fick löfte om att vi bara skulle skritta, så då vågade jag mig iväg.

Ariel var nöjd med sällskap och tuffade på i sin vanliga lugna skritt. Vi red bort till rakbanan och följde den ända till den tog slut. Så bra att rida den i skritt, så inte Ariel får för sig att vi alltid skall galoppera där...

När vi vände hemåt kom förstås Ariels turboskritt tillbaka. Tyr hade inte en chans att hänga med, fast de hållit jämna steg på bortaväg. Knäpp-Ariel... Jag gjorde en del halter för att inte hamna för långt fram, men så fort Tyr kom i jämnhöjd med Ariel så skulle hon hota honom och försöka ta sig förbi. Trodde hon lagt undan tävlingsinstinkten, men uppenbarlige inte.

Hemma igen konstaterade jag att vi varit ute i 70 minuter och i ett tempo på 5 km/h. Riktigt bra för att vara mig och Ariel. Synd bara att jag blev lite skavd av att gunga barbacka på den där varma ryggen...

Ariel fick på sig flughuva och munkorg igen, så får vi se om de är kvar nästa gång vi träffas. Eventuellt blir det på torsdag, om massören kommer ut då. Annars blir det fredag och longering.

Ariel har nästan helt återfått sin plats i flocken, så igår fick jag mota bort de andra hästarna för att kunna hämta henne. Flughuvan var förstås borta, någon snäll person hade lagt den utanför hagen. Sådant uppskattas, så slipper jag springa omkring och leta i hagen...

Tog in för avborstning, men det dammade så fruktansvärt så jag fick binda upp henne ute istället. De har en rullgrop precis vid grinden som efter all den här torkan bara består av fin, dammig lera. Jag borstade hur mycket som helst på samma ställe, ändå fortsatte det att damma. Suck!

Bestämde mig för att jag var lat, så efter hovkratsning åkte bara tränset på. Barbackaridning är nyttigt för balansen. ;-) Tog även på boots fram och de hjälper helt klart för hon slog inte i hovarna en enda gång. Vi red bort längs fårhagen och ut på grusvägen. Ariel var lite fjantig på ett ställe och började trampa bakåt. Inte lätt att säga ifrån när man inte har så bra balans, så jag satt av och ledde henne framåt istället.

Som straff fick hon sedan stå med huvudet inne i en lövruska så jag kunde använda mig av en sten och sitta upp igen. Fjanthäst... I övrigt var hon glad hela ridturen, lite piggare på hemväg, men inte alls lika stor skillnad som uppe i norr. Hon jobbade fint med stöd på bettet då och då. Det tar sig!

Fick avsluta med ett varv i paddocken, bara så hon minns att man kan gå där. Då blev hon ännu finare, mitt lilla hjärta! Klart det är lättare att fokusera på matte när det inte finns något annat spännande att titta på.

Efteråt masserade jag hals, rygg och bakdel. Extra mycket där hon ömmade sist, men nu stod hon bara och njöt hela tiden. Jag skall försöka boka in en massör någon dag framöver, så ett proffs får massera igenom henne också. Det lär hon gilla!

Sedan åkte både flughuva och munkorg på, så hoppas vi att hon behåller allting på till idag...