Provridning och långskritt
Igår hade jag utsläppet, ett odramatiskt sådant, och sedan passade jag på att fixa med mitt ansvarsområde (stallgången) i någon timme. Mockade och fixade foder till Ariel också, i väntan på att gamla medryttaren A skulle dyka upp. Vi gick igenom lite rutiner i stallet och hämtade sedan in Ariel från hagen. Jag hade sanerat henne från lera innan, så vi slapp damma ned stallet. ;-) A tyckte att Ariel hade vuxit, så vi tog fram mätkäppen och kunde konstatera att den stod på 145 cm. Hallå, sluta väx! Jag var nöjd när hon var 136 cm...
Ovanstående kort är taget för tre år sedan, då Ariel var 135,5 cm hög och drygt 1 ½ år gammal. Alldeles lagom. ;-)
Efter mätningen visade jag A hur sadeln fungerar och vad hon bör tänka på när hon ändrar stigläder. Sedan blev det uppsittning och lite ridning i paddocken.
A var nöjd, hon tyckte att hon hittade knapparna på Ariel ganska så snabbt. Det har ju inte hänt sådär jättemycket sedan i höstas, möjligen med galoppen. Sedan var hon nöjd och jag blev ruskigt ridsugen. Hade väl egentligen inte tänkt att rida, men jag påverkades av det fina vädret och den härliga hästen. :-D
Ställde in Ariel i stallet och lunchfodrade de andra hästarna. Sedan tränsade jag henne igen och red iväg. Bestämde mig redan från början att bara rida en kort tur, men jag meddelade ändå vart jag tänkt rida. Vi skrittade iväg genom farliga villaområdet (inga motorstopp!) och genom Bälinge. Sedan fortsatte vi på grusvägen förbi kossorna, ända till man kunde vända höger längs åkrarna över vid ridskolan. Men istället för att rida mot ridskolan tog vi vänster längs grusvägen där vi tidigare träffade L och hennes hästar. Ariel spanade förgäves efter lite sällskap.
När vi kommit en bit på grusvägen sade GPS-tanten att vi ridit 6,5 km, vilket var hälften av vad vi skulle rida igår. Så vi vände och skrittade tillbaka, i något (...) snabbare tempo. Vår lilla tur blev visst två timmar och tjugo minuter lång. Tur att min stallkompisar är vana vid att jag försvinner iväg ganska länge. ;-)
Totalt red vi 13,27 km vilket gör att vi, trots att det bara blev fyra pass denna vecka, klarade målet på fyra mil. Totalt under veckan red vi 40,22 km, heja oss!!!
Tillbaka i stallet fick Ariel tjuvstarta med lunchen medan jag kollade hovarna och tog undan utrustningen. Sedan fick hon äta upp resten av lunchen i hagen, då Raffinet var ute och promenerade.
Jag bytte stigbyglar och sits på sadeln inför tisdagens galopp och onsdagens dressyrträning. Sedan fick jag skjuts hela vägen hem av snälla M.
Ovanstående kort är taget för tre år sedan, då Ariel var 135,5 cm hög och drygt 1 ½ år gammal. Alldeles lagom. ;-)
Efter mätningen visade jag A hur sadeln fungerar och vad hon bör tänka på när hon ändrar stigläder. Sedan blev det uppsittning och lite ridning i paddocken.
A var nöjd, hon tyckte att hon hittade knapparna på Ariel ganska så snabbt. Det har ju inte hänt sådär jättemycket sedan i höstas, möjligen med galoppen. Sedan var hon nöjd och jag blev ruskigt ridsugen. Hade väl egentligen inte tänkt att rida, men jag påverkades av det fina vädret och den härliga hästen. :-D
Ställde in Ariel i stallet och lunchfodrade de andra hästarna. Sedan tränsade jag henne igen och red iväg. Bestämde mig redan från början att bara rida en kort tur, men jag meddelade ändå vart jag tänkt rida. Vi skrittade iväg genom farliga villaområdet (inga motorstopp!) och genom Bälinge. Sedan fortsatte vi på grusvägen förbi kossorna, ända till man kunde vända höger längs åkrarna över vid ridskolan. Men istället för att rida mot ridskolan tog vi vänster längs grusvägen där vi tidigare träffade L och hennes hästar. Ariel spanade förgäves efter lite sällskap.
När vi kommit en bit på grusvägen sade GPS-tanten att vi ridit 6,5 km, vilket var hälften av vad vi skulle rida igår. Så vi vände och skrittade tillbaka, i något (...) snabbare tempo. Vår lilla tur blev visst två timmar och tjugo minuter lång. Tur att min stallkompisar är vana vid att jag försvinner iväg ganska länge. ;-)
Totalt red vi 13,27 km vilket gör att vi, trots att det bara blev fyra pass denna vecka, klarade målet på fyra mil. Totalt under veckan red vi 40,22 km, heja oss!!!
Tillbaka i stallet fick Ariel tjuvstarta med lunchen medan jag kollade hovarna och tog undan utrustningen. Sedan fick hon äta upp resten av lunchen i hagen, då Raffinet var ute och promenerade.
Jag bytte stigbyglar och sits på sadeln inför tisdagens galopp och onsdagens dressyrträning. Sedan fick jag skjuts hela vägen hem av snälla M.
Händelserik uteritt
Igår när jag kom gående förbi hagarna såg jag att Ariel hade rullat sig i leran, så istället för att ta in henne gick jag ut i hagen med svettskrapan och sanerade. Hon släpper massor med päls nu, så det är skönt att stå ute och borsta. För att inte tala om när leran yr omkring. ;-)
Sedan gick vi in i stallet för att spola av hovar, kratsa hovar och tempa. Vi har ett par snoriga hästar i stallet, men än så länge har Ariel hållit sig frisk.
Eftersom det fungerat så bra utan förbygeln sist, så provade jag utan även igår. Så skönt att bara behöva ta på sadel och träns! Satt upp och skrittade iväg med nosen mot flygfältet. Vi gjorde en avstickare till den farliga traktorbron och nu var den ännu läskigare eftersom snön var borta och man kunde se det porlande vattnet. Fick nog stå där ett par minuter och diskutera innan Ariel gav upp och klampade över. Som belöning fick hon trava efteråt och när vägen började slutta lite uppför flöt hon helt sonika upp i galopp. Hm...
Sedan vände vi och skrittade över bron utan några problem. Men det blir definitivt mer broträning framöver, speciellt som vi tänkt rida Uppsalaritten med nedanstående bro...
Bild lånad från http://www.4trail.se
Sedan travade vi ända bort till asfalten tog vid. Ariel var inte alltför glad att vi vände bortåt och inte hemåt, men hon höll traven i alla fall. När vi tagit oss fram till första grusvägen till vänster (långt innan flygfältet) så vände vi in på den och travade. Hela vägen... Efter en tredjedel av vägen insåg jag att Ariel inte skulle öka traven, så hon fick faktiskt långa tyglar. Riktigt härlig känsla att kunna sitta på henne och reglera tempot med enbart sitsen.
När vi kom nära bebyggelse blev det skritt en snutt, men vi travade faktiskt förbi de flesta hus. Det tar sig... Sedan var det lång skrittsträcka igen längs asfaltsvägen, jag längtar något enormt till broddarna ryker och vi kan trava istället. Sedan vände vi in på farliga villaområdet och Ariel skötte sig alldeles utmärkt. Lite spänd men hon höll skritten hela tiden. Så jag belönade henne med lite trav när vi kommit bort från husen. Därefter blev det klättring i klätterbacken. Tre varv... Inte det roligaste, tyckte Ariel, som pustade och frustade. Dessutom skrämde vi en stackars hare säkert fyra, fem gånger. Den flydde ju hela tiden åt "fel" håll, dvs till den del av stigen vi strax därefter skulle passera.
Sedan blev det slingerstigen i skogen, första biten hade vi följe av en hund med husse och då blev Ariel förstås lite taggad. Resten av stigen blev det omväxlande skritt och trav, beroende på hur balanserad hon var. Därefter trav längs åkerkanterna och här blev hon alldeles för taggad för min smak. Hon tar ju halvhalterna, men blir lite för stark och vill hänga lite i handen. Jag vet ju att det är för att nosen pekar hemåt, men det är ändå inte okej. Joggtrav betyder att vi tar det lugnt, även om det är hemåt.
Skritt på asfalt och sedan trav på grusvägen genom Åloppe. Faktiskt trav förbi alla husen också, även om det var en ganska spänd trav och Ariel försökte titta på allt utom dit hon skulle. När vi sedan passerat asfaltsvägen igen fortsatte vi i trav längs grusvägen, ända tills den tog slut. Jag är så stolt över Ariel som vågade sig igenom den lilla byn i trav, där har vi alltid skrittat tidigare. När vi precis vänt hemåt mötte vi en traktor, men det var inga som helst problem.
Ariel var lugn och avslappnad och jag var så himla nöjd! Sedan, precis när vi passerar ett garage, bestämde sig en idiot till gubbe att vrida på full gas på sin motorcykel. En sådan där gammal knattrig sak som låter värre än värst. Ariel reagerade blixtsnabbt och satte av i galopp. Jag reagerade också blixtsnabbt och fick henne efter några språng på tvären ned i trav, varvid vi vände på en femöring i traven och travade ikapp (!) motorcykeln. Gubben såg inte så glad ut, han hade nog tänkt sig att få se lite rodeo...
Jag gav honom onda ögat när vi möttes, men det som betydde något är Ariels tillit till mig, att hon faktiskt vågade passera det farliga i lugn trav. Finaste tjejen! Sedan kunde vi äntligen vända hemåt över åkrarna och skritta ivrigt men ändå avspänt in på stallplanen.
13,57 km blev det totalt och ganska precis två timmar var vi ute. Rundan kommer ju att gå så mycket fortare när vi kan trava även på asfalten, men jag är ändå nöjd med turen som sådan. Speciellt min fina tjej...
Åter i stallet fick Ariel en snabb dusch (hallå, kallt vatten matte!) innan hon fick gå ut i hagen och rulla sig ordentligt. Hon var väldigt nöjd och lerig efteråt... Jag mockade och fixade foder innan jag susade hemöver, fick skjuts av snälla M.
Sedan gick vi in i stallet för att spola av hovar, kratsa hovar och tempa. Vi har ett par snoriga hästar i stallet, men än så länge har Ariel hållit sig frisk.
Eftersom det fungerat så bra utan förbygeln sist, så provade jag utan även igår. Så skönt att bara behöva ta på sadel och träns! Satt upp och skrittade iväg med nosen mot flygfältet. Vi gjorde en avstickare till den farliga traktorbron och nu var den ännu läskigare eftersom snön var borta och man kunde se det porlande vattnet. Fick nog stå där ett par minuter och diskutera innan Ariel gav upp och klampade över. Som belöning fick hon trava efteråt och när vägen började slutta lite uppför flöt hon helt sonika upp i galopp. Hm...
Sedan vände vi och skrittade över bron utan några problem. Men det blir definitivt mer broträning framöver, speciellt som vi tänkt rida Uppsalaritten med nedanstående bro...
Bild lånad från http://www.4trail.se
Sedan travade vi ända bort till asfalten tog vid. Ariel var inte alltför glad att vi vände bortåt och inte hemåt, men hon höll traven i alla fall. När vi tagit oss fram till första grusvägen till vänster (långt innan flygfältet) så vände vi in på den och travade. Hela vägen... Efter en tredjedel av vägen insåg jag att Ariel inte skulle öka traven, så hon fick faktiskt långa tyglar. Riktigt härlig känsla att kunna sitta på henne och reglera tempot med enbart sitsen.
När vi kom nära bebyggelse blev det skritt en snutt, men vi travade faktiskt förbi de flesta hus. Det tar sig... Sedan var det lång skrittsträcka igen längs asfaltsvägen, jag längtar något enormt till broddarna ryker och vi kan trava istället. Sedan vände vi in på farliga villaområdet och Ariel skötte sig alldeles utmärkt. Lite spänd men hon höll skritten hela tiden. Så jag belönade henne med lite trav när vi kommit bort från husen. Därefter blev det klättring i klätterbacken. Tre varv... Inte det roligaste, tyckte Ariel, som pustade och frustade. Dessutom skrämde vi en stackars hare säkert fyra, fem gånger. Den flydde ju hela tiden åt "fel" håll, dvs till den del av stigen vi strax därefter skulle passera.
Sedan blev det slingerstigen i skogen, första biten hade vi följe av en hund med husse och då blev Ariel förstås lite taggad. Resten av stigen blev det omväxlande skritt och trav, beroende på hur balanserad hon var. Därefter trav längs åkerkanterna och här blev hon alldeles för taggad för min smak. Hon tar ju halvhalterna, men blir lite för stark och vill hänga lite i handen. Jag vet ju att det är för att nosen pekar hemåt, men det är ändå inte okej. Joggtrav betyder att vi tar det lugnt, även om det är hemåt.
Skritt på asfalt och sedan trav på grusvägen genom Åloppe. Faktiskt trav förbi alla husen också, även om det var en ganska spänd trav och Ariel försökte titta på allt utom dit hon skulle. När vi sedan passerat asfaltsvägen igen fortsatte vi i trav längs grusvägen, ända tills den tog slut. Jag är så stolt över Ariel som vågade sig igenom den lilla byn i trav, där har vi alltid skrittat tidigare. När vi precis vänt hemåt mötte vi en traktor, men det var inga som helst problem.
Ariel var lugn och avslappnad och jag var så himla nöjd! Sedan, precis när vi passerar ett garage, bestämde sig en idiot till gubbe att vrida på full gas på sin motorcykel. En sådan där gammal knattrig sak som låter värre än värst. Ariel reagerade blixtsnabbt och satte av i galopp. Jag reagerade också blixtsnabbt och fick henne efter några språng på tvären ned i trav, varvid vi vände på en femöring i traven och travade ikapp (!) motorcykeln. Gubben såg inte så glad ut, han hade nog tänkt sig att få se lite rodeo...
Jag gav honom onda ögat när vi möttes, men det som betydde något är Ariels tillit till mig, att hon faktiskt vågade passera det farliga i lugn trav. Finaste tjejen! Sedan kunde vi äntligen vända hemåt över åkrarna och skritta ivrigt men ändå avspänt in på stallplanen.
13,57 km blev det totalt och ganska precis två timmar var vi ute. Rundan kommer ju att gå så mycket fortare när vi kan trava även på asfalten, men jag är ändå nöjd med turen som sådan. Speciellt min fina tjej...
Åter i stallet fick Ariel en snabb dusch (hallå, kallt vatten matte!) innan hon fick gå ut i hagen och rulla sig ordentligt. Hon var väldigt nöjd och lerig efteråt... Jag mockade och fixade foder innan jag susade hemöver, fick skjuts av snälla M.
Flygplanssäker!
Igår var jag återigen inte särskilt sugen på att ge mig ut. Får liksom tvinga mig upp i sadeln...
Ariel fick först stå i stallgången och sova med fleecetäcket på sig, medan jag mockade och fixade foder. Sedan borstades de leriga benen av och jag tempade henne. Ingenting avvikande, som jag kunde skylla på för att slippa rida. ;-)
Så det blev att ta på utrustningen och ge oss iväg. Något med sadlingen kändes konstigt, men jag kunde inte sätta fingret på vad där och då. Satt upp och skrittade iväg och det var då jag insåg att jag glömt förbygeln... Orkade inte vända och hämta den, utan hoppades att det skulle gå bra ändå.
När jag tog av utrustningen efteråt kunde jag konstatera att sadeln inte kasat överhuvudtaget och padden hade också hållit sig på plats. Superbra!
Vi skrittade bort till flygfältet och Ariel var inte alltför entusiastisk. Hon föredrar när vi svänger höger och kommer till rakbanan... Men väl på grusvägen som går bredvid flygfältet kom hon igång riktigt bra i galoppen.
Vi galopperade ända bort till grusvägens slut, givetvis med lite korta avbrott till skritt när vi passerade hus. Ariel kändes riktigt trevlig i galoppen och jag upplevde inte att hon blev trött, trots att det blev 1,8 km galopp bortåt. Vid ett tillfälle startade ett flygplan bredvid oss, men Ariel galopperade obekymrat på utan att ens öka tempot. Coola bruden!
Hon ville däremot INTE vända när vi nått grusvägens slut, utan fortsätta över 272:an mot nya äventyr... Men efter några meter skritt hemåt, följt av finaste dressyrtraven i form (ljuvligt!) så galopperade vi hemåt i lugn takt. Vi tog till och med ett par kurvor i galopp, även om jag fick sitta ned i sadeln och stötta lite då.
Efter 1 km blev det skritt förbi alla gårdar och sedan travade vi en lite för ivrig trav i 800 meter. Den här gången kom det in ett plan för landning, men inte heller det rubbade Ariels fokusering. Fintjejen! <3
Sedan blev det skritt hela vägen hem, en glad och ganska ivrig skritt. Åter i stallet blev det snabb avsittning, avsvampning och in i boxen, då jag hade möjlighet att hinna till tidiga bussen då L tänkte skjutsa mig. Lite dåligt samvete för att jag inte pysslade med Ariel längre, men det blir snart bättre när bilen är tillbaka.
Vi red totalt 10,68 km på 90 minuter. :-)
Ariel fick först stå i stallgången och sova med fleecetäcket på sig, medan jag mockade och fixade foder. Sedan borstades de leriga benen av och jag tempade henne. Ingenting avvikande, som jag kunde skylla på för att slippa rida. ;-)
Så det blev att ta på utrustningen och ge oss iväg. Något med sadlingen kändes konstigt, men jag kunde inte sätta fingret på vad där och då. Satt upp och skrittade iväg och det var då jag insåg att jag glömt förbygeln... Orkade inte vända och hämta den, utan hoppades att det skulle gå bra ändå.
När jag tog av utrustningen efteråt kunde jag konstatera att sadeln inte kasat överhuvudtaget och padden hade också hållit sig på plats. Superbra!
Vi skrittade bort till flygfältet och Ariel var inte alltför entusiastisk. Hon föredrar när vi svänger höger och kommer till rakbanan... Men väl på grusvägen som går bredvid flygfältet kom hon igång riktigt bra i galoppen.
Vi galopperade ända bort till grusvägens slut, givetvis med lite korta avbrott till skritt när vi passerade hus. Ariel kändes riktigt trevlig i galoppen och jag upplevde inte att hon blev trött, trots att det blev 1,8 km galopp bortåt. Vid ett tillfälle startade ett flygplan bredvid oss, men Ariel galopperade obekymrat på utan att ens öka tempot. Coola bruden!
Hon ville däremot INTE vända när vi nått grusvägens slut, utan fortsätta över 272:an mot nya äventyr... Men efter några meter skritt hemåt, följt av finaste dressyrtraven i form (ljuvligt!) så galopperade vi hemåt i lugn takt. Vi tog till och med ett par kurvor i galopp, även om jag fick sitta ned i sadeln och stötta lite då.
Efter 1 km blev det skritt förbi alla gårdar och sedan travade vi en lite för ivrig trav i 800 meter. Den här gången kom det in ett plan för landning, men inte heller det rubbade Ariels fokusering. Fintjejen! <3
Sedan blev det skritt hela vägen hem, en glad och ganska ivrig skritt. Åter i stallet blev det snabb avsittning, avsvampning och in i boxen, då jag hade möjlighet att hinna till tidiga bussen då L tänkte skjutsa mig. Lite dåligt samvete för att jag inte pysslade med Ariel längre, men det blir snart bättre när bilen är tillbaka.
Vi red totalt 10,68 km på 90 minuter. :-)
Provridning och äventyr i skritt
Igår hade jag utsläppet och Ariel fick sig en liten påminnelse om att matte bestämmer även när hon har en annan häst i vänster hand. ;-) Medan Ariel åt frukost fixade jag färdigt i stallet och förberedde inför dagens ridtur. Sedan hämtade jag in Ariel, borstade igenom henne och kratsade hovarna. Sedan kom M som skall rida henne några gånger medan jag är bortrest vecka 13-14.
Jag visade hur sadeln fungerar och vilket träns jag föredrar. Sedan fick M ta med Ariel ut ur stallet och sitta upp. De red i paddocken i skritt och trav, blev lite lära-känna-varandra-ridning.
M var helt lyrisk efteråt och jag blev förstås extremt mallig. ;-) Hon tyckte att Ariel var mycket mer framåt och känslig än hon förberett sig på och att hon var väldigt mjuk och lösgjord. Stoltaste matten tog förstås åt sig, det är ju ändå jag som förvaltat den här fina hästen genom hela grundutbildningen. :-D
Sedan fick Ariel byta ryttare och vi skrittade iväg över åkrarna mot 272:an. Det var mycket luft under fötterna i början, hon är verkligen en sådan häst som blir piggare dagen efter ett tufft arbete...
Efter att vi korsat 272:an red vi i diket parallellt med vägen cirka trettio meter. Bilarna kör fort förbi oss men Ariel rörde inte ett öra. Trafiksäkrare häst får man nog leta efter. :-) Sedan red vi lite på grusvägen innan asfalten tog vid. Efter att ha korsat 272:an en gång till var vi äntligen på väg mot Tuna. Jag var lite osäker om det var rätt väg, men Ariel tyckte det var så skoj att vara på äventyr. Rätt vad det var så åkte huvudet rakt upp. Hon hade fått syn på några rådjur och tyckte absolut att vi skulle jaga efter dem. Vet inte vem som lärt henne det, men jag fick henne ändå att fortsätta framåt.
När vi skrittat bortåt en timme så vände vi och red samma väg tillbaka. Träffade på ett par islandshästar som tydligen var lika spännande som rådjuren, men vi kunde ändå skritta förbi dem på lång tygel. Fintjejen!
Hemvägen gick i lite mer turboskritt än bortavägen. Tyvärr fick jag aldrig igång gps:en vid stallplanen, så jag vet inga hastigheter eller exakta sträckor. Men ungefär en mil var vi ute i alla fall.
Tillbaka i stallet var hon lite småsvettig i sadelgjordsstaden, det är jobbigt att vara ivrig. ;-) Eftersom jag trodde att Raffinet inte fått lunch (är ena hästen inte i hagen vid lunchfodring så ställer vi bara kassen med lunch utanför) så skyndade vi oss ut i hagen. Men lunchfodraren hade redan gett Raffinet lunch, så istället fick jag stå 45 minuter och hålla henne borta från Ariels lunch. Jag som verkligen inte har tid med sådant... :-(
När Ariel ätit klart pussade jag henne hejdå och återvände till stallet.
Snälla M skjutsade mig till bussen medan vi fortsatte prata om finaste Ariel. Tror hon kommer att få en stor supporterklubb när andra börjar rida henne. ;-)
Jag visade hur sadeln fungerar och vilket träns jag föredrar. Sedan fick M ta med Ariel ut ur stallet och sitta upp. De red i paddocken i skritt och trav, blev lite lära-känna-varandra-ridning.
M var helt lyrisk efteråt och jag blev förstås extremt mallig. ;-) Hon tyckte att Ariel var mycket mer framåt och känslig än hon förberett sig på och att hon var väldigt mjuk och lösgjord. Stoltaste matten tog förstås åt sig, det är ju ändå jag som förvaltat den här fina hästen genom hela grundutbildningen. :-D
Sedan fick Ariel byta ryttare och vi skrittade iväg över åkrarna mot 272:an. Det var mycket luft under fötterna i början, hon är verkligen en sådan häst som blir piggare dagen efter ett tufft arbete...
Efter att vi korsat 272:an red vi i diket parallellt med vägen cirka trettio meter. Bilarna kör fort förbi oss men Ariel rörde inte ett öra. Trafiksäkrare häst får man nog leta efter. :-) Sedan red vi lite på grusvägen innan asfalten tog vid. Efter att ha korsat 272:an en gång till var vi äntligen på väg mot Tuna. Jag var lite osäker om det var rätt väg, men Ariel tyckte det var så skoj att vara på äventyr. Rätt vad det var så åkte huvudet rakt upp. Hon hade fått syn på några rådjur och tyckte absolut att vi skulle jaga efter dem. Vet inte vem som lärt henne det, men jag fick henne ändå att fortsätta framåt.
När vi skrittat bortåt en timme så vände vi och red samma väg tillbaka. Träffade på ett par islandshästar som tydligen var lika spännande som rådjuren, men vi kunde ändå skritta förbi dem på lång tygel. Fintjejen!
Hemvägen gick i lite mer turboskritt än bortavägen. Tyvärr fick jag aldrig igång gps:en vid stallplanen, så jag vet inga hastigheter eller exakta sträckor. Men ungefär en mil var vi ute i alla fall.
Tillbaka i stallet var hon lite småsvettig i sadelgjordsstaden, det är jobbigt att vara ivrig. ;-) Eftersom jag trodde att Raffinet inte fått lunch (är ena hästen inte i hagen vid lunchfodring så ställer vi bara kassen med lunch utanför) så skyndade vi oss ut i hagen. Men lunchfodraren hade redan gett Raffinet lunch, så istället fick jag stå 45 minuter och hålla henne borta från Ariels lunch. Jag som verkligen inte har tid med sådant... :-(
När Ariel ätit klart pussade jag henne hejdå och återvände till stallet.
Snälla M skjutsade mig till bussen medan vi fortsatte prata om finaste Ariel. Tror hon kommer att få en stor supporterklubb när andra börjar rida henne. ;-)
Taggade för äventyr
Det var helt underbart väder idag, Ariel hade precis fått lunch när jag kom till stallet, så jag mockade och fixade foder medan hon åt upp. Sedan passade jag på att borsta av henne ordentligt i hagen. Lite smidigare nu när pälsen flyger omkring överallt. ;-)
När jag borstat klart började jag gå mot grinden. Ariel följde med, men kom sedan på att det var skojigare att rejsa runt matte. Varv efter varv. Jag måste väl erkänna att jag uppmuntrade henne med diverse kommandon... Men när jag tröttnat och ville fortsätta in var det bara att kommendera halt samt hennes namn, då stannade hon först, vände sig inåt mot mig och kom mot mig i trav med spetsade öron. Kan man annat än älska henne! <3
Inne i stallet fick vi börja med att duscha av ben och mage, hon hade blivit rejält lerig av allt bus. Inte så skoj tyckte Ariel, men hon stod ändå snällt. Efter hovkratsning åkte sadel och träns på och vi gav oss iväg. Först var det skritt förbi farliga villaområdet, utan ett enda motorstopp. Heja Ariel! Hon tycker ju att det är läskigt, men idag litade hon mer på mig och då går det som en dans.
Vi tog två varv i klätterbacken innan vi småjoggade på slingerstigen och skrittade över åkern. Framme vid grusvägen blev det sedan trav, trav och mera trav. Jag är så nöjd med henne, hon tuggar på utan några protester i ett lugnt, fint tempo.
Sedan kom stickvägarna och vi provade tre stycken. Allihop slutade ganska snart och allihop gjorde Ariel supertaggad. Det märks att hon har sin egna inbyggda GPS, hon visste att alla ledde hemåt och skulle lätt letat sig hem längs någon egen liten väg som egentligen inte existerar. Men istället fortsatte vi på grusvägen tills den slutade vid ängen bredvid golfbanan. Hemåt blev det nästan nonstop trav (inga avstickare) förutom när vi passerar gårdar, då vill jag gärna skritta. En liten galopp blev det också, lugn och fin trots att matte tappade stigbyglarna och krånglade en massa med fötterna. ;-)
Skritt genom Bälinge på hemväg med en halvtrött Ariel, men vi tog ändå två varv i klätterbacken innan vi var klara för dagen. Totalt red vi 14,27 km på 126 minuter. :-)
Åter i stallet fick Ariel fleecetäcke på sig och sedan blev det stretchning innan jag duschade av henne med varmt vatten. Hon tyckte fortfarande att duschandet var en dum idé, men hon var så svettig i pälsen att det inte fanns något alternativ. De andra hästarna hade ändå hunnit gå in för kvällen, så hon fick torka i sin box medan hon mumsade middag.
Jag tog reda på all utrustning, sköljde av förbygeln och tränset samt borstade av padden. Sedan blev det hemgång för mig, ganska så mör i benen efter totalt 40 minuters trav...
När jag borstat klart började jag gå mot grinden. Ariel följde med, men kom sedan på att det var skojigare att rejsa runt matte. Varv efter varv. Jag måste väl erkänna att jag uppmuntrade henne med diverse kommandon... Men när jag tröttnat och ville fortsätta in var det bara att kommendera halt samt hennes namn, då stannade hon först, vände sig inåt mot mig och kom mot mig i trav med spetsade öron. Kan man annat än älska henne! <3
Inne i stallet fick vi börja med att duscha av ben och mage, hon hade blivit rejält lerig av allt bus. Inte så skoj tyckte Ariel, men hon stod ändå snällt. Efter hovkratsning åkte sadel och träns på och vi gav oss iväg. Först var det skritt förbi farliga villaområdet, utan ett enda motorstopp. Heja Ariel! Hon tycker ju att det är läskigt, men idag litade hon mer på mig och då går det som en dans.
Vi tog två varv i klätterbacken innan vi småjoggade på slingerstigen och skrittade över åkern. Framme vid grusvägen blev det sedan trav, trav och mera trav. Jag är så nöjd med henne, hon tuggar på utan några protester i ett lugnt, fint tempo.
Sedan kom stickvägarna och vi provade tre stycken. Allihop slutade ganska snart och allihop gjorde Ariel supertaggad. Det märks att hon har sin egna inbyggda GPS, hon visste att alla ledde hemåt och skulle lätt letat sig hem längs någon egen liten väg som egentligen inte existerar. Men istället fortsatte vi på grusvägen tills den slutade vid ängen bredvid golfbanan. Hemåt blev det nästan nonstop trav (inga avstickare) förutom när vi passerar gårdar, då vill jag gärna skritta. En liten galopp blev det också, lugn och fin trots att matte tappade stigbyglarna och krånglade en massa med fötterna. ;-)
Skritt genom Bälinge på hemväg med en halvtrött Ariel, men vi tog ändå två varv i klätterbacken innan vi var klara för dagen. Totalt red vi 14,27 km på 126 minuter. :-)
Åter i stallet fick Ariel fleecetäcke på sig och sedan blev det stretchning innan jag duschade av henne med varmt vatten. Hon tyckte fortfarande att duschandet var en dum idé, men hon var så svettig i pälsen att det inte fanns något alternativ. De andra hästarna hade ändå hunnit gå in för kvällen, så hon fick torka i sin box medan hon mumsade middag.
Jag tog reda på all utrustning, sköljde av förbygeln och tränset samt borstade av padden. Sedan blev det hemgång för mig, ganska så mör i benen efter totalt 40 minuters trav...
Lyckad träning!
Igår var jag verkligen inte upplagd för att rida. Jag ställde upp Ariel på skötselplatsen, borstade bort en massa lös päls och lade på fleecetäcke så hon skulle bli varm i musklerna. Sedan mockade jag och fixade foder, samtidigt som jag försökte komma på någon bra ursäkt för att inte rida. Det skulle vara skönt med en tidig fredag... Det blåser väldigt mycket ute... Ingen annan är kvar i stallet, om det skulle hända något... Jag måste byta sits på sadeln...
Men jag tog mig samman, gjorde i ordning Ariel och fixade till utrustningen. Sedan skrittade vi iväg mot flygfältet, men tog vänster vid första grusvägen innan. Där blev det joggtrav, en lugn och fin trav hela vägen. Framme vid husen irrade vi omkring lite då jag ville försöka hitta en annan grusväg, men då jag inte lyckades vände vi tillbaka och joggade lika lugnt hemåt. Travtempot låg mellan 8,43-10,56 km/h så vi kommer lätt klara av 9 km/h på Lovisedal, speciellt om jag lägger in någon lugn galopp där det passar.
Glad skritt tillbaka, en titt på GPS:en visar att hon var uppe i 6,41 km/h så visst kan hon skritta när hon själv vill! I stallet blev det snabb avskötsel innan hon fick kvällsfodret. Jag hade tur, då A var sent i stallet, så jag fick skjuts nästan hela vägen hem. :-)
Vi red totalt 6,54 km på 67 minuter. Men då var det fram- och avskrittning á 25 minuter...
Men jag tog mig samman, gjorde i ordning Ariel och fixade till utrustningen. Sedan skrittade vi iväg mot flygfältet, men tog vänster vid första grusvägen innan. Där blev det joggtrav, en lugn och fin trav hela vägen. Framme vid husen irrade vi omkring lite då jag ville försöka hitta en annan grusväg, men då jag inte lyckades vände vi tillbaka och joggade lika lugnt hemåt. Travtempot låg mellan 8,43-10,56 km/h så vi kommer lätt klara av 9 km/h på Lovisedal, speciellt om jag lägger in någon lugn galopp där det passar.
Glad skritt tillbaka, en titt på GPS:en visar att hon var uppe i 6,41 km/h så visst kan hon skritta när hon själv vill! I stallet blev det snabb avskötsel innan hon fick kvällsfodret. Jag hade tur, då A var sent i stallet, så jag fick skjuts nästan hela vägen hem. :-)
Vi red totalt 6,54 km på 67 minuter. Men då var det fram- och avskrittning á 25 minuter...
Trotsig och långgalopp
I förrgår blev det en extremt kort visit i stallet. Jag fixade foder och mockade, sedan hann jag känna igenom Ariels ben innan A skulle åka hem och jag fick lifta med henne. Ariel verkade lite frustrerad över att det fortfarande inte hände någonting mer än lite pyssel...
Igår fick Ariel stå och sova på skötselplatsen medan jag fixade foder och mockade. Fyllde även på mineraler innan det var dags att ge prinsessan lite uppmärksamhet. Borstade igenom henne och nu fäller hon ännu mer än tidigare. Hon har inte blivit lika lurvig som tidigare år, men ändå är hårstråna en decimeter långa...
Sedan åkte utrustningen på, inklusive hopptränset eftersom det var galoppträning som gällde. Precis när vi gick ut ur stallet kom jag på att jag glömt ta med mig pannlampan. Det underlättar ju att man ser var man galopperar. ;-) Så jag tog helt sonika med mig Ariel till omklädesbaracken för att hämta lampan.
Jag parkerade Ariel utanför dörren och klev själv in. När jag nästan nådde pannlampan så försvann plötsligt tygeln i min hand. Ariel hade kastat sig baklänges och bestämt sig för att inte gå in i det trånga utrymmet mellan stallet och baracken. Hon stannade direkt jag ptroade, men sedan skulle hon inte tillbaka in igen. Vi hade en rejäl diskussion där hon flera gånger slängde sig eller ryggade bakåt fast jag sade ifrån. Unghästfasoner!
Till sist stod hon i alla fall stilla medan jag fick tag på lampan och sedan stod hon stilla medan jag stängde dörren igen. Då kom plötsligt stallägaren farandes med en traktor precis vid Ariels bak. Ingen som helst reaktion ifrån Ariel, vilket bekräftade min teori om att hon inte var rädd utan bara trotsig. Sakta, ett steg i taget, med ett par steg framåt då och då, fick hon ta sig ur det trånga utrymmet. Sedan var jag nöjd och gick för att sitta upp.
Vi red iväg mot rakbanan och de första fem minuterna var Ariel överallt utom där hon skulle vara. Hopplöst! Jag avskyr att behöva bråka med henne, men sedan blir hon så himla fin! Vi kunde inte trava sista biten till rakbanan, för nu har snön töat bort så asfalten syns. Det är vååååår! :-D
Ariel var rejält taggad när vi började skritta på rakbanan, hon vet verkligen vad som gäller där... Så efter några meter i fin trav blev det galopp. Vi rullade på i ett ganska trevligt tempo, 17,47-17,86 km/h. Hon höll galoppen ganska bra, även om det blev trav ett par korta sekvenser. Sedan fick hon pusta lite innan vi vände och galopperade hela vägen tillbaka. Då blev det en lite snabbare galopp, 21,21 km/h. Heja oss!
Mera pustande innan vi vände bortåt med lite småprotester och sedan en mjuk trevlig galopp hela vägen bort. 18,72-19,17 km gick det, men det kändes mycket lugnare än så. Jag stod upp mestadels av tiden och hade en allmänt härlig känsla.
Sedan upptäckte jag att dragkedjan på mina chaps gått upp, så jag satt av och grejade med chapsen. Suck vad irriterande! Men Ariel pustade lite under tiden och sedan blev det sista galoppen på 16,48-17,6 km/h. Därefter skrittade vi 25 minuter hem, väldigt nöjda bägge två!
Tillbaka i stallet blev det en sväng förbi baracken och då gick hon in hela vägen utan minsta problem. Då fick hon ett par pellets som belöning. Sedan gick vi in i stallet, hon var lerig (!) på benen så jag spolade av dem och reflexskydden med kallt vatten. Sedan tog jag av henne utrustningen och suckade över hur padden hade glidit bakåt. Jag skall prova att fästa den annorlunda idag och hoppas att den sitter bättre då.
Sedan svampade jag av henne med ljummet vatten på hals och bog samt mellan bakbenen. Hon hade blivit rejält svettig av 2,6 km galopp. Därefter stretchade jag igenom henne och hon fick återvända till boxen för att rulla sig torr...
Tog undan all utrustning och åkte sedan återigen hem med snälla A. Lyx! Idag hoppas jag att hon taggat ned så vi kan rida dressyr i paddocken.
Två korta dagar och en mystur
I förrgår kom jag rejält sent till stallet. Blev den vanliga snabbvarianten med mockning och foderfix på kort tid, pussade lite på Ariel samt kvällsfodrade alla hästar då jag ändå var så sent i stallet.
Igår hade jag en riktigt härlig latdag, då jag gjorde det jag måste men knappt någonting extra. Jag gick ut i hagen och borstade igenom Ariel. Kände på hullet och nu finns det minsann revben där under! Förvisso är det fortfarande ett stort fettlager ovanpå, men det är inte långt kvar tills vi får börja öka hösilaget igen. Hurra!
Jag fyllde även på hel och krossad havre samt fyllde på extra mycket halm i boxen. Sedan var jag nöjd med dagen och traskade till bussen.
Idag hade jag morgonfodring och utsläpp. När jag var klar med det och även fixat färdigt med Ariels box och foder, så hämtade jag in Ariel från hagen igen. Jag och M som har Enzo skulle nämligen rida ut ihop! M hade fått låna Krutow för att stilla sitt ridabstinens. Vi skrittade nästan hela turen, men ett par korta travpass och en liten galopp blev det i alla fall. Vi red längs åkrarna bort till gräsvägen mellan bondgården och Morberga, men sedan svängde vi höger och fortsatte till Åloppe istället. Vidare längs åkrarna och slingerstigen innan vi tog vår grusväg hem. Totalt blev det 5,52 km och 65 minuter, precis lagom när man har en ringrostig ryttare som sällskap och själv är lite lat! ;-)
Jag hade G4-sitsen på sadeln, men den ger mig alldeles för mycket stöd när jag rider långt. Så hädanefter blir det G3 på uteritter och G4 när jag trimmar dressyr.
Sedan fick Ariel vara kvar inne en stund då jag klippte manen på henne. Blev inte helt nöjd, men kan inte riktigt sätta fingret på vad som blev fel.
Sedan fick hon återvända till hagen. Jag åt lunch innan jag tog undan utrustningen och åkte hemåt med M. En lite lat vecka är till ända, men den behövdes! Nästa vecka blir det full fart med fem ridpass!
Rejäl långtur!
Igår var jag lite seg att orka iväg till stallet. Ariel hade precis fått lunch när jag kom och jag lullade på med foder och mockning. Men L sms:ade och peppade mig att orka rida, så när Ariel ätit klart fick hon gå in i stallet.
Borstade, kratsade hovarna (underbara snösulor!) och tog på utrustningen innan vi skrittade iväg bort mot grusvägen som leder till golfbanan. Farliga villaområdet krävde en del diskussion, men inte värre än att vi rörde oss framåt nästan hela tiden.
Framskrittningen blev klar lagom till att vi var framme vid grusvägen, så då blev det trav och galopp lite blandat ända tills vi passerat alla gårdarna. Ja, skritt också förstås, men Ariel var ganska långsam i skritten så jag var bekymrad att komma sent till mötesplatsen. Hittade bron utan några som helst problem, fortsatte över åkern och fram till vägbommen där jag och L skulle träffas. Givetvis var jag alldeles för tidig (hm...) så jag ringde L men fick inget svar. Fortsatte istället på grusvägen och spanade efter snitslar. Ariel blev väldigt högrest, hon kände att jag letade efter något men inte vad detta något var. Kanske något farligt?
När vi hittat snitselstigen genom skogen tvekade jag lite att följa den, men jag insåg att vi omöjligt skulle kunna gå förbi L och hästarna utan att märka det. Så vi gav oss in på den roliga, kuperade och utmanande stigen. Ariel var verkligen igång nu och tuffade på riktigt bra. Sedan ringde L och undrade var vi var... Hon var på grusvägen nu och på något konstigt sätt hade vi lyckats gå om varandra. Bara att vända och försöka dämpa Ariels iver. Vända = hemåt!!!
Åter på grusvägen träffade vi äntligen L som red Rembo och hade Filou som handhäst. Det visade sig att jag hade valt fel (!) snitselstig, tydligen finns det två... Typiskt. :-P Men vi skrittade längs grusvägen till rätt snitselstig, genom hela skogen (Ariel var såååå pigg!) och hela vägen hem till L. Väl där bytte hon hästar och Ariel stod snällt och väntade under tiden. Medan vi väntade började det snöa... Blötsnö och blåst är ingen hit, men det var ju bara att stå ut.
Med L i sadeln på Diana och Pamilljah som handhäst red vi hemåt igen, så L fick se hur vägen egentligen gick bort till golfbanan. Ariel var fortsatt taggad, även om hon tappade farten lite när L vände hemåt och vi blev själva. Men med lite trav och galopp vaknade hon till liv, speciellt när vi passerat alla gårdar och hon verkligen insåg att vi var på hemväg igen.
Sista biten hem fick jag dämpa henne då hon ville trava fast det var avskrittning. Busflickan! Totalt var vi ute i 200 minuter och vi kom 19,83 km. Det ger en snitthastighet på 6 km/h totalt, där snabbast bortåt var 15,76 km/h och snabbaste hemåt 18,22 km/h.
Åter i stallet hade alla hästarna redan kommit in, så Ariel fick mysa lite under fleecetäcket medan jag gjorde klart det sista i boxen. Sedan fick hon slippa fleecetäcket (hon var genomblöt pga vädret) och istället rulla sig torr i halmen. En mycket nöjd häst och en väldigt blöt, men nöjd ryttare!
Bäst av allt var att jag inte fick ont överhuvudtaget, sadeln är verkligen toppen att rida långt i.
Borstade, kratsade hovarna (underbara snösulor!) och tog på utrustningen innan vi skrittade iväg bort mot grusvägen som leder till golfbanan. Farliga villaområdet krävde en del diskussion, men inte värre än att vi rörde oss framåt nästan hela tiden.
Framskrittningen blev klar lagom till att vi var framme vid grusvägen, så då blev det trav och galopp lite blandat ända tills vi passerat alla gårdarna. Ja, skritt också förstås, men Ariel var ganska långsam i skritten så jag var bekymrad att komma sent till mötesplatsen. Hittade bron utan några som helst problem, fortsatte över åkern och fram till vägbommen där jag och L skulle träffas. Givetvis var jag alldeles för tidig (hm...) så jag ringde L men fick inget svar. Fortsatte istället på grusvägen och spanade efter snitslar. Ariel blev väldigt högrest, hon kände att jag letade efter något men inte vad detta något var. Kanske något farligt?
När vi hittat snitselstigen genom skogen tvekade jag lite att följa den, men jag insåg att vi omöjligt skulle kunna gå förbi L och hästarna utan att märka det. Så vi gav oss in på den roliga, kuperade och utmanande stigen. Ariel var verkligen igång nu och tuffade på riktigt bra. Sedan ringde L och undrade var vi var... Hon var på grusvägen nu och på något konstigt sätt hade vi lyckats gå om varandra. Bara att vända och försöka dämpa Ariels iver. Vända = hemåt!!!
Åter på grusvägen träffade vi äntligen L som red Rembo och hade Filou som handhäst. Det visade sig att jag hade valt fel (!) snitselstig, tydligen finns det två... Typiskt. :-P Men vi skrittade längs grusvägen till rätt snitselstig, genom hela skogen (Ariel var såååå pigg!) och hela vägen hem till L. Väl där bytte hon hästar och Ariel stod snällt och väntade under tiden. Medan vi väntade började det snöa... Blötsnö och blåst är ingen hit, men det var ju bara att stå ut.
Med L i sadeln på Diana och Pamilljah som handhäst red vi hemåt igen, så L fick se hur vägen egentligen gick bort till golfbanan. Ariel var fortsatt taggad, även om hon tappade farten lite när L vände hemåt och vi blev själva. Men med lite trav och galopp vaknade hon till liv, speciellt när vi passerat alla gårdar och hon verkligen insåg att vi var på hemväg igen.
Sista biten hem fick jag dämpa henne då hon ville trava fast det var avskrittning. Busflickan! Totalt var vi ute i 200 minuter och vi kom 19,83 km. Det ger en snitthastighet på 6 km/h totalt, där snabbast bortåt var 15,76 km/h och snabbaste hemåt 18,22 km/h.
Åter i stallet hade alla hästarna redan kommit in, så Ariel fick mysa lite under fleecetäcket medan jag gjorde klart det sista i boxen. Sedan fick hon slippa fleecetäcket (hon var genomblöt pga vädret) och istället rulla sig torr i halmen. En mycket nöjd häst och en väldigt blöt, men nöjd ryttare!
Bäst av allt var att jag inte fick ont överhuvudtaget, sadeln är verkligen toppen att rida långt i.
Galopp i dimman
Igår var det en helt strålande vacker dag, men givetvis satt jag fast på jobbet. Man skulle få ledigt när det är vackert väder. ;-) Framme vid stallet så hade mörkret lagt sig, plus att det var en äcklig rådimma överallt. Usch!
Ariel fick stå på skötselplatsen medan jag mockade och fixade foder. Kunde konstatera att hovis kommit ihåg snösulorna, så det fanns inte ett spår av snö i hovarna. Skönt!
Borstade igenom, kratsade hovarna och sadlade. Jag var lite skeptisk när vi gav oss iväg mot rakbanan, men med onsdagens snögalopp i färskt minne så bestämde jag mig för att Ariel skulle orka galoppera i djupsnön.
Skrittade och travade bort mot rakbanan, snösulorna fungerade perfekt. :-) Väl framme blev det galopp, dimman hade lättat något, så jag såg i alla fall ett par meter framför mig. Men däremot hade vinden drivit snön över rakbanan, så man såg inte vad som var åker, rakbana eller dike. Läskigt! Efter halva rakbanan vågade jag inte fortsätta galoppera, utan vi vände och galopperade hem igen. Ariel kändes mest glad i hatten av den något korta galoppstunden, men jag vill inte riskera att vi galopperar ned i något dike och skadar oss. Det kommer fler galoppdagar...
Hemma igen så fick hon gå in i boxen ganska snabbt och fnula runt i halmen, det var hon väldigt nöjd med. Jag plockade undan grejerna och skyndade mig hemåt.
Det blev i alla fall 5,28 km på 50 minuter, även om det kändes som en ganska onödig ridtur. Men många bäckar små. ;-) Snabbaste galoppminuten var 17,5 km/h.
Ariel fick stå på skötselplatsen medan jag mockade och fixade foder. Kunde konstatera att hovis kommit ihåg snösulorna, så det fanns inte ett spår av snö i hovarna. Skönt!
Borstade igenom, kratsade hovarna och sadlade. Jag var lite skeptisk när vi gav oss iväg mot rakbanan, men med onsdagens snögalopp i färskt minne så bestämde jag mig för att Ariel skulle orka galoppera i djupsnön.
Skrittade och travade bort mot rakbanan, snösulorna fungerade perfekt. :-) Väl framme blev det galopp, dimman hade lättat något, så jag såg i alla fall ett par meter framför mig. Men däremot hade vinden drivit snön över rakbanan, så man såg inte vad som var åker, rakbana eller dike. Läskigt! Efter halva rakbanan vågade jag inte fortsätta galoppera, utan vi vände och galopperade hem igen. Ariel kändes mest glad i hatten av den något korta galoppstunden, men jag vill inte riskera att vi galopperar ned i något dike och skadar oss. Det kommer fler galoppdagar...
Hemma igen så fick hon gå in i boxen ganska snabbt och fnula runt i halmen, det var hon väldigt nöjd med. Jag plockade undan grejerna och skyndade mig hemåt.
Det blev i alla fall 5,28 km på 50 minuter, även om det kändes som en ganska onödig ridtur. Men många bäckar små. ;-) Snabbaste galoppminuten var 17,5 km/h.
Snöpulsning
Igår började det snöa när jag precis kommit till stallet. Ariel stod och sov i godan ro, men fick ställa sig i stallgången medan jag mockade och fixade foder. Hon fick ha fleecetäcket på sig, så hon hann bli lite varmare i musklerna.
Sedan gjorde jag klart henne för ridning, hon var lite rastlös först och skulle skrapa med hoven, men stod som ett ljus efter ett par tillsägelser. Det märks att hon är inne i en stor trotsperiod, det är många saker som måste repeteras och påminnas om...
Vi skrittade iväg i snöstorm och det var verkligen snöstorm hela ridturen. Stora lapphandskar och kraftig blåst. Ariel frustade en del i början men accepterade sedan läget. Vi fick ett motorstopp vid farliga villaområdet, men då blev jag arg direkt och då gick hon på framåt hela vägen. Några travsteg blev det men just nu tar jag hellre det än att hon lägger i backen.
Klättrade tre riktigt tuffa varv, det märks att snön (cirka 1 dm) gör stor skillnad. Ariel flåsade ganska bra när hon kommit över krönet varje gång och var inte alltför ivrig att trava. Jag tränade henne i att hålla igång på slingerstigen, men orken var inte den bästa. Ett travpass i liten uppförsbacke blev det faktiskt, vi måste börja och prova oss fram på lite nya saker nu.
När vi skrittade längs åkerkanten var Ariel riktigt ivrig, för då hade hon fått syn på fem rådjur på åkern som hon ville hälsa på... När vi passerat dem och de sprungit iväg så skrittade hon som vanligt igen och jag vågade mig på att trava. När vi sedan vände nosen hemåt så såg vi verkligen ingenting, men Ariel var ivrig och fick trava. Vi travade nästan fem minuter i sträck, med en hastighet mellan 9,39-10,45 km/h. Perfekt!
Sedan vände vi tillbaka längs Åloppe och travade lite till innan det blev skritt för hela slanten. Ariel var rejält trött på slutet och när vi var tillbaka vid stallet hade vi ridit 65 min och 5,68 km dvs 5,23 km/h.
Ariel fick stå med täcke och sova lite medan jag tog undan utrustningen. Sedan fick hon gå in i boxen och då rullade hon sig direkt. Hon var dyblöt av snön men inte särskilt svettig. I fortsättningen kommer jag dock göra så att jag tar av henne fleecetäcket när hon går in i boxen, så hon får rulla sig torr och därefter lägga på täcket en stund efteråt.
Upptäcktsfärd med sällskap
Igår hade jag riddate med L och Krutow. Vi har ju tidigare pratat om hur bra våra hästar fungerar ihop, men vi kommer nästan aldrig iväg samtidigt...
Tog in Ariel, borstade av henne och knackade ut styltor ur hovarna. Inte skoj, nästa år blir det nog snösulor om vi skall hålla igång... Tog på utrustningen och sedan skrittade vi iväg mot Bälinge.
Ariel var superfjantig förbi farliga villaområdet, så det är bara att fortsätta nöta där... Det var massor med spännande saker att titta på i Bälinge, men ganska snart var vi ute på grusvägen (täckt av snö förstås) och kunde trava en stund. Sedan kunde vi inte låta bli att galoppera lite också, med två ganska dämpade hästar. Ingen spurtstrid precis...
Vi skrittade mest men blandade även in lite trav och galopp där det kändes bra. När vi kommit en bra bit bort på grusvägen och vi nästan kommit till golfbanan, påpekade L att bron som gick över diket och vidare mot Bemersberg borde dyka upp snart. Strax därefter drog Ariel lite åt höger och visst var bron där!
Vid ridskolan var Ariel fjantig och ville inte fram. Jag har verkligen ingenting att sätta upp emot henne när hon sätter igång och backar, det är så frustrerande! När vi väl kommit förbi alla "farliga" saker, som hon bara gått förbi tiotals gånger på ridlägret, så galopperade vi sista biten på rakbanan. Det kändes rätt okej, men fortfarande ingen perfekt galopp.
Vi tog oss tillbaka vanliga vägen från Bemersberg, men tack och lov var asfaltsvägen täckt av snö. Sista raksträckan på det stora fältet var så härlig så där galopperade vi igen. Äntligen kom jag ned i sadeln ordentligt och kunde verkligen följa min fina häst i en mjuk, jämn galopp. Lycka!
Skrittade en övertaggad Ariel hem sista biten via ett par åkrar för att avsluta med slingerstigen i skogen + farliga villaområdet. Inga problem mer än att hon var lite för taggad och ville trava istället för skritta.
Hemma igen konstaterade vi att vi ridit 2 timmar och 10 minuter, en sträcka på 12,57 km och därmed en snittid på 5,82 km/h. Den första galoppen var faktiskt den snabbaste, fast den kändes så seg. 18,83 km/h gick det då.
Tillbaka i stallet fick Ariel fleecetäcket på sig då hon var svettig nästan överallt. Hon var nöjd dock, speciellt när jag stretchade igenom henne ordentligt. Sedan fick hon återvända till hagen. Hade lite ångest över att släppa ut henne svettig när det blåste kallt, men när jag gick förbi en halvtimme senare var hon varm och torr...
Jag mockade och fixade foder samt tog undan utrustningen. Veckan som gått har vi inte riktigt klarat målet på 34 km, det blev 33,13 km men å andra sidan var det bara tre dagar jag kunde rida. Den här veckan blir det bättre, då är det fem riddagar inplanerade och vi skall klara av 36 km totalt.
Tog in Ariel, borstade av henne och knackade ut styltor ur hovarna. Inte skoj, nästa år blir det nog snösulor om vi skall hålla igång... Tog på utrustningen och sedan skrittade vi iväg mot Bälinge.
Ariel var superfjantig förbi farliga villaområdet, så det är bara att fortsätta nöta där... Det var massor med spännande saker att titta på i Bälinge, men ganska snart var vi ute på grusvägen (täckt av snö förstås) och kunde trava en stund. Sedan kunde vi inte låta bli att galoppera lite också, med två ganska dämpade hästar. Ingen spurtstrid precis...
Vi skrittade mest men blandade även in lite trav och galopp där det kändes bra. När vi kommit en bra bit bort på grusvägen och vi nästan kommit till golfbanan, påpekade L att bron som gick över diket och vidare mot Bemersberg borde dyka upp snart. Strax därefter drog Ariel lite åt höger och visst var bron där!
Vid ridskolan var Ariel fjantig och ville inte fram. Jag har verkligen ingenting att sätta upp emot henne när hon sätter igång och backar, det är så frustrerande! När vi väl kommit förbi alla "farliga" saker, som hon bara gått förbi tiotals gånger på ridlägret, så galopperade vi sista biten på rakbanan. Det kändes rätt okej, men fortfarande ingen perfekt galopp.
Vi tog oss tillbaka vanliga vägen från Bemersberg, men tack och lov var asfaltsvägen täckt av snö. Sista raksträckan på det stora fältet var så härlig så där galopperade vi igen. Äntligen kom jag ned i sadeln ordentligt och kunde verkligen följa min fina häst i en mjuk, jämn galopp. Lycka!
Skrittade en övertaggad Ariel hem sista biten via ett par åkrar för att avsluta med slingerstigen i skogen + farliga villaområdet. Inga problem mer än att hon var lite för taggad och ville trava istället för skritta.
Hemma igen konstaterade vi att vi ridit 2 timmar och 10 minuter, en sträcka på 12,57 km och därmed en snittid på 5,82 km/h. Den första galoppen var faktiskt den snabbaste, fast den kändes så seg. 18,83 km/h gick det då.
Tillbaka i stallet fick Ariel fleecetäcket på sig då hon var svettig nästan överallt. Hon var nöjd dock, speciellt när jag stretchade igenom henne ordentligt. Sedan fick hon återvända till hagen. Hade lite ångest över att släppa ut henne svettig när det blåste kallt, men när jag gick förbi en halvtimme senare var hon varm och torr...
Jag mockade och fixade foder samt tog undan utrustningen. Veckan som gått har vi inte riktigt klarat målet på 34 km, det blev 33,13 km men å andra sidan var det bara tre dagar jag kunde rida. Den här veckan blir det bättre, då är det fem riddagar inplanerade och vi skall klara av 36 km totalt.
Lång skrittur med brobråk
Imorse hade jag utsläppet, men det var mycket softare än vanligt. Två hästar var på hopptävling och F tog ut två av hästarna från utestallet. Så för mig var det bara sex hästar att ta ut, så jag var färdig rekordsnabbt.
Mockade och slet en hel del med den frysta hösilagebalen. Packade bara det jag absolut måste packa, förhoppningsvis är balen mer tinad imorgon. Sedan vägde jag upp mineraler och vitaminer innan jag hämtade in Ariel från hagen igen.
Hon fick stå med täcke på medan jag kratsade hovarna, sedan borstade jag henne etappvis med täcket kvar på de delar som just då inte borstades. Jag vill gärna att hon blir lite varm i kroppen innan vi skrittar iväg. Tog på sadel, förbygel och träns innan vi skrittade iväg bort mot flygfältet. Ariel var lite allmänt fladdrig, men inte värre än att jag kunde vara fokuserad åt henne.
Efter gården med de skällande vovvarna provade jag att göra en avstickare längs en traktorväg som slutar i en kohage. Till min förvåning var kohagen öppen och en helt fantastisk traktorbro fanns framför oss. Perfekt distansträning! Ariel var inte av samma åsikt och vi bråkade fram och tillbaka vid bron i fem minuter innan jag fick nog och satt av. Först ville hon inte gå över då heller, men så gav hon med sig och vi klampade över. Vände och promenerade över, lite mer tempo åt "rätt" håll.
Vände och promenerade över ett par gånger igen, återigen med en mycket tveksam Ariel bakom mig. Fjanthäst! Gick bort till en slänt, parkerade Ariel och satt upp. Då blev jag lite mer nöjd med henne. Det underlättar att hon alltid står stilla när jag behöver krångla mig upp.
Skrittade till bron igen och efter lite fjant gick hon faktiskt över bron med mig på ryggen. Då fick hon en handfull pellets, vi gick över bron igen och kunde äntligen skritta vidare mot flygfältet. Nästan framme vid flygfältet testade jag en annan avsticksväg och Ariel traskade glatt på då hon trodde vi skulle hemöver. ;-)
Framme vid stickvägens slut vände vi tillbaka och red äntligen på vägen bredvid flygfältet. Ariel hade vid det här laget rejäla styltor, så jag fick vara petnoga med att hålla henne i vägrenen där det var mer snö än is. Ariel tyckte jag var lite halvjobbig, men hon lyssnade tillräckligt bra för att jag skulle vara nöjd.
Vi traskade förbi de farliga ställena sådär lagom på snedden, jag drömmer mig tillbaka till den tid då jag hade en mycket mindre tittig häst, men det kommer förhoppningsvis med lite mer tävlingsrutin. När vi skrittat tillräckligt långt borta vände vi äntligen och skrittade hemåt. Då kom turbon igång med råge! Plötsligt glömde Ariel helt bort farligheterna och att hon hade styltor. ;-)
Vi tog samma avstickare som på bortaväg, med resultatet att bron traskades över utan några större protester mer än en fnysning. Men det lär bli en bro vi traskar över många, många gånger...
Sista halvtimmen hem var hon nästan vidrigt pigg, så fort jag satt till i sadeln så höjde hon ryggen och började trava. Busfröet! Toppnoteringen hastighetsmässigt blev 7,41 km/h, så visst kan hon skritta på om hon bara bestämt sig. Hemma i stallet igen var jag rätt så djupfryst, men Ariel var svettig både på bringa och insida lår. Vi red totalt 2 timmar och 35 minuter vilket ger en snitthastighet på 5,2 km/h. Det hade ju gått mycket snabbare om vi inte slösas så mycket tid vid bron, men det var ju också nyttig träning. Sträckan blev 13,51 km så kanske lyckas vi klara veckans mål trots att jag varit bortrest.
I stallet fick Ariel äta lunchhösilage medan jag skötte om henne. Försökte stretcha frambenen men det var hopplöst. Hon begriper inte sitt eget bästa utan står nästan på näsan när hon skall äta samtidigt som jag håller upp ett framben. :-S Istället blev det täcke och stretch av bakbenen och det verkade vara tillräckligt.
När jag fått bort nästan all utrustning så hade Ariel tröttnat på att äta och fick gå ut i hagen igen. Jag lade in lunchhösilaget som lite extra middagsmat istället. Huvudsaken är ju att hon får i sig 9 kg per dag.
Mockade och slet en hel del med den frysta hösilagebalen. Packade bara det jag absolut måste packa, förhoppningsvis är balen mer tinad imorgon. Sedan vägde jag upp mineraler och vitaminer innan jag hämtade in Ariel från hagen igen.
Hon fick stå med täcke på medan jag kratsade hovarna, sedan borstade jag henne etappvis med täcket kvar på de delar som just då inte borstades. Jag vill gärna att hon blir lite varm i kroppen innan vi skrittar iväg. Tog på sadel, förbygel och träns innan vi skrittade iväg bort mot flygfältet. Ariel var lite allmänt fladdrig, men inte värre än att jag kunde vara fokuserad åt henne.
Efter gården med de skällande vovvarna provade jag att göra en avstickare längs en traktorväg som slutar i en kohage. Till min förvåning var kohagen öppen och en helt fantastisk traktorbro fanns framför oss. Perfekt distansträning! Ariel var inte av samma åsikt och vi bråkade fram och tillbaka vid bron i fem minuter innan jag fick nog och satt av. Först ville hon inte gå över då heller, men så gav hon med sig och vi klampade över. Vände och promenerade över, lite mer tempo åt "rätt" håll.
Vände och promenerade över ett par gånger igen, återigen med en mycket tveksam Ariel bakom mig. Fjanthäst! Gick bort till en slänt, parkerade Ariel och satt upp. Då blev jag lite mer nöjd med henne. Det underlättar att hon alltid står stilla när jag behöver krångla mig upp.
Skrittade till bron igen och efter lite fjant gick hon faktiskt över bron med mig på ryggen. Då fick hon en handfull pellets, vi gick över bron igen och kunde äntligen skritta vidare mot flygfältet. Nästan framme vid flygfältet testade jag en annan avsticksväg och Ariel traskade glatt på då hon trodde vi skulle hemöver. ;-)
Framme vid stickvägens slut vände vi tillbaka och red äntligen på vägen bredvid flygfältet. Ariel hade vid det här laget rejäla styltor, så jag fick vara petnoga med att hålla henne i vägrenen där det var mer snö än is. Ariel tyckte jag var lite halvjobbig, men hon lyssnade tillräckligt bra för att jag skulle vara nöjd.
Vi traskade förbi de farliga ställena sådär lagom på snedden, jag drömmer mig tillbaka till den tid då jag hade en mycket mindre tittig häst, men det kommer förhoppningsvis med lite mer tävlingsrutin. När vi skrittat tillräckligt långt borta vände vi äntligen och skrittade hemåt. Då kom turbon igång med råge! Plötsligt glömde Ariel helt bort farligheterna och att hon hade styltor. ;-)
Vi tog samma avstickare som på bortaväg, med resultatet att bron traskades över utan några större protester mer än en fnysning. Men det lär bli en bro vi traskar över många, många gånger...
Sista halvtimmen hem var hon nästan vidrigt pigg, så fort jag satt till i sadeln så höjde hon ryggen och började trava. Busfröet! Toppnoteringen hastighetsmässigt blev 7,41 km/h, så visst kan hon skritta på om hon bara bestämt sig. Hemma i stallet igen var jag rätt så djupfryst, men Ariel var svettig både på bringa och insida lår. Vi red totalt 2 timmar och 35 minuter vilket ger en snitthastighet på 5,2 km/h. Det hade ju gått mycket snabbare om vi inte slösas så mycket tid vid bron, men det var ju också nyttig träning. Sträckan blev 13,51 km så kanske lyckas vi klara veckans mål trots att jag varit bortrest.
I stallet fick Ariel äta lunchhösilage medan jag skötte om henne. Försökte stretcha frambenen men det var hopplöst. Hon begriper inte sitt eget bästa utan står nästan på näsan när hon skall äta samtidigt som jag håller upp ett framben. :-S Istället blev det täcke och stretch av bakbenen och det verkade vara tillräckligt.
När jag fått bort nästan all utrustning så hade Ariel tröttnat på att äta och fick gå ut i hagen igen. Jag lade in lunchhösilaget som lite extra middagsmat istället. Huvudsaken är ju att hon får i sig 9 kg per dag.
Mera månskensgalopp
Igår fick jag skjuts från bussen av L, så jag sparade lite tid. Hästarna var fortfarande ute, så jag hann mocka och fylla på halm innan hästarna kom in för att äta middag. Hade hand om Raffinet också, men det blev ändå tid över för att rida. :-)
Medan Ariel åt fixade jag foder och förberedde utrustningen. Sedan blev det avborstning och hovkratsning innan utrustningen åkte på. Då jag skulle galoppera en del så blev det hopptränset. Egentligen borde jag korta stigbyglarna också, men innerst inne vet jag att jag borde köpa en hoppsadel, eller åtminstone skicka allroundsadeln på lagning...
Skrittade iväg på lite övertaggad dam, men allt eftersom vi närmade oss rakbanan lugnade hon ned sig. Vi travade lite på asfalten, men bara där det var snö ovanpå. Framme vid rakbanan taggade hon till ännu mer, hon vet verkligen vad som skall göras på rakbanan. ;-)
Galopperade lugnt iväg och höll galoppen hyfsat. Jag kunde komma ned mer i sadeln, men det kändes inte precis som om vi var ett, Ariel har en ganska ojämn galopp än så länge och jag är fortfarande lite för spänd för att det skall bli bra.
När vi galopperat nästan hela vägen bortåt dök det upp en person med hund på rakbanan. Inte så smart ställe att promenera på kanske... Men Ariel saktade snällt in och vi kunde passera i skritt innan vi fortsatte galoppera. Eftersom jag inte visste om personen skulle vara kvar på rakbanan på tillbakavägen, så travade vi hela vägen tillbaka. Grym känsla i traven, hon jobbade på med sug i hela kroppen, gick i form hela tiden och det var bara att njuta. Finaste tjejen!
Sedan vände vi bortåt igen och galoppera, då var hon lite långsammare och tyckte matte var dum som ville att vi skulle bortåt igen. Väl längst bort var vi ganska trötta bägge två, så vi skrittade någon minut innan vi vände hemåt och galopperade igen. Det blev nästan enbart på vilja sista biten, men vi orkade bägge två i alla fall. :-) Joggade av henne en bit hemåt innan det blev skritt.
Då rakbanan är 650 meter lång så blev det nästan 2 km galopp, snabbaste stunden var faktiskt sista galoppen, 20,28 km/h dvs 338 meter/min. Heja oss!!! Vi red totalt 7,05 km och snitthastigheten blev detsamma då vi red exakt en timme.
Tillbaka i stallet var det en väldigt nöjd Ariel som blev omskött. Hon var lite svettig på bogen men det mesta borstade jag bort. Hon stod och sov hela tiden, jag tror verkligen hon gillar att det blivit lite tuffare pass framöver. Jag längtar förstås till jag har bil, så jag inte behöver halvstressa för att hinna med en buss och därmed hoppa över vissa efterskötselrutiner jag egentligen skulle vilja göra. Som alltid lämnar jag stallet med känslan av att jag kunde göra mer...
Kallt, kallt, kallt!
Usch, nu har jag varit dålig med uppdatering. Men dagarna rusar på här och det är lite svårt att hinna uppdatera när jag sällan är nära en dator.
I fredags började kylan att kännas påtaglig, men jag byltade på mig ordentligt och red ut en sväng i månljuset. Vi tog oss igenom farliga villaområdet utan ett enda stopp och jag var så förbaskat stolt över Ariel. Vi avslutade även denna gång med att hon fick ett par pellets som belöning. Sedan klättrade vi två varv i klätterbacken. Egentligen borde vi klättrat fler varv, men jag var lite för frusen för det... Joggade nästan hela slingervägen och hon var mer fokuserad än tidigare. Heja! Jag får en så grym känsla när jag rider henne, längtar enormt efter att få starta henne första gången.
Sedan fortsatte vi ut över fälten och där vågade jag mig faktiskt på att galoppera (heja mig!). Några gånger kom jag till och med ned i sadeln och då dämpar hon automatiskt tempot. För första gången på evigheter kunde jag då komma till drivning, dvs sitta i sadeln och få henne att öka tempot. Det tar sig!
Väldigt stolt över min fina häst galopperade jag även på ena grusvägen vid Åloppe och travade sedan igenom hela villaområdet. En till galopp efter att vi passerat asfalten och sedan blev det skritt hemåt. Så stolt över henne! Först när hon skrittade på lång tygel insåg jag att vi faktiskt galopperat på hemväg och dessutom på ett stort fält. Det är nog dags att jag börjar uppskatta min fantastiska häst!
Åter i stallet var det en mycket nöjd Ariel som myste under ett varm täcke. Hon vet när hon gjort matte nöjd. ;-) Vi var ute i 50 min och red totalt 5,38 km. Snabbaste galoppen, som verkligen inte var snabb, var på 16,31 km/h.
Lördag var en riktigt kall dag, jag lunchfodrade och pysslade en del i stallet, men accepterade att träningsplanen sprack en del.
Söndag hade jag utsläpp och sedan fixade jag i stallet och åkte hem rätt så tidigt. Det var behövligt och dessutom var det fortfarande alldeles för kallt för att rida.
Igår måndag var det varmare enligt termometern, men det blåste ändå en isande vind. Hua! Jag hade hand om Raffinet också, så jag hade i vilket fall inte tid att rida Ariel. Hon fick sig en avborstning med piggborsten (nu fäller hon lite mer!) och pussar på mulen.
Idag hoppas jag komma iväg till rakbanan och galoppera, för sedan är jag bortrest onsdag-fredag så det blir ingen ridning förrän till helgen. Jag längtar sååå efter varmare väder...
I fredags började kylan att kännas påtaglig, men jag byltade på mig ordentligt och red ut en sväng i månljuset. Vi tog oss igenom farliga villaområdet utan ett enda stopp och jag var så förbaskat stolt över Ariel. Vi avslutade även denna gång med att hon fick ett par pellets som belöning. Sedan klättrade vi två varv i klätterbacken. Egentligen borde vi klättrat fler varv, men jag var lite för frusen för det... Joggade nästan hela slingervägen och hon var mer fokuserad än tidigare. Heja! Jag får en så grym känsla när jag rider henne, längtar enormt efter att få starta henne första gången.
Sedan fortsatte vi ut över fälten och där vågade jag mig faktiskt på att galoppera (heja mig!). Några gånger kom jag till och med ned i sadeln och då dämpar hon automatiskt tempot. För första gången på evigheter kunde jag då komma till drivning, dvs sitta i sadeln och få henne att öka tempot. Det tar sig!
Väldigt stolt över min fina häst galopperade jag även på ena grusvägen vid Åloppe och travade sedan igenom hela villaområdet. En till galopp efter att vi passerat asfalten och sedan blev det skritt hemåt. Så stolt över henne! Först när hon skrittade på lång tygel insåg jag att vi faktiskt galopperat på hemväg och dessutom på ett stort fält. Det är nog dags att jag börjar uppskatta min fantastiska häst!
Åter i stallet var det en mycket nöjd Ariel som myste under ett varm täcke. Hon vet när hon gjort matte nöjd. ;-) Vi var ute i 50 min och red totalt 5,38 km. Snabbaste galoppen, som verkligen inte var snabb, var på 16,31 km/h.
Lördag var en riktigt kall dag, jag lunchfodrade och pysslade en del i stallet, men accepterade att träningsplanen sprack en del.
Söndag hade jag utsläpp och sedan fixade jag i stallet och åkte hem rätt så tidigt. Det var behövligt och dessutom var det fortfarande alldeles för kallt för att rida.
Igår måndag var det varmare enligt termometern, men det blåste ändå en isande vind. Hua! Jag hade hand om Raffinet också, så jag hade i vilket fall inte tid att rida Ariel. Hon fick sig en avborstning med piggborsten (nu fäller hon lite mer!) och pussar på mulen.
Idag hoppas jag komma iväg till rakbanan och galoppera, för sedan är jag bortrest onsdag-fredag så det blir ingen ridning förrän till helgen. Jag längtar sååå efter varmare väder...
Stabil galopp
Igår försökte jag ignorera snön och kylan. Planen var att börja galoppträna Ariel inför fälttävlanskursen och den planen tänkte jag hålla mig till.
Ställde upp henne på skötselplatsen och efter en snabb avborstning fick hon fleecetäcket på sig. Sedan mockade jag och fixade foder innan hon fick uppmärksamhet. Kratsade hovarna, visiterade benen och tempade. Allt var utan anmärkning.
Tog på reflexerna, sadeln och tränset. Insåg sedan att jag ju skulle ha pulsmätaren med mig, men då orkade jag inte krångla med att blöta pälsen och gegga på kontaktgelé, så jag struntade i pulsmätaren. Måste skärpa mig...
Ut och mycket ivrig skritt iväg mot rakbanan. Ingen som helst diskussion förbi husen där hon brukar fjanta, så himla härligt! Joggade lite på asfalten innan rakbanan, men bara där det var ett tillräckligt tjockt snötäcke. Framme på rakbanan blev det galopp efter några halvdåliga hjälpgivningar från min sida. Fy på mig!
Ariel höll galoppen ganska hyfsat medan jag försökte komma ned i sadeln. Vilket inte gick då jag spände mig alldeles för mycket. Några gånger bröt hon av, men då var jag snabbt på henne igen så vi fortsatte galoppera. När vi hunnit nästan hela rakbanan insåg jag att ridtäcket höll på att lossna, så Ariel fick stanna medan jag hjälpligt knöt fast det igen. Tyvärr fungerar täcket inte med min nya sadel, så jag måste köpa ett reflexländtäcke istället.
Lite mer galopp tills rakbanan tog slut och sedan vände vi hemåt. Ariel var lite mer taggad och ökade på tempot i galoppen (19 km/h så inte fort egentligen) på hemväg och det var då jag insåg att jag tagit fel träns. Utan att tänka mig för hade jag tagit vårt vanliga distansträns utan nosgrimma... När jag normalt när vi galopperar har pullarnosgrimma... Nåja, inte mycket att göra åt.
Jag hade en del i handen när vi galopperade hemåt, men aldrig så jag kände det som att hon låg på eller hade ignorerat en förhållning om jag hade velat sakta av. Jag kom ned mycket bättre i sadeln men det är fortfarande en hel del kvar. Jag måste lära mig att lita på henne i galoppen! Hon kändes dock mycket stabilare än i höstas, mer som att det inte gjorde så mycket vad jag pysslade med på ryggen. Det har nog hänt en del i kroppen på henne.
Hon var så himla duktig hela passet och inte verkade hon tycka att det var jobbigt heller. Lite trav på hemväg innan vi skrittade sista tjugo minuterna. Finaste tjejen!
Hon verkade vara nöjd med att få galoppera också, det kändes som att hon lossnade lite mer i kroppen och blev mjukare. Tillbaka i stallet blev det stretching och täcke på. Hon fick återvända till boxen medan jag tog undan utrustningen och fixade lite småsaker jag inte gjort innan ridningen. Totalt var vi ute 5,74 km och snittempot blev 6,6 km/h. Det kan nog bli bra det här...
Fick skjuts till bussen av snälla K, pussade Ariel ordentligt då T tar hand om henne idag så jag kan lyxa till det med bio. Imorgon blir det klättring och kanske lite galopp igen...
Ställde upp henne på skötselplatsen och efter en snabb avborstning fick hon fleecetäcket på sig. Sedan mockade jag och fixade foder innan hon fick uppmärksamhet. Kratsade hovarna, visiterade benen och tempade. Allt var utan anmärkning.
Tog på reflexerna, sadeln och tränset. Insåg sedan att jag ju skulle ha pulsmätaren med mig, men då orkade jag inte krångla med att blöta pälsen och gegga på kontaktgelé, så jag struntade i pulsmätaren. Måste skärpa mig...
Ut och mycket ivrig skritt iväg mot rakbanan. Ingen som helst diskussion förbi husen där hon brukar fjanta, så himla härligt! Joggade lite på asfalten innan rakbanan, men bara där det var ett tillräckligt tjockt snötäcke. Framme på rakbanan blev det galopp efter några halvdåliga hjälpgivningar från min sida. Fy på mig!
Ariel höll galoppen ganska hyfsat medan jag försökte komma ned i sadeln. Vilket inte gick då jag spände mig alldeles för mycket. Några gånger bröt hon av, men då var jag snabbt på henne igen så vi fortsatte galoppera. När vi hunnit nästan hela rakbanan insåg jag att ridtäcket höll på att lossna, så Ariel fick stanna medan jag hjälpligt knöt fast det igen. Tyvärr fungerar täcket inte med min nya sadel, så jag måste köpa ett reflexländtäcke istället.
Lite mer galopp tills rakbanan tog slut och sedan vände vi hemåt. Ariel var lite mer taggad och ökade på tempot i galoppen (19 km/h så inte fort egentligen) på hemväg och det var då jag insåg att jag tagit fel träns. Utan att tänka mig för hade jag tagit vårt vanliga distansträns utan nosgrimma... När jag normalt när vi galopperar har pullarnosgrimma... Nåja, inte mycket att göra åt.
Jag hade en del i handen när vi galopperade hemåt, men aldrig så jag kände det som att hon låg på eller hade ignorerat en förhållning om jag hade velat sakta av. Jag kom ned mycket bättre i sadeln men det är fortfarande en hel del kvar. Jag måste lära mig att lita på henne i galoppen! Hon kändes dock mycket stabilare än i höstas, mer som att det inte gjorde så mycket vad jag pysslade med på ryggen. Det har nog hänt en del i kroppen på henne.
Hon var så himla duktig hela passet och inte verkade hon tycka att det var jobbigt heller. Lite trav på hemväg innan vi skrittade sista tjugo minuterna. Finaste tjejen!
Hon verkade vara nöjd med att få galoppera också, det kändes som att hon lossnade lite mer i kroppen och blev mjukare. Tillbaka i stallet blev det stretching och täcke på. Hon fick återvända till boxen medan jag tog undan utrustningen och fixade lite småsaker jag inte gjort innan ridningen. Totalt var vi ute 5,74 km och snittempot blev 6,6 km/h. Det kan nog bli bra det här...
Fick skjuts till bussen av snälla K, pussade Ariel ordentligt då T tar hand om henne idag så jag kan lyxa till det med bio. Imorgon blir det klättring och kanske lite galopp igen...
Medlurad på långtur
Igår var planen att bara pussa på Ariel och pyssla lite i stallet. Först var jag med L till Granngården, där jag inhandlade Krafft Miner Blå och Krafft Vitamin B. Dags för Ariel att få en perfekt balanserad foderstat. :-) Sedan köpte jag även en foderlista i whiteboardmaterial samt två ullstrumpor till mig. Varm om fötterna vill jag vara.
I stallet blev det massor med roligt pyssel med fodret innan L sms:ade och sade att hon skulle komma med en häst. Hm... Råkade nämna det för M som ville haka på och rida ut en sväng. Så det blev lite halvt utpressning av mig, bara att hämta Ariel från hagen och göra i ordning henne för ridning.
Vi provade nya bettet, tredelat med parerstänger. Jag hoppas att det skall ligga stadigare i Ariels mun så hon kan slippa nosgrimma, det bästa ur tävlingssynpunkt är om hon kan gäspa ordentligt när hon själv vill.
När L kom med Diana så satt vi upp och red iväg. M red på Krutow, hon visade mig en helt ny väg bort mot Morberga, så man slipper den jobbiga åkern. Tyvärr blir det en för lång omväg att ta på vardagar, men Ariel tyckte att det var superkul med en ny väg.
Sedan fortsatte vi längs åkrarna och över 272:an för att se om vi hittade till Tuna. Till min stora förvåning och glädje var alla asfaltsvägarna snöbelagda, så nu finns det plötsligt massor med roliga vägar att kika på. :-D
När vi var framme vid 272:an igen så vände vi och red samma väg tillbaka. Ariel var förstås überpigg och skulle hela tiden hugga efter de andra hästarna. Det kommer bli så spännande att rida tävling med henne, undrar om vi blir diskade för ojuste beteende. ;-)
Tillbaka i stallet igen hade vi ridit hela 105 minuter och 9,97 km så vi var rätt så nöjda med oss själva. Ariel fick återvända till hagen ganska snabbt och så pysslade jag klart det sista innan jag åkte hem och tinade.
För den som är intresserad är Ariels foderstat numera:
9 kg hösilage
2 hg betfor
50 g Krafft Miner Blå
20 g Krafft Vitamin Multi
22 g Krafft Vitamin B
I stallet blev det massor med roligt pyssel med fodret innan L sms:ade och sade att hon skulle komma med en häst. Hm... Råkade nämna det för M som ville haka på och rida ut en sväng. Så det blev lite halvt utpressning av mig, bara att hämta Ariel från hagen och göra i ordning henne för ridning.
Vi provade nya bettet, tredelat med parerstänger. Jag hoppas att det skall ligga stadigare i Ariels mun så hon kan slippa nosgrimma, det bästa ur tävlingssynpunkt är om hon kan gäspa ordentligt när hon själv vill.
När L kom med Diana så satt vi upp och red iväg. M red på Krutow, hon visade mig en helt ny väg bort mot Morberga, så man slipper den jobbiga åkern. Tyvärr blir det en för lång omväg att ta på vardagar, men Ariel tyckte att det var superkul med en ny väg.
Sedan fortsatte vi längs åkrarna och över 272:an för att se om vi hittade till Tuna. Till min stora förvåning och glädje var alla asfaltsvägarna snöbelagda, så nu finns det plötsligt massor med roliga vägar att kika på. :-D
När vi var framme vid 272:an igen så vände vi och red samma väg tillbaka. Ariel var förstås überpigg och skulle hela tiden hugga efter de andra hästarna. Det kommer bli så spännande att rida tävling med henne, undrar om vi blir diskade för ojuste beteende. ;-)
Tillbaka i stallet igen hade vi ridit hela 105 minuter och 9,97 km så vi var rätt så nöjda med oss själva. Ariel fick återvända till hagen ganska snabbt och så pysslade jag klart det sista innan jag åkte hem och tinade.
För den som är intresserad är Ariels foderstat numera:
9 kg hösilage
2 hg betfor
50 g Krafft Miner Blå
20 g Krafft Vitamin Multi
22 g Krafft Vitamin B
Lite tuffare i snön
I förrgår träffade jag på L på bussen till stallet. Hon berättade att Krutow fått springa lös i en av sommarhagarna och verkligen busa av sig. Jag blev så sugen på att låta Ariel göra det också, men vi behöver ju den lågintensiva träningen främst.
I stallet fick Ariel stå och sova med regntäcket på sig medan jag mockade och fixade foder. Sedan blev det avborstning, hovkratsning och påklädnad av utrustning. Reflexerna följde med och även min nya pannlampa som jag fick i julklapp. Den lyser inte alls lika bra som min gamla, men den är mycket smidigare, så jag använder den så länge jag inte behöver galoppera i mörkret.
Skrittade iväg mot farliga villaområdet. Ariel kändes stabil och fokuserad redan från början och till min förvåning tog vi oss igenom villaområdet med endast ett motorstopp och ingen backning överhuvudtaget. Ariel fick några pellets som belöning. :-)
Sedan klättrade vi tre varv i klätterbacken. Ariel jobbade på bra, i nedförsbackarna vågade jag till och med sitta med långa tyglar och hon balanserade själv hela vägen ned. Imponerande!
Sedan joggade vi längs slingerstigen, hon har inte riktigt balans att jogga hela vägen, när vi svänger för tvärt eller det går lite uppför, men det kommer. Sedan blev det trav längs hela ängskanten och jag var sjukt sugen att galoppera. Men det får vänta tills jag ser lite mer än en meter framför mig. ;-)
Vi travade även på grusvägen vid Åloppe, faktiskt hela vägen, även över bron och förbi husen. Heja oss! Jag var noga med att hålla om med benen och Ariel fortsatte jobba i ett fint tempo hela vägen.
Sedan blev det skritt hela vägen hem och även där var hon en stjärna. Över den plogade åkern höll hon en lugn skritt, såg sig för hela tiden, och jag kunde sitta med lång tygel. Lycka!
Hemma igen blev det stretch av frambenen innan hon fick återvända till boxen och mumsa halm... Hon var lite småsvettig på hals och bog, fast vi inte red särskilt mycket hårdare än förra veckan. Men snö upp till kronranden gör verkligen skillnad för styrketräningen!
Igår var K snäll och mockade, då mitt tåg blev försenat. Men idag blir det ridning! :-D
I stallet fick Ariel stå och sova med regntäcket på sig medan jag mockade och fixade foder. Sedan blev det avborstning, hovkratsning och påklädnad av utrustning. Reflexerna följde med och även min nya pannlampa som jag fick i julklapp. Den lyser inte alls lika bra som min gamla, men den är mycket smidigare, så jag använder den så länge jag inte behöver galoppera i mörkret.
Skrittade iväg mot farliga villaområdet. Ariel kändes stabil och fokuserad redan från början och till min förvåning tog vi oss igenom villaområdet med endast ett motorstopp och ingen backning överhuvudtaget. Ariel fick några pellets som belöning. :-)
Sedan klättrade vi tre varv i klätterbacken. Ariel jobbade på bra, i nedförsbackarna vågade jag till och med sitta med långa tyglar och hon balanserade själv hela vägen ned. Imponerande!
Sedan joggade vi längs slingerstigen, hon har inte riktigt balans att jogga hela vägen, när vi svänger för tvärt eller det går lite uppför, men det kommer. Sedan blev det trav längs hela ängskanten och jag var sjukt sugen att galoppera. Men det får vänta tills jag ser lite mer än en meter framför mig. ;-)
Vi travade även på grusvägen vid Åloppe, faktiskt hela vägen, även över bron och förbi husen. Heja oss! Jag var noga med att hålla om med benen och Ariel fortsatte jobba i ett fint tempo hela vägen.
Sedan blev det skritt hela vägen hem och även där var hon en stjärna. Över den plogade åkern höll hon en lugn skritt, såg sig för hela tiden, och jag kunde sitta med lång tygel. Lycka!
Hemma igen blev det stretch av frambenen innan hon fick återvända till boxen och mumsa halm... Hon var lite småsvettig på hals och bog, fast vi inte red särskilt mycket hårdare än förra veckan. Men snö upp till kronranden gör verkligen skillnad för styrketräningen!
Igår var K snäll och mockade, då mitt tåg blev försenat. Men idag blir det ridning! :-D
Träna i snöstorm
Igår var jag inte särskilt motiverad att ge mig ut i snön... Lunchfodrade hästarna innan jag mockade och fixade foder, sedan fick Ariel komma in och få grejerna på sig.
När vi skrittade iväg mot flygfältet så yrde det upp ännu mer. Så skoj... Ariel var på tårna och skulle fjanta en del, men efter lite tillsägelser så gick hon i alla fall framåt. Hon var dock väldigt tydlig med att det var mattes dumma idé att vi skulle ge oss iväg ut, inte hennes!
Vi kom halvvägs på vägen som går parallellt med flygfältet innan vi ridit så pass långt att vi kunde vända. Ariel blev mycket ivrigare på hemväg och det var då det blev uppenbart att det var styltväder. Inte så skoj när bakdelen försvinner lite då och då under hästen. :-S Men min älskade sadel är fantastisk, jag känner mig så trygg när jag sitter i den.
Hemma igen konstaterade jag att vi ridit 7,73 km på 5,5 km/h så det gick lite fortare än jag trodde. :-) Denna vecka klarade vi målet med nästan en halv kilometer tillgodo, 32,49 km avverkade vi totalt.
Ariel fick gå ut i hagen ganska direkt efteråt, så hon hann vara ute så mycket som möjligt. Jag tog reda på utrustningen och glömde än en gång bort att fotografera sadeln på Ariel samt de nya fina namnskyltarna. Suck!
Idag tar M hand om Ariel, så jag kan med gott samvete göra annat. Dvs åka till Hööks och kolla in produktnyheterna!!!
När vi skrittade iväg mot flygfältet så yrde det upp ännu mer. Så skoj... Ariel var på tårna och skulle fjanta en del, men efter lite tillsägelser så gick hon i alla fall framåt. Hon var dock väldigt tydlig med att det var mattes dumma idé att vi skulle ge oss iväg ut, inte hennes!
Vi kom halvvägs på vägen som går parallellt med flygfältet innan vi ridit så pass långt att vi kunde vända. Ariel blev mycket ivrigare på hemväg och det var då det blev uppenbart att det var styltväder. Inte så skoj när bakdelen försvinner lite då och då under hästen. :-S Men min älskade sadel är fantastisk, jag känner mig så trygg när jag sitter i den.
Hemma igen konstaterade jag att vi ridit 7,73 km på 5,5 km/h så det gick lite fortare än jag trodde. :-) Denna vecka klarade vi målet med nästan en halv kilometer tillgodo, 32,49 km avverkade vi totalt.
Ariel fick gå ut i hagen ganska direkt efteråt, så hon hann vara ute så mycket som möjligt. Jag tog reda på utrustningen och glömde än en gång bort att fotografera sadeln på Ariel samt de nya fina namnskyltarna. Suck!
Idag tar M hand om Ariel, så jag kan med gott samvete göra annat. Dvs åka till Hööks och kolla in produktnyheterna!!!
Tre dagar - vila, lågpuls och skritt!
I förrgår var det ett snabbpass i stallet som gällde, även om jag gosade lite extra länge med en väldigt pussig Ariel.
Igår kom jag ganska tidigt till stallet, men Ariel stod redan inne och hade ätit upp middagen. Ställde henne på skötselplatsen och lade på fleecetäcke så hon skulle hinna bli lite varm innan ridningen. Sedan mockade jag och fixade foder medan hon stod och sov. <3
Sedan borstade jag av henne som hastigast, kollade hovarna, tog på reflexer, sadel och träns. Uppsittning och iväg mot rakbanan. Ariel hade ett ordentligt driv i skritten redan från början och fjantade faktiskt inte så mycket vid de "farliga" ställena. Skönt! Framme vid rakbanan blev det kort trav, Ariel frustade och stånkade och jobbade på helt strålande. Hon gick i form lite då och då, kändes så himla bra! När rakbanan tagit slut vände vi och travade hela vägen tillbaka. Det gick lite snabbare på tillbakaväg, men inte värre än att jag kunde hålla ett vettigt tempo.
Skritt och klapp, en väldigt nöjd Ariel som gick med raska steg hemåt. Jag var också nöjd, sådana här träningspass får man inte ofta! Tillbaka i stallet blev det stretchning och fleecetäcke på ett tag medan jag plockade undan alla grejerna. Sedan fick Ariel återvända till boxen och jag traskade hemåt i mörkret.
När jag kom hem möttes jag av Ariels tävlingsbok i distansritt! Så nu är alla papper utom min licens klar inför start i april, så spännande! Men lite nervöst också, jag har ju lite svårt för det där med att köra transport...
Idag blev det långdag i stallet. Började med att fodra och släppa ut alla hästar, sedan mockade jag och fixade foder till Ariel innan jag sopade i sadelkammaren och täckeskammaren samt snyggade till på vår diskkbänk som vi har. Det är mitt och M:s ansvarsområde den här månaden och då hon städade förra helgen så var det definitivt min tur idag. :-)
När jag ändå var igång rengjorde jag Ariels foderhinkar och satte upp de snygga namnskyltarna på Ariels sadelhängare, skåpet i sadelkammaren och hyllan i täckeskammaren. Det blev så lyxigt! Jag längtar till jag har ett eget stall så jag kan ha matchande skyltar och hängare till alla hästarna... ;-)
Sedan tog jag in Ariel för lite ridning. Borstade av och nu fäller hon lite på bakdelen igen. Kratsade bort snö (!) ur hovarna, tog på sadel, ländtäcke och träns. Sedan gav vi oss iväg bort mot klätterbacken. Ariel var superfjantig vid bron över ån, vi har gått (och galopperat...) där tusen gånger och ändå så skulle hon låtsas som att allt var livsfarligt. Hon har börjat att backa i snabb fart bakåt, så jag fick vara på henne ordentligt innan hon rörde sig ordentligt framåt. Fåntratt!
Vi kom trots detta förbi farliga villaområdet, efter att hon backat några steg mitt ute på vägen. Tur i oturen kom det ingen bil, men de här fånerierna måste sluta. Jag hoppas trotsåldern försvinner snart. Ariel var lite på tårna även efter villaområdet, så det blev klätterbacken två varv innan vi begav oss in mot Bälinge.
Efter att ha passerat Bälinge kom vi ut på grusvägen mot kossorna, där fick vi se en häst i galopp längre bort, så jag styrde mot vägen som gick till Bemersberg istället (vilket också var planen). Men ganska snart kom hästen ikapp oss och ryttaren ropade på mig. Det visade sig vara J med Friday, en häst som stod i vårt stall precis när jag flyttat dit med Ariel. Skoj att ses! Vi skrittade tillsammans längs åkerkanten mot Bemersberg och pratade om många roliga saker. :-) Väl framme vid asfalten vände jag och Ariel hemåt igen, medan J och Friday fortsatte hem till sitt stall.
Ariel var sååå kär i Friday, men brydde sig inte ett dyft när hon sedan fick vända hemåt. Stallet är tydligen viktigare än grabbar... Vi tog samma väg hem, om än i lite snabbare tempo. Två varv i klätterbacken även på hemväg och sedan var det en väldigt spänd tjej som passerade farliga villaområdet. Två småkillar spelade hockey i en hemmagjord rink och det small ganska ordentligt. Men till sist var vi ändå över asfaltsvägen och hade bara sista biten hem.
Tränade lite halter då, men Ariel ville inte fokusera. Antingen tog hon förhållande hjälpen väldigt långsamt eller så reagerade hon inte på framåtdrivande hjälp. Frustrerande! Jag längtar till vi kommer över den är förbaskade tröskeln och kan jobba vidare med nya roliga saker. Men samtidigt så är det ju en del av charmen med att ha unghäst, ingen dag är den andra lik...
Tillbaka i stallet blev det snabbkoll av hovar innan hon fick gå ut i hagen och äta lunchhö. Raffinet reds, så Ariel fick äta helt ifred. Hon trodde nog att hon fick extra mycket foder också, även om det bara var hennes ranson jag lade ut i hagen. ;-)
Jag tog reda på utrustningen och åkte sedan hem. Totalt red vi 7,99 km med en hastighet på 5 km/h. Inte så konstigt med tanke på alla motorstopp längs vägen...
Igår kom jag ganska tidigt till stallet, men Ariel stod redan inne och hade ätit upp middagen. Ställde henne på skötselplatsen och lade på fleecetäcke så hon skulle hinna bli lite varm innan ridningen. Sedan mockade jag och fixade foder medan hon stod och sov. <3
Sedan borstade jag av henne som hastigast, kollade hovarna, tog på reflexer, sadel och träns. Uppsittning och iväg mot rakbanan. Ariel hade ett ordentligt driv i skritten redan från början och fjantade faktiskt inte så mycket vid de "farliga" ställena. Skönt! Framme vid rakbanan blev det kort trav, Ariel frustade och stånkade och jobbade på helt strålande. Hon gick i form lite då och då, kändes så himla bra! När rakbanan tagit slut vände vi och travade hela vägen tillbaka. Det gick lite snabbare på tillbakaväg, men inte värre än att jag kunde hålla ett vettigt tempo.
Skritt och klapp, en väldigt nöjd Ariel som gick med raska steg hemåt. Jag var också nöjd, sådana här träningspass får man inte ofta! Tillbaka i stallet blev det stretchning och fleecetäcke på ett tag medan jag plockade undan alla grejerna. Sedan fick Ariel återvända till boxen och jag traskade hemåt i mörkret.
När jag kom hem möttes jag av Ariels tävlingsbok i distansritt! Så nu är alla papper utom min licens klar inför start i april, så spännande! Men lite nervöst också, jag har ju lite svårt för det där med att köra transport...
Idag blev det långdag i stallet. Började med att fodra och släppa ut alla hästar, sedan mockade jag och fixade foder till Ariel innan jag sopade i sadelkammaren och täckeskammaren samt snyggade till på vår diskkbänk som vi har. Det är mitt och M:s ansvarsområde den här månaden och då hon städade förra helgen så var det definitivt min tur idag. :-)
När jag ändå var igång rengjorde jag Ariels foderhinkar och satte upp de snygga namnskyltarna på Ariels sadelhängare, skåpet i sadelkammaren och hyllan i täckeskammaren. Det blev så lyxigt! Jag längtar till jag har ett eget stall så jag kan ha matchande skyltar och hängare till alla hästarna... ;-)
Sedan tog jag in Ariel för lite ridning. Borstade av och nu fäller hon lite på bakdelen igen. Kratsade bort snö (!) ur hovarna, tog på sadel, ländtäcke och träns. Sedan gav vi oss iväg bort mot klätterbacken. Ariel var superfjantig vid bron över ån, vi har gått (och galopperat...) där tusen gånger och ändå så skulle hon låtsas som att allt var livsfarligt. Hon har börjat att backa i snabb fart bakåt, så jag fick vara på henne ordentligt innan hon rörde sig ordentligt framåt. Fåntratt!
Vi kom trots detta förbi farliga villaområdet, efter att hon backat några steg mitt ute på vägen. Tur i oturen kom det ingen bil, men de här fånerierna måste sluta. Jag hoppas trotsåldern försvinner snart. Ariel var lite på tårna även efter villaområdet, så det blev klätterbacken två varv innan vi begav oss in mot Bälinge.
Efter att ha passerat Bälinge kom vi ut på grusvägen mot kossorna, där fick vi se en häst i galopp längre bort, så jag styrde mot vägen som gick till Bemersberg istället (vilket också var planen). Men ganska snart kom hästen ikapp oss och ryttaren ropade på mig. Det visade sig vara J med Friday, en häst som stod i vårt stall precis när jag flyttat dit med Ariel. Skoj att ses! Vi skrittade tillsammans längs åkerkanten mot Bemersberg och pratade om många roliga saker. :-) Väl framme vid asfalten vände jag och Ariel hemåt igen, medan J och Friday fortsatte hem till sitt stall.
Ariel var sååå kär i Friday, men brydde sig inte ett dyft när hon sedan fick vända hemåt. Stallet är tydligen viktigare än grabbar... Vi tog samma väg hem, om än i lite snabbare tempo. Två varv i klätterbacken även på hemväg och sedan var det en väldigt spänd tjej som passerade farliga villaområdet. Två småkillar spelade hockey i en hemmagjord rink och det small ganska ordentligt. Men till sist var vi ändå över asfaltsvägen och hade bara sista biten hem.
Tränade lite halter då, men Ariel ville inte fokusera. Antingen tog hon förhållande hjälpen väldigt långsamt eller så reagerade hon inte på framåtdrivande hjälp. Frustrerande! Jag längtar till vi kommer över den är förbaskade tröskeln och kan jobba vidare med nya roliga saker. Men samtidigt så är det ju en del av charmen med att ha unghäst, ingen dag är den andra lik...
Tillbaka i stallet blev det snabbkoll av hovar innan hon fick gå ut i hagen och äta lunchhö. Raffinet reds, så Ariel fick äta helt ifred. Hon trodde nog att hon fick extra mycket foder också, även om det bara var hennes ranson jag lade ut i hagen. ;-)
Jag tog reda på utrustningen och åkte sedan hem. Totalt red vi 7,99 km med en hastighet på 5 km/h. Inte så konstigt med tanke på alla motorstopp längs vägen...
