Ariel 3525

Igår var planen att hoppa, men det blir ju aldrig som jag planerat. ;-)

 

Inledde med att rida fram ute, tog rundan via tjurhagen. Den är på knappt 2 km och tar 20 min att skritta. Men när vi skrittat fram fick Ariel trava och det var en ivrig trav med mycket tryck i. Lät henne hållas, känns som jag bromsat henne konstant senaste veckorna och hon måste få utlopp för sin energi. Successivt lugnade hon sig, så när vi kom på vår grusväg (som var mjuk och sviktande) fick hon galoppera hela vägen fram till ridbanan.

 

Inne på ridbanan blev det inte många meter. Konstaterade direkt att den mjuka fluffsnön som var i söndags, numera var stenhård pga minusgrader. SURT! Vi försökte gå över cavaletti i de spår Ariel trampade upp då, men det blev ändå för ojämnt och hårt. Så det var bara att lämna ridbanan. :-(

 

Red istället bort till sommarhagen (igen) och Ariel fick galoppera hela grusvägen som verkligen hade perfekt underlag. Gjorde en del tempoväxlingar i galopp enbart för sitsen, så härligt! Sen skrittade vi hela vägen hem igen, Ariel var mycket nöjd med detta korta pass (ca 25-30 min), men jag ville egentligen rida mer. Kan vi få vår snart?!

 

Igår var jag inte särskilt laddad att rida, så vis av erfarenhet borde jag ha låtit bli. Men jag masade mig ut iaf och när Ariel kom travandes med spetsade öron, så kände jag mig tvungen. Hon var pepp, så då fick jag försöka bli pepp. Men det gick förstås sådär. ;-)

 

Vi hade både runkeeper och pulsmätare igång och provade det första seriösa träningspasset. Enda kruxet var att vi även hade hoppsadel och det var ett tag sedan jag red ordentligt i en sådan. Aj aj vilken värk jag fick i benen!

 

Vi skrittade genom skogen (fortfarande ganska mycket blötsnö att pulsa i) och travade igång på Käbbovägen. Ariel var på tårna och jag var tyvärr alldeles för fokuserad på pulsmätaren. Det kände förstås Ariel av, vilket gjorde henne ännu mer på tårna. Så pass att hon kastade sig i sidled en gång. Vilket hon i princip aldrig gör.

 

Vi kom iaf till sist förbi "farligheterna" i spänd trav och sedan varvade hon ned successivt. Galopperade fyra minuter, sen var jag helt slut ffa i utsidan av vaderna. Så skritt varvat med galopp fick det bli, men inte alls så mkt galopp som jag tänkt mig.

 

Ariel var nöjd när vi skrittade hemåt, jag var nöjd då jag lyckats få henne fokuserad på mig i traven förbi "farligheterna" igen. Totalt var vi ute 50 min och det blev 6 min galopp under det passet. Får försöka se det positiva i att jag kommer bli mer tränad ju längre tid vi håller på och att jag iaf orkar galoppera längre tid än man är inne på hoppbanan.

 

Glömde däremot kolla pulsen efter tio minuters paus, så det fick bli ett ungefärligt värde. Lärdom till nästa gång blir att det är mycket roligare när S och Gina är med som sällskap, jag måste ha ett ljudlarm på pulsmätare så jag inte behöver kolla på den och jag behöver vara superlugn och trygg (samt fokuserad) när Ariel är spänd och tittig.

 

Igår blåste det ganska kraftigt, så jag var först tveksam att ge mig ut med Ariel. Hon avskyr blåst och det brukar resultera i en spänd och tittig häst hela turen. Men eftersom vi hade sällskap tänkte jag ändå ge det en chans. Tur det, oh så roligt vi hade! :-D

 

Vi red från min gård genom skogen och ut på Käbbovägen. Sedan följde vi den nästan hela vägen bort till Marstalla. Precis som jag anat så hade jag inte hunnit med att uppskatta vägen när jag red travintervaller förra helgen, den har flera riktigt långa raksträckor utan bebyggelse, där man kan galoppera på ordentligt.

 

Vi skrittade en hel del, men galopperade även en del. Eftersom Gina är större än Ariel, så experimenterade vi med vilket tempo Ariel behöver ha (hon går först nästan jämt) för att Gina ska kunna galoppera bra. Det krävs ett lite högre tempo än vi brukar lulla omkring i, vilket är perfekt då jag behöver lära mig att få mer tryck i galoppen.

 

På hemväg skulle vi galoppera lugnt på sista långa raksträckan, men Ariel bjöd till, så jag kunde inte hålla mig utan lät henne gå. 26 km/h blev det visst. ;-) Skrattade så jag nästan inte kunde sakta av sedan, det är så roligt att galoppen äntligen fungerar!

 

Vi joggade av hästarna en lite längre sträcka (400 meter) som går svagt uppåt och Ariel blev så himla fin! Det märks verkligen att hon mår bra i kroppen av att få galoppera ordentligt.

 

Nöjda hästar fick sedan växla mellan skritt och trav de två km som det tog att rida hem till S. Sedan skrittade Ariel sista km hem på lång tygel och var sådär härligt avslappnad (trots blåst!). Totalt blev det 8,1 km på 90 minuter.

 

Note to self: Ariel hade superfina, torra hasleder vid kvällsfodringen.

 

Igår red jag iväg med Ariel för att kolla upp hur underlaget såg ut på en av de två grusvägar som jag tror är perfekt för konditionsjobb. Vi skrittade genom skogen i ganska djup snö (men då Ariel trampat upp ett spår gick det ungefär till kotorna) och provade även att trava i snön. Det är minst sagt skumpigt. ;-) Uppe på Käbbovägen är det däremot skottat, så där kunde vi både trava och galoppera. Vi red 200 meter på 272:an innan vi mötte upp med kompis S och hennes häst. Ariel gnäggade (!) vilket hör till ovanligheterna, men så var hon också tokbrunstig... Hon är aldrig svårriden när hon brunstar, men kan bli lite disträ ffa i skritt. 

 

Eftersom snön tyvärr var lite för djup på grusvägen, så vände vi helt sonika tillbaka hem till mig. Vi undersökte en liten avstickare som visade sig vara en perfekt galoppväg, så där blev det lite glad galopp. Väl hemma igen så följde vi med S hem och eftersom det inte kändes som nån av oss var trötta, så red Ariel och jag vidare längs Järlebovägen. Där blev det både möte med en skotare (spännande tyckte Ariel!) och flera pass galopp. Det kändes riktigt bra i galoppen, för första gången på evigheter kunde jag känna vilken galopp hon gick i. Det gick även bra att reglera tempot, både uppåt och nedåt. 

 

En riktigt härlig ridtur i solsken och halva turen med roligt sällskap. :-) Förhoppningsvis blir det en liknande tur idag, men med mer skritt och så ska vi kolla in Käbbovägen lite mer. 

 

Här är en karta över hur vi red. 

 

I fredags skrittade vi ut barbacka i midsommarnatten. Egentligen var det jag som var så ridsugen, men jag skyllde på att jag var tvungen att kolla till "våra" stubbåkrar och eftersom man måste rida en bit på vägen är det smartast att göra det när så få bilar som möjligt är ute. Vi mötte två bilar på hela tiden. ;-)

 

Det var så mysigt att skritta (och trava lite) ut i den svala kvällen med Ariel. Ingen av åkrarna var slagna ännu, men snart så... Jag längtar till vi kan galoppera runt på dem. Den ena brukar jag ofta rida på under hösten, men den andra har jag först nu insett att vi kommer åt (dsv inget stängsel) och den är mer av typen brant uppförsbacke, perfekt att blåsa på i galopp!

Idag red vi ut längs storgatan i dressyrsadeln. Ariel fick sig ett riktigt vilopass, det var mest skritt, en del lugn joggtrav och två galopper på typ tio språng vardera. Mycket nöjd och glad häst efter den turen!

 

Jag däremot fick slita ihjäl mig... :-P För jag red utan stigbyglar och fokuserade stenhårt på min sits. Vrida om låret, stilla skänklar, rörligt bäcken, följsamma armar, titta rakt fram, ned med hälarna. *puh*

 

I skritt gick det hyfsat, i trav kändes det mest som jag studsade runt överallt. Men jag klämde i alla fall inte med överskänklarna, alltid något. ;-)

 

Galoppen blev inte mycket att orda om, jag måste komma ned mer med rumpan, men det är svårt när storgatan är så ojämn i sitt underlag. Längtar så till Nylands ridbana, imorgon är det dressyrträning där och sedan ska jag försöka åka dit åtminstone ett par gånger i veckan och rida dressyr. :-)

Igår skrittade jag ut en sväng med Ariel, mest så hon skulle få röra sig ordentligt efter några tuffa pass. Hon tyckte det var dötrist... ;-) Vi red längs storgatan, via traktorvägen till hammarvägen. Sedan tog vi en stig genom skogen till vändplanen där vi brukar rida dressyr. Först då piggnade Ariel till. Uteritter är blä och att bara skritta är ännu tristare. 

 

Men det var skönt att hon fick röra på sig ordentligt, även om hon rör sig en del i hagen blir det en annan sak när det är konstant skritt under en längre stund. Jag var nöjd iaf, även om bomlösa sadeln kändes lite ovan när jag inte ridit i den på länge. 

Ikväll blev jag ridsugen helt plötsligt, så jag skrittade ut barbacka på Ariel. Hon verkade också tycka det var skoj att komma ut, för hon skrittade på riktigt ivrigt. Strax efter att vi passerat B så spanade hon ned mot sjön och försökte stanna. Jag sa åt henne att fortsätta fokusera framåt, vilket hon lydigt gjorde. Tills det brakade till lite i skogen. Det som hon spanat på var visst några rådjur. ;-)

 

Sedan hann vi inte många meter förrän det blev fågelbråk precis bredvid oss, så vi hoppade högt bägge två. Men som vanligt hoppar hon rakt upp och står sedan stilla, så jag höll mig kvar. <3

 

Red längs asfaltsvägen upp till hammarvägen, men tog sedan stigen hem direkt igen. Fortsatte längs asfaltsvägen till vändplanen och gick sedan sista biten på gamlandsvägen. Mycket nöjda när vi var hemma. :-)

Igår red Ariel och jag ut längs skoterleden för att se hur pass mycket snö som är kvar. Ariel var låååångsam och ville helst stanna eller vända. Jag blir så less på det beteendet. :-( Men jag höll mig iaf fokuserad och såg till att hon fortsatte framåt. 

 

Vid den breda bäcken (ca 40 cm) stannade hon och hävdade att hon INTE kunde gå över där. Det var alldeles för brett. Suckade över min märriga märr och sa åt henne att hon visst kunde gå. Så då klev hon över... 

 

Red i alla gångarter, men jag är så sjukt obalanserad så jag nästan gråter. Det kommer ta enormt mycket tid att komma tillbaka till där jag var i höstas. Så onödigt och sådan bortkastad tid. :-( Inte mycket att göra åt nu, mer än att försöka ha roligt och rida på. Lättare sagt än gjort när man är ute med Ariel dock. 

 

Vände hemåt och då tände hon till rejält. Taktade några steg och hade ett enormt driv i skritten. Över den breda bäcken blev det stillastående hopp (för nu kunde hon plötsligt inte alls kliva över) och full galopp efteråt. 

 

Jag lät henne fortsätta på grusvägen en bit istället för att gå hem, för att försöka få henne att slappna av och jobba i traven fast nosen pekar hemåt. Men det är som förgjort. Jag funderar på att helt lägga ned uteritterna, för jag blir bara besviken och istället bara rida henne på ridbana sommarhalvåret + förstås köra henne på grusvägarna samt galoppträna på elljusspåret där hon hela tiden tänker framåt. Samtidigt borde jag kunna rida min häst på en väg och vända när jag känner för det, utan att få den här personlighetsförändringen. Vi får se vad det slutar i. 

I lördags åkte jag med Ariel till Nyland. Jag hade noll lust och med facit i hand skulle jag lyssnat på mig själv. Kanske jag lär mig någon gång? 

 

Det regnade och var lerigt överallt, men bil och transport var ju både nybesiktade och färdigpackade. Bara att lasta och åka... Ariel klev upp på rampen och vände sedan huvudet mot mig och frågade om jag VERKLIGEN var i form att åka. Skulle ha lyssnat på henne. Jaja, till nästa gång lär jag göra det. Jag smackade och Ariel klev lydigt in i transporten. Stod som ett ljus hela resan. 

 

Halvvägs till Nyland (körde 30 km/h pga dålig grusväg) lossnar avgassystemet... Inte skoj! Satt i en resonanslåda resten av färden och var arg och irriterad när jag lastade ur Ariel. Det smittade av sig på henne, som istället för att bli lite på tårna över att vara i Nyland, blev helt hysterisk...

 

Här skulle jag (återigen) ha lyssnat på mig själv. För jag tänkte "äh, jag släpper henne lös på ridbanan och så får hon löshoppa lite". Men eftersom jag inte hade någon pisk med (som om Ariel behöver det...) och bilen var packad med grejerna, så ignorerade jag återigen mig själv och gjorde i ordning Ariel för ridning. Fick sitta upp och sitta av en gång då Ariel inte ville stå stilla. Rent trams som hon har börjat med och jag måste verkligen bli mer petig med uppsittningarna. 

 

Sedan skrittade vi iväg på grusvägen och gräsvägen mot Hammar. Ariel var rejält på tårna, skyggade flera gånger på några meter, bland annat för brevlådorna som hon passerat massor med gånger. Tyvärr var jag fortfarande arg och irriterad, så jag lotsade henne inte lugnande förbi utan blev arg på henne. Likaså när hon några meter senare inte ville gå förbi en vit presenning. Vi kom förbi, men jag önskar att jag hade varit en lugn och trygg ryttare. Eller ännu hellre, suttit av...

 

Ariel hade handbromsen i hela tiden vi skrittade, så jag provade att trava och då släppte det mesta. Jag blir bara mer irriterad av att hon vill hålla på och vända, så det var faktiskt ett bra beslut. Successivt började min irritation att släppa och jag kunde fokusera på Ariel istället. 

 

När vi ridit förbi gamla huset och längs de slingriga stigarna kom vi ned vid vita presenningen igen. Den här gången var jag mer mig själv och kunde lugnt lotsa Ariel förbi. Hon var fortfarande spänd när vi gick förbi den, men det märktes att hon blev lugnare av att jag var lugn (logiskt...).

 

Väl inne i paddocken bestämde jag mig för att inte göra någon stor grej där inne. Vi hade redan haft ett tufft pass egentligen, så åtminstone avslutet kunde få bli lite bättre. Mycket nöjd med mig själv för att jag tog det beslutet. 

 

Travade runt Ariel ett par varv (med snett igenom som varvbyte över ett par bommar) och fick henne att slappna av lite mer och bli något mer fokuserad på mig. Skrittpaus och sedan vänster galopp. Kunde stå i lätt sits och bara låta henne rulla på (så sjukt skönt med bra underlag!), vi tog oss igenom två kortsidor utan några problem, heja oss! Skrittpaus igen och sedan höger galopp. Den är lite trixigare, men kändes också mycket lättare än tidigare, så visst har det hänt saker som jag inte märkte av i fjol för jag var så inne i min prestationsångest. 

 

Skrittpaus igen innan vi travhoppade en cavaletti på 50 cm två gånger. Bra språng, galopp efteråt och fin häst i traven också. Joggade några meter så hon fick bli lite lång och låg, avsaktning och beröm. Skrittade av i paddocken för att slippa nytt bråk ute. 

 

Ariel fick stå och äta hösilage medan jag packade in i bilen och mockade transporten. Sedan gick hon raka vägen in igen och stod som ett ljus hela vägen hem. Jag var så besviken på mig själv, men lyckades ändå se några positiva saker. Bland annat att vi faktiskt gjorde ett ok jobb i paddocken. Nu ska bara bilen fixas så vi kan åka iväg igen. 

Igår var planen att skritta ut ett lugnt pass och låta Ariel bara mjuka upp sig i kroppen. Haha, det blir aldrig som jag tänkt mig. ;-)

 

Vi skrittade ut längs skoterleden, den är fortfarande snötäckt, men bara några cm så Ariel hade inga problem att gå där. Hon var som vanligt seg, eftersom skoterleden är tråkig att gå på... Hon tycker inte det när vi galopperar på den, men just skritt är tydligen världens tristaste gångart. ;-)

 

När skoterleden tog slut fortsatte vi nedför grusvägen mot asfalten. Ariel tycker det är en spännande väg, eftersom man passerar ett hus. Igår var det extra spännande, för det stod en parkerad BIL på grusvägen. :-O Det brukar det aldrig göra. Så sega, trötta Ariel förvandlades snabbt till hysteriska, taktande Ariel, som var tvungen att gå i sidled förbi den livsfarliga bilen... Jag kunde inte annat än skratta åt henne. :-P

 

Nere på asfalten hade vi tur, det kom ingen bil utan vi kunde skritta lugnt de tio meterna till nästa grusväg. Där slappnade Ariel av lite bättre och vi kunde skritta mer normalt. Men när vi sedan tog in på pilgrimsleden så blev det segt igen... Fick gå på henne med skänklarna (och ångrade att jag inte tagit med mig spöet) och tjata om att hålla igång skritten. 

 

Vi svängde sedan in på skoterleden hemåt, Ariel var supertaggad för hon älskar den vägen (som hon tror att hon hittade för några månader sedan, fast jag vetat om den i många år), men nu var det rejält med tung blötsnö där. Ariel sjönk ned till halva skenan ungefär och det var JOBBIGT förklarade hon. Självklart är det jobbigt med djupsnö och speciellt när den är så pass blöt som den här var, men sedan blir det ju inte lättare av att hästen har bråttom, kombinerat med rätt rejäla uppförsbackar... ;-)

 

Så när vi äntligen var högst uppe på berget (och skulle fortsätta ned till korsningen där vår vanliga skoterled tar vid) var Ariel helt slut. Hon flåsade och hade garanterat 170-180 spm i puls. Ångrade så att jag inte tagit på pulsmätaren! 

 

Men eftersom det sedan nästan enbart gick nedför så lugnade sig Ariels andning och hon blev piggare och piggare. Hemma igen hade hon säkert kunnat ta en runda till. ;-)

I tisdags red jag äntligen i hoppsadeln igen. Det är som att komma hem... <3 Foten gjorde lite ont, men inte värre än att jag kunde stå ut. Det är framförallt att sänka hälen som känns, dvs någonting med hälsenan som inte är helt bra. Men det kommer ju bli bra med tiden, bara jag tar det lugnt och känner efter sådär lagom. 

 

Vi red längs storgatan, joggade en del och rullade lite i lugn galopp. Så himla härligt att kunna stå i fältsits och bara följa med, så roligt! Ariel var rätt seg bortåt, men som vanligt taggar hon till hemåt... Vi hade en mysig tur på en halvtimme. Förut skulle jag blivit uppgiven över att vi inte ridit mer, men nu spelar det ju ingen roll, vi ska bara ha roligt. :-)

 

Skrittade nöjda hemåt, jag tror att Ariel tyckte det var perfekt med en lugn mystur efter ett tufft dressyrpass. 

Igår var det dags för generalrepetitionen inför tävlingen. Red iväg längs skoterleden, skaren höll bra, så vi kunde trava ganska så mycket. Foten gjorde dock ont. :-( Skrittade nedför grusvägen till Ariels lycka och fortsatte en kort bit på asfalten innan vi svängde in på nästa grusväg. Den var skottad, så vi travade på även där. Ariel var lite småfjantig när hon fick syn på en traktor modell större som körde på en gård ovanför grusvägen, men hon höll ändå traven bra. 

 

När traktorn var bakom oss bad jag om galopp och till min förvåning stack hon iväg i full fart. :-O Reflexmässigt tog jag förstås en förhållning, varvid Ariel snällt sänkte tempot och galopperade lugnare. Hm... Måste lära mig att lita på henne, hon lyssnar mycket bättre på mig än jag ger henne cred för. 

 

Kunde galoppera nästan uppför hela backen, sedan blev det trav förbi gårdarna innan vi fick nöja oss med skritt längs pilgrimsleden. Först var det en del skotrar som kört där, så det var bra skare som höll. Men efter ett tag var det pulsa i djupsnö som gällde. Då hade Ariel räknat ut att vi var på väg till Nyland, så det var med ivriga steg hon pulsade på genom snön. <3

 

Framme vid den skottade grusvägen så fick hon skritta väldigt ivrigt (ganska brant nedförsbacke) tills vi passerat alla läskiga hus. Sedan testade vi att jogga nedför. Det gick jättebra, men jag fick ännu ondare i foten när jag försökte stötta henne. Suck. Travade fram till bron och galopperade sedan uppför backen. Mycket tryck i Ariel... ;-) Skrittade sedan förbi ridbanan, Miranda var ute och busade lös och blev så förtjust i att se Ariel. :-) Ariel själv var pigg, pigg, pigg. :-D

 

Mötte upp M på Dollar och F på Wendy. Vi hann skritta kanske tio meter, innan Ariel hade totalt tröttnat på alltihop och sackade. Suck och dubbelsuck. De andra fick göra halt ibland så vi kom ikapp, men trots att de ibland försvann ur sikte brydde sig Ariel inte om dem. Förstår inte varför hon envisas med att bli sådär med sällskap... Vi red i alla fall uppför Klippen och tog sedan nya vägen hemåt. Blev nästan bara skritt, förutom när Ariel fick gå först och insåg att vi var på hemväg, då blev det lite trav. 

Dvs hon var inte ett dugg trött, men tyckte inte att det var skoj... Jag har ju hoppats att det här beteendet ska försvinna, men jag får ge upp tankarna på distansritt på den här tjuriga hästen. :-P

 

Hemma igen var det en mycket nöjd Ariel som inte brydde sig alls när de andra försvann iväg igen (de red ju hem själva) utan var så glad av att vara färdig med ridningen. Totalt red vi 14 km på 150 min och en hel del snöpulsning. Därför får Ariel vila idag. 

 

Nöjd häst som rullar sig i hagen.

 

I fredags red Ariel och jag ut för att galoppera i backe. Som vanligt ändrar jag planen medan jag sitter till häst. ;-) Hade egentligen tänkt rida via skoterleden till klätterbacken, men Ariel blev så glad över att få svänga vänster på Hammarvägen, så vi fortsatte på den istället...

 

Red mest i skritt, men även lite trav och galopp. Fantastisk känsla att kunna rida på lång tygel i alla gångarter och ändå veta att hästen saktar av när man ber om det med sitsen. <3 Red på distanstränset, då jag insett att jag inte kommer våga starta på sidepull när vi ska hålla lite högre tempo ihop med Dollar. Ariel trivs riktigt bra med det bettet (tredelat, smalt med parerstänger), även om hon förstås älskar sitt vanliga bett ännu mer. 

 

När vi kommit fram till vändplanen blev det tre galopper uppför backen (100 meter) och så skritt ned igen. Första gången tyckte Ariel det var skoj, men de två andra gångerna tyckte hon att det var lite onödigt, så jag fick se till att hon höll galoppen. Hon föredrar fortfarande vänster galopp, så jag fick vara noga med att hon även galopperade höger galopp. Förutom att det var galopp i backe så var det även djupsnö (inga skotrar som kört där), så det blev lite tuffare av underlaget också. Önskar att jag haft pulsmätare, men jag får nöja mig med att Ariel blev flåsig men hämtade sig snabbt. 

 

Skrittade sedan hela vägen hem, via storgatan. Mycket nöjd häst och även nöjd ryttare. :-) Sedan stod alla hästarna i solen och njöt. Underbart vårväder!

 

I söndags red jag ut på Ariel längs Storgatan. Vi mötte en traktor som precis hade plogat färdigt vägen, vilket lyx! :-D Ariel fick först skritta uppför tills det planade ut, sedan testade vi att trava. Vi travade på i tio minuter och min fot kändes helt okej. Visst kände jag av att den inte var helt bra, men det gjorde inte mer ont ju längre tiden gick så att säga. 

 

Helt underbart att kunna jobba henne normalt utan att behöva tänka på djupsnö eller skare. :-) När vi kom till andra vändplanen så vände vi och galopperade tillbaka, ända tills vägen började gå nedför. Då testade jag att jogga lugnt i trav nedför istället. Inga som helst problem, men jag behövde stötta lite mer än jag hade tänkt mig, så till tävlingen är det nog bäst att jag rider på bett ändå. Misstänker att hon kan bli ganska taggad av situationen. ;-)

 

När vi hade ridit nedför nästan hela vägen så vände vi och galopperade uppför igen, tills det planade ut, då fick Ariel jogga fram till första vändplanen och så vände vi och skrittade hem igen. 

 

Runkeeper sammanfattade med att vi red 4,63 km på knappt 40 min. I trav låg vi på 7-11 km/h och i galopp blev det 12 km/h. Dvs perfekt distansrittstempo! :-D

 

Extra skönt var det att se att Ariel inte ens var andfådd när vi skrittade av, utan hon var precis lika pigg och glad som när vi började rida. Kanske till och med lite mer pigg, för hon gillar helt klart när det blir lite mer tempo i ridningen. Jag känner mig också lugnare inför distansritten, vi provar att genomföra och så får vi se hur det går. Förmodligen kommer vi försöka hålla samma tempo som kompis M på Dollar, så vi har sällskap under hela ritten. 

Idag kände jag mig pigg nog för att testa en skrittur. Vi red på hammarvägen, Ariel var sådär härligt lagom pigg så jag mest kunde sitta och följa med. Foten kändes mycket bättre, så vi testade att trava lite. Vilket Ariel tyckte var så jobbigt, eftersom hon ibland trampade igenom lite i skoterspåret. Men foten kändes bra. :-D

 

Sedan vek vi av upp mot berget, för att pulsa lite snö. Jag hade inte hjärta att låta henne fortsätta längre än till korsningen, fjantiga matte som vanligt... ;-) Sedan fick Ariel välja om hon ville gå samma väg hem eller fortsätta hem via Storgatan. Hon valde det sista, så vi tuffade vidare i skoterspåret. 

 

Eftersom foten fortfarande kändes bra, så testade vi även några meter galopp. Men då blev underlaget helt klart för tufft för Ariel. Hon löste dock det hela med att tokrusa (!) i galoppen. Say what?! Det har hon inte gjort tidigare, när hon tycker det är jobbigt i galoppen brukar hon sakta av. Busfia... Fick göra ett par halvhalter och sedan var hon bra i galoppen och då tyckte jag att vi kunde bryta av. Men oh vad jag längtar till bra galoppunderlag...

 

Strax efter att vi saktat av flög det upp en stor fasan och jag hoppade till. Ariel blev också lite rädd, men stannade lydigt och kollade vad det var som var farliga. Härliga häst! Sedan kunde vi nöjt skritta hela vägen hem på lång tygel. 

 

Totalt var vi ute i 50 minuter och så här såg Ariel ut efteråt, när sadel och förbygel var avplockade. Fina tjejen!

 

Fick för mig att jag skulle orka rida fast jag var sjuk, så i tisdags tog jag med mig Ariel från hagen till skötselplatsen. Blev helt slut bara av att kratsa hovarna, men envis som jag är så tog jag på sidepull och red barbacka för att jag inte orkade sadla...

 

Blev yr redan i början på ritten, så jag var nog mest en belastning för Ariel. Vi skrittade längs storgatan och lyckades i alla fall få ihop 1,96 km på 25 min dvs en hastighet på 4,8 km/h. Så går det när matte inte är i form... Men nu får hon vila tills jag mår bättre igen. 

Igår red vi iväg längs skoterleden för att testa att hitta vägen till Helgumsbron igen. Till min glädje hade det kört så pass många skotrar på skoterleden, så snön var helt packad och Ariel sjönk inte igenom. :-) Inte så man kunde trava eller galoppera, men skritt fungerade perfekt. Så skönt att kunna gå på plan mark och få henne att verkligen jobba i skritten. 

 

Skrittade hela vägen till pilgrimsleden och väl där kunde jag konstatera att skotrarna också kört och packat snön! :-D Så det var bara att fortsätta framåt i glad skritt, Ariel tyckte det var så spännande med äventyr! 

 

Vi hittade ganska snabbt avtagsvägen till höger och följde sedan den. Det var en hel del svängar, så man hela tiden hoppades att få se bron vid nästa krök... Strax innan vi skulle vara framme sa runkeeper att vi ridit en timme, så till Ariels stora besvikelse vände vi hemåt istället. Det var ändå -12 grader och jag frös lite... :-P

 

Hon var inte så glad i början när vi vände hemåt, men successivt piggade hon på sig ändå. Jag var så glad över att kunna skritta igenom henne så länge, på toppenunderlag och i så fint väder!

 

Igår skrittade vi ut längs hammarvägen. Ariel var lite på tårna i början, men kanaliserade sedan sin energi till att jobba genom hela kroppen. :-) Hon hade ett härligt driv hela turen, men så red vi den enda runda vi har också, så hon slapp vända och hade heller inte någon tanke på att göra det. 

 

Vi red i skoterspåret och det fungerade hyfsat. Helt okej för att skritta, vilket ju är det vi ska göra framöver tills min fot är bättre. Svängde av vid avtagsvägen till storgatan och gick även en kort snutt på vägen. Totalt blev det 3,5 km på 40 min, alldeles utmärkt. 

 

Den första veckan inför tävlingen blev slutresultatet 22,8 km och 4 timmar i sadeln. Heja oss! :-) Nu hoppas jag att vi kan skritta precis lika mycket (om inte mer) kommande vecka. Bara min fot och vädret uppför sig...

Pratade med kompis J i torsdags och på ett lite diplomatiskt sätt fick hon mig att inse att jag nog är lite mesig med Ariel... ;-) Jag menar, hon är ändå grundtränad minutiöst som femåring och den grundträningen finns ju kvar. Jag måste våga vara lite tuffare och kräva jobb av henne. Även när vi distanstränar...

 

Så vi red iväg längs skoterleden och jag var mer på henne att hon verkligen skulle jobba på framåt i skritten. Något förvånad Ariel kan jag erkänna... :-P Ganska snart blev det trav, men då min fot gnällde lite, så provade jag galopp istället. Gick över förväntan att susa fram på skoterleden i snön (nysnö = lätt att forcera) och Ariel piggade på sig. Som jag misstänkt så tycker hon att vårt "långt och långsam" är trist... ;-)

 

När skoterleden var slut blev det klättring uppför Hedströms väg. Den här gången var jag på Ariel lite mer och då tog hon i och verkligen jobbade i skritten uppför. Heja mig! :-P När vi väl var högst uppe kollade jag andningen på Ariel och konstaterade att hon inte ens var andfådd. Va?! Helt klart har hon lurat mig att det är jobbigt...

 

Travade och framförallt galopperade lite fortsatt bortåt, innan jag tyckte det blåste alldeles för mycket (snöstorm de luxe) uppe på berget och vände hemåt igen. Ariel var då uppspeedad av det höjda tempot, så skritten i nedförsbacken blev väldigt ivrig. Jag försökte låta henne hitta sin balans själv och det har verkligen hänt grejer med hennes balans. :-)

 

Men eftersom hon var så pigg fick det bli en extrasväng uppför gamla grusvägen (fortsättningen på skoterleden) och uppför den backen var det galopp som gällde! Försökte hålla ett lite fräschare tempo men det märktes att Ariel inte hade varit beredd på att ge sig iväg bortåt igen... Nåja, vi höll i alla fall galoppen hela vägen upp och sedan blev det skritt hela vägen hem. Nu däremot var det flås från Ariel... Hon flåsade hela vägen hem (så klassiskt henne) och slutade inte förrän jag sadlat av. Det är något jag behöver komma ihåg på tävling, Ariel varvar inte ned förrän utrustningen är av och hon vet att passet är över. Innan dess flåsar hon alltid och håller en puls runt 80 spm.