Ofokuserat
Vi klättrade två gånger i klätterbacken innan jag övergav de andra och skrittade iväg längs slingerstigen. Ariel tyckte det var en väldigt dålig idé, hon lyssnade efter de andra hästarna hela tiden vi gick på stigen och var följdaktligen väldigt ofokuserad och snubblig. Skärpning! Hon behöver definitivt träna på att ridas med andra och sedan gå själv efter ett tag...
Hon fick jogga längs hela ängskanten tills vi kom nära asfaltsvägen, sedan blev det skritt på asfalten och trav igen på grusvägen vid Åloppe. Här var Ariel superfin, kändes som smör att rida. <3 Därefter var det avskrittning hela vägen hem.
Totalt red vi 5,37 km och med 5,9 km/h som snitthastighet. Det känns riktigt bra med korta lågpulsjobb på vardagarna och sedan långa skrittpass på helgerna.
Tillbaka i stallet blev det stretch innan Ariel fick roa sig med den nya halmen i boxen. Jag tog hand om utrustningen och gjorde i ordning foder innan snälla M skjutsade hem mig. Jag längtar efter min bil...
Lite trav i form
I förrgår var jag en snabb sväng i stallet, mockade och fixade foder till Ariel och en till häst. Ariel fick sig bara en puss och lite kel. Hon är väldigt kelen just nu...
Igår kom jag till stallet innan Ariel gått in, så jag hann mocka och bädda till halmen innan hon gick in i boxen för att äta middag. Jag fixade med hösilage och kraftfoder samt tog fram all utrustning innan jag (återigen...) störde henne i boxen. Tog på reflexer, sadel, förbygel och träns. Tycker förbygeln är lite halvsvår att ha på, den stramar åt ibland och ibland är den lite för lös. :-S
Sedan gav vi oss iväg mot flygfältet. Skritt ända tills vi var framme vid grusvägen som mynnar ut vid Bälinge, där blev det trav ända tills GPS-tanten sade att vi ridit en halvtimme. Vände och travade hela grusvägen tillbaka, tror det blev ungefär sex minuter totalt (måste hitta min klocka). Ariel tuffade på i ett lugnt tempo nästan hela tiden och en stor del av tiden (speciellt bortåt) gick hon i form och jobbade fint med ryggen uppe. <3
På hemväg var det turboskritt hela vägen. Totalt red vi 5,67 km på en knapp timme, dvs 5,9 km/h. Skoj att det går lite fortare. ;-)
Stretchade frambenen och sedan fick Ariel gå in i boxen. Jag tog undan utrustningen och traskade hem, förkyld som jag är vill jag gärna sova så mycket det bara går...
Mera skritt
Vi skyndade oss in i stallet, borstade av och tog på utrustningen. Reflexer blev det också, även om jag hoppades att vi skulle hinna hem innan det blev mörkt (vilket vi gjorde). Sedan skrittade vi iväg längs fårhagen och vidare mot 272:an. Ariel skrittade på bra hela vägen. Vi tog oss förbi en hage med några hästar i och sedan korsade vi vägen.
Efter att ha ridit en stund på asfaltsvägen signalerade GPS-tanten att vi ridit 4 km så då var det bara att vända hemåt igen. Rätt så händelselös ridtur även hemåt, så vi var hemma efter en och en halv timmes ridning. Skön tur! Vi red 8,07 km på 5,5 km/h och klarade därmed veckans mål på 30 km. Nöjda!
Ariel fick njuta av lite stretchning innan hon fick sova i boxen medan jag mockade och fixade foder till en annan häst. Sedan var det hennes tur, jag lade in lite extra halm så hon skulle ha lite att pyssla med.
Sedan vägde jag upp veckans ranson av vitaminer, då snälla M köpt både vitaminer och salt när hon var förbi Granngården. Ariels foderstat i dagsläget är:
9 kg hösilage
4 hg morötter
50 g Nötfor Effekt Hög
5 g Krafft Multivitamin Pellets
Trotsa stormen
Sedan mockade jag och fixade med fodret medan hon åt, det fungerar så bra att ha morgonfodring och sedan rida. Tog in en väldigt lydig häst (...), borstade av som hastigast, kratsade hovar och tog på utrustningen. Sedan skrittade vi iväg mot Bälinge. Det blåste någonting fruktansvärt och först hade jag inte tänkt att rida. Ariel blir alltid på tårna i blåsten, förmodligen mest för att hon inte hör alla farliga saker. Men samtidigt vet man ju aldrig vilket väder det kommer att vara tävling i, så det är lika bra att bita ihop och rida.
Vi red längs grusvägen som slutar vid en kohage, men som enligt kartan fortsätter ända bort till golfbanan. Till min stora glädje var kossorna installade, så grindarna var öppna och vi kunde fortsätta rida. :-D Vi träffade på fem olika stickvägar som Ariel tyckte var superspännande och som jag lovade att hon skulle få undersöka nästa gång vi rider där. Det kan nog bli livat...
Vi vände efter en timme, då såg jag golfbanan på håll, men vi hade ändå inte kommit till vägens slut. Men jag hade ju angett på tavlan att jag bara skulle vara ute i två timmar, så jag vågade inte riskera att någon blev orolig utan vände. Lite ivrigare skritt blev det tillbaka, men fortfarande skötte hon sig superbra i blåsten.
Totalt var vi ute i två timmar, då hann vi 11,19 km vilket ger en hastighet på 5,6 km/h. Tror det är Ariels vanliga medelhastighet i skritten. :-)
Hemma igen var hon lite lagom trött och njöt något enormt av stretchningen. Sedan fick hon gå ut och äta lunchhösilage, en perfekt dag enligt Ariel. :-)
Jag måste avsluta med att visa ett av hålen hon gräver i boxen. Jag vet inte om det är jakten på ax som skapar de här hålen, men de är lite roliga att titta på. Varje dag jämnar jag till ströet och varje dag är det nya hål...
Lite lågpulsträning
Igår var Ariel ute i hagen när jag kom. Fick höra från E som lunchfodrat att Ariel och Raffinet hade röjt rejält i hagen, så det var dags för lite mer ridning... ;-)
Tog in Ariel och lät henne äta middag medan jag fixade foder. Sedan fick hon stå på skötselplatsen medan jag mockade och fyllde på halm. Därefter var det snabb avborstning och kratsning av hovar innan grejerna åkte på. Då vi skulle klättra tog jag även på förbygeln, fick justera lite då hon breddat sig sedan hon använde den sist...
Sedan skrittade vi iväg bort mot klätterbacken. Tog den lite mindre farliga vägen då det var mörkt och blåste. Ariel gick snällt framåt hela tiden, även om hon studsade till ett par gånger. Då klätterbacken var isbelagd blev det bara ett varv innan vi fortsatte på slingerstigen.
Ariel går verkligen superbra när det är mörkt och man har pannlampa. Det går inte att titta på allt runt omkring och hon blir liksom avskärmad från omgivningen. Hon skrittade i form nästan hela stigen, väldigt fokuserad på matte. <3
När ängen tog vid så blev det faktiskt en del trav. Vi måste ju börja trava någon gång. Tror vi travade ungefär fyra, fem minuter totalt. Ariel var lite taggad när nosen vändes hemåt, men efter några tillsägelser så fann hon sig och jobbade på bra igen. Gick faktiskt i form några steg här och där i trav. Det tar sig!
Skritt på asfalt och sedan trav på grusväg innan vi närmade oss sista 20 minuterna hem och hon fick skritta av sig. Då var hon ordentligt igång i kroppen och jobbade på ännu bättre. Väl hemma så hade vi ridit 5,42 km på 58 minuter, dvs 5,6 km/h.
Ariel var sådär tröttnöjd som hon kan vara ibland och njöt av både stretchning och massage. Sedan fick hon gå tillbaka till boxen medan jag rengjorde utrustningen och traskade hem. En riktigt bra träningsdag!
Powerwalk!
I förrgår var jag en riktigt snabb runda i stallet, på 20 minuter hann jag både mocka, fixa foder och pussa på Ariel. :-)
Igår blev jag upphämtad vid bussen av snälla K, det var inte planerat men jag är tydligen lite ökänd. ;-) Ariel var fortfarande i hagen, så hon fick vara kvar där medan jag mockade. Sedan gjorde jag i ordning henne för en ridtur samtidigt som hon åt middag, det är egentligen emot mina principer men ibland måste man spara tid.
Reflexerna åkte på och även pannlampan. Sedan skrittade vi iväg till rakbanan. Ariel hade ett ordentligt klipp i steget och jag såg till att hela tiden stötta henne så tempot hölls uppe. Ridturen var ganska händelselös, även om Ariel verkligen jobbade på genom hela kroppen. Underbart!
Tillbaka i stallet var det en trött häst som fick sova på skötselplatsen, vi red 5,72 km på en timme. :-) Jag stretchade igenom Ariel och masserade även bakdelen. Hon visade tydligt att hon tyckte om stretchningen av frambenen, så jag tror vi är någonting på spåret där...
Sedan fick hon återvända till boxen och jag hade sådan tur att jag fick skjuts hem av snälla A.
Broddning
På med grejerna, inklusive reflexer, och ut i skymningen. Vi skrittade bort mot Bemersberg och hann faktiskt nästan hem igen innan det blev mörkt. På hemväg jobbade Ariel på fint i form och var grymt härlig att rida bitvis. Nästan så jag blir lite dressyrsugen...
Det var en rätt så händelselös ridtur, ganska skönt efter de äventyr vi haft. Totalt var vi ute i 85 min och vi red 7,23 km, vilket blir 5,1 km/h. Men när jag rider henne på kort tygel i form orkar hon ju inte traska på lika fort som när vi skrittar på lång tygel.
Tillbaka i stallet blev det lite snabb koll av häst innan hon fick gå in i boxen och äta middag. När jag sedan fixat färdigt med utrustning och gjort i ordning foder så hade hon ätit klart. Så jag ställde henne i stallgången och mockade på rekordfart. Hade lite bråttom iväg efteråt... ;-)
Sedan har jag ju glömt att nämna att jag mätte Ariel mage för ett par dagar sedan. Hon har redan gått ned 10 cm i omfång, så visst gör det nytta att begränsa grovfodret. Men jag längtar till den dag hon inte är överviktig längre...
Långtur med sällskap
Ariel hade ganska precis ätit klart frukost när hon fick komma in, bli avborstad och få på sadeln. Jag sadlade medvetet lite långt fram, för att testa om det kändes bättre.
Uppsittning och Ariel var lite halvtaggad. Inte så hon rörde sig medan jag satt upp, men jag märkte att det var energi under fötterna. Hon tuffade iväg väldigt snabbt i början, nästan lika fort som Rembo. Dessutom ville hon trava så fort det blev för jobbigt i skritten. Hm...
Vi red förbi det farliga villaområdet utan några som helst problem, längs slingerstigen i skogen och ut på åkern. Sedan följde vi grusvägen som så småningom blir en gräsväg som går mot golfbanan. Men innan vägen blivit till stig var vi tvungna att vända, då det blivit ett stort dike rakt över vägen som kändes lite osäkert att ta sig över när det var isigt och halt. :-( Tråkigt, jag ville ju visa L vilken härlig klätterstig som kommer sedan, men det får vara tills sommaren kommer.
Så vi vände hemåt igen och skrittade samma väg tillbaka, förutom att vi tog klätterbacken tre gånger. Det tyckte Ariel var väldigt jobbigt. ;-) Hemma igen hade vi ridit 9,23 km på 100 min, dvs 5,6 km/h. Inte superfort, men jag misstänker att klättringen tog en hel del tid utan att vi kom så mycket framåt.
Sadeln kändes definitivt bättre lite längre fram, men allt eftersom vi klättrade gled den bakåt. Så nu blir det förbygel i fortsättningen.
Tillbaka i stallet fick Ariel gosa under fleecetäcket då hon var svettig på bringan. Jag stretchade igenom benen och masserade bakdelen, det var populärt. Sedan fick hon återvända till hagen där Raffinet och lunchen väntade.
Jag plockade reda på all utrustning, borstade paden (lättborstad!) och tvättade tränset. Sedan mockade jag och fixade foder innan jag traskade hemöver.
Mer ridning + genomgång
Jag valde att rida på distanstränset utan nosgrimma, så Ariel kunde gäspa ordentligt när hon behövde. Skrittade iväg mot klätterbacken, men tog en sväng runt farliga villaområdet så vi slapp det. Red sedan genom Bälinge och ut på grusvägen som slutar i en bondgård. Vi träffade på två fina islandshästar som Ariel gärna ville hälsa på, i övrigt var det en händelselös ridtur.
Vände och red samma väg tillbaka, fast vi red genom farliga villaområdet på tillbakavägen, utan några som helst problem. Duktiga tjejen! 6,23 km på 65 minuter dvs 5,8 km/h.
Tillbaka i stallet fick hon äta upp det sista av lunchen medan jag mockade och fyllde på halm. Sedan hann hon sova lite innan fysioterapeut S kom.
S kände igenom Ariel och konstaterade att hon var lite varm över ledgångarna igen. Diskuterade det hela och vi kom fram till att hon nog är lite varmare rent generellt när hon jobbat, det behöver inte vara någonting negativt. Men givetvis skall jag hålla koll på det så hon inte börjar ömma.
Sedan blev det massage, en allmän genomkörare där S fick jobba lite extra vid höger bog, där var Ariel lite låst och spänd i muskulaturen. S lyckades massera bort nästan allt, även om det tog lite tid. Fick tips om stretchövningar för frambenen, så nu är det dags att börja stretcha dem också.
Vidare var hon fin i bakdelen, kanske något hårdare på vänster sida, vilket talar för ett diagonalproblem som beror på hur Ariel rör sig naturligt. Hm... Bara att jobba på som vanligt.
Vi bokade nytt besök till veckan efter första ritten, himla spännande!
Sedan skrittade Ariel och jag ut i tio minuter vid hand, så hon skulle få känna sin nya, mjuka kropp ordentligt. Efter det fick hon äta middag inne i boxen och jag åkte hemöver.
Äntligen ridning
Idag fick Ariel stanna kvar i stallet på morgonen. Trodde hon skulle vara upprörd över att inte få gå ut, men hon var nöjd då hon hade frukost. ;-)
När hon ätit en stund tog vi oss en promenad så hon fick studsa av sig lite, men det var mest lugn skritt och inte särskilt mycket studs. Sedan kom hovis och började greja. Ariels tåbroddar var väldigt nötta, men skorna och traktbroddarna kunde hon använda en omgång till. Konstigt vore det annars, hon har ju inte gjort annat än gått i hage och stått i boxen de senaste sju veckorna...
Medan Ariel skoddes mockade jag och fixade foder, så allt var klart samtidigt. När Ariel var klar åkte sadel och träns på och så gav vi oss iväg!
Ariel var lite halvfjantig längs grusvägen och när vi kom till det farliga villaområdet flippade hon fullständigt. Hon frös fast och vad jag än gjorde ville hon inte gå framåt. Däremot försökte hon backa eller snurra runt. Så jag vände henne helt om och ryggade hela vägen förbi alla farligheter. Det gick alldeles utmärkt, även om hon var lite spänd så kände hon sig uppenbarligen tryggare med nosen hemåt även om vi inte rörde oss i den riktningen. Konstiga häst... Men så länge vi tar oss förbi de mentala hindren så får det väl duga.
Sedan klättrade vi två varv i klätterbacken innan vi fortsatte längs slingerstigen och ut på ängen. Ariel blev piggare och piggare, speciellt när vi vände nosen hemåt igen. Men jag tog en liten extra sväng via Åloppe och den grusvägen hem innan vi skrittade sista biten förbi fårhagen. Totalt red vi 5,33 km på en timme och det kändes som en helt okej runda. Bortsett från den där ryggningen då... ;-)
Åter i stallet var hon varm, men inte svettig. Sadeln (som är grymt bekväm!) hade kasat lite, men vi klättrade ju både uppför och nedför. Funderar på att testa förbygel för att se vad som händer, i värsta fall får jag väl rida med både förbygel och svanskappa. Men kan jag undvika det så gör jag det gärna.
Sedan fick Ariel gå ut i hagen och äta lunch. Jag lunchfodrade även de anda hästarna innan jag bytte om och traskade mot bussen. Jag har redan börjat längta efter nästa uteritt, men imorgon blir det avsuttet jobb.
Några dagar i sammanfattning
Nåja, nu börjar jag känna mig piggare och förhoppningsvis kommer uppdateringarna lite oftare.
I torsdags var det mockning och foderfix, Ariel var lite mer ordentlig på gången, men lite fick jag morra åt henne.
I fredags hade jag accepterat att något inte var som det skulle med magen, men eftersom jag fått med mig paden till stallet så ville jag ju ändå prova sadeln. Den låg bra, kanske att paden var lite lång där bak men det gör ju inte alltför mycket. Sedan kunde jag inte låta bli att provsitta och när jag ändå satt där uppe så måste jag ju bara eh... provskritta lite.
Som alltid när jag "bara" skall skritta något varv slutar det med att jag ändå ger mig iväg längre än planerat. 4,5 km skrittade vi, en väldigt glad Ariel och en väldigt nöjd matte. Sadeln hade jag inte sådär mycket att säga om, jag var mest fokuserad på att jag äntligen satt på fina Ariel igen. Men det var roligt när hon välvde ryggen, för då kändes det verkligen!
Jag tror det kan bli riktigt bra med nya sadeln, men usch vilken träningsvärk jag fick!
Igår så blev det utsläpp, mockning och foderfix. Sedan orkade jag ingenting mer och kände mig som en urvriden disktrasa. Förstår inte hur jag orkade skritta dagen innan...
Idag blev en repris av gårdagen, med den skillnaden att jag lunchfodrade innan jag åkte hem till soffan. Det känns dock som att det går åt rätt håll, kanske kan jag få rida några mil nästa vecka ändå?
Turbohästen taktar vidare
Igår var det att åka tidigt ut till stallet. Snälla M som har Raffinet hämtade upp mig så jag slapp åka buss och traska till stallet.
Tog av Ariel tåbroddarna bak som säkerhetsåtgärd, sedan släppte jag ut henne tillsammans med Raffinet och frukosthösilaget. Ariel var inte ett dugg intresserad av hösilaget, hon traskade runt i hagen och kollade utsikten... Hon provade även att prata med Raffinet, men hon ville äta frukost och körde bort Ariel några meter.
Eftersom dramatiken uteblev så gick jag in för att mocka och fixa foder. När jag väl var klar med det så hade Raffinet ätit upp både sin och Ariels frukost och tjejerna stod hyfsat nära varandra.
Tog in Ariel för lite ridning, L på Krutow och M på Raffinet hängde med. Barbacka och med distanstränset var ingen hit, eller så var det kombinationen av sällskap på ridturen och mindre rörelse i och med installningen, för Ariel var såååå taggad att skynda sig iväg på spännande äventyr. Hon ville inte vila på steget i skritt, utan bara takta omkring. Däremot stod hon helt stilla i halterna, när hon väl tog förhållande hjälp och gjorde halt...
Vi red i 35 minuter och Ariel blev bara piggare och piggare. ;-) Tror det får bli fler skritturer framöver än jag räknat med, hon behöver röra på sig mer nu än tidigare. Synd bara att jag har så dåligt med tid. :-(
Åter i stallet blev det lite snabb avskötsel innan hon fick gå ut med Raffinet och äta lunch. Den här gången åt hon glatt upp hösilaget, så jag hoppas hon lär sig att äta när hon har möjlighet...
Uteritt!
Ja, nu var det ett tag sedan jag red min fina tjej. Närmare bestämt 24 dagar. Men igår gav vi oss ut i mörkret...
Jag hade hand om Krutow igår, så det blev mockning av hans box och foderfix innan jag koncentrerade mig på Ariels box. Hon hade bajsat i krubban, så det blev ordentlig rengöring av de. Jag hoppas det inte blir en vana...
Sedan mockade jag Ariels box, som känns mer och mer lättmockad för varje dag. Jag lämnade golvet bart så det skulle få lufta sig ordentligt så länge som möjligt.
Hämtade sedan in en glad Ariel och ställde upp på skötselplatsen. Borstade av som hastigast, kratsade hovarna och tog på alla reflexer. Hon är så söt i allt sitt gula. ;-) Tog dressyrtränset då jag ville känna efter om hon tog stöd eller inte. F hade ju problem med det när Ariel tömkördes, men jag har inte haft några som helst problem tidigare.
Satt upp ganska klumpigt, man blir inte smidig av chaps och säkerhetsväst plus en massa kläder... Dessutom ville jag ju få ridtäcket att sitta kvar även när jag satt på ryggen. Fixade med gps-en innan vi kunde skritta iväg mot rakbanan.
Ariel traskade på ordentligt och jag var noga med att driva så fort hon tvekade för någonting. Det är dags att ta tag i skyggningproblematiken nu! Överlag gick faktiskt ridturen riktigt bra, hon jobbade fint i skritten både på lång och kort tygel. Det var inte lika spontant som hon sökte sig i form, men en viss känsla finns där ändå.
På hemväg blev hon ruskigt pigg (förstås) och där fick jag dämpa henne lite. Men jag kände mig aldrig osäker barbacka, så det kan vi definitivt fortsätta med. Åter i stallet fick hon ställa sig vid rampen så jag slapp landa med förfrysta fötter på marken...
Vi red 5,76 km på en timme, vilket definitivt är snabbhetsrekord för damen. Men det visar att hon har drivet i sig, bara hon håller igång skritten hela tiden. Åter i stallet blev det stretch av bakben och massage av bakdel innan hon fick sova under fleecetäcke medan jag ströade upp boxen. Hon fick även stå en stund i boxen med fleecetäcket medan jag plockade undan utrustningen.
När jag sedan kom för att ta av täcket försökte hon förklara att det var dags att gå ut i hagen igen. ;-) Hon har inte riktigt förstått meningen med att stå på box...
Tittig och tjurig
Igår fick jag hämta Ariel vid balen igen. Det tar definitivt längre tid för dem att äta med nätet, men det behöver ju inte garantera att de äter mindre. ;-)
Inne i stallet blev det snabb avborstning då det fortfarande är lite hårdare i marken och en väldigt mycket mindre lerig häst. Sedan åkte grejerna på och vi skrittade iväg på nya äventyr.
Ariel var inte alltför förtjust i att lämna stallet och jag fick driva en del för att få henne att jobba bortåt. Vi skrittade längs en ny väg då jag ville se hur underlaget såg ut där. Tanken var att rida där varje vecka framöver, men då de första fem kilometerna nästan enbart bestod av asfalt så tappade jag verkligen lusten. Frustrerande med all den här asfalten som är runt stallet! :-(
Ariel smittades av min frustration och blev bara jobbigare och jobbigare. Hon var tittig för minsta grej och tjurade ihop om hon var tvungen att följa mina vägval (vilket hon förstås var). När vi vände hemåt skulle hon först takta en massa, sedan hittade hon i alla fall en vettig skritt i snabbt tempo.
Lagom till att vi skrittat oss genom hela rakbanan kom urladdningen. Ariel fick syn på något livsfarligt långt borta i fjärran och blev totalt okontaktbar. Vi hade en rejäl fight om vem som egentligen bestämde, även om det inte blev värre än att hon snurrade runt på stället och jag sade arga saker om henne så kändes det ändå så himla onödigt. Hon var superfin sista biten hem och väl hemma träffade jag F och kunde prata av mig.
Hon hade analysen klar för sig, frustrerad matte = frustrerad häst. Sedan blir det en ond cirkel som avslutas med en urladdning. Stämde ganska bra på gårdagens ridtur. ;-) Sedan tror jag Ariel testar medryttaren en del och i och med det blir lite unghästtrotsig och testar även mig. Så det är bara att bita ihop, tuffa till sig och fortsätta se till att vinna alla diskussioner.
Ariel var svettig, inte för att vi ridit en mil, utan för att hon hetsat upp sig för alla möjliga konstiga saker. Så onödigt... Hon fick vila i stallet under fleecetäcke ett tag.
Tittig men ändå underbar
Igår sjönk äntligen temperaturen. Jag längtar efter snö att pulsa i... Fördelen med att temperaturen sjönk var att leriga pållen i hagen inte var så lerig längre.
Hämtade in henne efter lite småprotester. De har fått nät över hösilagebalen och hon hade definitivt inte tid med mig. Förhoppningsvis gör nätet att hon inte behöver munkorg. Hon är fortfarande för tjock, men jag hoppas att den ökade motionen skall hjälpa henne att slimma till sig lite mer. I och för sig måste hon vara lite rundare, då det snart är kall vinter. Men matte vill gärna ha en lite smalare dam. ;-)
Inne i stallet slapp hon avspolning av benen, det räckte med att dra av leran med svettskrapa. Så skönt! Sedan krats av hovar och på med sadel och boots. Fipplade lite med nya bettet, jag har köpt ett tredelat med parerstänger, men då de inte hade 10,5 eller 11,5 i butiken tyckte personalen att jag skulle testa med ett 12,5. Enligt dem så är hästarna oftast mycket bredare längre upp på noset, så även om 10,5 passar normalt, så behöver de bredare bett om inte parerstängerna skall skava.
Tränsade Ariel och kunde konstatera att ovanstående inte stämde på henne. Hon har massor med utrymme mellan parerstängerna och nosen, så det får bli byte av bettet. Om jag nu någonsin kommer iväg till butiken, den är ganska svår att nå med buss. :-(
Sedan gav vi oss iväg på tur. Jag slog igång min iPhone (som går under namnet Fåntratten för övrigt) och tryckte igång programmet som skall tala om hur långt vi rider. Den gnällde över att det var dålig gps-mottagning, men sedan fungerade den superbt hela ridturen.
Vi red den "vanliga" lågpulsrundan, där vi mitt i passet får massor med asfalt att trava på och sedan tar oss en tur i klätterbacken innan det avslutas med slingrande stigar och grusvägar. Det är verkligen en perfekt tur har jag insett, framförallt för att asfalten kommer innan Ariel blivit trött och tycker att det är lite småjobbigt att gå i balans.
Vi skrittade först tjugo minuter innan vi kom igång med joggtraven. Bland annat travade vi förbi en skock får som glatt följde med Ariel i full fart. Ariel sneglade lite på dem men höll sig snällt på vägen i rätt tempo ändå.
Rent allmänt var hon lite tittig, men jag har vant mig vid att hon studsar till lite här och där. Jag vet inte varför hon har blivit så, det har kommit lite smygande senaste året. Jag hoppas hon snart växer ifrån det... I början var det lite svårt att hålla sig till lugn trav, men efter att hon fått trava av sig ordentligt på asfalten (skritt när vi mötte bilar) så var hon ganska färdig för dagen. Att på det sedan klättra två gånger i klätterbacken gjorde att Ariel blev rejält trött.
Vi joggade sedan lite på skogsstigarna, men efter ett tag tyckte Ariel det blev för svårt med balansen och saktade klokt nog av. Lite mera klättring och sedan ut på kanten av ett par ängar där vi kunde trava en ganska lång sträcka. Eftersom nosen pekade hemåt blev det lite mer fart på Ariel, men när vi sedan vände bortåt längs asfalt igen så blev hon lite tvär. Hon hittade givetvis någonting att bli livsfarligt rädd för, så vi stod och jazzade en stund innan jag fick henne att gå förbi utan att svänga ut bakdelen. Fjanthäst!
Jag tror det är en kombination av att hon är lite trött och att vi rider så mycket ensamma. Men det är bara att traggla vidare, man vet aldrig vad som händer på distansbanorna.
Sista travsvängen gick utan problem och sedan skrittade vi tjugo minuter hem. Då fick hon ganska snart ett riktigt driv i skritten och ville bara fram, fram, fram. Busfröet!
Hemma igen kunde jag konstatera att vi ridit 10,1 km vilket är en perfekt runda att jobba med framöver. Så den kommer att vara ett stående inslag varje vecka. Tyvärr kommer den ta längre tid att rida än den gjorde nu, då jag vägrar att trava på asfalt med broddar. Har jag nämnt att jag längtar tills snön kommer? Eller ännu bättre, tills broddarna åker av!
Ariel var svettig och fick stå under fleecetäcket och mysa. Jag stretchade henne och fixade sedan med utrustningen en stund. Bland annat fick sadeln en rumpvärmare på sig, så får vi se om jag fryser mindre framöver.
När jag var klar så fick Ariel gå ut i hagen igen och jag fick lyxigt nog skjuts hem av stallkompis E. Mycket trevligt!
Träning i mörkret
Tog på alla reflexerna (har köpt reflexbenskydd och reflexboots nyligen), pannlampan och övrig utrustning. Testade hennes distansträns för första gången, det har ingen nosgrimma och hon har ju alltid ridits med nosgrimma hittills. Bettet blir lite för instabilt utan nosgrimma, men det får duga tills jag köpt ett med parerstänger.
Det var även premiär för min iPhone att visa hur bra gps den hade. Använder mig av en app som heter Runkeeper, som helt enkelt talar om hur länge jag ridit, hur långt och hur fort. Perfekt!
Vi skrittade iväg i mörkret och ganska snabbt insåg jag att något blivit fel med inställningarna, för efter tio minuters skritt påstod den att vi ridit 8 km. :-S Så jag slutade lyssna på kommentarerna (som kommer var femte minut) och fokuserde istället på hur Ariel kändes.
Efter framskrittning travade vi längs rakbanan i en lugn, fin trav. Jag tror hon tyckte det var lite jobbigare än att bara blåsa på i galopp, nu var hon tvungen att hålla tempot hela vägen. Sedan fortsatte vi trava en bit på asfalt, men jag har lite svårt för det. I och med att hon snart får broddar så kommer jag att sluta trava på asfalt tills vårsäsongen är igång.
Vi red förbi kyrkan och vidare längs asfaltsvägen. Mer trav blev det då och då, men sedan tyckte jag att det var på tok för mycket asfalt och skrittade istället. Lovade mig själv att inte trava något mer på asfalt i vinter, utan hålla mig till skritt. Jag vill inte riskera en överansträngning. Vi hittade grusvägen som så småningom leder till Tuna och när vi kom fram till slutet på den (och man skall korsa stora vägen) så vände vi och red tillbaka. Trav så länge det var grus och givetvis också på rakbanan hemåt.
Jag upplevde hela ridturen som en trevlig liten sväng, men jag har uppenbarligen vant mig vid att rida lite längre. För vi var ute i 105 minuter och red totalt 10,74 km. Även om mobilen föreslog att vi ridit 18 km... ;-)
Ariel var svettig när vi kom tillbaka, så jag svampade av henne innan jag stretchade. Funderar på om det är dags att klippa spårklippning ändå, det verkar inte hjälpa med enbart bogen. Samtidigt är det ju varmt nu och då är det inte konstigt att hon blir svettigt. Svårt beslut...
Annat fokus i galoppen
In i stallet och duscha av fötterna. Det var inte populärt, kanske för att jag duschade med kallt vatten. Men jag har fått lära mig att varmt vatten öppnar hudporerna för mycket, så smutsen kan åka in där. Vet inte om det är sant, men leriga ben duschar jag alltid kallt.
Tvekade lite om jag skulle ta reflexer eller inte, en stallkompis sade att det inte blir mörkt förrän sju och då borde vi vara tillbaka med råge. Men magkänslan sade ändå reflexer och det visade sig sedan bli mörkt redan vid sex, då vi fortfarande galopperade...
Uppsittning och skritt iväg till rakbanan. Red på hopptränset, då jag ville ha lite mer exakt förhållning än vad det blir på sidepull. Ariel var nöjd och glad så länge jag red på lång tygel, men så fort jag kortade upp så började hon tjafsa med huvudet. Jag vet inte om det är på grund utav att hon byter tänder, att det är sällan numera vi rider på träns eller om hon helt enkelt är osäker på var hon trivs bäst med huvudet under arbete. Men hon gick ganska djupt på tygeln, det kändes lite som bakom hand vissa sekvenser, just den där känslan av att hon släpper kontakten med bettet. Inte bra. :-(
Innan rakbanan blev det lite trav på asfalt, där var hon kalasfin och gick flera meter i form med bra tryck i traven och en mjuk kontakt med munnen. Lycka! Så fin har hon aldrig varit förut, i alla fall inte under så många meter. Kanske är det något som håller på att hända? Eller kanske är det medryttaren som rider på ett annat sätt och fått poletten att trilla ned för Ariel.
På rakbanan blev det sedan galopp, med fokus på fattningar. Det hinner tyvärr inte bli så många fattningar innan rakbanan tar slut, då jag vill ha henne i en fin, balanserad trav innan jag ber om galopp igen. Hon fattade dock på hjälpen varje gång, även om det flertalet gånger bortåt (men inte hemåt) blev fel galopp. Just nu väljer hon höger galopp framför vänster, även om hon galopperade vänster galopp några gånger när jag bad henne om det.
Hon har börjat med ett lite knepigt beteende också, hon fattar galopp när jag ber om det, men har inte orken att hålla galoppen utan travar direkt efter att hon fattat. Sedan faller hon in i galopp igen, innan jag hunnit göra något. Jag antar att det är en styrkegrej, så vi fortsätter att jobba så här med fattningar både uppsuttet och på lina tills underlaget säger ifrån.
Det blev två gånger bortåt och två gånger hemåt på rakbanan. Testade att galoppera på lång tygel några gånger och det är inga problem. Däremot måste jag driva för att hålla galoppen bortåt, medan jag kan sitta och bara följa med när det pekar hemåt. Jag upplevde att jag kom ned i sadeln mer och kunde inverka när det behövdes också, även om det finns mer att träna på.
Dock fortsatte hon med sina tjafsigheter i munnen och jag tyckte att hon knäppte av även i trav ett par gånger. Främst känns det som att jag får ta tag i henne så mycket för att hon skall sakta av, hon bara viker in nosen och fortsätter. Jag har inte upplevt det här tidigare, så jag avvaktar lite innan jag bekymrar mig mer om beteendet.
Skritt hela vägen hem och äntligen var det en snabb, glad skritt på lång tygel där jag inte behövde bromsa henne hela tiden. Tydligen behövs det tufft galopparbete för att hon skall tagga ned sig i skritten hem. Vi får se vad som händer idag när vi bara skall skritta...
Hemma blev det avsvampning då hon var lite svettig på halsen (oklippta) och under sadeln. Sedan stretchade vi och hon fick stå och sova medan jag plockade ihop utrustningen. Sedan ut i hagen och bort i mörkret... :-)
Nyklippt tonårstrotsig piggelin
Hämtade in en lerig Ariel från hagen och sanerade henne ordentligt innan F avbröt sitt mockande för att klippa Ariel. Som vanligt var hon en ängel och brydde sig inte ett skvatt om att F klippte av henne päls med en gigantisk maskin som surrade. Det blev halva halsen, bogarna och hela bringan som klipptes. Vi får se om det räcker eller om hon får bli mer klippt senare under ået.
Ariel tyckte att det var dödstråkigt redan några minuter in i klippandet, hon hade sett fram emot lite roligheter när hon fick komma in och bli sanerad, inte bara en klippning...
Det var faktiskt inte så mycket hår som klipptes bort, Ariel har inte satt så mycket päls än så förmodligen blir det en till klippning i december om hon lurvat till sig mer då. Nöjd var hon i alla fall när vi var klara.
Ändrade på sadelns bomvidd två storlekar och lade en tjock fårskinnsvojlock mellan sadeln och vanliga vojlocken innan jag sadlade. Det är ett litet experiment som jag och fysioterapeuten skall testa under en månads tid. Sadelgjorden blev förstås alldeles för kort, så jag måste rota reda på sadelgjordsförlängaren som jag har någonstans i källaren...
Tog på sidepull, boots och satt sedan upp. Vi begav oss iväg längs fårhagen, förbi Åloppe och vidare in i skogen där vi red på långritt. Jag ville skritta en timme bortåt och sedan vända, mest för att träna lite oländlig terräng men även se om jag kom ihåg hur vägen gick.
Ariel traskade på, lite på tårna men ändå okej förbi alla hus och spännande människor. När vi kommit en bra bit in i skogen ändrade hon plötsligt tempo rejält och försökte till och med takta bortåt. Det brukar hon inte göra... Jag fick påminna henne ett par gånger om att man inte får takta, utan bara skritta ivrigt.
Än värre blev det när vi vände, då hann vi med kanske fem meter innan hon började takta, vi gjorde halt och hon fick komma fram i skritt igen, började takta efter fem meter och så halt igen. Så där höll vi på. Hela vägen hem... Jag var inte alltför glad över mitt monster till häst, hon får inte takta men samtidigt måste hon ju kunna gå på lång tygel på hemväg. Suck!
Sista tio minuterna hem verkade hon vara nöjd med taktandet och jag kunde äntligen ge henne lång tygel. Hon var irriterad på mig och jag på henne. Inte precis den lugna, mysiga skrittur jag tänkt mig... Åter i stallet gnällde jag för L som skulle rida Krutow och hon påpekade att Krutow var sådär när hon red honom ensam. Hm... Kanske är det så att Ariel får mer bråttom hem när hon är själv än när vi har sällskap. För visst var hon väldigt pigg när vi skrittade ut med Tyr häromdagen, men inte så pigg att hon övergick till att takta eller trava.
Det var en ganska nöjd (men absolut inte trött!) tjej som lät sig stretchas och skötas om efter ridturen. Sadeln hade kasat fram ett par cm, så vi får se hur bra den egentligen fungerar med det bredaste koppjärnet. Jag vill inte köpa ny sadel, men det verkar luta åt att jag inte har så mycket till val...
Ut i hagen med en studsfia som gärna ville rejsa med de andra hästarna. Men hon väntade snällt tills jag gett henne tillåtelse, tur att hon har en bra grunduppfostran. ;-)
Jag gjorde klart i stallet, förberedde lite för kommande vecka och traskade sedan till bussen. Nästa vecka kommer jag rida två pass och longera ett, medan A rider två pass. Perfekt! :-)
Medryttare!
Själv är jag så himla glad, dels att få en medryttare som redan känner till stallet och rutinerna och dels att faktiskt få någon som bara vill mysa ute i skogen och kan rida Ariel på vardagar. Underbart!
Vi började med att hämta Ariel i hagen, gå igenom vilka borstar som Ariel tycker bäst om och lite vad som är viktigt att tänka på. Efter sadling och tränsning (sidepull) så fick A rida en stund i paddocken. De provade både trav och galopp, även om galoppen blev enbart en långsida. Ingen idé att krångla till det i onödan. Traven såg verkligen långsam ut ibland, även om A tyckte det gick fort. Jag börjar ana vad det är F pratar om när jag rider dressyr, det känns uppenbarligen mycket snabbare i traven än vad den är...
Sedan red vi ut en sväng, jag promenerade förstås bredvid. Jag försökte berätta lite om hur Ariel kan reagera om hon blir rädd eller tjurig. A kom med kloka frågor och Ariel traskade glatt på. Jag testade att stanna några gånger, men Ariel var helt fokuserad på vad A ville att hon skulle göra. Toppenbra!
Vid hemkomsten visade jag stretching av bakbenen samt var jag hade ländtäcket. I och med att Ariel varit lite öm i bakdelsmuskulaturen vill jag gärna att ländtäcket används nu under hösten och vintern.
Eftersom A tyckte om Ariel, Ariel tyckte om A och jag tyckte allting verkar flyta på riktigt bra, så kommer A börja rida Ariel 1-2 gånger i veckan. Toppenbra! Eftersom min mamma kommer på besök på fredag så får A testa Ariel själv redan på lördagen.
Det kommer bilder, men givetvis glömde jag kvar kameran i stallet. ;-)
Lågpulsträning utan pulsmätare
I morse var jag ute i stallet innan morgonfodraren var på plats... Hämtade in en lite sömnig Ariel som fick stå utanför uteboxarna och bli borstad. Ganska lerig var hon men mest torr lera, så det gick att borsta bort. Sedan åkte grejerna på och lat som jag var så orkade jag inte ta på pulsmätaren. Måste få lite rutin i det, den är ju bra när den väl är på och fungerar, men det är ju lite omständigt innan den är på plats...
Skrittade iväg bort mot flygfältet och Ariel var väl måttligt road. Vi red ju samma väg igår, så tydligen var det tråkigt att gå den här vägen igen. Framme vid asfalten blev det trav en liten snutt, sedan svängde vi vänster på grusvägen och där blev det förstås galopp hela vägen (600 meter). Sedan blandade vi skritt och trav förbi alla husen och så blev det lugn trav på asfalten tillbaka mot stallet. Ariel var taggad till tusen och ville att vi skyndade oss i traven, men jag dämpade henne och påminde om att hon skulle orka hela vägen.
Framme vid avtagsvägen till stallet svängde vi istället av till villaområdet och klättrade ett varv i klätterbacken. Ariel var inte alltför road, hon tyckte det var dumt att vi vände bortåt när vi var nästan hemma. När jag sedan svängde in henne på stigen i skogen som leder från stallet så blev hon ännu mer fundersam. Kanske var det något fel på matte? Men hon gick ändå vidare på stigen, vi joggade till och med några stycken här och där. Tillbaka vid asfaltsvägen svängde jag så höger (dvs bort från stallet) och nu hade Ariel definitivt idiotförklarat matte. Men eftersom hon fick trava så var hon tyst och nöjd. När asfalten byttes till grus blev det lite galopp igen, roligt med en häst som efter ett långt, ganska tufft pass ändå bjuder upp i galopp utan minsta protester. Finaste tjejen!
När vi kommit förbi Åloppe och över asfaltsvägen igen blev det skritt hela vägen hem. Ariel försökte föreslå trav några gånger, men jag dämpade hennes iver ganska omgående. Avskrittningen hem är en viktig del i nedvarvningen, då kan man ju inte trava omkring och busa heller. ;-)
Vi red totalt 9,6 km på 90 minuter, fullt godkänt. Speciellt med tanke på att rundan tog 100 minuter i juli. Ändå finns det många partier vi skrittar på nu som det går att trava på och givetvis går det att öka tempot i traven när hon blivit mer hållbar i benen. Men det är ingen brådska, vi har många år på oss att stärka benen.
Hemma igen blev det dusch och stretchning innan hon fick gå ut i hagen med de andra. Hon rullade sig nöjt i leran och tog sig sedan en matpaus.
Strax därefter var det utsläpp av nya hästar i hagen. Det är en kallblodstravare och en haflinger som flyttat hit, bägge valacker. Ariel blev förstås kär, det brukar hon bli i nya hästar. I övrigt gick ihopsläppet väldigt odramatiskt och det känns skönt.
